En ren och sann kristens stilla och konsekventa liv talar mer övertygande än vältaliga ord. Vad en människa är har ett större inflytande än vad hon säger.
Tempelvakterna som sändes till Jesus kom tillbaka och rapporterade: "Aldrig har någon människa talat som han." Joh 7:46. Men orsaken till det var att ingen människa någonsin levt som han. Om hans liv hade varit annorlunda, skulle han inte ha kunnat tala som han gjorde. Hans ord hade en övertygande kraft i sig därför att de kom från ett rent och heligt hjärta, fyllt av kärlek och sympati, välvilja och sanning.
Det är vår egen karaktär och erfarenhet som avgör vårt inflytande över andra. För att kunna övertyga andra om kraften i Kristi nåd, måste vi känna dess kraft i våra egna hjärtan och liv. Det evangelium vi presenterar för andras frälsning, måste vara det evangelium som vi själva blir frälsta genom. Bara genom en levande tro på Kristus som en personlig Frälsare, är det möjligt att utöva ett inflytande i en skeptisk värld. Om vi skall kunna rädda syndare ur den strida strömmen, måste våra egna fötter stå stadigt på klippan Jesus Kristus.
Kristendomens emblem är inte ett utvärtes märke, varken ett kors eller en krona, utan det som visar att en människa är förenad med Gud. Genom hans nåds kraft, som kommer till uttryck i en förvandlad karaktär, kommer världen att bli överbevisad om att Gud har sänt sin Son som världens Frälsare. Inget annat inflytande som kan omge en människa har en sådan kraft som ett osjälviskt liv. Det starkaste argumentet för evangeliet är en kärleksfull och älskvärd kristen.
Prövningens skola
Att leva ett sådant liv och utöva ett sådant inflytande kostar för varje steg ansträngning, självuppoffring och självdisciplin. Det är för att många inte förstår detta som de så lätt blir missmodiga i sitt kristna liv. Många som uppriktigt viger sina liv till tjänst för Gud blir förvånade och besvikna över att upptäcka att de då, mer än någon gång tidigare, möter hinder och överväldigas av prövningar och svårigheter. De ber om en Kristuslik karaktär, om att bli lämpliggjorda för Herrens arbete, och så ställs de i omständigheter som tycks locka fram allt det onda i deras natur. Fel uppenbaras som de inte ens anade att de hade. Som det forna Israel frågar de: "Om Gud leder oss, varför kommer då allt detta över oss?"
Det är för att Gud leder dem som detta kommer över dem. Prövningar och hinder är de medel Herren har valt för att fostra oss, och de förutsättningar för framgång som han har förordnat. Han som läser människors hjärtan känner deras karaktär bättre än de själva gör. Han ser att några har begåvning och följsamhet som, om de leds i rätt riktning, kan användas för att främja hans verk. I sin försyn leder han dessa personer in i olika situationer och omständigheter så att de kan upptäcka de karaktärsbrister som tidigare varit dolda för dem. Han ger dem tillfälle att rätta till dessa brister och göra sig passande för att tjäna honom. Ofta tillåter han prövningens eld att komma över dem för att de skall bli renade.
Det faktum att vi blir kallade att utstå prövningar visar att Herren Jesus ser något värdefullt i oss som han vill utveckla. Om han inte såge något i oss som han kunde förhärliga sitt namn genom, skulle han inte använda tid till att rena oss. Han kastar inte värdelösa stenar i sin smältugn. Det är värdefull malm han renar. Smeden lägger järnet och stålet i elden för att han skall få reda på vilka slags metaller de är. Herren tilllåter sina utvalda att läggas i prövningens smältugn för att pröva vilken härdighet de har och om de kan formas för hans arbete.
Krukmakaren tar leran och formar den på det sätt som han vill. Han knådar den och bearbetar den. Han delar den och pressar den samman. Han fuktar den och låter den sedan torka. Därefter låter han den ligga en stund utan att röra den. När den är helt formbar fortsätter han med arbetet att göra ett kärl av den. Han formar den, och på drejskivan jämnar och polerar han den. Han torkar den i solen och bränner den i ugnen. På det sättet blir den ett användbart kärl. På liknande sätt önskar den store Krukmakaren arbeta med oss och forma oss. Och som leran är i krukmakarens händer, så bör vi vara i hans händer. Vi skall inte försöka göra krukmakarens arbete. Vår del är att överlåta oss själva till att bli formade av den store Mästaren.
"Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat. Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet." 1 Petr 4:12, 13.
I fullt dagsljus och när burfågeln hör ljudet av andra röster, kommer den inte att sjunga den sång som dess mästare försöker lära den. Den lär sig ett kort stycke här, och en drill där, men aldrig någon bestämd och fullständig melodi. Men mästaren täcker över buren och ställer den där fågeln bara kan lyssna till den sång den skall lära sig att sjunga. I mörkret försöker fågeln att sjunga den sången om och om igen ända tills den har lärt sig den, och så bryter den ut i en fullkomlig melodi. Sedan tas fågeln fram, och därefter kan den alltid sjunga den sången i ljuset. På samma sätt handlar Gud med sina barn. Han har en sång han vill lära oss, och när vi lärt den sången i prövningens skuggor kan vi därefter alltid sjunga den.
Många är missnöjda med sin livsuppgift. Kanske deras omgivning är motbjudande, eller deras tid är upptagen med alldagligt arbete när de själva tycker att de skulle kunna klara av större ansvar. Ofta tycker de att deras ansträngningar inte blir värdesatta eller bär någon frukt, och att deras framtid är oviss.
Låt oss komma ihåg att även om det arbete vi måste utföra kanske inte är det vi själva skulle välja, bör vi acceptera det som det arbete Gud har valt för oss. Vare sig det är tilltalande eller inte, skall vi utföra det arbete som ligger närmast. "Allt vad din hand kan göra, gör det med kraft. Ty i graven dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet." Pred 9:10.
Om Herren vill att vi skall gå med ett budskap till Nineve, behagar det honom inte lika mycket om vi går till Joppe eller Kapernaum. Han har en orsak till varför han sänder oss till den plats dit våra steg har letts. På just den platsen kan det finnas någon som behöver den hjälp vi kan ge. Han som sände Filippus till den etiopiske hovmannen, Petrus till den romerske officeren, och den lilla israeliska tjänsteflickan för att hjälpa Naaman, den syriske kaptenen, sänder i dag män och kvinnor och ungdomar som sina representanter till dem som behöver gudomlig hjälp och vägledning.
Guds planer är bäst
Våra planer är inte alltid Guds planer. Han kanske ser att det är bäst för oss och för hans sak att neka oss att utföra våra allra bästa föresatser, liksom han gjorde i Davids fall. Men en sak kan vi vara säkra på, och det är att alla som uppriktigt överlåter sig själva och allt de äger till att ära honom, kommer han att välsigna och använda i främjandet av sitt verk. Om han ser det bäst att inte ge dem det de önskar, uppväger han detta genom att ge dem bevis på sin kärlek och anförtro ett annat arbete åt dem.
På grund av sin kärleksfulla omsorg och sitt intresse för oss, händer det ofta att han som förstår oss bättre än vi själva gör, nekar oss att själviskt tillfredsställa våra egna ambitioner. Han tillåter oss inte att gå förbi de anspråkslösa men heliga plikter som ligger närmast. Ofta ger dessa plikter just den fostran som är nödvändig för att förbereda oss för ett större arbete. Ofta misslyckas våra planer för att Guds planer för oss skall lyckas.
Vi blir aldrig kallade att göra en verklig uppoffring för Gud. Det är många saker han ber oss att överge för hans skull, men när vi gör det, avstår vi bara från det som hindrar oss på vägen till himlen. Även när vi blir ombedda att avstå från de ting som i sig själva är goda, kan vi vara övertygade om att Gud därigenom håller på att utföra något ännu bättre för oss.
I det kommande livet skall det oförklarliga som här har besvärat oss och gjort oss besvikna bli klargjort. Vi kommer då att förstå att våra till synes obesvarade böner och svikna förhoppningar har varit bland våra största välsignelser.
Vi bör se på varje plikt, hur oansenlig den än är, som helig därför att den är en del av tjänsten för Gud. Vår dagliga bön borde vara: "Herre, hjälp mig att göra mitt bästa. Lär mig hur jag skall göra ett bättre arbete. Ge mig kraft och ett glatt sinnelag. Hjälp mig att låta Frälsarens kärleksfulla tjänst få prägla mitt arbete."
