Själens gemenskap med honom, som är dess lif.
Den förening, som existerar mellan själ och kropp, är mycket intim. När den ene påverkas, påverkas äfven den andre. Sjä1ens tillstånd utöfvar mycket större inflytande på hälsan, än de flesta ana, Många af de sjukdomar människor lida af utgöra resultat af nedslagenhet och tungsinthet. Sorg, ängslan, missnöje, ånger, samvetsagg, misstro - allt detta bidrager till att nedbryta lifskraften och förorsaka aftyning och död.
Ibland händer det, att sjukdom framkallas genom sjuk1ig inbillning, och ofta, att den af samma orsak mycket förvärras. Många, som förblifva sjuklingar under hela sitt lif, skulle vara friska, om de endast trodde sig vara' det. En mängd människor inbilla sig, att hvarje obetydlig ansträngning förorsakar sjukdom, och de skadliga verkningarna inställa sig äfven, emedan man väntar dem. Många till och med dö af sjukdomar, som här1eda sig endast från inbillning.
Mod, hopp, sympati och kär1ek befordra hä1san och förlänga lifvet. Förnöjsamhet och glädje äro hälsa för kroppen och styrka för sjä1en. "Gladt mod befordrar hälsan"
Vid behandlingen af sjuka bör icke verkan af den andliga inflytelsen underskattas. När detta inflytande gör sig gällande på ett rätt sätt, utgör det ett af de verksammaste medel för sjukdomens bekämpande.
Själsslafveri.
Det gifves emellertid en viss form af själsinflytelse, som utgör ett af ondskans mest verksamma medel. Genom denna s. k. vetenskap (mind-cure) ställes den ena själen under den andras herravälde, så att den svagares personlighet uppgår i den andligen starkares. Den ena personen utför den andres vilja. Man påstår, att tankarnas karaktär på detta sätt kan förändras, att hälsobringande impulser kunna meddelas och de sjuka iståndsättas att motstå och öfvervinna sjukdom.
Denna läkemetod har försökts af personer, som varit okunniga om dess verkliga natur och syfte och som trott den vara till välsignelse för de sjuka. Men denna s. k. vetenskap är byggd på falska principer och främmande för Kristi natur och Ande. Den leder icke människorna till honom, som är lif och frälsning. Den, som drager andras sinnen till sig själf, skiljer dem samtidigt från den sanna kraftkällan.
Det är ingalunda Guds vilja, att någon mänsklig varelse skall öfverlämna sitt sinne och sin vilja under en annans herravälde och sålunda blifva ett viljelöst redskap i dennes hand. Ingen bör låta sin egen personlighet helt och hållet uppgå i en annans eller se upp till någon mänsklig varelse såsom till själfva läkedomskällan. Människan måste sätta sin förtröstan allena till Gud. I sin gudagifna mandoms värdighet bör hon regeras af Gud själf och ej af någon människoviljas inflytande.
Gud söker bringa människorna i direkt gemenskap med sig själf. I allt sitt handlingssätt med dem framhåller han deras personliga ansvar. Han söker ingifva dem en känsla af personligt beroende och att klargöra för dem behofvet af personlig ledning. Han önskar leda människan till förening med det gudomliga, så att hon må förvandlas till hans gudomliga afbild. Satan åter söker motarbeta denna Guds afsikt och uppmuntrar fördenskull människorna att förtrösta på hvarandra. Och när då hjärtat är bortvändt från Gud, kan frestaren bringa det under sitt herravälde och öfvervinna människan.
Teorien om den ena själens herravälde öfver den andra har sitt ursprung från satan, som vill framställa sig själf som den store upphofsmannen och sätta mänsklig filosofi i det gudomligas ställe. Af alla de villfarelser, som vinna insteg i kristenheten, finnes ingen farligare än denna och ingen, som säkrare skiljer människan från Gud. Den må väl synas oskyldig, men skall dock, om den utöfvas på sjuka personer, bidraga till deras fördärf och visserligen ej till deras hälsa. Den öppnar en dörr, genom hvilken satan inträder för att taga i besittning såväl dens själ, som öfverlämnat sig åt en annan människas herravälde, som dens egen själ, som utöfvar detta herravälde.
