Räddad för att tjäna

Det är tidig morgon vid Galileiska Sjön. Jesus och hans lärjungar har kommit in till stranden efter en stormig natt på sjön, och solens ljus smeker över sjö och land som en fridfull välsignelse. Men när de går i land möts de av en syn som är mera skrämmande än den upprörda sjön. Från sitt gömställe bland gravarna rusar två besatta män fram mot dem som om de tänkte riva dem i stycken. Resterna av de kedjor de slitit sönder, då de rymde från platsen där de var bundna, hänger fortfarande kvar på dem. De är blodiga av djupa sår och deras ögon stirrar fram genom deras långa och toviga hår. Alla mänskliga drag tycks ha försvunnit. De ser mera ut som vilda djur än människor.

Lärjungarna och deras följeslagare flyr skräckslagna bort, men märker snart att Jesus inte följer efter dem. De vänder sig om för att se var han är och finner att han står kvar där de lämnade honom. Han som stillade stormen och som tidigare hade mött Satan och besegrat honom, flyr inte för dessa demoner. Männen närmar sig Jesus med skärande tänder och fradga i munnen. Han lyfter den hand som har befallt vågorna att bli stilla, och männen förmår inte att komma närmare. De står där framför honom, rasande, men utan att kunna göra något.

Med myndighet befaller Jesus de onda andarna att lämna dem. De olyckliga männen förstår att de har mött En som kan befria dem från demonerna som plågar dem. De faller ner för Frälsarens fötter för att be om nåd. Men när de öppnar munnen talar demonerna genom dem och ropar: "Vad har vi med dig att göra, du Guds Son? Har du kommit hit för att plåga oss i förtid?" Matt 8:29.

De onda andarna tvingas släppa sina offer, och en underbar förändring sker med de besatta. Ljuset lyser in i deras sinnen. Deras ögon utstrålar intelligens. De ansikten som så länge deformerats till Satans avbild blir plötsligt milda, de blodiga händerna blir stilla, och männen höjer sina röster för att prisa Gud.

Under tiden har demonerna som drivits ut ur sina mänskliga boplatser farit in i en svinhjord, så att denna störtats in i döden. De som vaktat svinen skyndar sig iväg för att sprida nyheten, och hela bygdens befolkning kommer för att möta Jesus. De två besatta har varit traktens skräck. Nu sitter dessa män vid Jesu fötter, klädda och sansade, och lyssnar till hans ord. De lovprisar hans namn som gjort dem friska. Men de som ser denna underbara syn gläder sig inte. Förlusten av svinen tycks vara viktigare för dem än att dessa Satans fångar har blivit befriade. Skräckslagna tränger de sig omkring Jesus och vädjar att han skall lämna dem. Jesus låter dem få som de vill och går genast i båten för att åka över till den motsatta stranden.

Männen som har blivit befriade från demonerna har däremot helt andra känslor. De vill gärna vara tillsammans med sin befriare. I hans närhet känner de sig trygga för de demoner som har plågat dem och förstört den bästa tiden av deras liv. När Jesus är på väg att stiga i båten håller de sig tätt intill honom. De böjer knä vid hans fötter och ber att få stanna kvar nära honom så att de kan lyssna till varje ord han säger. Men Jesus ber dem gå hem och berätta om de stora ting som Herren har gjort för dem.

Här finns ett arbete för dem att utföra – att gå till sina hedniska hem och berätta om de välsignelser de fått av Jesus. Det är svårt för dem att skiljas från Frälsaren. De kommer att möta stora svårigheter när de återvänder för att vara tillsammans med sina hedniska landsmän, och deras långa isolering från samhället tycks ha gjort dem odugliga för uppgiften. Men så fort Jesus visar dem deras plikt är de beredda att lyda.

Dessa män nöjde sig inte med att berätta om Jesus bara för sina egna familjer och grannar, utan gick runt i hela Dekapolis, och vittnade överallt om hans makt att frälsa och om hur han hade befriat dem från demonerna.

