Vår Herre Jesus Kristus kom till denna värld som en tjänare, för att arbeta outtröttligt för en mänsklighet i nöd. "Han tog på sig våra svagheter och våra sjukdomar bar han", för att han skulle kunna möta alla våra behov. Matt 8:17. Han kom för att befria oss från sjukdom, elände och synd. Det var hans uppgift att fullständigt återupprätta människan, att ge oss hälsa, frid och en fullkomlig karaktär.
De som sökte hans hjälp kom från olika förhållanden och hade skilda behov, och ingen som kom till honom gick bort utan att få hjälp. Det gick en ström av helande kraft från honom, och människor blev helade till ande, kropp och själ.
Frälsarens arbete var inte begränsat till någon särskild tid eller plats. Hans förbarmande kände inga gränser. Hans arbete att bota sjuka och undervisa utfördes i så stor omfattning, att inte en enda byggnad i Palestina var stor nog att rymma alla de skaror av människor som trängdes för att komma till honom. På Galileens gröna kullar, vid de stora genomfartslederna, vid sjöstranden, i synagogan och vid varje annan plats dit sjuka kunde föras till honom, hade han sin mottagning. I varje stad, varje samhälle, varje by som han besökte, lade han sina händer på de sjuka och botade dem. Överallt där han mötte människor vars hjärtan var mottagliga för hans budskap, tröstade han dem med en försäkran om att deras himmelske Far älskade dem. Dagarna igenom hjälpte han dem som kom till honom. På kvällarna tog han sig an dem som hade behövt arbeta under dagen för att förtjäna en torftig lön för att försörja sina familjer.
Jesus bar på det oerhörda ansvaret för mänsklighetens frälsning. Han visste att om inte människorna radikalt förändrade sina principer och mål, skulle allt vara förlorat. Det var detta som tyngde honom, och ingen kunde förstå hur tung den bördan var. Som barn, ungdom och vuxen vandrade han ensam, men ändå var det en himmelsk atmosfär i hans närhet. Dag efter dag mötte han svårigheter och frestelser, dag efter dag kom han i kontakt med ondskan och såg vilken makt den hade över dem som han sökte välsigna och rädda. Ändå gav han inte upp och blev inte missmodig.
Jesus lade i allt sina egna önskningar åt sidan för den uppgift han hade kommit för att utföra. Han gav heder åt sitt liv genom att låta allt i livet underordnas sin himmelske Fars vilja. Då hans mor en gång, när han var ung, fann honom i rabbinernas skola, sade hon: "Mitt barn, varför har du gjort så här mot oss?" Han svarade: "Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?" Luk 2:48, 49. Detta svar visade vad som var det viktigaste i hans liv – att vara sysselsatt med sin himmelske Fars arbete.
Han levde ett alltigenom självuppoffrande liv. Han hade inget hem när han vandrade omkring i den här världen, utom då vänner bjöd honom till sig. För vår skull kom han för att leva den fattiges liv och bo och arbeta bland de behövande och de lidande. Utan att bli uppmärksammad eller ärad, gick han ut och in bland det folk som han hade gjort så mycket för.
Han var alltid tålmodig och glad, och de som hade det svårt välkomnade honom som en livets och fridens budbärare. Han såg behoven hos män och kvinnor, barn och ungdomar, och alla fick samma inbjudan: "Kom till mig."
Under de år Jesus arbetade offentligt använde han mer tid till att bota sjuka än till att predika. Hans underverk bekräftade sanningen i hans ord, att han inte hade kommit för att förgöra, utan för att frälsa. Överallt dit han gick hade redan nyheten om hans godhet kommit före honom. Överallt där han hade varit jublade de som han hade hjälpt över att ha fått hälsan tillbaka, medan de prövade sina nyvunna krafter. Folkskaror samlade sig omkring dem för att höra från deras egna läppar om de underbara ting som Herren hade gjort. Hans röst var för många det första ljud de någonsin hört, hans namn det första ord de någonsin uttalat, hans ansikte det första de någonsin sett. Skulle de då inte älska Jesus och prisa honom? När han vandrade genom samhällen och städer var han lik en uppfriskande ström, som spred liv och glädje omkring sig.
"Sebulons och Naftalis land, sjövägen, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen – det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp." Matt 4:15, 16.
