»Tagen eder till vara för att öva eder
rättfärdighet inför människorna för
att bliva sedda av dem.»
Jesu bergspredikan var en muntlig framställning av de lärdomar han redan tidigare meddelat genom sitt sätt att leva, men som folket ännu inte förstått. Judarna kunde inte förstå, varför han inte använde den obegränsade makt han ägde för att åstadkomma det de ansåg vara det högsta goda. Deras bevekelsegrunder och metoder var helt annorlunda än hans. De gjorde anspråk på att äga det största nit i fråga om Guds lag medan de i själva verket sökte sin egen ära. Jesus ville låta dem förstå, att även egenkärleken är en lagöverträdelse.
Fariséernas principer har mer eller mindre besjälat mänskligheten under alla tidsåldrar. Fariseismens anda tillhör den mänskliga naturen. När nu Jesus visade skillnaden mellan sitt eget livsmönster och rabbinernas anda, framställde han principer som var tillämpliga på människor i alla tider.
Fariséerna på Kristi tid sökte ständigt göra sig förtjänta av himmelens välvilja för att försäkra sig om den världsliga ära och framgång, som de ansåg vara den lön för ett rättskaffens liv, som var värd att sträva efter. Men samtidigt ville de lysa med goda gärningar för att dra till sig folkets uppmärksamhet och ge sken av ett helgat liv.
Detta yttre sken av gudsfruktan bestraffade Jesus. »När du giver en allmosa», sade han, »låt då din vänstra hand icke få veta, vad den högra gör, så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.» — Matt. 6:3, 4.
Jesus menar inte att goda gärningar alltid skall hållas hemliga. Under inspiration av den helige Ande skrev Paulus om de frikostiga uppoffringar som de kristna i Macedonien gjorde, men på samma gång talade han om den nåd som de upplevt i Jesu Kristus. Och till församlingen i Korint skrev han: »Det är just edert nit, som har eggat så många andra.» — 2 Kor. 9:2.
Jesu ord klargör att syftet med goda gärningar inte bör vara att vinna människors beundran. Sann gudsfruktan ger aldrig utrymme för egen ära i fråga om goda gärningar. Strävan efter beröm och smicker är inte förenlig med sann kristendom.
Jesu efterföljare skall inte söka förhärliga sig själva genom goda gärningar, utan Jesus. Det är ju genom hans nåd och kraft de kunnat utföra dessa gärningar. Det är genom den helige Ande, som varje gott verk utföres, och den helige Ande blir oss given för att vi skall förhärliga givaren — inte mottagaren. När ljuset från Kristus får upplysa själen, jublar vi i tack till Gud. Våra böner, uppfyllelsen av våra plikter, vår frikostighet och vår självuppoffring blir då inte längre ämnet för våra tankar och samtal. Jesus blir förhärligad, och det egna jaget träder tillbaka medan Kristus uppenbaras såsom allt i alla. Allt vårt givande bör grunda sig på ett uppriktigt hjärta, inte för att vi därigenom skall lysa med goda gärningar, utan därför att vi älskar våra medmänniskor och ömmar för dem som är i nöd. Uppriktighet och varmt sinnelag värderas högt i Guds ögon. Den som är uppriktig i sin kärlek och helhjärtad i sin gudsfruktan, är för Herren värd mera än »guld från Ofir».
Vår främsta tanke får inte vara att få lön. »Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.» Det är sant att Guds belöning innefattar och övergår all annan belöning, men vi kan inte ta emot honom och leva i hans gemenskap, förrän vår karaktär formats till likhet med hans. I samma utsträckning som vi överlämnar oss åt Gud för att tjäna våra medmänniskor, överlämnar han sig själv åt oss.
Ingen kan i sitt eget hjärta och liv ge rum för Guds välsignelser, och låta dem flöda ut till andra, utan att själv bli rikt välsignad. De sluttningar och slätter, genom vilka flodernas vatten finner sitt utlopp till havet, blir bördiga och växtrika. Strömmen lämnar efter sig grönska och fruktbarhet. Även under sommarsolens hetta råder där frisk grönska, och dalen som öppnats för att leda bergens flöden till havet, bekläds med riklig växtlighet. Ur detta kan vi hämta den djupa lärdomen, att Gud i sin nåd belönar alla som tillåter honom att genom dem delge världen himmelens välsignelser.
