Detta kapitel bygger på Matteus 13:1-9; Matteus 13:18-23; Markus 4:1-20; Lukas 8:4-15.
Sådden och dess Frön
Med liknelsen om såningsmannen åskådliggör Kristus himmelrikets angelägenheter och den store Bondens arbete för Sitt folk. Liksom en såningsman på åkern, kom Han, för att sprida sanningens himmelska korn. Och Hans liknelse var i sig den säd, med vars hjälp de dyrbaraste sanningarna om Hans nåd spreds. Liknelsen om såningsmannen värdesätts inte, som den borde, på grund av sin enkla poäng. Från bilden på det naturliga fröets placering i mullen önskar Kristus, att leda våra tankar till evangeliets frö, en sådd utmynnande i människors återkomst till Gud och trohet mot Honom. Han, som gav liknelsen om det lilla fröet, är himmelens Regent, och samma lagar, som styr över jordisk sådd, styr över sådden av sanningens frön.
Vid Gennesarets Sjö hade en grupp samlats, för att se och höra Jesus – en ivrig och förväntansfull skara. De sjuka låg där på sina mattor, i väntan på Hans behandling. Det var Kristi av Gud givna rätt, att bota ett syndigt släktes åkommor, och så tillrättavisade Han sjukdom, spridande liv, hälsa och frid omkring Sig.
Då skaran stadigt blev större, tryckte folket sig nära Kristus, till dess att det inte fanns mera plats åt dem. Så vände Han Sig till männen i fiskebåtarna, steg i båten, som skulle föra Honom över sjön, och uppmanade Sina lärjungar, att lägga ut en smula från land, varpå Han inledde Sitt tal till folkskaran på stranden.
Invid sjön låg Gennesarets vackra slätt, bortom den reste sig kullar, och på både kullarnas sidor och på slätten var såningsmän och skördefolk ivrigt sysselsatta. Den ena gruppen spred frön, den andra inhöstade den första grödan. Då Kristus betraktade scenen, sade Han:
”’En såningsman gick ut för att så. Och när han sådde, föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på stenig mark, där det inte hade mycket jord. Det sköt genast upp, eftersom det inte hade djup jord. Men när solen steg, förbrändes det och vissnade bort, därför att det inte hade någon rot. En del föll bland tistlar, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i god jord och bar frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.”
Folk förstod inte Kristi mission på Hans tid. Sättet Han kom på, motsvarade inte deras förväntningar. Herren Jesus var grundvalen för hela den judiska hushållningen. Dess imponerande offerceremonier var förordnade av Gud. De skulle lära folket, att den Utlovade skulle komma till dem på den tidpunkt, som ceremonierna pekade hän till. Men judarna hade upphöjt formerna och ceremonierna och hade förlorat avsikten med dessa ur sikte. Människors traditioner, levnadsregler och förordningar dolde dessa lärdomar för dem, som Gud ville bringa. Dessa levnadsregler och traditioner blev till ett hinder, för att de skulle kunna förstå och praktisera sann religion. Och då Verkligheten kom, i form av Kristus, insåg de ej, att Han uppfyllde ceremoniernas och offrens symboler, att Han var verkligheten bakom deras skuggbilder. De förkastade förebilden, och klängde sig fast vid sina symboler och onödiga ceremonier. Guds Son hade kommit, men de bad fortsatt om ett tecken. Budskapet ”’Omvänd er, ty himmelriket är nära’” besvarade de med krav på ett mirakel. Matteus 3:2. Kristi evangelium var anstötligt för dem, eftersom de fordrade tecken i stället för en Frälsare. De väntade sig, att Messias skulle bevisa Sina påståenden genom mäktiga segrar, varigenom Han skulle upprätta Sitt rike på ruinerna av jordiska riken. Dessa förväntningar besvarade Kristus med liknelsen om såningsmannen. Guds rike skulle inte vinna seger genom väpnade härar, inte genom våldsamma erövringar, utan genom att ingjuta en ny princip i människornas hjärtan.
”’Den som sår den goda säden är Människosonen.” Matteus 13:37. Kristus hade kommit, inte som kung, utan som såningsman; inte för att besegra kungariken, utan för att sprida frön; inte för att egga Sina efterföljare till världsliga segrar och nationell storhet, utan för att bärga en skörd efter tålmodigt slit, trots förluster och skuffelser.