Varje gång Jesus botade någon använde han tillfället för att så andliga lärdomar i människors sinnen. Det var detta som var målet med hans arbete. Han gav dem jordiska välsignelser, för att göra deras hjärtan mottagliga för evangeliet om hans nåd. Kristus kunde ha innehaft den högsta positionen bland den judiska nationens lärare, men han valde att hellre föra evangeliet till de fattiga. Han gick från plats till plats, för att människorna i städerna och på landsbygden skulle få höra sanningen. Vid sjöstranden, på bergssluttningen, på gatorna i staden och i synagogan kunde man höra honom förklara Skrifterna. Ofta talade han i templets yttre förgård för att de hedniska folken också skulle få höra hans undervisning.
Människorna lyssnade som fängslade på Kristi undervisning därför att han förklarade Skrifterna så annorlunda än de skriftlärda och fariséerna. Rabbinerna höll sig till traditioner, mänskliga teorier och spekulationer. Ofta blev människors undervisning och förklaringar angående Skrifterna framförda i stället för Skrifterna själva. Kristus framhöll Guds ord i sin undervisning. Han svarade på frågor med ett klart "Det står skrivet", "Vad säger Skriften?", "Hur läser du?" Vid varje tillfälle då någon, vare sig vän eller fiende, visade ett intresse lyfte han fram Guds ord. Han förkunnade evangeliets budskap klart och kraftfullt. Hans ord kastade en flod av ljus över patriarkernas och profeternas undervisning, och människorna fick en ny syn på Skrifterna. Aldrig förr hade hans åhörare sett ett sådant djup i Guds ord.
Det har aldrig funnits en sådan evangelist som Kristus. Han var himlens majestät men ödmjukade sig och tog på sig vår natur, för att kunna möta oss människor på vår egen nivå. Till alla människor, rika och fattiga, fria och slavar, förde Kristus, förbundets budbärare, de goda nyheterna om frälsning. Ryktet om honom som den store Läkaren spreds över hela Palestina. Sjuka sökte sig till platser där han skulle gå förbi för att kunna ropa till honom om hjälp. Många kom också dit som var angelägna att få höra hans ord och vidröras av hans händer. Så gick han från stad till stad, från by till by, och predikade evangeliet och helade de sjuka – härlighetens kung i mänsklighetens anspråkslösa dräkt.
Han besökte de stora årliga högtiderna i Israel och talade till folkskarorna, som var upptagna med yttre ceremonier, om himmelska ting, så att de fick upp ögonen för det som har evighetsvärde. Till alla erbjöd Jesus skatter från visdomens förrådshus. Han talade till dem på ett språk som var så enkelt att de inte kunde undgå att förstå. På sitt eget särskilda sätt hjälpte han alla som sörjde och hade det svårt. Med öm, taktfull barmhärtighet tog han sig an den syndsjuka själen, och förde helande och kraft med sig.
Kristus, den störste av alla lärare, försökte nå folket genom att i sin undervisning anknyta till sådant som de var bekanta med. Han framställde sanningen på ett sådant sätt att den för alltid skulle vara sammankopplad med deras heligaste minnen och känslor. Han undervisade på ett sätt som gjorde att de kände att han engagerade sig helt i deras intressen och lycka. Hans undervisning var så tydlig, hans illustrationer så träffande, hans ord så sympatiska och uppmuntrande, att hans åhörare fylldes av kärlek och beundran. Han talade så enkelt och innerligt till dem som behövde hjälp, att varje ord han sade blev till välsignelse.
Vilket aktivt liv han levde! Dag efter dag kunde man se honom gå in i de fattigas och sörjandes enkla hem där han talade hopp till de modfällda och frid till de bekymrade. Vänlig, ömsint och deltagande gick han omkring och uppmuntrade den som var bekymrad och tröstade den sorgsne. Vart han än gick förde han välsignelse med sig.
Medan Jesus hjälpte de fattiga, försökte han också finna vägar genom vilka han kunde nå de rika. Han sökte bekantskap med den rike och bildade farisen, den judiske adelsmannen och den romerske makthavaren. Han tog emot deras inbjudningar, deltog i deras fester, lärde känna deras intressen och arbeten, så att han kunde nå deras hjärtan och uppenbara för dem de rikedomar som aldrig kommer att försvinna.
Kristus kom till den här världen för att visa att människan kan leva ett obefläckat liv genom alt ta emot kraft från ovan. Med outtröttligt tålamod, förståelse och hjälpsamhet mötte han människor i deras olika behov. Genom nådens ömma beröring drev han undan oro och tvivel från själen, och förvandlade fiendskap till kärlek och otro till förtröstan.
Han kunde säga till vem han ville: "Följ mig." Och den han talade till reste sig och följde honom. De världsliga lockelsernas förtrollning bröts. När människor hörde hans röst försvann girighetens och ärelystnadens anda från hjärtat, och de reste sig, fria att följa Frälsaren.