Fastän folket i Gadara inte hade tagit emot Jesus, lämnade han dem inte åt det mörker de hade valt att leva i. När de bad honom gå bort ifrån dem hade de ännu inte hört hans undervisning. De visste inte vad de förkastade. Därför sände han ljuset till dem genom sådana som de inte skulle vägra att lyssna till.

Det var Satan som orsakade att svinen dog. Hans avsikt var att få folket att vända sig bort från Frälsaren och förhindra att evangeliet blev predikat i detta område. Men just denna händelse väckte folket i området som inget annat kunde ha gjort och riktade deras uppmärksamhet mot Kristus. Även om Frälsaren själv lämnade dem, fanns de män som han hade botat kvar för att vittna om hans kraft. De som hade varit medier för mörkrets furste blev förmedlare av ljus och Guds Sons budbärare. När Jesus senare kom tillbaka till Dekapolis flockades människor från den omkringliggande landsbygden runt honom, och under tre dagar fick tusentals människor höra budskapet om frälsning.

De två besatta som Kristus hade botat blev de första missionärer som han sände ut för att undervisa i Dekapolisområdet. Dessa män hade lyssnat till Jesus endast under en kort tid. De hade aldrig hört honom predika. De kunde inte undervisa folket på samma sätt som lärjungarna, som dagligen hade fått vara tillsammans med Kristus. Men de kunde berätta om det de visste, det som de själva hade sett och hört och upplevt av Frälsarens kraft. Detta är vad alla kan göra som har upplevt att Guds nåd har rört vid deras hjärtan. Det är ett sådant vittnesbörd Herren väntar på, och det är bristen på detta vittnesbörd som gör att världen håller på att gå under.

Evangeliet bör inte presenteras som en livlös teori, utan som en levande kraft som kan förändra livet. Gud önskar att hans tjänare skall vittna om att människor genom Guds nåd kan få en Kristuslik karaktär, och att de kan glädja sig i vissheten om hans stora kärlek. Han önskar att vi skall vittna om att han inte kan vara tillfreds förrän alla som vill ta emot frälsningen är återvunna, och har återfått de heliga rättigheter de har som hans söner och döttrar.

Han tar villigt emot även dem vars liv har varit högst motbjudande för honom. När de ångrar sig och vänder om, ger han dem sin gudomlige Ande och sänder dem till de trolösa för att förkunna hans nåd. Människor som har sjunkit ner till att bli Satans redskap, blir fortfarande genom Kristi kraft förvandlade till att bli rättfärdighetens budbärare. De blir utsända för att berätta om hur stora ting Herren har gjort för dem, och hur han har förbarmat sig över dem.

"Hela dagen skall min tunga lovprisa dig"
Efter att kvinnan från Kapernaum hade blivit botad genom att i tro röra vid Jesus, ville han att hon skulle vittna om den välsignelse hon hade fått. De gåvor som evangeliet erbjuder skall man inte ta emot i smyg eller njuta av i hemlighet.

"Ni är mina vittnen, säger Herren, att jag är Gud."
Jes 43:12 (KJV).

Vårt vittnesbörd om hans trofasthet är det medel som himlen valt för att uppenbara Kristus för vädden. Vi bör vittna om Guds nåd på det sätt den har uppenbarats genom heliga män i historien, men det som kommer att göra störst intryck är vittnesbördet vi ger om vår egen erfarenhet. Vi är Guds vittnen när vi i våra liv uppenbarar hans gudomliga kraft. Varje människa har ett liv och en erfarenhet som i många avseenden är olik alla andras. Gud önskar att vi skall uttrycka vår tacksamhet till honom på ett sätt som är färgat av vår egen personlighet. När dessa värdefulla vittnesbörd som upphöjer Guds härliga nåd åtföljs av ett Kristuslikt liv, har de en oemotståndlig kraft som verkar till människors frälsning.

Det tjänar till vårt eget bästa att hålla varje Guds gåva levande i våra tankar. Därigenom stärks vår tro så att vi gör anspråk på och tar emot mer och mer av det han har lovat. Vi blir mer uppmuntrade av en enda liten välsignelse vi själva fått från Gud, än av alla berättelser vi kan läsa om andras tro och erfarenheter. Den människa som tar emot Guds nåd skall bli som en vattenrik trädgård. Hon skall tillfriskna snabbt. Hennes ljus skall gå upp i mörkret, och Herrens härlighet skall följa i hennes spår.

"Hur skall jag kunna återgälda HERREN alla hans väl-
gärningar mot mig? Jag vill ta frälsningens bägare och
åkalla HERRENS namn. Jag vill infria mina löften till
HERREN inför hela hans folk."

"Jag vill sjunga för HERREN så länge jag lever, jag
vill lovsjunga min Gud så länge jag är till. Må mina
tankar behaga honom, jag vill glädja mig i HERREN."

"Vem kan berätta om HERRENS väldiga gärningar
och förkunna allt hans lov?"

"Åkalla hans namn, gör hans gärningar kända bland
folken! Sjung till hans ära, lovprisa honom, tala om alla

hans under! Beröm er av hans heliga namn! De som
söker HERREN må glädja sig av hjärtat."

"Ty din nåd är bättre än liv, mina läppar skall prisa
dig. ... Min själ blir mättad av utsökta rätter. Med ju-
blande läppar lovsjunger min mun, när jag kommer ihåg
dig på min bädd och tänker på dig under nattens tim-
mar. Ty du är min hjälp, under dina vingars skugga
jublar jag."

"På Gud förtröstar jag och fruktar inte. Vad kan män-
niskor göra mig? Jag har löften att infria till dig, Gud,
jag vill ge dig lovoffer Ty du har räddat min själ från
döden och mina fötter från fall, så att jag kan vandra
inför Gud i de levandes ljus."

"Du Israels Helige. Mina läppar skall jubla, när jag
lovsjunger dig, ja, min själ som du har friköpt. Min
tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet."

"Ty du är mitt hopp, Herre, min förtröstan, HERRE,
allt ifrån min ungdom. ... Dig gäller alltid mitt lov."

"Ditt namn vill jag upphöja bland alla kommande
släkten, därför skall folken lova dig alltid och för evigt."

Ps 116:12-14; 104:33,34; 106:2;
105:1-3; 63:4-8; 56:12-14; 71:22-24,5,6; 45:18.

"Ge som gåva vad ni har fått som gåva"
Den inbjudan som finns i evangeliet skall inte begränsas och bara ges till några få utvalda, som vi tror skall ge oss ära om de tar emot den. Vi skall ge budskapet till alla. När Gud välsignar sina barn gör han det inte bara för deras egen skull, utan för hela världens skull. När han ger oss sina gåvor vill han att vi skall mångfaldiga dem genom att ge dem vidare till andra.

Den samaritiska kvinnan som talade med Jesus vid Jakobs brunn ledde andra till Frälsaren så snart hon själv hade funnit honom. Hon visade sig vara en mer verksam missionär än hans egna lärjungar. Lärjungarna såg inget som kunde tyda på att Samarien var ett lovande missionsfält. Deras tankar var fästade på det stora arbete som skulle utföras i framtiden. De såg inte att just där omkring dem fanns en skörd att samla in. Men genom en kvinna som de föraktade fick en hel stad möjlighet att lyssna till Jesus. Hon förde genast ljuset till sina landsmän.

Denna kvinna visar vad en praktisk tro på Kristus kan uträtta. Varje sann lärjunge föds in i Guds rike som missionär. Så snart han har lätt känna Frälsaren vill han göra honom känd för andra. Den sanning som frälser och heliggör kan inte hållas instängd i hans hjärta. Den som dricker av det levande vattnet blir själv en livets källa. Den som tar emot blir en som ger. Kristi nåd i själen är som en källa i öknen, som väller fram och uppfriskar alla, och gör dem som håller på att förgås ivriga att dricka av livets vatten. När vi utför detta arbete får vi en större välsignelse än om vi bara arbetar för egna fördelar. När vi arbetar för att sprida de goda nyheterna om frälsning, dras vi närmare Frälsaren.

Herren säger om dessa som tar emot hans nåd: "Jag skall låta dem själva och landet runt omkring min höjd bli till välsignelse. Jag skall låta det regna i rätt tid, regnskurar av välsignelse." Hes 34:26.

"På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: 'Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.'" Joh 7:37, 38.

De som tar emot bör också ge vidare till andra. Från alla håll kommer det rop om hjälp. Gud kallar oss att villigt tjäna våra medmänniskor. Det gäller att vinna evighetens krona, förvärva himmelriket och upplysa en värld som håller på att gå under i okunnighet.

"Säger ni inte att det ännu är fyra månader kvar till skörden? Men se, jag säger er: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd. Redan nu får den som skördar sin lön. Han samlar in frukt till evigt liv." Joh 4:35, 36.

"Jag är med er alla dagar"
Under tre års tid var lärjungarna tillsammans med Jesus och såg hans underbara exempel. Dag efter dag vandrade de med honom och talade med honom. De hörde honom uppmuntra de trötta och nedtyngda, och såg hur han använde sin kraft för att bota de sjuka och hjälpa de lidande. När tiden kom då han skulle lämna dem, gav han dem nåd och kraft att föra hans arbete vidare i hans namn.

De skulle sprida hans evangelium om kärlek och helande överallt. Och Frälsaren lovade att han alltid skulle vara med dem. Genom den helige Ande skulle han vara ännu närmare dem än då han vandrade synlig bland människorna.

Det arbete som lärjungarna gjorde, skall vi också göra. Varje kristen skall vara en missionär. När vi arbetar för dem som behöver hjälp skall vi visa sympati och medlidande, och på ett självuppoffrande sätt göra allt vi kan för att lindra nöden bland lidande människor.

Alla kan finna något att göra. Ingen behöver känna att det inte finns någon uppgift för honom att utföra för Kristus. Frälsaren identifierar sig med varje människa. För att vi skulle bli medlemmar i den himmelska familjen, blev han medlem i den jordiska familjen. Han är Människosonen, och därmed en bror till alla Adams söner och döttrar. De som följer honom får inte vara likgiltiga inför den värld som håller på att gå under runt omkring dem. De är en del av mänsklighetens stora familj, och himlen ser på dem som bröder och systrar till både syndare och heliga.

Miljoner och åter miljoner som lever i sjukdom, okunnighet och synd har aldrig hört talas om Kristi kärlek till dem. Vad skulle vi önska att de gjorde för oss, om rollerna vore ombytta? Allt detta skall vi göra för dem, så långt det står i vår makt. Kristi levnadsregel, efter vilken vi alla skall stå eller falla i domen, är denna: "Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem." Matt 7:12.

Vi står i skuld till alla som inte har fått samma förmåner som vi, vare sig det gäller kunskap, bildning, en ädel karaktär, kristen utbildning eller andliga erfarenheter. Och så långt det står i vår makt, skall vi hjälpa dem som inte är lika gynnade som vi är. Om vi är starka skall vi stödja de svaga.

Härlighetens änglar, som alltid ser vår himmelske Fars ansikte, gläder sig åt att kunna hjälpa hans minsta. Änglar är alltid närvarande där de behövs mest, hos dem som har det svårast i kampen mot det egna jaget, och som lever i de mest nedbrytande omgivningar. De har fått som sitt särskilda ansvar att hjälpa de människor som är svaga och ängsliga, och som har många motbjudande karaktärsdrag. Det som själviska människor skulle se som ett förödmjukande arbete, nämligen att hjälpa dem som är eländiga och har dåliga karaktärsegenskaper, är det arbete som rena, syndfria, änglar från himlens palats utför.

För Jesus var inte himlen en åtråvärd plats så länge vi var förlorade. Han lämnade de himmelska salarna för att leva ett liv fyllt av hån och förakt, och för att dö en skamlig död. Han som ägde himlens ovärderliga skatter blev fattig, för att vi genom hans fattigdom skall kunna bli rika. Vi skall följa i hans fotspår.

Den som blir ett Guds barn borde från den stunden se sig själv som en länk i den kedja som sänkts ner för att rädda världen. Han borde se sig själv som förenad med Kristus i hans barmhärtiga plan att söka upp och rädda de förlorade.

Många tycker att det skulle vara en stor förmån att få besöka de platser Jesus besökte när han levde här på jorden, att gå där han gått, att se sjön vid vars stränder han älskade att undervisa, och se kullarna och dalarna som han ofta lät ögonen vila på. Men vi behöver inte åka till Nasaret, Kapernaum eller Betania för att gå i Jesu fotspår. Vi ser hans fotspår vid den sjukes säng, i de fattigas skjul, i trängseln på bakgatorna i storstaden och vid varje annan plats där det finns människohjärtan som behöver tröst.

Det är vår uppgift att ge mat till de hungriga, kläder till de nakna och tröst till dem som lider och har det svårt. Vi skall hjälpa dem som är förtvivlade och ingjuta mod i dem som är utan hopp.

När Kristi kärlek kommer till uttryck i osjälviskt arbete för andra, kommer detta att göra mer för att omvända den orättfärdige än svärdet och domstolen kan göra. Dessa är visserligen nödvändiga för att avskräcka lagöverträdaren, men en kärleksfull missionsarbetare kan göra mer än det. Ofta är det så att det hjärta som hårdnar vid tillrättavisning, kommer att mjukna inför Kristi kärlek.

En missionsarbetare kan inte bara lindra fysiska sjukdomar, utan kan också leda syndaren till den store Läkaren som förmår rena själen från syndens spetälska. Genom sina tjänare önskar Gud att de sjuka, de olycksdrabbade och de som är besatta av onda andar skall höra hans röst. Genom sina mänskliga redskap vill han vara en sådan tröstare som världen aldrig mött.

Frälsaren har gett sitt dyrbara liv för att grunda en församling som kan hjälpa dem som lider, som sörjer och som kämpar mot frestelser. En grupp troende kan vara fattiga, outbildade och okända, men i Kristus kan de utföra ett arbete i hemmet, i samhället och till och med i avlägsna områden, vars resultat skall sträcka sig in i evigheten.

Kristus säger detsamma till sina efterföljare i dag som han sade till sina första lärjungar:

"Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!" "Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen." Matt 28:18, 19; Mark 16:15.

Och för oss gäller också löftet om hans närvaro: "Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut." Matt 28:20.

Idag strömmar inga nyfikna folkskaror ut till ödemarken för att se och höra Kristus. Hans röst hörs inte i trängseln på gatorna. Det är ingen som ropar från vägkanten: "Jesus från Nasaret går förbi."

Ändå är det sant. Kristus vandrar osynlig fram på våra gator. Han kommer till våra hem med ett budskap om nåd. Han väntar på att få samarbeta med alla som vill arbeta i hans namn. Han är mitt ibland oss för att hela oss och välsigna oss, om vi tar emot honom.

"Så säger HERREN: Jag bönhör dig i nådens tid, jag
hjälper dig på frälsningens dag. Jag skall bevara dig
och göra dig till ett förbund för folket, för att upprätta
landet och utskifta de förödda arvslotterna och säga
till de fångna: 'Drag ut', och till dem som sitter i mörk-
ret: 'Kom fram'" Jes. 49:8, 9.

"Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när
han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram
goda nyheter och förkunnar frälsning och säger till
Sion: 'Din Gud är konung!'"Jes 52:7.

"Brist ut i jubel tillsammans ... ty HERREN tröstar
sitt folk ... HERREN uppenbarar sin heliga arm inför
alla hednafolkens ögon, alla jordens ändar skall se vår
Guds frälsning." Verserna 9, 10.