Fruktansvärd är också den makt, som under sådana omständigheter lägges i illasinnade mäns och kvinnors händer. Hvilka tillfällen gifver den ej åt dem som lefva på att draga fördel af andras bräckligheter eller dårskaper! Huru många finna ej genom detta sätt att tillvälla sig herravälde öfver svaga och sjuka själar medel att tillfredsställa sina sinnliga passioner eller sin vinningslystnad!
Det finnes för oss något bättre att inlåta oss på än att pröfva människonaturens herravälde öfver människonaturen. Läkaren bör uppfostra människorna till att se bort från det mänskliga till det gudomliga. I stället för att lära den sjuke att af mänskliga varelser vänta läkedom till själ och kropp bör läkaren hänvisa dem till honom, som kan fullkomligt frälsa alla dem, som komma till honom. Han, som skapat människonaturen, vet väl, hvad denna natur behöfver. Gud allena är den, som kan hela. Personer med sjuka själar och sjuka kroppar bara blicka upp till Kristus, helbrägdagöraren. Jag lefven, säger han, och I skolen lefva." Detta är det lif vi böra framhålla för de sjuka, sägande dem, att om de tro på Kristus såsom helbrägdagöraren, om de samarbeta med honom genom att lyda hälsans lagar och i hans fruktan sträfva efter fullkomlig helighet, skall han göra dem delaktiga af sitt lif. När vi framhålla Kristus för dem på ett sådant sätt, meddela vi dem en kraft, en styrka, som är af värde, ty den kommer ofvanifrån. Detta är den sanna vetenskapen om helbrägdagörelse till kropp och själ.
Deltagande.
Stor visdom är af nöden, då det gäller att behandla själens sjukdomar. Ett sjukt och såradt hjärta och ett nedslaget sinne behöfver mild behandling. Stundom kan ett eller annat husligt bekymmer tära på själen och försvaga lifskraften. Stundom händer också, att samvetskval öfver synd undergräfver organismen och försätter själen ur jämvikt. Denna klass af sjuklingar kan endast hjälpas genom det ömmaste deltagande. Läkaren bör först sträfva efter att vinna deras förtroende och sedan visa dem till den store helbrägdagöraren. Om de i tro kunna vända sig till den sanne läkaren och förtrösta därpå, att han vill åtaga sig deras sak, skall detta tilliöra deras själ lindring och ofta gifva hälsa äfven åt kroppen.
Deltagande och finkänslighet ha ofta visat sig vara en större välgärning för den sjuke än den skickligaste vård, när denna gifvits på ett kallt och likgiltigt sätt. När läkaren kommer till sjukbädden med likgiltig, ohågad uppsyn, betraktar den sjuke med föga intresse och såväl genom ord som handling ger intryck af, att han anser fallet icke förtjäna någon vidare uppmärksamhet, samt sedan öfverlämnar patienten åt hans egna betraktelser, då har han gjort patienten direkt skada. De tvifvel och det missmod, som alstras af hans likgiltighet, kan alltför lätt motarbeta de goda verkningarna af de läkemedel han torde föreskrifva.
Om läkaren ville tänka sig själf i dens ställe, hvars mod har sjunkit, hvars vilja blifvit försvagad genom lidande och som längtar efter ett deltagande och hoppingifvande ord, skulle han vara bättre beredd att sätta sig in i den sjukes känslor. När samma kärlek och deltagande, som Kristus visade de sjuka, är förenad med läkarens kunskap, då kan dennes blotta närvaro blifva till välsignelse.