En lärdom från Mose liv
Tänk på den erfarenhet Mose hade. Den utbildning han fick i Egypten som kungens barnbarn och tronarvinge var mycket grundlig. Ingenting blev försummat av det som kunde göra honom till en vis man, så som egyptierna förstod vishet. Han fick den högsta civila och militära utbildningen. Han kände att han var helt förberedd för uppgiften att befria Israel från slaveriet. Men Gud bedömde det hela annorlunda. I sin försyn förordnade han Mose fyrtio års utbildning i öknen som fåraherde.
Den utbildning Mose hade fått i Egypten var en hjälp för honom på många sätt, men den mest värdefulla förberedelsen för sin livsuppgift fick han när han arbetade som herde. Mose hade av naturen ett häftigt temperament. I Egypten hade han varit en framgångsrik militär ledare, och som kungens och hela nationens gunstling hade han vant sig vid att få beröm och smicker. Han hade vunnit folkets tillgivenhet. Han hoppades kunna utföra uppgiften att befria Israel genom sina egna förmågor. De lärdomar han måste lära sig som Guds representant var helt annorlunda. När han ledde sina hjordar genom de vilda bergstrakterna och in på de gröna betesmarkerna i dalarna, lärde han sig tro, mildhet, tålamod, ödmjukhet och att glömma sig själv. Han lärde sig att ta hand om de svaga, att sköta om de sjuka, att söka efter dem som gått vilse, att vara tålig mot de bångstyriga, att se efter lammen och att vårda de gamla och svaga.
I detta arbete drogs Mose närmare Överherden. Han blev nära förenad med den Helige i Israel. Nu hade han inte längre några planer på att göra ett stort arbete. Han försökte troget att göra det arbete han hade fått, som om han gjorde det för Gud. Han kände igen Guds närvaro i sin omgivning. Naturen talade till honom om den Osynlige. Han kände Gud som en personlig Gud, och när han mediterade över hans karaktär uppfattade han mer och mer tydligt hans närvaro. Han fann tillflykt i den Eviges armar.
Efter denna erfarenhet hörde Mose kallelsen från himlen att byta sin herdestav mot auktoritetens stav, att lämna sin fårahjord och bli ledare för Israel. När han fick kallelsen av Gud hade han ingen tilltro till sig själv, han var trög att tala och tillbakadragen. Han var överväldigad av en känsla av otillräcklighet inför uppgiften att vara ett språkrör för Gud. Men han accepterade uppgiften och satte hela sin tillit till Gud. Storheten i hans uppdrag engagerade hans bästa mentala krafter. Gud välsignade hans villiga lydnad och han blev vältalig, förhoppningsfull, behärskad och passande för den största uppgift som någonsin getts till en människa. Det står skrivet om honom: "I Israel uppstod inte mer någon profet lik Mose, någon som HERREN kände ansikte mot ansikte." 5 Mos 34:10.
De som tycker att deras arbete inte uppskattas och längtar efter en position med större ansvar, bör tänka på att "inte från öster eller väster och inte från öknen kommer upphöjelsen. Nej, Gud är den som dömer, den ene böjer han ner, den andre reser han upp." Ps 75:7, 8. Varje människa har sin uppgift i himlens eviga plan. Om vi kommer att fylla den uppgiften eller ej beror på vår trohet när det gäller att samarbeta med Gud.
Vi måste vara på vår vakt mot självömkan. Ge aldrig efter för känslan att du inte värdesätts som du borde, att dina ansträngningar inte uppskattas, och att ditt arbete är alltför svårt. Tänk på vad Kristus har utstått för oss, och låt detta tysta varje klagande tanke. Vi behandlas bättre än vår Herre behandlades. "Begär du något stort för egen räkning? Gör inte det!" Jer 45:5 (BK). Herren har ingen plats i sitt arbete för dem som har en större önskan att vinna kronan än att bära korset. Han vill ha människor som är mer ivriga att göra sin plikt än att ta emot belöning – människor som är mer måna om att följa principer än att bli befordrade.