Fariséerna uppfattade innebörden av Kristi liknelse, men för dem var den en ovälkommen lärdom. De låtsades, att inte förstå den. För mängden var den nya läran en än större gåta, vars ord hade rört deras hjärtan så märkligt och grusat deras äregirighet så bittert. Lärjungarna hade själva inte begripit liknelsen – men deras intresse hade väckts. De kom i enskildhet till Jesus och bad om en förklaring.
Det var denna önskan, som Kristus ville väcka, så att Han kunde fördjupa Sin undervisning ändå mer. Han förklarade liknelsen för dem, liksom Han gärna gör Sina ord tydliga för alla, som söker Honom av uppriktigt hjärta. De, som studerar Guds ord med öppet sinne, öppnar förståndet för den Helige Andes upplysning. Därför kommer de ej att förbli i mörkret, vad gäller ordets betydelse. ”Om någon vill göra hans vilja”, sade Kristus, ”skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.” Johannes 7:17. Alla, som kommer till Kristus för klarare insikt om sanningen, kommer att få detta. Han kommer att uttyda himmelrikets hemligheter för dem, och dessa hemligheter kommer att förstås av de människors hjärtan, som längtar efter kunskap om sanningen. Ett himmelsk ljus kommer att stråla in i själens tempel, och kommer att uppenbaras för andra som en klart skinande fackla över en mörk stig.
”Såningsmannen gick ut för att så.” I Östern var tillståndet i samhället så osäkert, och det förelåg sådana allvarliga hot om våld, att människorna huvudsakligen bodde i kringgärdade städer. Likväl måste bönderna dagligen gå utanför stadsmuren till sitt arbete. Likaså gick Kristus, den himmelske Såningsmannen, ut för att så. Han lämnade Sitt trygga och fredliga hem, lämnade den härlighet Han delade med Fadern, innan världen blev till, lämnade Sin plats på universums tron. Han trädde fram, och måste lida och bli frestad; trädde fram ensam, för att utså livets frön i ogräset, och vattna med Sitt blod, för en förtappad världs skull.
På samma sätt måste Hans tjänare gå ut, för att så. Då Abraham kallades, att sprida sanningens frön, fordrades detta av honom: ”’Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig.” Första Moseboken 12:1. ”… och han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma.” Hebréerbrevet 11:8. På motsvarande sätt kom budskapet från Gud till Paulus, medan han bad i Jerusalems tempel: ”Gå! Jag skall sända dig ut till hedningarna långt borta.’” Apostlagärningarna 22:21. Alltså måste de, som kallas att förena sig med Kristus, lämna allt, för att kunna följa Honom. Gamla förbindelser måste ges upp, framtidsplaner avstås ifrån, jordiska hopp glömmas. Fröerna måste sås under slit och tårar, i ensamhet och genom uppoffring.
”Såningsmannen sår ordet.” Kristus kom, för att beså världen med sanningen. Ända sedan människornas syndafall har Satan spritt villfarelsens frön. Det var genom en lögn, som han först fick kontroll över människorna, och härigenom verkar han ständigt, för att kullkasta Guds rike på jorden och få människor under sin makt. En såningsman från en högre värld, Kristus, kom för att så sanningens frön. Han, som hade deltagit vid Guds rådslag, som hade vistats i det innersta av den eviga helgedomen, kunde föra människor till sanningens rena grundsatser. Ända sedan människans syndafall har Kristus varit sanningens Uppenbarare för världen. Genom Honom överförs den ofördärvade säden, ”Guds levande ord som består”, till människorna. Första Petrusbrevet 1:23. I det första löftet till vårt fallna släkte i Edens Lustgård sådde Kristus evangeliets säd. Men liknelsen om såningsmannen gäller i synnerhet Hans personliga förkunnartjänst ibland människorna, och det arbete, som Han har grundat och infört.
Guds ord är säden. Varje frö äger en spirande princip i sig självt. I detta ligger växtens liv gömt. Alltså finns det liv i Guds ord. Kristus säger: ”De ord som jag har talat till er är Ande och liv.” Johannes 6:63. ”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv.” Johannes 5:24. Det ligger kraft i alla befallningar och i alla löften i Guds ord, Guds eget liv, varigenom budet går att uppfylla och löftet att förverkliga. Den, som tar emot ordet i tro, tar emot Guds liv och karaktär. Alla frön frambringar frukt av sitt slag. Sås säden under rätta betingelser, utvecklar den sitt eget liv i växten. Ta emot det ofördärvliga ordets säd i själen genom tro, så kommer den att åstadkomma en karaktär och ett liv enligt karaktärens likhet med Guds liv.
