"I skolen älska varandra, såsom jag har älskat eder."
Det är icke emedan vi först älskade Kristus som han älskar oss, ty han dog för oss, "medan vi ännu voro syndare". Han handlar icke med oss efter vår förtjänst. Fastän våra synder förjänat fördömelse, fördömer han oss icke. År efter år har han öfversett med vår svaghet och okunnighet, med vår otacksamhet och vårt egensinne. Trots våra afvikelser, vårt hjärtas hårdhet och vår försummelse af hans heliga ord, utsträcker han ännu sina händer mot oss.
Nåd är en af Guds egenskaper, och han bevisar nåd mot ovärdiga mänskliga varelser. Vi sökte icke därefter, men den sökte efter oss. Gud gifver oss med glädje sin nåd, icke emedan vi äro värdiga, utan emedan vi äro så ytterligt ovärdiga. Det enda, hvarigenom vi kunna göra anspråk på hans barmhärtighet, är vår stora nöd.
Hela dagen utsträcker Herren Gud genom Jesus Kristus sina händer med inbjudan till alla syndiga och fallna. Han vill mottaga alla; han välkomnar alla. Det är hans lust att förlåta den störste syndare. Han vill taga bytet från den mäktige och befria fången; han vill rycka branden ur elden. Han vill nedsänka sin nåds gyllene kedja till de yttersta djupen af mänskligt elände och uppdraga den sjunkna, synd besmittade själen.
Hvarje mänsklig varelse är föremål för hans kärleksfulla intresse, hvilken utgaf sitt lif för att återföra människan till Gud. Han vakar öfver skuldbe. lastade och hjälplösa själar, blottställda för satans konster och snaror, såsom en herde vakar öfver sina får.
Frälsarens föredöme bör vara vårt rättesnöre, i det vi arbeta för de frestade och felande. Samma intresse, mildhet och långmodighet, som han visat oss, skola vi visa mot andra. "I skolen älska hvarandra", säger han, "såsom jag har älskat eder". Om Kristus bor i oss, skola vi lägga hans oegennytta och kärlek i dagen gent emot alla, med hvilka vi komma i beröring. När vi se människor i behof af deltagande och hjälp, skola vi icke fråga: "Äro de värda detta?" utan: "Huru kan jag hjälpa dem?"
Rik och fattig, hög och låg, fri och träl - alla äro Guds arfvedel. Han, som gaf sitt lif för vår återlösning, ser i hvarje människovarelse något, som i värde öfverstiger hvarje mänsklig beräkning. Genom korsets hemlighet och härlighet kunna vi förstå, hur högt han värderar en människosjäl. Och när vi förstå detta, skola vi också inse, att människorna, hur sjunkna de än må vara, hafva kostat för mycket för att blifva behandlade med köld eller förakt, Vi skola lära inse vikten af att arbeta för våra medmänniskor för att de må blifva upphöjda till Guds tron, Den förlorade penningen i Frälsarens liknelse låg väl bland smuts och sopor, men var det oaktadt ett silfvermynt. Dess ägarinna sökte detsamma, emedan det hade värde. Så är äfven hvarje själ, hur förnedrad den än må vara genom synd, aktad dyrbar i Guds ögon. Liksom ett mynt bär regentens afbild och inskrift,. så bar också människan vid skapelsen Guds afbild och inskrift. Äfven om denna inskrift genom syndens inflytande nu blifvit skadad och fördunklad, kvarstå dock spåren däraf i hvarje själ, och Gud önskar rädda den och på densamma ånyo inrista sin egen afbild i rättfärdighet och helighet.
Vår brist på medlidande.
Hur föga vi likna Kristus i det, som borde vara det starkaste föreningsbandet mellan oss och honom, nämligen medlidande med de fallna, skuldbetyngda, lidande själar, som äro döda i öfverträdelser och synder! Människornas största synd är deras hårdhet mot hvarandra. Många mena sig framställa Guds rättvisa, medan de fullständigt underlåta att framställa hans mildhet och stora kärlek. Ofta äro de, som af dessa bemötas med hårdhet och stränghet, anfäktade af frestelser, Satan brottas med dessa själar, och hårda, ovänliga ord göra dem missmodiga och blifva orsak till, att de falla offer för frestaren.
