Då sade jag: "Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot." - Jes 6: 5.
De, som blir delaktiga av biblisk helgelse, visar en ödmjuk anda. Liksom Mose, har de fångat upp en skymt av helighetens fruktansvärda majestät, och de ser sin egen ovärdighet i kontrast till den Oändliges renhet och upphöjda fullkomlighet.
Profeten Daniel ger ett exempel på sann helgelse. Hans liv var upptaget av ädel tjänst för hans Herre. Han var i Guds ögon ”högt benådad”. (Dan 10:11) Men i stället för att påstå att han själv var ren och helig ställde denne benådade profet sig på samma nivå som de verkliga syndarna i Israel och bad till Gud för sitt folk: ”Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner.” ”Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga.” Han säger: ”Medan jag... talade och bad och bekände min egen och mitt folk Israels synd”. Och när Guds Son vid ett senare tillfälle uppenbarade sig för att ge honom upplysning sade Daniel: ”Färgen vek från mitt ansikte ... och jag hade ingen kraft kvar.” (Dan 9:18, 15, 20; 10:8)
Då Job hörde Herrens röst ur stormen sade han: ”Därför tar jag tillbaka allt och ångrar mig i stoft och aska.” (Job 42:6) Då Jesaja såg Herrens härlighet och hörde keruberna ropa: ”'Helig, helig, helig är HERREN Sebaot”, sade han: ”'Ve mig, jag förgås!” Efter det att Paulus hade blivit uppryckt ända till den tredje himmelen och hade hört saker som det inte är möjligt för någon människa att uttrycka, talar han om sig själv som ”den ringaste bland alla heliga”. Den älskade Johannes som lutade sig mot Jesu bröst föll ned som en död för ängelns fötter. (Jes 6:3, 5; 2 Kor 12:2-4; Ef 3:8; Upp 1:17)
Ingen självupphöjelse, inga skrytsamma påståenden om frihet från synd kan förekomma hos dem som vandrar i skuggan av Golgata kors. De inser att det var deras synd som var orsaken till Guds Sons lidanden och som kom hans hjärta att brista. Tanken på detta gör dem ödmjuka. De som lever närmast Jesus, kan bäst se den mänskliga svagheten och syndfullheten. Deras enda hopp är en korsfäst och uppstånden Frälsares förtjänst. {Väckelsen och. . . 13-14}