Israels lärare sådde inte Guds ords säd. Kristi arbete som sanningslärare stod i bjärt kontrast till rabbinernas på Hans tid. De uppehöll sig vid traditioner, vid människors teorier och spekulationer. Ofta satte de människors läror och skriverier om ordet i ordets ställe. Deras undervisning saknade kraft till, att stärka själen. Temat för Kristi undervisning och förkunnelse var Guds ord. Han svarade på frågor med ett tydligt ”det står skrivet”, ”Vad säger Skrifterna?”, ”Hur läser Du?”. Vid varje tillfälle, antingen vän eller fiende visade intresse, sådde Han ordets frön. Han, som är Vägen, Sanningen och Livet, är Själv det levande Ordet, som hänvisar oss till Skrifterna och säger: ”De vittnar om Mig” och ”han började med Mose och alla profeterna” samt förklarade ”vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” Johannes 5:39; Lukas 24:27.
Kristi tjänare skall utföra samma arbete. I våra dagar, såväl som i gamla dagar, åsidosätts Guds ords livsviktiga sanningar till förmån för människors teorier och spekulationer. Många bekännande förkunnare av evangeliet godtar inte hela Bibeln som det inspirerade ordet. En klok man förkastar en ståndpunkt; en annan ifrågasätter en annan del. De sätter sitt omdöme över ordet; och delarna av Skriften, som de verkligen undervisar om, vilar på deras egen myndighet. Skriftens gudomliga auktoritet upphävs. På detta vis sås hedendomens frön vitt och brett; folk blir nämligen förvirrade och vet inte, vad de skall tro. Det förekommer många trospunkter, som inte förtjänar vår begrundan. I Kristi dagar klädde rabbinerna många delar av Skriften med en tvingande, gåtfull överbyggnad. Eftersom Guds ords rena lära fördömde deras metoder, motarbetade de Skriftens kraft. Det samma sker i dag. Guds ord görs till något mystiskt och dunkelt, för att ursäkta överträdelsen av Hans lag. Kristus varnade för denna praxis på Sin tid. Han lärde, att Guds ord skulle förstås av alla. Han pekade på Skriften som en trygg auktoritet, och vi bör göra det samma. Bibeln skall presenteras som den allsmäktige Gudens ord, som slutet på all strid och fundamentet för all tro.
Bibeln har berövats sin kraft, och följderna märks genom nedgång i samklangen mellan det andliga livets beståndsdelar. Många av predikningarna från talarstolarna i dag har inte den gudomliga klang och styrka, som väcker samvetet och tillför själen liv. Åhörarna kan inte säga: ”’Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?” (Lukas 24:32). Det är många, som ropar efter den levande Guden, de längtar efter Hans närvaro i sina liv. Filosofiska teorier eller litterära avhandlingar kan inte tillfredsställa hjärtat, oavsett kvalitet. Människors påståenden och påhitt saknar värde. Låt Guds ord tala till folk. Måtte de, som bara har hört traditioner och människors teorier och principer, uppfatta Hans röst, som kan förnya själen till evigt liv genom Sitt ord!
Kristi älsklingsämne var Guds faderliga ömhet och översvallande nåd; Han uppehöll sig mycket vid heligheten i Hans karaktär och Hans lag; Han presenterade Sig Själv för folket som Vägen, Sanningen och Livet. Låt detta vara ämnena för Kristi förkunnande tjänare. Framställ sanningen som den är i Jesus. Gör lagens och evangeliets krav tydliga. Berätta för folket om Kristi självförnekande och självuppoffrande liv; om Hans förödmjukelse och död; om Hans uppståndelse och himmelsfärd; om Hans medling för dem i Guds salar; om Hans löfte: ”skall jag komma tillbaka och ta er till mig”. Johannes 14:3.
I stället för att dryfta felaktiga teorier, eller försöka, att bekämpa evangeliets motståndare, bör vi följa Kristi exempel. Ge plats i livet åt friska sanningar från Guds förrådshus: ”predika ordet”; ”så vid alla vatten”; ”träd fram i tid och otid”; ”den som har tagit emot mitt ord, han må troget tala mitt ord. Vad är halm mot säd? säger HERREN”; ”Allt Guds ord är rent. . . . Lägg ingenting till hans ord, så att han beslår dig med lögn.” Andra Timoteusbrevet 4:2; Jesaja 32:20; Jeremia 23:28; Ordspråksboken 30:5, 6.