Vägen till människors hjärtan.
Människosjälar äro en ömtålig sak att handskas med. Endast han, som känner hjärtat, vet rätta sättet att bringa människan kan till omvändelse. Endast hans visdom kan gifva oss framgång i fråga om att nå de förlorade. Om du uppträder stramt och tänker: "Jag är heligare än du", så hjälper det icke, hur logiskt du resonerar eller hur sanna dina ord äro: de skola aldrig förmå röra hjärtat. Kristi kärlek uppenbarad i ord och handlingar, skall finna vägen till människors hjärtan, då upprepandet af föreskrifter och argument ingenting förmår uträtta.
Vi behöfva visa mera af Kristi mildhet icke endast mot dem, som anse oss vara felfria, utan vi behöfva visa mildhet och medkänsla gent emot fattiga, lidande, kämpande själar som ofta visa sig begå fel, syndiga och ångerfulla, frestade och modlösa. I böra närma oss med våra med människor och liksom vår barmhärtige Öfverstepräst halva medlidande med dem i deras svagheter.
Det var de föraktade, publikaner och syndare som Kristus kallade och som han genom sin kärleksfullhet nödgade att komma till sig. Det enda slag al människor han aldrig brydde sig om var sådana, som i sin själfviskhet och sitt högmod blickade ned på andra.
Kristus bjuder oss: "Gå ut på vägar och gärden och nödga dem att komma in, på det att milt hus må varda fullt." I lyduad för detta ord måste vi gå till de hedningar, som äro i vår närhet, såväl som till dem, som äro långt borta. "Publikaner och skökan måste höra Frälsarens inbjudning. Genom hans sändebuds vänlighet och fördragsamhet blir inbjudningen en upplyftande kraft för människor, som sjunkit ned i de djupaste afgrunder.
Kristi bevekelsegrunder fordra, att vi med fast vilja, outtröttligt intresse och alltjämt tilltagande ifver arbeta för de själar, som satan söker fördärfva. Ingenting får afkyla våra allvarliga bemödanden för de förlorades frälsning.
Märk, huru allestädes i Guds ord visar sig en bevekande ande, som söker draga människorna till Kristus. Vi måste taga i akt hvarje tillfälle, enskildt och offentligt, framhållande hvarje bevis och brukande all vår öfvertalningsförmåga för att draga människor till Frälsaren. Med all vår kraft måste vi uppmana dem att se på Jesus och välja hans själfförnekande och uppoffrande lif. Vi måste visa, att vi vänta af dem, att de skola glädja Kristus genom att bruka alla hans gåfvor till hans namns förhärligande.
Frälsta i hoppet.
"I hoppet äro vi frälsta." De fallna måste vi låta förstå, att det icke är för sent för dem att åter blifva människor. Kristus hedrade människorna genom att visa dem förtroende och sökte på så sätt uppväcka deras hederskänsla. ,Älven den, som fallit djupast, behandlade han med aktning. Det utgjorde en ständig plåga för Kristus att komma i beröring med fiendskap, laster och orenhet, men aldrig yttrade han ett ord, som visade, att hans känslor oangenämt berördes eller att hans förfinade smak sårades. Vare sig det gällde onda vanor, starka fördomar eller mänskliga passioner af ett eller annat slag, mötte han all tid människorna med förbarmande mildhet. Då vi blifva delaktiga af hans Ande, betrakta vi alla människor såsom bröder, hvilka äro utsatta för samma frestelser och pröfningar som vi själlva, ofta fallande och kämpande för att åter kunna resa sig upp, stridande mot nedslagenhet och bekymmer och stående i behof af sympati och hjälp. Vi skola då bemöta dem på ett sådant sätt, att vi icke nedslå deras mod eller stöta dem bort, utan uppväcka mod i deras hjärtan. När de sålunda uppmuntras, Kunna de säga med förtröstan: "Glädjens ej öfver mig, mina fiender! Om än jag faller, står jag upp; om ock jag än sitter i mörkret, är Herren mitt ljus... han utförer min sak och skaffar mig min rätt och utförer mig i ljuset och jag får skåda hans rättfärdighet."
