Se, dagen kommer, den brinner som en ugn. Då skall alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem, säger HERREN Sebaot, den skall lämna kvar varken rot eller kvist. - Mal 4: 1.
Även om Satan måst erkänna Guds rättfärdighet och böja sig för Kristi herravälde, är hans karaktär oförändrad. Som en oemotståndlig flodvåg bryter åter hans upproriska anda fram. Full av raseri bestämmer han sig för att inte ge upp den stora striden. Tiden har kommit för hans sista desperata kamp mot himmelens Konung. Han rusar rakt in i skaran av sina undersåtar och försöker inspirera dem med sitt eget raseri och uppegga dem till omedelbar strid. Men bland alla de otaliga miljoner som han har lockat till uppror finns inte en enda som erkänner hans herravälde. Hans makt är slut. De ogudaktiga är fyllda av samma hat mot Gud som besjälar Satan, men de ser att deras sak är hopplös. De kan inte segra över Gud. Deras raseri vänder sig mot Satan och dem som har varit hans medhjälpare för att bedra dem. Med djävulskt raseri kastar de sig över dem.
Herren säger: ”Eftersom du menar att dina tankar är Guds tankar, se, därför skall jag låta främlingar komma mot dig, de grymmaste folk. De skall dra sina svärd mot din visdoms skönhet och orena din glans. De skall störta ner dig i graven”. ”Jag ... förgjorde dig, du beskyddande kerub; du fick ej stanna bland de gnistrande stenarna ... därför slog jag dig ned till jorden och gav dig till pris åt konungarna, så att de fingo se sin lust på dig ... Jag lät dig ligga såsom aska på jorden inför alla som besökte dig ... Du tog en ände med förskräckelse för evig tid.” (Hes 28:6 - 8, 16 - 19, Folk-Bibeln och 1917) . . .
Eld kommer ned från himmelen från Gud. Jorden öppnar sig. De vapen som finns dolda i dess djup kommer till användning. Förtärande flammor väller ut från alla gapande klyftor. Själva berggrunden brinner. Dagen har kommit som skall brinna såsom en ugn. Elementen smälter av förtärande hetta och jorden och de verk som är på den bränns upp. (Mal 4:1; 2 Petr 3:10) {DSS 470}