”Såningsmannen sår ordet.” Här framträder den stora regel, som bör ligga till grund för allt utbildningsarbete. ”Säden är Guds ord.” Men i många av vår tids skolor åsidosätts Guds ord. Andra ämnen upptar tankarna. Studiet av hedniska författare tar stort utrymme inom utbildningssystemet. Skeptiska lärosatser vävs in i skolböckerna. Vetenskaplig granskning blir vilseledande, eftersom dess upptäckter tolkas fel och förvrängs. Guds ord jämförs med forskningens tvivelaktiga lära, och fås att framstå som osäkert och icke trovärdigt. Härigenom sås tvivlets frön i de ungas sinnen, och skjuter upp i frestelsens stund. När tron på Guds ord går förlorad, har själen ingen vägvisare, ingen fast grund. De unga förs ut på stigar, som leder bort från Gud och det eviga livet.
Detta har således i hög grad orsakat den utbredda syndighet, som råder i dagens värld. När Guds ord kasseras, avvisas samtidigt dess inneboende kraft till, att stå emot det icke omvända hjärtats onda böjelser. Människor sår i köttet och kommer att inhösta fördärv i köttet.
Och här finner vi också den grundläggande orsaken till mental svaghet och oförmåga. När sinnet vänder sig bort från Guds ord, för att söka näring ur oinspirerade människors skrifter, förtvinar och förflackas sinnet. Tankarna kommer ej i beröring med djupa och vittomfattande principer för evig sanning. Förståndet anpassas till, att syssla med ting, som det är vant vid – och härigenom försvagas förståndets kraft, och blir med tiden oförmögen till, att växa.
Allt detta är falsk utbildning. Varje lärares arbete bör vara, att fästa de ungas tankar på det inspirerade ordets storslagna sanningar. Detta är den väsentligaste utbildningen för detta liv och för det kommande.
Men hys inte tanken, att detta kommer att förhindra studium i vetenskap, eller leda till lägre utbildningsnivå. Guds kunskap är lika hög som himmelen och bred som universum. Det finns inget, som är lika förädlande och livgivande, som ett studium om de stora ämnen, som angår vårt eviga liv. Måtte de unga sträcka sig efter dessa av Gud givna sanningar, ty då kommer deras tänkande att skärpas. Det kommer att göra varje studerande, som är en ordets görare, till en mäktigare tänkare och säkra vederbörande en rikedom på kunskap, som är oförgänglig.
Den utbildning, som fås genom studium av Skrifterna, utgör erfarenhetsmässig kunskap om vägen till frälsning. En sådan utbildning återupprättar Guds bild i själen. Den stärker och befäster sinnet mot frestelse, och utrustar eleven till, att bli Kristi medarbetare i Hans nåderika uppdrag i världen. Därmed görs han till medlem av den himmelska familjen; och bereds han på, att dela de heligas arv i ljuset.
Men den, som lär ut heliga sanningar, kan endast förmedla det, som han själv känner till av erfarenhet. ”Såningsmannen sådde säden.” Kristus undervisade om sanningen, för att Han var sanningen. Hans eget tänkande, Hans karaktär, Hans livserfarenhet inlemmades i Hans undervisning. Likadant är det med Hans tjänare: De, som vill undervisa om ordet, måste göra ordet till sitt, genom personlig erfarenhet. De måste veta, vad det vill säga, att Kristus har gjorts till deras visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning. När de framställer Guds ord för andra, skall det inte ske tafatt eller tvivlande. De skall tillkännage tillsammans med aposteln Petrus: ”Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät.” Andra Petrusbrevet 1:16. Varje Kristi tjänstgörande predikant och varje lärare bör kunna stämma in i den älskade Johannes’ uttalande: ”Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss.” Första Johannesbrevet 1:2.
Jorden – invid Vägen
Det, som liknelsen om såningsmannen mest handlar om, är verkan av frönas sådd i mullen. Med denna liknelse säger Kristus egentligen till Sina åhörare: Det är inte säkert för Er, att stå och kritisera Mitt arbete, eller att hänge Er åt besvikelser, för att det inte passar ihop med Era uppfattningar. Den viktigaste frågan för Er är: Hur bemöter Ni Mitt budskap? Ert eviga öde beror på, om Ni antar eller förkastar det.