Broderskap
Kristus erkände ingen särställning på grund av nationalitet, samhällsklass eller trosbekännelse. De skriftlärda och fariséerna ville dra nytta av himlens gåvor lokalt och nationellt, och utestänga resten av Guds familj på jorden. Men Kristus kom för att bryta ner varje skiljemur. Han kom för att visa att nådens och kärlekens gåva är lika fri som luften, ljuset eller regnskurarna som uppfriskar jorden.
Kristi liv lade grunden till en religion utan klasskillnad, en religion där judar och hedningar, fria och slavar, är förenade i ett gemensamt broderskap, jämlika inför Gud. Han lät sig inte påverkas i sitt handlingssätt på grund av seder och bruk. Han gjorde ingen skillnad på grannar och främlingar, vänner och fiender. Det som framför allt påverkade hans hjärta var en människa som törstade efter livets vatten.
Han gick aldrig förbi någon människa och tänkte att hon var värdelös, utan ville erbjuda helande till alla. Oavsett i vilket sällskap han befann sig, hade han en lärdom att förmedla som passade just för den stunden och det tillfället. Varje gång han såg en människa bli försummad eller förolämpad av andra, gjorde det honom bara mer medveten om hur väl den människan behövde hans gudomliga och mänskliga sympati. Jesus försökte inspirera hopp hos de råaste och minst lovande i samhället. Han försäkrade dem att de kunde bli oklanderliga och fridsamma, och få en karaktär som visade att de var Guds barn.
Han mötte ofta sådana som hade drivits in under Satans kontroll, och som inte hade någon kraft att bryta sig loss från hans snara. Till sådana missmodiga, sjuka, frestade och fallna talade Jesus ömt och med medkänsla, just sådana ord som de behövde och kunde förstå. Andra som han mötte kämpade i närkamp mot själafienden. Dessa uppmuntrade han att hålla ut, och försäkrade dem om att de skulle vinna kampen, eftersom Guds änglar var på deras sida och skulle ge dem seger.
Jesus satt vid tullindrivarnas bord som en ärad gäst, och visade genom sitt sympatiska och vänliga sätt att han erkände varje människas värde. Detta gjorde att dessa människor längtade efter att bli värdiga det förtroende som han visade dem. Hans ord föll med ljuvlig, livgivande kraft på deras törstande hjärtan. Nya impulser väcktes till liv och för dessa samhällets utstötta öppnades en möjlighet till ett nytt liv.
Trots att Jesus var jude umgicks han fritt med samariterna, och åsidosatte därmed sin nations fariseiska sedvänjor. Trots deras fördomar accepterade han detta föraktade folks gästvänlighet. Han sov under deras tak, åt vid deras bord av den mat de hade lagat och serverat, undervisade på deras gator, och behandlade dem med största vänlighet och hövlighet. Och medan han drog deras hjärtan till sig genom sin mänskliga sympati, förde han genom sin gudomliga nåd till dem den frälsning som judarna förkastade.
Personligt arbete
Kristus försummade inget tillfälle att förkunna evangeliet om frälsning. Lyssna till de underbara ord han talade till den samaritiska kvinnan. Han satt vid Jakobs brunn när kvinnan kom för att hämta vatten. Till hennes förvåning bad han om en tjänst: "Ge mig att dricka", sade han. Han ville ha en uppfriskande dryck, men önskade också öppna vägen för att ge henne livets vatten. "Den samaritiska kvinnan sade till honom: 'Hur kan du som är jude be mig, en samaritisk kvinna, om något att dricka?' – Judarna umgås inte med samariterna. Jesus svarade henne: 'Om du kände till Guds gåva och vem det är som säger till dig: Ge mig att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.' ... 'Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.'" Joh 4:7-14.
Vilket intresse Kristus visade denna enda kvinna! Hur innerlig och vältalig han var när han samtalade med henne! När kvinnan hörde hans ord, lämnade hon sin vattenkruka, och gick in i staden. Hon sade till sina vänner: "Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?" Joh 4:29 (BK). Vi läser vidare att "många samariter från den staden kom till tro på honom genom kvinnans ord". Joh 4:39. Vem kan mäta det inflytande dessa ord har haft för att leda människor till frälsning under åren som gått sedan dess?
Varhelst det finns hjärtan som är öppna för att ta emot sanningen, står Kristus färdig att undervisa dem. Han uppenbarar Fadern för dem, och den gudstjänst som behagar honom som läser hjärtat. Till sådana talar han inte i liknelser. Till dem liksom till kvinnan vid brunnen, säger han rakt på sak: "Jag som talar med dig är den du nu nämnde." Joh 4:26 (1917 års övers.).