Öppenhjärtighet gent emot den sjuke stärker dennes förtroende och utgör en viktig hjälp vid tillfrisknandet. Det gifves emellertid läkare, som anse det förmånligt för den sjuke att dölja beskaffenheten af och orsaken till den sjukdom, af hvilken han lider. Och många läkare, som frukta, att de genom att omtala sanningen skola uppröra den sjuke ,eller nedsätta hans krafter, vidmakthålla dennes falska hopp om tillfrisknande och tillåta honom till och med att utan varning om faran stiga ned i grafven. Allt detta är oiörståndigt. Det är måhända icke alltid rådligt att förklara för den sjuke hela utsträckningen af hans fara. Detta skulle förfära honom och fördröja eller till och med förhindra hans tillfrisknande. I synnerhet när det gäller sådana, hvilkas sjukdom till stor del är förorsakad af inbillning, kan man ej alltid säga hela sanningen. Många af dessa personer äro oemottagliga för skäl och ovana att öfva själfbehärskning. De hafva besynnerliga föreställningar och inbilla sig allehanda oriktiga ting både angående sig själfva och andra. Dessa ting äro emellertid verkliga för dem, och deras vårdare böra ständigt visa dem mildhet, tålamod och finkänslighet. Om man för dessa patienter omtalade sanningen angående dem, skulle somliga af dem känna sig förolämpade och andra blifva missmodiga. Kristus sade till sina lärjungar: "Jag har ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det."' Men fastän sanningen icke bör helt uttalas vid alla tillfällen, är det aldrig nödvändigt eller rätt att föra någon bakom ljuset. Aldrig bör läkaren eller sjukvårdaren nedlåta sig till falska framställningar. Den, som gör detta, kan icke samverka med Gud, och genom att förverka sina patienters förtroende bortkastar läkaren ett af de mest verksamma mänskliga hjälpmedlen till deras återställande.
Viljekraften.
Viljekraften uppskattas icke, som den bör. Viljan måste hållas vaken och ledas på rätta vägar; då verkar den stärkande på människans hela väsen och organism och bidrager på ett förunderligt sätt till hälsans vidmakt hållande. Den är också en makt, som har betydelse vid sjukdomsbehandling. Om den ledes i den rätta riktningen, kontrollerar den inbillningen och blir ett mäktigt medel till att motstå och öfvervinna både andlig och kroppslig sjukdom. Om de sjuka bruka sin viljekraft, kunna de göra mycket till att bistå läkaren i hans arbete för deras tillfrisknande. Det finns tusentals människor, som kunna återvinna hälsan, om de blott vilja. Herren önskar icke, att de skola vara sjuka: han vill, att de skola vara sunda och lyckliga, och de böra föresätta sig, att de skola återvinna hälsan. Ofta kunna patienter bekämpa sjukdom blott genom att icke gifva efter för illamående och icke hängifva sig åt overksamhet. De böra sätta sig öfver sin opasslighet och taga fatt på en eller annan sysselsättning, som passar till deras krafter. Med sådant arbete och med riklig användning af frisk luft och solljus kunde många stackars sjuklingar återvinna hälsa och krafter.
Bibliska grundsatser för hälsa.
För sådana, som önska återvinna och bevara hälsan, ligger lärdom i dessa skriftens ord: "Dricken eder icke druckna af vin, hvaraf tygellöshet kommer, utan uppfyllens med Anden." Det är icke genom den eggelse eller den glömska, som framkallas af onaturliga och skadliga retmedel, eller genom tillfredsställande af de lägre drifterna eller böjelserna, som man kan finna verklig hälsa eller vederkvickelse för kropp och själ. Bland de sjuka finnas många, som äro utan Gud och utan hopp. De plågas af otillfredsställda lustar och onaturliga begärelser och fördömas af sitt eget samvete. De hålla på att mista detta lifvet och hafva ingen utsikt att blifva delaktiga af det tillkommande. Må icke de, som vårda sådana sjuka, mena sig kunna gagna dem genom att tillåta dem hängifva sig åt tomma, stimulerande njutningar. Det är just dessa, som varit deras lifs förbannelse. Den hungrande, törstande själen fortfar att hungra och törsta, så länge den söker tillfredsställelse på denna väg. De, som dricka af de egoistiska njutningarnas källa, äro bedragna. De förväxla styrka med uppsluppenhet, och när stimuleringen är förbi, upphör också den upprymda sinnesstämningen, och de sjunka ned i ett tillstånd af otillfredsställelse och förtviflan.
