"Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet." Matteusevangeliet 5:7.
Människan är av naturen kall och kärlekslös. Barmhärtighet utvecklas inte i henne av sig själv. Den är frukten av den Helige Andes påverkan. "Vi älskar därför att han först älskade oss." (Första Johannesbrevet 4:19.)
Gud är ursprunget till all barmhärtighet. Han är angelägen om, att ge en bild av Sig Själv som i första hand barmhärtig. . . . Gud behandlar oss inte, som vi förtjänar. Han frågar inte, om vi är värda Hans kärlek. Han strör Sina rika kärleksgåvor över oss och gör oss värda dem. Han är inte ute efter att straffa, utan efter att frälsa. När Han låter ett grymt öde drabba, är det för att leda vilsegångna människor till, att söka Hans frälsning. Han längtar ofantligt efter, att få befria mänskligheten från dess umbäranden. . . . Att ha Kristus i hjärtat innebär, att äga en aldrig sinande kraftkälla. Goda gärningar överflödar, där Han går.
När olyckliga människor i nöd ber om hjälp, frågar sig inte en kristen, om de är värda någon hjälp eller inte. Han ställer sig i stället frågan om, hur han själv skall kunna bli till största välsignelse för dem. Också i den eländigaste och djupast sjunkna stackare ser han en människa, som Jesus har gett Sitt liv, för att frälsa.
Den, som ställer upp på Guds sida, för att hjälpa människor, har också alla Guds omätliga resurser till sitt förfogande. Gyllene länkar av osvikliga löften binder honom samman med Guds eget liv. Han blir inte lämnad ensam i nödens tid, som Paulus kan försäkra: "Min Gud skall med sin härliga rikedom i Kristus Jesus fylla alla era behov." (Filipperbrevet 4:19.) När livets sista timme kommer med sin nöd, kan den barmhärtige kasta sig i Frälsarens barmhärtiga armar och vara försäkrad om ett underbart mottagande i de eviga boningarna.