Profeten Jesaja säger: »Detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge, att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod. Då skall ljus bryta fram för dig såsom en morgonrodnad och dina sår skola läkas med hast. . . . Och Herren skall leda dig beständigt; han skall mätta dig mitt i ödemarken . . . Och du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter.» — Jes. 58:6-11.
Barmhärtighet medför välsignelse i dubbelt mått. Den som övar barmhärtighet och därigenom är till välsignelse för andra, upplever själv en ännu högre grad av välsignelse. Jesu nåd utvecklar sådana karaktärsdrag, som står i skarp kontrast till själviskheten och som förädlar själen och gör livet rikare. Barmhärtighet som utförs i det tysta, skall sammanlänka människohjärtan och dra dem närmare det fadershjärta från vilket alla impulser till ett kärleksfullt och självuppoffrande liv kommer. De små vänlighetsbetygelser, kärlekshandlingar och uppoffringar som utgår från våra liv lika naturligt som doften från blomman, utgör en väsentlig del av en människas välsignelser och lycka på jorden. Slutligen skall vi finna, att varje självförsakelse för andras välgång och lycka, hur liten och obemärkt den än kan synas, vinner erkännande i himmelen som ett bevis på sann förening med härlighetens Herre, som fastän han var rik, blev fattig för vår skull.
Barmhärtiga gärningar som utförs i tysthet, har dock en uppenbart positiv inverkan på deras karaktär som utövar dem. Den som av hela hjärtat, som en sann Jesu efterföljare, vill göra det goda, kommer i nära förening med Gud, och Guds Ande påverkar hans sinne och skapar harmoni och sinnesfrid.
Gud förökar deras förmågor som på ett förståndigt sätt använt de gåvor han anförtrott dem. Och han erkänner med välbehag den trogna tjänst som hans barn utfört genom Kristi nåd och kraft. De som sökt utveckla och fullkomna en kristen karaktär, genom att låta sina förmågor ta sig uttryck i goda gärningar, skall i den tillkommande världen skörda vad de här sått. Det verk som påbörjats här på jorden, skall uppnå sin fulländning i det ädlare och heligare liv som skall fortfara i evighet.
»Och när I bedjen, skolen I icke vara
såsom skrymtarna.»
Fariséerna hade bestämda bönetider, och om de vistades utomhus när dessa tider inföll, stannade de på gator eller torg, kanske mitt i en stor folksamling, och läste där högt sina böneformulär. Jesus bestraffade strängt dessa böner som framställdes med självupphöjelse som enda syfte. Han uttalade sig inte mot offentlig bön. Själv bad han tillsammans med sina lärjungar och även inför folket. Men det han ville säga var, att enskilda böner inte skall offentliggöras. Sådana böner skall höras av den Gud som hör och besvarar bön. Inga nyfikna öron har anledning att lyssna till dem.
»Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare.» — Matt. 6:6. Du bör alltså ha ett enskilt rum eller en enskild plats, där du i stilla ensamhet kan upplyfta ditt hjärta till Gud i bön. Jesus hade särskilda platser, dit han gick för att bedja. Detsamma rekommenderar han oss att ha. Och vi behöver ofta söka oss dit, där vi kan vara ensamma med Gud.
»Bed till din Fader i det fördolda.» I barnslig enfald och förtröstan kan vi komma inför Gud i Jesu namn. Ingen människa behöver medla mellan Gud och oss. Genom Jesus kan vi öppna våra hjärtan för Fadern som känner oss och älskar oss.
I det fördolda, där endast Guds öga kan se oss och endast hans öra höra oss, kan vi framställa våra allra innersta önskningar för vår kärleksrike himmelske Fader. Och när själen blivit stilla skall han, som aldrig vänt sitt öra bort från behövande människors rop, tala till våra hjärtan.
»Herren är nåderik och barmhärtig.» — Jak. 5:11. Med outtröttlig kärlek väntar Gud att få höra de vilsegångnas bekännelse, och han står beredd att benåda dem. Liksom en mor väntar få se sitt älskade barn uttrycka tacksamhet för bevisad kärlek, väntar Gud, att vi tacksamt skall erkänna hans nåd och godhet mot oss. Han vill att vi skall förstå, hur djupt han deltar med oss i alla livets skiftningar. I våra prövningar möter han oss med sin kraft, i vår sorg med sin kärlek, i vår sjukdom med sin läkedom, i vår svaghet med sin styrka och i vår fattigdom med sin rikedom. Aldrig har någon, som sökt sig till honom, blivit besviken. »De som skåda upp till honom stråla av fröjd.» — Ps. 34:6.
De som nalkas Gud i det fördolda och nämner sina behov inför honom och ber honom om hjälp, skall inte bli missräknade. »Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.» När vi dagligen umgås med Jesus, förstår vi, att vi är omgivna av den fördolda världens krafter, och genom att se på Jesus, skall vi förvandlas till likhet med honom. Vår karaktär förvandlas och görs passande för himmelen. Som ett säkert resultat av vår innerliga gemenskap med Gud skall mer kärlek, renhet och nitälskan för det goda samt ett djupare allvar i våra böner komma till synes. Att vi tar emot gudomlig undervisning skall också visa sig i ett verksamt och aktivt liv.
Den som söker sin hjälp och kraft hos Gud, har ädla ideal och en klar uppfattning om det som är sant och rätt. Själen erfar en ständigt växande längtan efter fördjupad rättfärdighet. Genom att ständigt stå i förbindelse med Gud skall vi i vårt umgänge med andra vara i stånd att förmedla något av den frid och trygghet som härskar i våra egna hjärtan. De krafter som fordras för ett rätt böneumgänge med Gud, bereder oss för uppfyllandet av våra dagliga plikter och bidrar till att under alla omständigheter bevara sinnets jämvikt.
När vi nalkas Gud ger han genom sin Ande de ord med vilka vi kan prisa honom. Han vill lära oss att i likhet med änglarna tacka och lova honom såsom vår himmelske Fader. Alla våra livsyttringar skall uppenbara Kristi kärlek. Yttre svårigheter kan aldrig inverka på det liv, som kontrolleras av tron på Guds Son.
»Men I edra böner skolen I icke ho-
pa tomma ord såsom hedningarna.»
Hedningarna trodde att de med böner kunde försona sina synder. Ju längre bönerna var, ju större effekt ansågs de ha. Om de kunde göra sig heliga genom egna bemödanden, skulle ju också detta bli orsak till självberöm. Denna åsikt om bönen grundar sig på principen, att människan kan bli frälst genom egna strävanden; en princip, som ligger till grund för alla falska religionssystem. Fariséerna hade antagit detta hedniska berepp om bön, och fortfarande kan man finna samma uppfattning t. o. m. hos dem som bekänner sig vara kristna. Upprepandet av bestämda fraser, som inte uttrycker hjärtats behov av gudomliga ting, är att likna vid hedningarnas »tomma ord».
Bön är ingen försoning för synd. Den har i sig själv inget värde och ingen förtjänst. Alla de sköna ord vi kan använda uppväger inte en enda ärlig önskan. De vältaligaste böner är endast värdelösa ord, om de inte uttrycker hjärtats längtan. Men den bön som uppstiger från ett uppriktigt hjärta och uttrycker själens djupa behov, är trons bön. Gud önskar inte våra ceremoniella komplimanger, men han finner behag i ett ödmjukt hjärtas rop — ett hjärta, som ångrar sin synd och känner sin stora svaghet. Detta rop finner alltid sin väg till vår nådige och barmhärtige Fader i himmelen.
»Och när I fasten, skolen I icke visa
en bedrövad uppsyn såsom skrymtarna.»
Den fasta som omtalas i Guds Ord, är någonting mer än endast en yttre form. Den består inte endast däri, att man avhåller sig från mat eller klär sig i säck och aska. Den som fastar på grund av verklig sorg över synden, fäster inget som helst avseende vid yttre former.
Ändamålet med den fasta som behagar Gud är inte att plåga kroppen på grund av sinnets synd, utan att i stället hjälpa oss att inse syndens ohyggliga natur samt att ödmjuka hjärtat inför Gud och göra oss delaktiga av hans nåd och kärlek. Till Israel sade Herren: »Riven sönder edra hjärtan, icke edra kläder, och vänden om till Herren, eder Gud.» — Joel 2:13.
Vi har inget att vinna med botövningar eller med en självsmickrande tanke, att vi med egna gärningar kan förtjäna eller köpa arvsrätt bland de heliga. Till Kristus framställdes frågan: »Vad skola vi göra för att utföra Guds gärningar?» Han svarade: »Detta är Guds gärning, att I tron på den han har sänt.» — Joh. 6:28, 29. Att bättra sig innebär att vända sig från sig själv till Kristus, och när vi tar emot honom, så att han genom tron införlivas i våra liv, visar sig detta i goda gärningar.
Jesus sade: »Nej, när du fastar, smörj då ditt huvud och två ditt ansikte, för att du icke må bliva sedd av människorna med din fasta, utan allenast av din Fader, som är i det fördolda.» Allt vi gör till Guds ära skall inte ske med bedrövelse och vemod, utan med glädje och jubel. I Kristi religion innesluts ingen dysterhet. Om de kristna genom en bedrövad uppsyn ger det intrycket, att de blivit missräknade i sin religionsutövning, så misstolkar de Kristi karaktär och erbjuder sina fiender starka argument. Även om de med munnen bekänner att Gud är deras Fader, visar de genom sin sorg och dysterhet, att de ändå är faderlösa.
Jesus vill att vi skall göra hans tjänst så tilldragande som den verkligen är. Våra självförsakelser och vårt hjärtas hemliga prövningar bör vi lägga fram för vår barmhärtige Frälsare. Vid korsets fot lägger vi ner våra bördor och fortsätter var pilgrimsfärd, inneslutna i kärleken från den, som först har älskat oss. Våra medmänniskor kan aldrig blicka in i det allra djupaste förhållandet mellan vår själ och Gud, men resultatet av Andens verk i hjärtat skall bli uppenbart för alla, ty din Fader, som ser i det fördolda, skall vedergälla dig.»
»Samlen eder icke skatter på jorden.»
Skatter som samlas på jorden, skall förgås. Tjuvar kan bryta sig in och stjäla dem; mal och rost kan fördärva dem, eld och storm kan utplåna dem. Och »där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara». De skatter som samlas på jorden uppfyller sinnet så att de himmelska tingen lämnas utanför.
Redan bland judarna var penningbegäret en förhärskande passion. Världsligheten intog Guds och religionens plats i deras hjärtan. Förhållandet har inte blivit bättre i våra dagar. Den giriga kampen efter rikedom utövar ett förtrollande inflytande över människor. Deras ädla känslor undergrävs och de går mot sitt fördärv. Att tjäna Satan är liktydigt med att konfronteras med bekymmer och möda, och de skatter en människa kan samla här på jorden är i högsta grad ovaraktiga och förgängliga.
Jesus sade: »Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.»
Jesus uppmanar oss att samla skatter i himmelen. Det är till vår egen nytta och välsignelse, att vi försäkrar oss om himmelska skatter, eftersom dessa är de enda rikedomar som i verkligheten är våra egna. De är oförgängliga. Varken eld eller vatten kan fördärva dem. Ingen kan bryta sig in och stjäla dem. Mott och mal kan aldrig ödelägga dem. De är i säkert förvar hos Gud.
Dessa skatter, som Jesus värderar högre än något annat, är ett bevis för »huru rikt på härlighet hans arv är bland de heliga». — Ef. 1:18. Jesu lärjungar är hans dyrbara egendom. Han säger: »Ädelstenar äro de i en krona.» — Sak. 9:16.
Kristus betraktar sitt folk i dess renhet och dess fullkomlighet såsom lön för sina lidanden, sin förnedring och sin kärlek och såsom ädelstenar i sin härlighets krona, medan han själv är den medelpunkt från vilken all härlighet utstrålar.
Vi har förmånen att med Kristus vara delaktiga i återlösningens stora verk och att få dela med honom de skatter, som han vunnit genom sitt lidande och sin död. Till de kristna i Tessalonika skrev aposteln Paulus: »Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona inför Vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just I? Ja, I ären vår ära och vår glädje.» — 1 Tess. 2:19, 20. Det är denna skatt som Jesus vill att vi skall sträva efter. Karaktären är livets stora skörd. Varje ord och handling, som kan upptända en himmelsk längtan i någon själ, varje bemödande, som avser att forma en gudomlig karaktär än ädelstenar i himmelens skatt.
»Där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.» Varje försök vi gör att förmedla välsignelse till andra, blir även oss själva till välsignelse. Var och en som uppoffrar medel eller tid för evangelii verk eller som med intresse tar del i Guds verk och beder för människors frälsning, får sin egen kärlek till andra förökad och inspireras till allt större hängivenhet för Gud, och blir sin omvärld till största välsignelse.
Och på den yttersta dagen, när jordens alla rikedomar förgås, skall den som samlat sig skatter i himmelen, förstå vad han vunnit genom sitt rättfärdiga liv på jorden.
Har vi lyssnat till Jesu ord, skall vi, när vi står inför den stora, vita tronen, få möta människor som blivit frälsta genom våra bemödanden. Människor som i sin tur varit redskap i Herrens hand för andras frälsning, till dess en stor skara, som en följd av vårt arbete, kommit in i den stora vilan, där de skall kasta sina kronor vid Frälsarens fötter och lova hans namn i all evighet. Med vilken glädje skall inte Kristi medarbetare se dessa återlösta själar vara delaktiga i Frälsarens härlighet! Hur ljuv skall inte himmelen bli för dem, som här på jorden varit trogna i verket för människors frälsning!
»Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida.» — Kol. 3:1.
»Om nu ditt öga är friskt, så får
hela din kropp ljus.»
Ett rent uppsåt och en helhjärtad gudstjänst är det tillstånd, som vår Frälsare avser med dessa ord. Är det din uppriktiga och fasta vilja att studera och lyda sanningen, vad det än må kosta dig, så skall Gud ge dig all nödvändig upplysning. Den äkta fromheten tar sin början när man upphört att ha överenskommelser med synden. Då instämmer hjärtat i apostelns ord: »Ja, mina bröder, jag håller icke före, att jag ännu har vunnit det, men ett gör jag: jag förgäter det som är bakom mig och sträcker mig mot det som är framför mig och jagar mot målet för att få den segerlön, som hålles framför oss genom Guds kallelse ovanifrån i Kristus Jesus. . . . Ja, jag räknar i sanning allt såsom förlust mot det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. Ty det är för hans skull, som jag har gått förlustig alltsammans och nu räknar det såsom avskräde, på det att jag må vinna Kristus.» — Fil. 3:13, 14, 8.
Det är med tanke på hur lätt våra andliga ögon förblindas av egenkärlek, som Jesus uttalar sin varning: »Om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i mörker.» Det var detta mörker som insnärjde judarna i en hårdnackad otro, som gjorde det omöjligt för dem att förstå att Kristi mission var att frälsa dem från deras synder.
När vi ger efter för frestelser, råkar vi också in i en själslig osäkerhet och vår förtröstan på Gud försvagas. Om vi inte överlämnar oss helt åt Gud, så förblir vi i mörker. Om vi gör något förbehåll så lämnar vi samtidigt en dörr öppen för själafienden att komma in och angripa oss med frestelser av olika slag. Och Satan vet, att om han kan fördunkla vår syn, så att trons öga förlorar Gud ur sikte, har vi inte längre något värn mot synden.
Onda begärelser bedårar sinnet om de tilllåts ta överhand. Varje gång vi tillfredsställer sådana begär ökar också hjärtats fientlighet mot Gud. Om vi vandrar den väg som Satan visar oss in på, omges vi av det ondas skuggor, och för vart steg vi tar tätnar mörkret omkring oss och det andliga synfältet minskas alltmer.
Samma lag gäller i den andliga som i den fysiska världen. Den som förblir i mörker skall slutligen helt förlora sin andliga synförmåga. Han omges av ett mörker, som övergår det djupaste midnattsmörker, han »vandrar i mörkret, och han vet icke, vart han går; ty mörkret har förblindat hans ögon.» — 1 Joh. 2:11. Genom att ständigt ge det onda rum i hjärtat och genom att motstå den gudomliga kärlekens förmaningar, förlorar syndaren sin kärlek till det goda, sin längtan efter Gud och själva förmågan att ta emot ljus från himmelen. Ännu kallar Gud med kärleksfull röst på varje sådan människa. Ännu strålar ljuset lika klart, som när det ’först började lysa; men rösten når ofta döva öron, och ljuset träffar ofta blinda ögon.
Ingen överges av Gud, så länge det finns något hopp för någons frälsning. Det är människan som vänder sig bort från Gud, inte Gud som vänder sig bort från människan. Vår himmelske Fader följer oss med förmaningar och varningar och med nådens erbjudande om förlåtelse, så länge det finns minsta hopp att kunna rädda oss från undergång. Ansvaret vilar på syndaren. Genom att driva Guds Ande ifrån sig, öppnar han vägen för ett kompakt motstånd mot sanningens ljus, när detta åter framstrålar med förökad kraft. Han förhärdar sig alltmer mot ljuset, till dess Gud Ande inte längre kan ha något inflytande över honom. Till och med det ljus som är i honom, blir idel mörker. Den sanning han känt blir så förvänd, att den endast bidrar till att öka själens blindhet.
»Ingen kan tjäna två herrar.»
Jesus säger inte, att människan inte vill eller inte skall tjäna två herrar, men han säger, att hon inte kan göra det. Guds rikes intressen och de världsliga intressena har ingenting gemensamt. Just där den kristnes samvete manar honom att vara på sin vakt, att förneka sig själv och gå försiktigt fram, stiger den världsligt sinnade över gränsen till de onda begärelsernas område. På ena sidan står Kristi självförnekande efterföljare, och på den andra sidan de som älskar världen och njuter av dess lustar. Ingen kan här inta en neutral ståndpunkt. Det finns inte ett slags mellanklass av människor som varken älskar Gud eller tjänar rättfärdighetens fiende. Jesus vill bo i sina mänskliga redskap och utöva sitt inflytande genom deras sinnesförmögenheter och handla genom deras förmågor. Deras vilja måste underordnas hans vilja. De måste handla i harmoni med hans Ande. Då är det inte längre de som lever, utan Kristus som lever i dem. Den som inte helt överlämnar sig åt Gud står helt naturligt under kontroll av en annan makt och hörsammar en annan röst, vars inflytande är av helt motsatt beskaffenhet. En halvhjärtad tjänst placerar människan på fiendens sida som bundsförvant till mörkrets härskaror. När människor som gör anspråk på att vara Kristi stridsmän, går in i Satans här för att främja hans sak, visar de sig vara Kristi fiender. De sviker sitt heliga ansvar. De utgör en föreningslänk mellan Satans och Kristi stridsmän, så att fienden genom dem ständigt kan utöva sitt förföriska inflytande på deras hjärtan som står under Kristi fana.
Brottslighetens starka bålverk här i världen är inte den till synes övergivne syndarens eller den oförbätterlige brottslingens ogudaktiga liv, utan det är det liv, som ser dygdigt, ärbart och ädelt ut, men i vilket ändå en synd, en last — om så endast en enda — omhuldas. För den som i hemlighet kämpar mot en svår frestelse, men som ändå ännu inte gått över själva randen till fördärvets bråddjup, är en sådan människas exempel ytterst farligt. Den som är begåvad med en högre uppfattning om liv, sanning och heder, men ändå medvetet överträder ett enda bud i Guds heliga lag, har förvandlat det bästa inom sig till en syndens snara. Naturliga anlag, själsförmågor, sympati, ja, även goda och självuppoffrande gärningar kan då utgöra Satans medel för att dra andra ner i fördärvets avgrund och förgöra dem för både tid och evighet.
»Älsken icke världen, ej heller vad som är i världen. Om någon älskar världen, så är Faderns kärlek icke i honom. Ty allt som är i världen, köttets begärelse och ögonens be-gärelse pch högfärd över detta livets goda, det är icke av Fadern, utan av världen.» — 1 Joh. 2:15, 16.
»Gören eder icke bekymmer.»
Han som gett dig livet, känner också ditt behov av mat. Han som skapat kroppen, vet också att den behöver kläder. Skulle inte den som skänkt oss den största av alla gåvor, också skänka oss allt som behövs för att fullkomna denna gåva?
Jesus hänvisade sina åhörare till fåglarna, som uppsände sina lovsånger utan bekymmer för framtiden. »De så icke, ej heller skörda de», men ändå drar vår himmelske Fader försorg om dem, och Jesus frågade folket: »Ären I icke mycket mer än de?» — Matt. 6:26.
Bergssluttningarna och fälten var prydda med blommor, på vilka daggpärlorna glittrade i morgonsolen. Till detta sköna sceneri hänvisade Jesus och sade: »Beskåden liljorna på marken, huru de växa.» Deras skönhet och vackra färger kan väl i någon mån efterliknas av människor, men vem kan ge liv åt en enda blomma eller ett enda grässtrå? Varje blomma vid vägkanten har getts liv genom samma makt, som frambragt himmelens otaliga stjärnor. Samma livsström från Guds hjärta, pulserar i allt skapat. Fältens blommor är klädda i en rikare dräkt än vad en jordisk konung någonsin burit. »Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne?»
Samme Flerre som skapade blommorna och gav fåglarna förmåga att sjunga säger: »Beskåden liljorna. . . Sen på fåglarna!» I naturen kan vi lära mer av Guds vishet, än vad tidens lärde känner till.
På liljans blomblad har Gud lämnat ett budskap till dig på ett språk som ditt hjärta kan förstå endast i den mån det lär sig förtrösta på Herren och lägga bort all själviskhet och alla överflödiga bekymmer. Varför har han skapat de lovsjungande fåglarna och de vackra blommorna, om inte som ett uttryck för sitt fadershjärtas kärlek och för att upplysa och förljuva vår levnadsstig? Allt som är nödvändigt för vår tillvaro, äger vi utan blommor och fåglar, men Gud är inte nöjd med att förse oss endast med det nödvändigaste. Därför har han uppfyllt jorden, luften och himlarymden med vackra saker, så att vi kan lära oss förstå hans kärlek till oss. Skapelsens skönhet är en ljusglimt från Skaparens strålande härlighet. Om han nu slösat så oändligt mycken omsorg på naturen för att bereda oss glädje och lycka, kan vi då tvivla på, att han även skall ge oss varje annan välsignelse som vi behöver?
»Beskåden liljorna!» Varje blomma som öppnar sig för solens ljus, lyder samma stora lagar som styr de himmelska världarna på deras banor. Hur enkelt, hur vackert och bekymmerfritt är inte blommans liv! Och genom detta önskar Gud rikta vår uppmärksamhet till Kristi kärlek. Han, som gett blommorna så mycken skönhet, vill i ännu högre grad klä våra karaktärer i Kristi skönhet.
»Beskåden liljorna . . . huru de växa.» Se hur de spirar upp ur den kalla, mörka jorden eller ur gyttjan på flodens botten; hur de utvecklar sin skönhet och sin doft. Vem kunde ens drömma om den skönhet och de möjligheter, som ligger i en späd liljeknopp! Så kan också Guds liv utvecklas i varje människa som låter sig påverkas av den nåd, som utgiutes över henne lika fritt som regn och solsken. Det är Guds ord som skapar blommorna, och samma ord frambringar Andens milda karaktärsdrag i människosjälen.
Guds lag är kärlekens lag! Gud har omgett oss med kärlek för att lära oss, att vi inte fått vår tillvaro på jorden endast för att söka själviska fördelar, för att sträva och arbeta, så och skörda, men för att göra livet ljust och skönt genom Kristi kärlek — att i likhet med blommorna vara andra till glädje genom att bevisa dem kärlek.
Fäder och mödrar, låt era barn hämta undervisning från blommorna! Ta dem med er ut i trädgården, på fältet eller under de lövrika träden och lär dem att i naturen läsa budskapet om Guds kärlek. Låt deras tankar höjas till Gud. Lär dem att i alla vackra och tilldragande saker i skapelsen se ett uttryck för Guds kärlek till dem. Gör er tro och religion vacker och tilltalande för dem. Låt vänlighetens lag behärska era läppar.
Lär era barn att deras karaktär kan bevaras obesmittad genom Guds kärlek och utvecklas i harmoni med hans karaktär. Lär dem att han önskar, att deras liv, liksom blommornas, skall dofta av himmelsk skönhet. Lär dem att när de samlar de vackra blommorna skall deras tankar vara hos honom som är skönast av alla. Under sådant inflytande skall deras hjärtan dras till honom. Han som är »alltigenom skön», skall för dem vara som en kamrat och vän, och deras liv skall förvandlas till likhet med hans ädla och rena bild.
»Söken först efter hans rike.»
De människor som lyssnade till Jesu ord, väntade ivrigt på något tillkännagivande av ett jordiskt lyckorike. Medan Jesus upplät den himmelska skattkammaren för dem, var deras sinnen huvudsakligen koncentrerade på frågan hur deras förbindelse med honom skulle kunna förbättra deras personliga ställning i världen. Jesus framhöll att den som i främsta rummet bekymrar sig om de ting som hör världen till, liknar hedningarna och lever som om det inte fanns någon Gud, som vårdar sig om sina skapade varelser.
»Efter allt detta», sade Jesus, »söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader vet, att I behöven allt detta. Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder.» — Matt. 6:32, 33. Han ville därmed säga att han hade kommit för att förkunna kärlekens, rättfärdighetens och fridens rike.
Öppna era hjärtan för att ta emot detta rike och gör det till er förnämsta uppgift att efterleva dess principer. Det riket är ett andligt rike, men det finns därför inga skäl till fruktan för att de timliga behoven skall bli förbisedda. Om ni överlämnar er helt åt Gud, för att tjäna honom, skall han som äger all makt i himmelen och på jorden, förse er med allt, vad ni behöver.
Jesus befriar oss inte från egna bemödanden, men han lär oss, att vi i allting bör betrakta honom som den förste, den siste, den störste och allt. Vi bör inte delta i någon verksamhet, inte följa något lockrop eller söka oss in i någon livssituation, som på något sätt skulle förhindra utvecklingen av hans rättfärdighet i vår karaktär och i vårt liv. Allt vi gör, bör vi göra med odelat hjärta, och veta att vi gör det för Herren.
Genom sin egen dagliga livsföring här på jorden höjde Jesus livets värde. Ständigt framhöll han för människorna Guds ära, och själv underordnade han sig i allting Faderns vilja. Följer vi hans exempel, så ger han oss sin försäkran, att »också allt detta andra» skall tillfalla oss. Intet gott skall tas ifrån den som vandrar i uppriktighet inför honom — intet som kan vara en hjälp till framåtskridande på livets väg. Fattigdom eller rikedom, sjukdom eller hälsa, ringhet eller storhet — allt kommer oss till del genom den rika nåd han lovat oss.
Hur svag en människa än må vara, så omsluts hon av Guds eviga armar när hon anropar honom om hjälp. Allt som i världen kallas dyrbart skall förgås, men den som lever för Gud, skall för evigt få vara inför Herrens ansikte. »Och världen förgår och dess begärelse, men den som gör Guds vilja, han förbliver evinnerligen.» — 1 Joh. 2:17. De gyllene portarna i Guds stad skall öppnas för den som här på jorden förtröstat på Guds ledning och visdom, och som tagit emot hans hugsvalelse och hopp mitt under möda och lidande. En sådan människa hälsas välkommen med änglasång, och skall få njuta av livsträdets frukter. »Ja, om än bergen vika bort och höjderna vackla, så skall min nåd icke vika ifrån dig och mitt fridsförbund icke vackla, säger Herren, din förbarmare.» — Jes. 54:10.
»Gören eder alltså icke bekymmer
för morgondagen . . . Var dag har
nog av sin egen plåga.»
Om du odelat lämnat dig själv åt Gud för att tjäna honom, finns det inga skäl till bekymmer för morgondagen. Herren, vars tjänare du är, ser slutet från början. Morgondagens händelser som är dolda för din syn, är uppenbara för den allvetande Gudens ögon.
När vi själva åtar oss att ordna och styra med våra angelägenheter och litar på vår egen vishet för framgång, bär vi en börda, som Gud aldrig lagt på oss, och som vi söker bära utan hans hjälp. Vi tar själva det ansvar, som endast hör Gud till, och gör i verkligheten anspråk på Guds plats. Vi kan inte alltid undvika bekymmer eller alltid räkna med att gå fria från faror och förluster. Men när vi verkligen tror, att Gud älskar oss och vill vårt eviga väl, behöver vi inte ängslas för framtiden. Vi skall förtrösta på Gud, såsom ett barn förtröstar på sina kärleksfulla föräldrar. Då skall våra svårigheter och lidande försvinna, därför att vår vilja står helt under Guds viljas kontroll.
Kristus har inte lovat oss någon hjälp att idag bära morgondagens bördor, men däremot har han sagt: »Min nåd är dig nog.» Och som han varje dag gav Israels barn manna i öknen, bevisar han oss dagligen så mycken nåd som vi behöver. Varje morgon kan vi i likhet med israeliterna finna nog av det himmelska brödet för dagens behov.
Endast en dag i sänder hör oss till, och under den dagen bör vi leva för Gud. För denna enda dag skall vi i allvarligt tjänande överlämna alla våra avsikter och planer i Jesu hand och kasta alla våra bekymmer på honom, ty han har omsorg om oss. »Jag vet väl, vilka tankar jag har för eder, säger Herren, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en framtid och ett hopp.» — Jer. 29:11. »Om I vänden om och ären stilla, skolen I bliva frälsta; genom stillhet och förtröstan varden I starka. Men I viljen icke.» — Jes. 30:15.
Om du varje dag söker Herren och vänder dig till honom, och om du innerligt fröjdar dig i din Gud och med hjärtats lust lyder hans nådiga kallelse och tar Kristi ok — lydnadens och tjänandets ok — på dig, skall all klagan upphöra, alla svårigheter försvinna och alla svåra problem lösas.