Varaktig frid och sann andlig hvila har blott en källa, och det var om den Kristus talade, då han sade: "Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag skall vederkvicka eder." "Frid efterlämnar jag åt eder, min frid gifver jag eder; icke gifver jag eder, såsom världen gifver." Denna frid är icke något, som han skänker oberoende af sig själf; den är i Kristus, och vi få den endast genom att anamma honom.
Kristus är lifvets källsprång. Hvad många behöfva är en djupare kännedom om honom. De behöfva, att man på ett tåligt och vänligt, men dock allvarligt sätt undervisar dem om hur hela deras varelse må öppna sig för himmelens helbrägda görande inflytande. När Guds kärleks solstrålar upplysa själens mörka kammare, upphöra oro och missbelåtenhet, och glad tillfredsställelse ger sinnet kraft och kroppen hälsa och styrka.
Hjälp i hvarje pröfning.
Vi lefva i en lidandets värld. Motgångar, pröfningar och sorger vänta oss under vägen till det himmelska hemmet; men det finns många, som göra lifvets bördor dubbelt tunga genom att ständigt vänta på besvärligheter. När de möta motgång och svårigheter, tro de, att allting går galet, att deras lott är hårdare än alla andras och att de säkerligen komma att lida nöd. På det sättet draga de elände öfver sig själfva och kasta en skugga öfver alla, som de umgås med. Själfva lifvet blir en börda för dem. Det skulle kosta dem ihärdig ansträngning att förändra denna tankeriktning, men förändringen är möjlig. Deras lycka både för detta och det tillkommande lifvet beror på, om de fästa sina tankar vid det, som är ljust. De måste se bort från den mörka bild,. som endast är inbillad, och fästa blicken på de välsignelser Gud utstrött på deras stig och bortom dessa på det osynliga och eviga.
I hvarje pröfning har Gud sörjt för hjälp. Då israeliterna på sin vandring i öknen komma till Maras bittra vatten, ropade Moses till Herren. Herren skaffade dem intet nytt hjälpmedel, men gjorde dem uppmärksamma på det, som redan fanns. En buske, som han hade skapat, skulle kastas i källan för att göra vattnet rent och välsmakande. Sedan detta var gjordt, drack folket af vattnet och blef vederkvickt. Kristus vill hjälpa oss i hvarje pröfning, om vi vända oss till honom. Våra ögon skola öppnas, så att vi kunna se de löften om helbrägdagörelse, som äro nedtecknade i hans ord. Den Helige Ande skall lära oss, hur vi kunna tillägna oss hvarje välsignelse, som är ett motgift mot bekymmer; för hvarje bitter dryck, som hålles fram för våra läppar, skola vi finna en buske, som har läkedom i sig.
Vi få icke låta framtiden med dess svåra uppgifter och otillfredsställande utsikter göra våra hjärtan modlösa, våra knän vacklande och komma oss till att låta händerna sjunka. Må "de söka skydd hos mig", säger den Allsmäktige, "och göra fred med mig; ja, fred måste de göra med mig". De, som lämna sina lif åt hans ledning och hans tjänst, skola aldrig komma i en sådan ställning, att han icke träffat anstalter därför. Huru vi än äro ställda, hafva vi en, som kan visa oss vägen, om vi lyda hans ord; hvilka svårigheter vi än råka i, hafva vi en rådgifvare; hvilka sorger vi än hafva, hvilka förluster vi än gjort eller hur ensamma vi än må stå, så hafva vi en deltagande vän.
Om vi i vår okunnighet begå felsteg, så lämnar oss Frälsaren dock icke. Vi behöfva aldrig känna oss allena. Änglarna äro våra ledsagare. Hugsvalaren, som Kristus lofvade sända i sitt namn, blir hos oss. På den väg, som för till Guds stad, gifves det inga svårigheter, som icke kunna öfvervinnas af dem, som förlita på honom. Det gifves ingen fara, som de icke kunna undgå, och ingen sorg, ingen bedröfvelse, ingen mänsklig svaghet, mot hvilken han icke har medel.
Ingen behöfver hemfalla åt missmod och förtviflan. Satan kan komma till dig med sina förskräckande ingifvelser och säga: "Det gifves intet hopp för dig; du kan icke blifva frälst. Men det är hopp för dig i Kristus. Gud fordrar icke af oss, att vi skola vinna seger i vår egen styrka. Han beder oss komma till honom, och hvilka svårigheter, som än ned trycka själ och kropp, så önskar han hjälpa oss.
Han, som påtog sig människans natur, förstår att hafva medlidande med hennes svagheter. Kristus icke allenast känner hvarje själ och hennes särskilda pröfningar och behof, utan han känner också alla de omständigheter, som kunna plåga och besvära vår ande. Hans händer äro uträckta i medlidsamt förbarmande till hvarje lidande barn. De, som lida mest, äro föremål för hans ömmaste medlidande och omsorger. Han har medlidande med oss i våra svagheter, och han önskar, att vi må lägga alla våra besvärligheter och vår fruktan vid hans fötter och lämna dem där.
Det är icke klokt af oss att se på oss själfva och tänka på våra egna känslor. Om vi göra detta, kommer fienden med svårigheter och frestelser, som försvaga tron och göra oss modlösa. Att ständigt grubbla öfver hvad som rör sig i vårt inte och att gifva efter för våra känslor är liktydigt med att nära tvifvel och kan endast medföra oro och svårigheter. Vi måste se bort från oss själfva och fästa blicken på Jesus.
När frestelser anfäkta dig, när bekymmer, oro och mörker omgifva din själ, blicka då tillbaka till den plats, där du sist såg ljuset. Hvila i Kristi kärlek, hvila under hans beskyddande hand. När synden kämpar för att få herraväldet i ditt hjärta, när syndaskulden trycker själen: och tynger samvetet och när otro fördunklar sinnet, så kom ihåg, att Kristi nåd är mäktig att underkufva synden och fördrifva mörkret. När vi träda i förening med Frälsaren, så träda vi in på fridens område.
Tröstefulla löften.
"Sina tjänares själar förlossar Herren,
och ingen skall stå med skuld, som tager sin tillflykt till honom."
Den, som fruktar Herren, har ett tryggt fäste,
och hans barn skola hafva en tillflykt.
"Sion säger: Herren har öfvergifvit mig,
Herren har förgätit mig.
Kan då en moder förgäta sitt barn,
så att hon icke har förbarmande med sin lifsfrukt?
Och om hon än kunde förgäta honom,
så skulle jag dock icke förgäta dig.
se, på mina händer har jag upptecknat dig."
"Frukta icke, ty jag är med dig;
var icke försagd, ty jag är din Gud.
Jag styrker dig, jag hjälper dig,
jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand,"
"I, som hafven varit lastade på mig allt ifrån moderlifvet
och burna af mig allt ifrån modersskötet.
Ända till eder ålderdom är jag densamme,
och intill dess r varden gråa skall jag alltjämt bära eder;
så har jag hittills gjort, och framgent skall jag hålla eder uppe, jag skall bära och rädda eder."
Tacksambet och pris.
