I beröring med naturen.

"Låt oss gå ut på fälten!"

Skaparen utvalde för våra första föräldrar de omgifningar, som ägnade sig bäst för deras hälsa och lycka. Han satte dem icke i ett palats eller omgaf dem med konstlade prydnader och lyx, som så många i våra dagar trängta efter. Han ställde dem i nära förbindelse med naturen och med heliga, himmelska väsen.

I den lustgård, som Gud beredt till ett hem för sina barn, mötte ögat allestädes underbara växter och sköna blommor. Där funnos träd af allehanda slag, många af dem tyngda af härliga, doftande frukter. På trädens grenar sjöngo fåglarna sina lofsånger, och under deras skugga lekte markens djur tillsammans utan minsta fruktan.

I sin rena oskuld fröjdade Adam och Eva sig åt allt, hvad de hörde och sågo i Eden. Gud gaf dem ock arbete i Edens lustgård: "att bruka och bevara den". Hvarje dags arbete bragte dem hälsa och glädje, och det lyckliga paret fröjdade sig åt Skaparens besök, när han i den svala aftonstunden vandrade tillsammans med dem och samtalade med dem. Och dagligen undervisade Herren dem i sin kunskap.

De lefnadsregler, som Gud bestämde för våra första föräldrar, innehålla lärdomar äfven för oss. Om också synden kastat sin skugga öfver jorden, önskar dock Gud, att hans barn skola glädja sig åt hans händers verk. Ju noggrannare de af Gud fastställda reglerna blifva efterföljda, desto underbarare vill han verka för att upplyfta den lidande mänskligheten. De sjuka behöfva komma i beröring med naturen. Ett lif ute i naturens omgifningar skulle göra under för mången hjälplös och nästan hopplös sjukling.

Städernas larm, upphetsning och förvirring, deras tvungna och konstlade lif verkar i hög grad tröttande och nedbrytande på de sjuka. Den med rök, damm, giftiga gaser och sjukdomsbakterier fyllda stadsluften är en fara för lifvet. De sjuka, som för det mesta hålla sig inom fyra väggar, komma nästan att känna sig som fångar på sina rum. De se husen, gatstenarna och den rastlösa människoskaran, men få måhända aldrig se så mycket som en enda skymt af den blåa himmelen eller af solljuset, af gräs, blommor eller träd. Sålunda inspärrade, rufva de öfver sitt lidande och sin sorg och blifva ett byte för sina egna dystra tankar.

För dem, som äro svaga i moraliskt hänseende, äro städerna fulla af faror. Sjuklingar, som hafva onaturliga böjelser att kämpa emot, äro ständigt utsatta för frestelser. De behöfva komma i nya omgifningar, där deras tankar få en annan riktning, och under helt andra inflytanden än de, som ödelagt deras lif. De böra under någon tid aflägsnas från dessa omgifningar, som leda dem bort från Gud, och ställas under renare inflytanden.

Sådana anstalter, som äro upprättade i syftemål att hjälpa de sjuka, skulle kunna verka med långt större framgång, om de förlades utanför städerna; och så vidt möjligt böra alla, som arbeta på att återvinna hälsan, söka landtliga omgifningar, där de kunna njuta fördelarna af ett lif i det fria. Naturen är Guds läkare. Den rena luften, det klara solljuset, blommorna och träden, hagarna och ängarna samt rörelse i fria luften bland dessa omgifningar har en hälsobefordrande och lifsstärkande verkan.

Läkare och sjukvårdare böra uppmuntra sina patienter att uppehålla sig mycket i fria luften. Många sjuka behöfva ingenting annat än att lefva mera utomhus. Ett sådant lif har en underbar kraft att bota sådana sjukdomar, som ha sin upprinnelse i det upprifvande inflytande och den omåttlighet, som följer med det modärna lifvet, ett lif, som försvagar och förstör både de lekamliga och de andliga krafterna.

Hur vederkvickande är icke landtlifvets ro och frihet för de sjuka, som äro trötta af stadslifvet, af det bländande skenet från de många ljusen och af stojet på gatorna! Med hvilken begärlighet betrakta de icke naturen! Hvad det gläder dem att sitta ute i den friska luften, fröjda sig åt solskenet och inandas doften från träd och blommor! Det finns lifgifvande egenskaper i granarnas och furornas doft, och äfven andra träd hafva hälsobringande egenskaper.

För den kroniskt lidande finues intet, som så bidrager till att återställa hälsa och framkalla lycka som detta att uppehålla sig i tilldragande landtliga omgifningar: Här kunna de mest hjälplösa sitta eller ligga i solskenet eller i trädens skugga. De behöfva blott att lyfta blicken uppåt för att se det fagra löfverket. En behaglig känsla af ro och vederkvickelse kommer öfver dem, när de lyssna till vindens sakta sus; det sjunkna modet upplifvas, de förlorade krafterna återvända. Den hastiga pulsen blir lugnare och mera regelmässig, och allt efter som den sjuke blir starkare, dristar han sig att gå några steg för att plocka markens fagra blomster, dessa härliga vittnesbörd om Guds kärlek till sin lidande familj härnere.