De som är ödmjuka och gör sitt arbete så som inför Gud, kanske inte gör så stort väsen av sig som de som är fulla av liv och självtillräcklighet, men deras arbete har ett större värde. Ofta är det så att de som visar upp sig drar uppmärksamheten till sig själva. De ställer sig mellan Gud och folket och deras arbete visar sig bli ett misslyckande. "Visheten är det främsta. Förvärva vishet, förvärva förstånd för allt du äger. Håll den högt, så skall den upphöja dig. Den ger dig ära, när du griper om den." Ords 4:7, 8.
Många fastnar i ett felaktigt handlingsmönster därför att de inte har tillräcklig beslutsamhet för att ta sig själva i kragen och göra en förändring. Men så behöver det inte vara. De kan utveckla sina förmågor till att göra det allra bästa arbetet, och då kommer de alltid att vara efterfrågade. De kommer att bli värdesatta för allt det de är värda.
Om några är kvalificerade för en högre ställning kommer Herren inte endast att lägga bördan på dem själva, utan också på andra som har prövat dem, som vet vad de är värda och som på ett förståndigt sätt kan uppmuntra dem att gå framåt. Det är de som troget utför sitt tilldelade arbete dag efter dag som, när Gud ser att tiden är inne, kommer att höra hans kallelse: "Kom högre upp."
Medan herdarna vakade över sina hjordar på Betlehems kullar fick de besök av änglar från himlen. Så är det också i dag. Medan den ödmjuke arbetaren gör sitt arbete för Gud står Guds änglar vid hans sida. De lyssnar till hans ord och noterar på vilket sätt han utför sitt arbete, för att se om han kan anförtros ett större ansvar.
Gud värderar inte människor efter deras rikedom, utbildning eller position. Han värderar dem efter renheten i deras motiv och skönheten i deras karaktär. Han ser hur mycket de har av hans Ande och hur mycket deras liv återspeglar hans liv. Att vara stor i Guds rike innebär att vara som ett litet barn ifråga om ödmjukhet, enkel tro och ren kärlek.
"Ni vet", sade Jesus, "att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare." Matt 20:25, 26.
Av alla de gåvor som himlen kan ge till människor, är delaktighet med Kristus i hans lidande det största förtroende och den högsta ära som kan ges. Varken Hanok som blev upptagen till himlen, eller Elia som for upp i en vagn av eld, var större eller mer ärad än Johannes Döparen som dog ensam i fängelset. "Ty för Kristi skull har ni fått nåd, inte bara att tro på honom utan också att lida för hans skull." Fil 1:29.
Planer för framtiden
Det är många som inte kan lägga bestämda planer för framtiden. De har inget ordnat liv. De kan inte se utgången av saker och ting, och därför är de ofta oroliga och rastlösa. Låt oss komma ihåg att det liv Guds barn lever i den här världen är ett pilgrimsliv. Vi har inte tillräcklig visdom för att planera våra egna liv. Det är inte vår uppgift att forma vår framtid. "I tron lydde Abraham, när han blev kallad att dra ut till det land som han skulle få i arv, och han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma." Hebr 11:8.
Kristus gjorde inte upp några planer för sig själv när han levde här på jorden. Han accepterade Guds planer för honom, och dag efter dag lade Fadern fram sina planer för honom. På samma sätt bör vi lita på Gud, så att våra liv kan bli ett okomplicerat förverkligande av hans vilja. När vi överlämnar våra vägar till honom, kommer han att leda våra steg.
Alltför många som lägger planer för en strålande framtid misslyckas totalt. Låt Gud planera för dig. Förtrösta på hans ledning som ett litet barn, för han bevarar "sina frommas fötter". l Sam 2:9. Gud leder aldrig sina barn annorlunda än de själva skulle välja att bli ledda, om de kunde se slutet från början och förstode härligheten i den plan de håller på att fullfölja som hans medarbetare.
Lön
När Kristus kallade sina lärjungar att följa honom, gav han dem inga smickrande framtidsutsikter för det här livet. Han gav dem inga löften om förtjänst eller världslig ära, inte heller ställde de några krav på vad de skulle få. Till Matteus, som satt vid tullkassan, sade Frälsaren: "Följ mig!" Då lämnade han allt och "steg upp och följde honom". Luk 5:27, 28. Matteus väntade inte för att kräva en viss lön, motsvarande den han hade haft i sitt tidigare arbete, innan han ställde sig till tjänst. Utan att fråga eller tveka följde han Jesus. Det var tillräckligt för honom att han skulle få vara med Frälsaren, så att han kunde höra hans ord och förenas med honom i hans arbete.