Intet bidrager mera till att befordra kroppslig och andlig hälsa än att vara tacksam. Det är en afgjord plikt att bekämpa tungsinthet, missnöjda tankar och känslor det är lika mycket en plikt som att bedja. Om himmelen är vårt mål, hur kunna vi då vandra framåt som en sörjande skara, som hela tiden suckar och klagar på vägen till sin Faders hus?
De kristna, som ständigt klaga och som tyckas anse det som synd att vara glada och lyckliga, ha ingen sann religion. De, som finna ett sorgmodigt välbehag i allt, som är melankoliskt i naturen, och som föredraga att se på de vissna bladen framför de vackra blommorna; de, som icke se någon skönhet i de präktiga höjderna och dalarna, iklädda lefvande grönska; de, som tillsluta sina öron för den glada stämma, som talar till dem i naturen och som klingar likt musik för dem, hvilkas öron äro öppna dessa äro icke förenade med Kristus. De samla omkring sig skuggor och mörker, medan de kunde vara omgifna af ljuset, ja, medan rättfärdighetens sol kunde upprinna i deras hjärtan med läkedom i sina strålar.
Ofta omtöcknas måhända ditt sinne på grund af lidande. Försök då att icke tänka därpå. Du vet, att Jesus älskar dig. Han förstår din svaghet; du kan göra hans vilja blott genom att hvila i hans armar.
Det är en naturlag, att våra tankar och känslor uppflamma och stärkas, när vi kläda dem i ord. Medan ord uttrycka tankar, är det också sannt, att tankar följa på ord. Om vi lade oss mera vinning om att gifva vår tro uttryck och fröjdade oss mera öfver de välsignelser vi veta oss hafva - Guds stora barmhärtighet och kärlek - så skulle vi hafva mera tro och större glädje. Ingen tunga kan uttala och ingen människas tanke fatta den, välsignelse, som medföljer bekännandet af Guds godhet och kärlek. Till och med här på jorden kan vår glädje vara lik ett källsprång, som aldrig uttorkar, emedan det får sin näring från den ström, som flyter från Guds tron.
Låt oss uppfostra våra hjärtan och läppar till att prisa Gud för hans oförlikneliga kärlek! Låt oss uppfostra vår själ till att vara hoppfnll och dväljas i ljuset, som lyser från Golgata kors. Vi böra aldrig glömma, att vi äro den himmelske konungens barn, söner och döttrar till härskarornas Herre. Det är vår förmån att städse njuta en stilla hvila i Herren.
"Kristi frid regere i edra hjärtan . . . och varen tacksamma." Låt OS8 glömma våra egna besvärligheter och prisa Gud för tillfälle att lefva till hans namns ära. Låt den välsignelse, som hvarje ny dag bringar oss, väcka tacksamhet i våra hjärtan för dessa bevis på hans kärleksfulla omsorg. När du öppnar dina ögon om morgonen, så tacka Gud, att han bevarat dig genom natten, och tacka honom för att hans frid bor i ditt hjärta. Låt tacksamhet som en ljuflig vällukt stiga upp till himmelen både morgon, middag och afton.
När någon frågar dig, hur det är med dig, så sök icke att finna något bedröfligt att berätta för att därigenom vinna medlidande. Tala icke om din brist på tro, dina sorger och lidanden. Frestaren fröjdar sig, när han hör sådant ta1. När du talar om det, som är bedröfligt, så ärar du honom. Vi skulle icke uppehålla oss med att tala om satans stora makt att öfvervinna oss. Ofta lämna vi oss själfva i hans händer genom att tala om hans makt. Nej, låt oss i stället tala om Guds stora makt för att komma i närmare förening med honom. Låt oss förtälja Kristi oförlikneliga makt och tala om hans härlighet. Hela himmelen är intresserad i vår frälsning. Guds änglar, tusen gånger tusen och tio tusen gånger tio tusen, ha fått befallning att tjäna dem, som skola ärfva salighet. De bevara oss från det onda och fördrifva mörkrets makter, som söka fördärfva oss. Hafva vi icke orsak att vara tacksamma, äfven om vi efter det yttre att döma möta svårigheter på vår väg?
Lofsång.
Låt oss i sång tacka och prisa Herren. När vi frestas, så låt oss icke gifva våra känslor uttryck i ord, utan upplyfta vår röst i lofsång till Gud.
Sången är ett vapen, som vi alltid kunna använda, när modet vill svika. När vi sålunda öppna hjärtat för ljuset, blifva vi delaktiga af Frälsarens välsignelse.
Varen tacksamma i allting, ty detta är Guds vilja i Kristus Jesus med afseende på eder." Denna befallning är en försäkran om att äfven de ting, som efter det yttre att döma äro oss emot, skola tjäna oss till det bästa, ty Gud skulle icke bjuda oss att vara tacksamma för det, som vore till vår skada.
"Tacken Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen.
Så säge Herrens förlossade,
de, som han förlossat ur nöden."
"Sjungen till hans ära, lofsägen honom,
talen om alla hans under.
Berömmen eder af hans heliga namn,
glädje sig af hjärtat de, som söka Herren."
"Han mättade den försmäktande själen
och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
De sutta i mörker och dödsskugga,
fångna i elände och järnbojor. . .
Men de ropade till Herren i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål.
Han förde dem ut ur mörkret och dödssknggan,
och deras bojor slet han sönder.
De må tacka Herren för hans nåd och för hans under med människors barn."
"Hvarför är du så bedröfvad, min själ?
Och hvarför så orolig i mig?
Hoppas på Gud;
ty jag skall åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
.Herren är mitt ljus och min frälsning;
för hvem skulle jag frukta?
Herren är mitt lifs värn;
för hvem skulle jag rädas?"
"Han döljer mig i sin hydda på olyckans dag,
han beskärmar mig i sitt tjäll. . . .
Jag vill offra jublets offer i hans hydda,
jag vill sjunga till Herrens ära och lofsäga honom."
"Stadigt förbidade jag Herren,
och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
Han drog mig upp ur fördärfvets grop, ur den djupa dyn;
han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta;
han lade i min mun en ny sång, en lofsång till vår Gud.."
"Herren är min starkhet och min sköld;
på honom förtröstade mitt hjärta, och jag vardt hulpen.
Därför fröjdar sig mitt hjärta,
och med min sång vill jag tacka honom."
Att göra gott.
Ett af de största hinder för den sjukes tillfrisknande är att han tänker på sig själf. Många mena, att alla borde visa dem sympati och hjälpa dem, men hvad de i själfva verket behöfva är att få uppmärksamheten vänd bort från sig själfva och att tänka på andra och hafva omsorg om dem.
Man blir ofta anmodad att bedja för de lidande, de bedröfvade och de missmodiga, och det är rätt att så göra. Vi böra bedja Gud om att låta ljuset lysa in i det mörka sinnet och trösta det bedröfvade hjärtat. Men Gud besvarar deras böner, som ställa sig själfva, där hans välsignelser flyta. Medan vi bedja för de bedröfvade, böra vi uppmuntra dem att söka hjälpa andra, som äro sämre ställda än de själfva. I det de söka hjälpa andra, skallmörkretfördrifvas från deras egna hjärtan. När vi söka trösta andra med den tröst, hvarmed vi själfva blifvit tröstade, så skörda vi välsignelse däraf.
Det 58:de kapitlet hos Esaias gifver anvisning på ett medel mot lekamlig och andlig sjukdom. Om vi önska hälsa och sann lifsglädje, böra vi efterlefva de regler, som gifvas i detta skriftställe. Om det arbete, som är Herren behagligt, och om dess välsignelser säger Herren:
"Att du bryter ditt bröd åt den hungrige
och skaffar de fattiga och husvilla härbärge;
att du kläder den nakne, hvar du ser honom,
och icke drager dig undan för ditt kött och blod.