Man bör särskildt se till, att de sjuka må kunna vistas utomhus. Man bör sörja för en eller annan lätt och behaglig sysselsättning för den, som är i stånd att arbeta, samt påvisa, hur nöjsamt och värdefullt sådant arbete i det fria är. De sjuka böra uppmanas att inandas den friska luften, och man bör lära dem att taga djupa andetag och göra bruk af bukmusklerna, när de andas och tala. Detta är en undervisning, som kan blifva dem till ovärderlig nytta.

Kroppsrörelse i fria luften bör föreskrifvas såsom nödvändig för hälsan, och ingen sådan kroppsrörelse är bättre än jordbruksarbete. Gif patienterna blomsterrabatter att sköta eller annat trädgårdsarbete att utföra. När de sålunda uppmuntrasattlämna sina rum och tillbringa tiden i fria luften med att sköta blommor eller utföra annat lätt, behagligt arbete, så ledas tankarna bort från dem själfva och deras krämpor.

Ju mera patienten kan uppehålla sig utomhus, dess mindre skötsel behöfver han; ju mer upplifvande hans omgifningar äro, dess hoppfullare blir han. Hålles han däremot instängd i ett rum, så blir han, äfven om detta är aldrig så präktigt möbleradt, vresig och missmodig. Omgif honom med vackra ting i naturen. För honom till platser, där han kan se blommorna och höra fåglarna sjunga, så kommer hans hjärta att utbrista i sång i förening med fåglarnas toner. Han får känna lekamlig och andlig lindring, själsgåfvorna vakna upp, fantasien upplifvas, och sinnet iståndsättes att uppskatta Guds ords skönhet.

I naturen finnes alltid något, som leder de sjukas tankar bort från dem själfva till Gud. Omgifna af hans underfulla gärningar, upplyftas deras sinne från det synliga till det osynliga. Naturens skönhet framkallar tanken på det himmelska hem, där ingenting finns, som fördärfvar skönheten, ingenting, som besmittar eller ödelägger, ingenting, som förorsakar sjukdom eller död.

Läkare och sjukvårdare böra från naturens företeelser draga lärdomar rörande Gud. De böra hänvisa patienterna till honom, hvars hand frambragt de resliga träden, gräset och blommorna på marken, och de böra leda dem till att i hvarje knopp och i hvarje blomma se uttryck för hans kärlek till sina barn. Han, som sörjer för fåglarna och blommorna, sörjer också för de väsen, som han skapade till sin afbild.

Det är utomhus, där man är omgifven af de ting Gud skapat och där man får inandas den friska, lifgifvande luften, som man bäst kan tala till de sjuka om det nya lifvet i Kristus. Här kan man läsa Guds ord; här kan Kristi rättfärdighets ljus skina in i det af synden förmörkade hjärtat.

Män och kvinnor, som behöfva vinna andlig och lekamlig hälsa, bringas på detta sätt i beröring med personer, hvilkas ord och handlingar äro ägnade att föra dem till Kristus, den store missionsläkaren, som kan läka både kropp och själ. Och de böra få höra talas om Frälsarens kärlek, om syndernas förlåtelse, fri för enhvar, som kommer till honom och bekänner sina synder.

Under sådana inflytelser, som de här nämnda, skola många lidande blifva ledda in på lifvets väg. Himmelska änglar verka i förening med mänskliga redskap för att bringa uppmuntran och hopp, glädje och frid till de sjukas och lidandes hjärtan. Under sådana omständigheter blifva de sjuka dubbelt välsignade, och många finna hälsa. De stapplande stegen återvinna sin spänstighet. Ögat återfår sin glans. Den hopplöse får åter hopp. Det ansikte, som förr vittnade om missmod, uttrycker glädje. Det klagande tonfallet lämnar plats för en röst, som uttrycker glädje och tillfredsställelse.

Allt efter som den lekamliga hälsan återvinnes, blifva personerna i fråga bättre i stånd att öfva den tro på Kristus, som tillförsäkrar dem äfven själens hälsa. Det ligger en outsäglig frid, glädje och hvila i medvetandet om syndernas förlåtelse. Den kristnes dunkla hopp uppklarnar och hans tro finner uttryck i dessa ord: "Gud är vår tillflykt och starkhet, en hjälp i nödens tider, väl bepröfvad." "Om jag ock vandrade i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ondt, ty du är med mig; din käpp och staf trösta mig."' "Herren gifver den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka."