Det var inte för att vi älskade Kristus först som han sedan älskade oss, utan "Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare". Rom 5:8 (BK). Han behandlar oss inte som vi förtjänar. Trots att vi genom våra synder förtjänar fördömelse, fördömer han oss inte. År efter år har han stått ut med vår svaghet och okunnighet, vår otacksamhet och vår motsträvighet. Trots våra felsteg, trots våra hårda hjärtan och trots att vi försummar hans heliga ord är hans hand fortfarande utsträckt mot oss.
Nåd är en av Guds karaktärsegenskaper, något som han visar mot människor som inte förtjänar det. Vi sökte inte nåden, men den sändes för att söka efter oss. Gud gläder sig åt att ge oss av sin nåd, inte för att vi förtjänar den, utan därför att vi är fullständigt ovärdiga. Den enda orsaken till att vi kan göra anspråk på den är vårt stora behov.
Genom Jesus Kristus håller Gud ständigt ut sin hand och inbjuder de syndfulla och fallna. Han tar emot alla. Han välkomnar alla. Hans härlighet uppenbaras när han förlåter den störste av syndare. Han tar bytet från den mäktige, han befriar den fångne, han räddar honom som ett brinnande vedträ ur elden. Han sänker ner sin nåds gyllene kedja till de lägsta djupen av mänskligt elände, och lyfter upp den som fördärvats och orenats av synden.
Jesus älskar varje människa och är intresserad av alla därför att han gav sitt liv för att föra människor tillbaka till Gud. Liksom herden vakar över fåren i sin hjord, vakar han över skuldtyngda och hjälplösa människor som riskerar att fördärvas genom Satans list och fällor.
Frälsarens exempel borde vara vårt rättesnöre när vi arbetar för att hjälpa de frestade och felande. Samma intresse, ömhet och tålamod som han har visat mot oss, borde vi visa mot andra. "Så som jag har älskat er", säger han, "skall också ni älska varandra." Joh 13:34. Om Kristus lever i oss, skall vi visa hans osjälviska kärlek mot alla som vi kommer i kontakt med. När vi ser män och kvinnor som behöver sympati och hjälp skall vi inte fråga: "Är de värdiga?" utan "Hur kan jag hjälpa dem?"
Rika och fattiga, höga och låga, fria och slavar, alla är Guds arvedel. Han som gav sitt liv för att återlösa människan, ser i varje människa ett värde som överstiger mänskliga bedömningar. Genom att studera korsets hemlighet och härlighet skall vi förstå hur högt han värderar en människa. När vi gör det, kommer vi att inse att människor, hur lågt de än fallit, har kostat för mycket för att bli behandlade med kyla och förakt. Då skall vi förstå hur viktigt det är att arbeta för våra medmänniskor så att de kan lyftas upp till Guds tron.
Det borttappade silvermyntet som Frälsaren berättade om i en liknelse, var ett stycke silver fastän det låg gömt i smutsen och skräpet. Ägaren letade efter det därför att det var värdefullt. På samma sätt är det med varje människa. Oavsett hur nedsmutsad hon är av synd, är hon värdefull i Guds ögon. Precis som myntet bar härskarens bild och inskrift, bar människan Guds bild och inskrift när hon skapades. Trots att synden nu har förstört och fördunklat denna bild, finns det fortfarande kvar spår av den i varje människa. Gud söker efter förlorade människor för att på nytt prägla sin egen rättfärdighets och helighets bild i dem.
Hur lite känner vi inte med Kristus när det gäller det som borde vara det starkaste bandet mellan oss och honom – medlidande med fördärvade, skuldbelastade, lidande människor som är döda i överträdelser och synder! Det är brist på medmänsklighet som är vår största synd. Många som menar sig framhålla Guds rättvisa, misslyckas helt med att visa hans ömhet och hans stora kärlek. Ofta är de människor som de bemöter med hårdhet och stränghet pressade av frestelser. Satan kämpar med dessa människor, och hårda, ovänliga ord gör dem missmodiga, så att de blir ett byte för frestaren.
Det behövs finkänslighet när man har att göra med människosinnen. Bara han som läser människors hjärtan vet hur man skall leda människor till omvändelse. Bara hans visdom kan ge oss framgång när det gäller att nå de förlorade. Du kan stå där stram och tycka: "Jag är heligare än du." Det hjälper inte hur rätt du då resonerar eller hur sanna dina ord är, de kommer aldrig att röra vid hjärtan. Men Kristi kärlek, när den kommer till uttryck i ord och handlingar, kommer att öppna dörrar till människors hjärtan, när upprepande av lagar och argument inte kan uträtta någonting.
Vi behöver mer Kristuslik sympati. Inte bara för dem som vi tycker lever oklanderligt, utan också för stackars, lidande, kämpande människor, som ofta begår fel, som syndar och ångrar sig, som frestas och blir missmodiga. Vi bör gå till våra medmänniskor och visa medlidande med dem i deras svagheter, liksom vår barmhärtige överstepräst gör.