Då skall ljus bryta fram för dig såsom en morgonrodnad,
och dina sår skola läkas med hast,
och din rätt skall då gå framför dig
och Herrens härlighet följa dina spår.
Då skall Herren svara, när du åkallar honom;
när du ropar, skall han säga: Se, här är jag.
Om du låter det vara fjärran ifrån dig att pålägga ok,
att peka finger och att tala hvad fördärfligt är,
om du delar med dig af din nödtorft åt den hungrige
och mättar den, som är förtryckt,
då skall ljus gå upp för dig i mörkret
och din natt skal! blifva lik middagens sken.
Och Herren skall leda dig beständigt;
han skall mätta dig midt i ödemarken
och gifva styrka åt benen i din kropp.
Och du skall vara lik en vattenrik trädgård
och lik en källa, hvars vatten aldrig tryter."
Goda handlingar äro en dubbel välsignelse, emedan de gagna både gifvaren och mottagaren. Vissheten om att hafva handlat rätt är en läkedom af bästa slag för dem, som äro sjuka till kropp och sjä1. När man är fri och lycklig i själ och sinne vid tanken på väl utförda plikter och i tillfredsställelsen att kunna bringa andra lycka, så har detta ett uppmuntrande, upplyftande inflytande och tillför hela ens väsen nytt lif.
Låt den sjuke söka att visa deltagande mot andra i stället för att alltid själf fordra deltagande af dem. Må han kasta sin börda af svaghet, sorg och smärta på den medlidsamme Frälsaren. Må han öppna sitt hjärta för Jesu kärlek och låta den strömma ut till andra. Kom ihåg, att alla hafva tunga pröfningar att utstå, frestelser, som äro svåra att öfvervinna, så kan du göra något för att lätta dessa bördor. Uttryck din tacksamhet för de välsignelser du har; visa, att du uppskattar dina medmänniskors uppmärksamhet. Låt hjärtat vara fylldt med Guds löften, så att du ur denna skattkammare må kunna hämta sådana ord, som kunna blifva andra till tröst och styrka. Detta omgifver dig med ett inflytande, som verkar stärkande och upplyftande. Låt det vara din uppgift att sprida välsignelse bland din omgifning, så skall du finna utvägar att hjälpa din egen familj och andra.
Om de, som hafva en nedbruten hälsa, ville glömma sig själfva genom att intressera sig för andra, och om de ville uppfylla Herrens befallning att hjälpa dem, som äro sämre lottade än de själfva, så skulle de få erfara sanningen af det profetiska löftet: "Då skall ljus bryta fram för dig som en morgonrodnad och dina sår skola läkas med hast."
"I dag jag står vid Elims klara våg,
i palmers skugga tröttad pilgrim hvilar;
i går jag stod vid Mara, trött, försagd och stum. där solen brände torra ökensanden.
Och dock - de ligga båda ju i samma öken och inneslutas utaf samma bärg;
de brännas båda utaf samma sol
och bägge piskas af den heta vinden.
Ja, så är lifvets lott, och väl jag vet,
att så det varit under alla tider;
det bittra och det ljufva, sorg och fröjd
i växling följa med en dag emellan.
Gud vänder ofta sorgens tår till fröjd
och leder våra fjät till stilla vatten;
vi hotas stundom utaf tunga skyar,
men hvila inom kort på gräsrik ängd.
Hvad gör väl det! Se, tiden hastigt flyr,
snart Elim liksom Mara är förgätet;
vi lämnat bakom oss den heta öknen
och ingå slutligt i Guds ljusa stad.
O sköua land, som hägrar långt i fjärran,
där lifvets flod i evighet framväller!
O helga stad, dn Lammets rena brud,
du målet för vår långa ökenvandring!"
H. Bonar.