"Från sin boning blickar han ned till alla dem,
som ho på jorden, han, som danat alla deras hjärtan."
Vi uppmanas att i vårt handlingssätt gent emot de frestade och felande se på oss själfva, att icke äfven vi varda frestade. I känslan af våra egna skröpligheter böra vi hysa medlidande med andra i deras skröpligheter.
"Hvem utmärker dig? Och hvad har du, som du icke har undfått?" "En är eder mästare, men I ären alla bröder." 5 "Hvarför dömer du din broder? Eller du andre, hvarför föraktar du din broder?"' "Låtom oss därför icke mer döma hvarandra, utan döm en hellre så, att ingen bör gifva sin broder anstöt eller förargelse."
Påvisandet af fel.
Det kännes alltid förödmjukande att få sina fel påvisade. Ingen bör ytterligare förbittra denna erfarenhet genom gagnlöst tadel. Ingen har någonsin blifvit förd på rätta vägar genom förebråelser, men många hafva därigenom blifvit bortstötta och föranledda att stålsätta sina hjärtan mot sanningen. En mild ande, ett vänligt, vinnande uppträdande skulle däremot måhända hafva kunnat rädda den felande och öfverskyla en myckenhet af synder.
Aposteln Paulus fann det nödvändigt att tillrättavisa de felande, men hur omsorgsfullt sökte han icke därvid visa, att han var de felandes vän! Hur tydligt sökte han icke att förklara för dem skälen för sitt handlingssätt! Han lät dem förstå, att det kostade honom smärta att förorsaka dem smärta. Och han visade dem tillit och deltagande, hvilka kämpade för att öfvervinna.
"I stort betryck och hjärtats ångest", sade han skref jag till eder under många tårar, icke på det att I skullen bedröfvas, utan på det att I skullen förstå den kärlek, som jag i rikt mått har till eder." "Ty om jag ock bedröfvade. eder med brefvet... så gläder jag mig nu, icke därför att I blefven bedröfvade, utan därför att I blefven bedröfvade till bättring. "Ty se, just detta, att I blefven bedröfvade efter Guds sinue, hvilken ifver har det icke åstadkommit hos eder, hvilket ursäktande, hvilken förtrytelse, hvilken fruktan, hvilken längtan, hvilket nit, hvilken bestraffning! På allt sätt hafven I bevisat eder vara rena i den saken. Fördenskull hafva vi blifvit hugsvalade."
"Jag gläder mig, att jag i allt har godt mod med afseende på eder." "Jag tackar min Gud, vid all min hågkomst af eder, då jag alltid i alla mina böner för eder alla gör bönen med glädje, för edert deltagande i evangelium från den första dagen intill nu, öfvertygad därom, att den, som i eder har begynt ett godt verk, skall fullborda det intill Jesu Kristi dag; såsom det är rätt, att jag tänker detta om eder alla, därför att jag, både i mina bojor och då jag försvarar och stadfäster evangelinm, har eder i mitt hjärta."' "Därför, mina älskade och efterlängtade bröder, min fröjd och min krona, stån sålunda fast i Herren, mina älskade." "Ty nu lefva vi, om I stån fast i Herren."
Paulus skref till dessa bröder såsom "heliga i Kristus Jesus", men han menade icke därmed, att de voro fullkomliga till karaktären. Han skref till dem såsom män och kvinnor, som kämpade mot frestelserna och som stodo i fara att falla. Han visade dem till "fridens Gud, som från de döda har återfört. . . den store herden för fåren, vår Herre Jesus". Han försäkrade dem, att "genom ett evigt förbunds blod" skulle Gud göra dem skickliga i allt godt verk, till att göra hans vilja, verkande i eder hvad täckeligt är inför honom, genom Jesus Kristus.
När någon har begått ett fel och blir medveten därom, var då försiktig, att du icke förstör hans själfaktning. Gör honom icke modfälld genom likgiltighet eller misstro. Säg icke: ,Innan jag skänker honom mitt förtroende, vill jag vänta för att se, om han håller ut. Ofta blir just denna misstro orsak till den frestades fall.
Vi borde beflita oss om att förstå andras svagheter. Vi veta så föga om deras hjärtebekymmer, som varit bundna i mörkrets kedjor och som sakna beslutsamhet och moralisk kraft. Mest beklagansvärd är den människa, som lider under samvetskval; hon är som bedöfvad, vacklande, sjunkande ned i stoftet. Hon kan icke se någonting klart. Sinnet är omtöcknadt och hon vet icke, hvilka steg hon bör taga. Mången stackars själ är missförstådd, undanskjuten och utsatt för nöd och vånda -- ett vilsegånget, stapplaude får. Hon kan icke finna Gud, men likväl känner hon en brinnande längtan efter förlåtelse och nåd.
O, tala ej ett enda ord, som kan förorsaka ännu djupare smärta! Håll i stället fram den förbarmande Frälsaren för den själ, som är trött på ett lif i synden och som icke vet, hvar hon skall finna tröst. Tag henne vid handen, lyft henne upp och tala uppmuntrande och hoppfulla ord till henne. Hjälp henne att gripa Frälsarens hand.
Blif icke missmodig.
Vi blifva alltför ofta missmodiga öfver de själar, som icke genast motsvara våra förhoppningar. Vi borde aldrig upphöra att arbeta för en själ, så länge det ännu finnes en glimt af hopp. Dessa arma själar hafva kostat vår själfuppoffi-ande Återlösare ett alltför högt pris för att de så lätt skulle öfverlämnas i frestarens makt.
Vi böra ställa oss själfva i den frestades ställe. Vi böra ihågkomma ärftlighetens stora makt, inflytandet af dåliga sällskap och omgifningar samt de onda vanornas herravälde. Kunna vi förundra oss öfver, att många under sådana inflytanden blifva fördärfvade? Kunna vi förundra oss öfver, att de endast långsamt skrida framåt till förbättring?
Ofta kunna de, som synas oss vara råa och föga lofvande, blifva evangelii trognaste anhängare och försvarare, när de en gång blifvit vunna för Kristus. De äro icke i grunden fördärfvade. Under ett afskräckande yttre finnas goda impulser, som måhända kunna väckas till lif. Utan en hjälpande hand skola många af dessa aldrig kunna räddas, men med tålig fördragsamhet kunna de upprättas. De behöfva vänliga ord, vänlig uppmärksamhet och verksam hjälp. De behöfva det slags råd och handledning, som icke utsläcker modets flämtande gnista i själen. Må de, som komma i beröring med sådana, minnas detta.
Stundom påträffar man människor, hvilkas själsförmögenheter så länge varit förkrympta, att de aldrig i detta lifvet kunna blifva, hvad de under gynnsammare omständigheter kunnat. Men de klara strålarna från rättfärdighetens Sol kunna intränga äfven i deras hjärtan. Det är äfven deras förmån att uppnå det lif, som är af Gud. Inplanta upplyftande förädlande tankar i deras sinnen. Klargör för dem genom ditt lefverne skillnaden mellan last och renhet, mörker och ljus. Lär dem genom ditt exempel förstå, hvad det betyder att vara en kristen. Kristus är i stånd att upprätta de mest syndiga och att sätta dem i den ställning, att de kunna igenkännas såsom Guds barn och Kristi medarfvingar till den oförgängliga arfvedelen.
Genom den gudomliga nådens underbara verkningar kunna många af dessa göra nytta i lifvet. . Föraktade och förbisedda, som de åro, hafva de blifvit ytterligt missmodiga. De förefalla måhända att vara likgiltiga och slöa, men under den Helige Andes inflytande kan den slöhet, som tyckes göra deras upprättelse hopplös, försvinna. Det tröga och omtöcknade sinnet kan vakna upp. Syndens slaf kan blifva frigjord. Lasten kan öfvervinnas och okunnigheten försvinna. Genom den tro, som är verksam i kärlek, kan hjärtat renas och sinnet upplysas.