Så var det också med de lärjungar Jesus hade kallat tidigare. När Jesus bad Petrus och hans kamrater att följa honom, lämnade de genast sina båtar och nät. Några av dem hade vänner som var beroende av dem för sitt underhåll, men då de fick Frälsarens inbjudan tvekade de inte och frågade: "Hur skall jag försörja mig själv och min familj?" De lydde och följde kallelsen. Då Jesus senare frågade dem: "När jag sände er utan börs, utan lädersäck och sandaler, saknade ni då något?" kunde de svara: "Nej, inget." Luk 22:35.
I dag kallar Frälsaren oss till sitt arbete, liksom han kallade Matteus, Johannes och Petrus. Om våra hjärtan har rörts av hans kärlek kommer frågan om ersättning inte att vara det viktigaste för oss. Vi kommer att glädja oss över att vara Kristi medarbetare, och vi kommer inte att vara rädda för att lita på hans omsorg. Om vi gör Gud till vår styrka kommer vi tydligt att förstå vad som är vår plikt, och våra ambitioner kommer att vara osjälviska. Våra liv kommer att drivas av ädla avsikter som kommer att höja oss över låga motiv.
Gud har omsorg om oss
Många som bekänner sig vara Kristi efterföljare är ängsliga och oroliga därför att de är rädda för att helt förlita sig på Gud. De överlåter sig inte helt och hållet åt honom, eftersom de ryggar tillbaka för de följder en sådan överlåtelse kunde få. Men om de inte gör denna överlåtelse kan de inte få frid.
Det är många som är nedtyngda av bekymmer därför att de försöker nå upp till världens standard. De har valt att tjäna världen, accepterat dess förvirring, och lagt sig till med dess seder och bruk. På det sättet fördärvas deras karaktär och deras liv blir en börda. Det ständiga bekymret gör att deras livskraft töms ut. Vår Herre önskar att de skall kasta av sig detta slaveriets ok. Han inbjuder dem att ta emot hans ok. Han säger: "Mitt ok är milt, och min börda är lätt." Matt 11:30. Oron är blind och kan inte se in i framtiden, men Jesus ser slutet från början. I varje svårighet har han förberett en utväg för att ge lättnad. "Dem som lever ostraffligt vägrar han ingenting gott." Ps 84:12 (BK).
Vår himmelske Far har tusen vägar att förse oss med det vi behöver som vi inte har en aning om. De som följer principen att alltid tjäna Gud först och främst, kommer att upptäcka att svårigheter försvinner och en tydlig väg öppnar sig för deras fötter.
Att troget utföra dagens plikter är det bästa sättet att förbereda sig för morgondagens prövningar. Samla inte morgondagens alla förpliktelser och bekymmer för att lägga dem på dagens börda. "Var dag har nog av sin egen plåga." Matt 6:34.
Låt oss vara hoppfulla och frimodiga. Att vara modlösa i arbetet för Gud är syndigt och obefogat. Han känner alla våra behov. Vår trofaste Gud förenar med sin allmakt som kungars kung den ömme herdens mildhet och omsorg. Hans makt är fullkomlig och den är garantin för att han uppfyller sina löften för alla som litar på honom. Han har resurser att avlägsna varje svårighet, så att de som tjänar honom och godtar de medel han använder får det de behöver. Hans kärlek är så mycket högre än all annan kärlek som himlen är högre än jorden. Han vakar över sina barn med en kärlek som är gränslös och evig.
När dagarna är som mörkast och det ser som mest avskräckande ut, lita då på Gud. Han håller på att genomföra sin vilja, och låter allt samverka till det bästa för sitt folk. De som älskar och tjänar honom kommer att få ny kraft dag för dag.
Han både kan och vill ge sina tjänare all den hjälp de behöver. Han kommer att ge dem den visdom de behöver under livets växlande förhållanden.
Den prövade aposteln Paulus sade: "Han svarade mig: 'Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.' Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig. Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark." 2 Kor 12:9, 10.