Det var de föraktade bland folket, de utstötta, tullindrivama och syndarna, som Kristus kallade och genom sin godhet och kärlek manade att komma till honom. Den enda grupp människor som han aldrig kunde godta var dem som höll sig för sig själva i sin självgodhet och såg ner på andra.
"Gå ut på vägar och stigar och nppmana enträget människor att komma in", säger Kristus till oss, "så att mitt hus blir fullt." Luk 14:23. I lydnad för denna befallning måste vi gå till de otroende som bor nära oss och till dem som bor långt borta. "Tullindrivarna och skökorna" måste få höra Frälsarens inbjudan. Genom den vänlighet och det tålamod som hans sändebud visar, blir denna inbjudan en manande kraft för dem som har sjunkit ner i djupaste synd.
Om vi drivs av kristna motiv kommer vi att arbeta för dem som Satan försöker förgöra, med ett fast mål för ögonen, med ett aldrig svikande intresse och en ständigt tilltagande iver. Inget får dämpa våra allvarliga och innerliga ansträngningar att frälsa de förlorade.
Lägg märke till hur hela Guds ord genomsyras av en anda av allvar och brådska, och vädjar till män och kvinnor att komma till Kristus. Vi måste ta vara på varje tillfälle, både privat och offentligt, och lägga fram varje argument och åberopa varje tungt vägande skäl, för att dra människor till Frälsaren. Vi skall med all vår förmåga vädja till dem att se på Jesus och ta emot hans självförsakande och självuppoffrande liv. Vi måste visa att vi förväntar oss att de skall glädja Jesus genom att använda alla gåvor han gett dem för att ära hans namn.
Frälsta i hoppet
"I hoppet är vi frälsta." Rom 8:24. Vi måste hjälpa de fallna att inse att det inte är för sent för dem att få tillbaka sitt människovärde. Kristus hedrade människor genom att visa dem förtroende, och väckte därigenom deras självaktning. Han behandlade även de lägst fallna med respekt. Det var en ständig plåga för Kristus att möta fiendskap, fördärv och orenhet, men han sade aldrig ett ord som visade att han kände obehag eller var illa berörd. Oavsett människors onda vanor, starka fördomar eller övermodiga utbrott bemötte han alla med medlidande och ömhet. När vi får del av hans Ande kommer vi att betrakta alla människor som syskon, med liknande frestelser och prövningar, som ofta faller och kämpar för att resa sig igen, som brottas med missmod och svårigheter, och som längtar efter sympati och hjälp. Då kommer vi att bemöta människor på ett sätt som inte gör dem modfällda eller stöter bort dem, utan istället väcker hopp i deras hjärtan. När de blir uppmuntrade på det sättet kan de säga med förtröstan: "Gläd dig inte över mig, du min fiende. Om jag har fallit, skall jag resa mig igen. Om jag sitter i mörkret, är HERREN mitt ljus. ... Han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset, och jag skall se hans rättfärdighet." Mika 7:8, 9.
"Från sin boning blickar han ner på alla som bor på jorden, han som formar alla deras hjärtan." Ps 33:14, 15.
När vi arbetar för de frestade och felande, uppmanar han oss: "Se till att inte du också blir frestad." Gal 6:1. När vi är medvetna om våra egna svagheter, kommer vi att visa medlidande med andra i deras svagheter.
"Vad skiljer dig från andra? Vad äger du, som du inte har fått?" "Ty en är er Mästare, och ni är alla bröder." "Men du, varför dömer du din broder? Eller du, varför föraktar du din broder?" "Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller." 1 Kor 4:7; Matt 23:8; Rom 14:10, 13.
Det upplevs alltid förödmjukande att få sina fel påtalade. Ingen skulle göra den upplevelsen mer bitter än nödvändigt genom onödigt klander. Ingen har någonsin blivit vunnen genom förebråelser, men många har på det sättet stötts bort och letts till att förhärda sina hjärtan mot samvetets röst. Ett ömsint, milt och vinnande sätt kan rädda den som felar och överskyla många synder.
Aposteln Paulus såg det nödvändigt att tillrättavisa dem som hade gjort fel, men hur noga var han inte med att visa att han var den felandes vän! Hur mån var han inte om att förklara för dem varför han måste handla som han gjorde! Han lät dem förstå att det kostade honom smärta att orsaka dem smärta. Han visade förtroende och sympati för dem som kämpade för att vinna seger.
"Det var i djup nöd och ångest, under många tårar", sade han, "som jag skrev till er, inte för att ni skulle bli bedrövade utan för att ni skulle förstå vilken kärlek jag har just till er." 2 Kor 2:4. "Ty även om jag gjorde er bedrövade med mitt brev, så ångrar jag det inte nu. Först ångrade jag mig ... Men nu gläder jag mig, inte därför att ni blev sorgsna utan därför att er sorg ledde till att ni ångrade er. ... Just detta att ni greps av sorg efter Guds vilja, vilken hängivenhet har inte det fört med sig bland er, vilka ursäkter, vilken upprördhet, vilken fruktan, vilken längtan, vilken iver och vilken bestraffning! På allt sätt har ni visat att ni är oskyldiga i den här saken. … Därför har vi blivit tröstade." 2 Kor 7:8-13.
"Jag är glad att jag kan lita på er i allt." "Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er. Så ofta jag ber för er alla gör jag det alltid med glädje, eftersom ni har varit med i arbetet för evangeliet från första dagen ända till nu. Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i er också skall fullborda det intill Kristi Jesu dag. Det är inte mer än rätt att jag tänker så om er alla, ty jag har er i mitt hjärta." "Stå därför fasta i Herren, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och min krona." "Nu lever vi, när ni står fasta i Herren." 2 Kor 7:16; Fil 1:3-7; 4:1; l Tess 3:8.
När Paulus skrev till dessa bröder kallade han dem "heliga i Kristus Jesus", men han skrev inte till sådana som hade en fullkomlig karaktär. Han skrev till män och kvinnor som kämpade mot frestelser och som var i fara att falla. Han ledde deras tankar till "fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår Herre Jesus Kristus, upp från de döda". Han försäkrade dem att "han må fullkomna er i allt gott, så att ni gör hans vilja. Och må han verka i oss det som behagar honom, genom Jesus Kristus." Hebr 13:20, 21.
När någon har handlat fel och inser sitt felsteg bör vi vara försiktiga så att vi inte förstör hans självaktning. Gör honom inte missmodig genom att visa likgiltighet eller misstänksamhet. Säg inte till dig själv: "Innan jag visar honom förtroende skall jag vänta och se om han står fast." Ofta kan en sådan misstänksamhet vara just det som gör att den frestade faller.
Vi bör försöka förstå andras svaghet. Vi vet mycket lite om vilka inte prövningar de människor går igenom som varit bundna med mörkrets bojor och som saknar beslutsamhet och moralisk styrka. Den som lider av samvetskval har det svårast. Han är som en bedövad, som vacklande sjunker ner i stoftet. Han ser ingenting klart längre. Hans sinne är fördunklat och han vet inte vad han skall göra. Många stackare, som ingen sätter värde på, är missförstådda och fulla av förtvivlan och ångest. De är som vilsna, förlorade får. De kan inte finna Gud, men ändå har de en stark längtan efter att få förlåtelse och frid.
Säg för all del inget som gör smärtan djupare! När du möter någon som är trött på sitt syndiga liv, men inte vet var han skall få befrielse, berätta då för honom om den medlidande Frälsaren. Ta honom i handen, dra upp honom, tala ord som ger honom mod och hopp. Hjälp honom att fatta tag i Frälsarens hand.
Vi blir alltför lätt missmodiga när människor inte genast svarar på våra ansträngningar. Vi borde aldrig sluta att arbeta för någon människa, så länge det finns en stråle av hopp. Dyrbara människoliv kostade vår självuppoffrande Frälsare ett alltför högt pris för att vi lättvindigt skall överlämna dem i Frestarens makt.
Vi behöver sätta oss in i de frestades situation. Kom ihåg att de har blivit påverkade av arvsanlag, dåliga kamrater, dåliga omgivningar och felaktiga vanor. Är det då underligt att många blivit moraliskt fördärvade under sådana inflytanden? Är det då underligt att de är tröga att ta vara på den hjälp vi försöker ge dem för att dra upp dem?
När de som verkat råa och minst lovande vunnits för evangeliet, blir de ofta bland dess mest lojala anhängare och försvarare. De är inte alltigenom fördärvade. Under ett motbjudande yttre finns det goda impulser som går att nå. Utan en hjälpande hand skulle många aldrig komma på fötter igen, men genom tålmodigt och uthålligt arbete kan de lyftas upp. Sådana människor behöver vänliga ord, omtänksamhet och praktisk hjälp. De behöver få sådana råd som inte släcker modets flämtande låga. De som kommer i kontakt med dessa människor bör tänka på detta.
Vi kommer att möta några som skadat sitt sinne under så lång tid, att de aldrig i det här livet kommer att bli vad de kunde ha blivit under gynnsammare omständigheter. Men de klara strålarna från Rättfärdighetens Sol kan lysa in i deras sinnen. Det är deras förmån att få del av det liv som kan mäta sig med Guds liv. Uppmuntra dem att tänka på det som är upplyftande och förädlande. Låt ditt liv tydligt visa skillnaden mellan last och renhet, mörker och ljus. Låt dem genom ditt exempel se vad det innebär att vara en kristen. Kristus är mäktig att lyfta upp de mest syndfulla, och ställa dem där de kommer att erkännas som Guds barn, arvingar med Kristus till det eviga livets arv.
Genom det under som Guds nåd utför, kan många bli utrustade till att leva ett nyttigt liv. Eftersom de har varit föraktade och övergivna, är deras mod fullständigt nedbrutet. De kan verka likgiltiga och slöa, men genom den helige Andes påverkan kommer den slöhet som gör att deras situation verkar så hopplös, att försvinna. Det tröga, omtöcknade sinnet kommer att vakna till liv. Syndens slav kommer att befrias. Svåra laster kommer att försvinna och okunnighet kommer att övervinnas. Genom den tro som är verksam i kärlek, kommer hjärtat att renas och sinnet att bli upplyst.