Då Han förklarade, att säden föll vid vägkanten, sade Han: ”När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden vid vägen.”
Fröna sådda i vägkanten står för Guds ord, som faller i den ouppmärksamme lyssnarens hjärta. Likt en hårt nedtrampad stig, tillplattad av människors och djurs fötter, är det hjärta, som blir en huvudled för världslig trafik, dess nöjen och synder. Det är upptaget av själviska målsättningar och eftergivenhet för synd, varigenom själen ”förhärdas genom syndens makt att bedra.” Hebréerbrevet 3:13. De andliga förmågorna förlamas. Människor hör ordet, men förstår det inte. De inser inte, att detta gäller dem själva. De medger varken sitt behov, eller sin fara. De uppfattar inte Kristi kärlek, och de förbigår Hans budskap om nåd som något, som inte angår dem.
Liksom fåglarna är kvicka, att picka i sig fröna från vägkanten, är Satan snar till, att borsta bort alla gudomliga sanningsfrön ur själen. Han fruktar, att Guds ord skall väcka de nonchalanta, och visa sig vara verksamt även i det mest förhärdade hjärta. Satan och hans änglar besöker församlingar, där evangeliet förkunnas. Medan himmelska änglar försöker, att inpränta Guds ord i hjärtan, är fienden på vakt, för att sätta ordet ur funktion. Med ett allvar, som endast går att likna vid hans ondska, försöker han, att omöjliggöra Guds Andes verk. När Kristus drar själen med Sin kärlek, söker Satan, att avleda uppmärksamheten, så att personen inte uppsöker Frälsaren. Fienden frestar sinnet med världsliga planer. Han uppeggar till kritik, eller sporrar till tvivel och vantro. Måhända talarens ordval eller uppträdande inte behagar åhörarna, och så koncentrerar de sig på dessa brister. Således gör den sanning, som de saknar, och som Gud i nåd har sänt dem, inget varaktigt intryck.
Satan har många medhjälpare. Talrika bekännande kristna bistår frestarens bortsnappande av sanningens frön ur andras hjärtan. Många, som lyssnar till förkunnelsen av Guds ord, gör det till föremål för kritik där hemma. De sitter och dömer över predikan, såsom de skulle göra med orden från en föredragshållare eller politiker. Det budskap, som de borde betrakta som Herrens ord, bemöts med skojfriska eller sarkastiska kommentarer. Predikantens karaktär, bevekelsegrunder och handlande samt församlingsmedlemmarnas uppträdande diskuteras fritt. Det fälls hårda domar, nedsättande prat och bakdantande förekommer, och detta lyssnar icke omvända människor till. Så här formulerar föräldrar sig ofta inför sina egna barn. Därigenom ödeläggs aktningen för Guds budbärare, och vördnadsfullheten för deras budskap. Och många blir lärda, att de skall betrakta Guds ord lättsinnigt.
På det här viset uppfostras många unga till, att bli hedningar i påstått kristna hem. Och föräldrarna undrar sedan, varför deras barn är så litet intresserade av evangeliet, och så snara till, att betvivla Bibelns sanning. De förundras över, att det är så vanskligt, att nå dem genom moralisk och religiös påverkan. De ser inte, att deras eget exempel har förhärdat deras barns hjärtan. Den goda säden finner ingen plats, att slå rot på, och då rycker Satan bort den.
På stenig mark
”Det som såddes på stenig mark är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje, men inte har någon rot. Han håller ut endast en tid, och möter han lidande eller förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall.”
Den säd, som sprids på stenig mark, hamnar i ett tunt jordlager. Plantan skjuter snabbt upp, men rötterna kan inte tränga igenom underlaget, för att få näring till sitt växande, och snart nog vissnar den. Många religiösa bekännare är åhörare på stenig mark. Liksom stengrunden ligger under jordlagret, ligger det naturliga hjärtats själviskhet nere i deras goda önskningars och avsikters mylla. Kärleken till jaget har inte tyglats. De har inte uppfattat syndens över måttan stora syndfullhet, och hjärtat har inte ödmjukats under en förnimmelse av skuld. Måhända denna klass är lätt, att överbevisa om sanningen och verkar vara tydligt omvända, men de har blott en ytlig religion.
Det är inte för att människor omgående tar emot ordet, ej heller för att de gläder sig åt detta, som de faller ifrån. Så snart, som Matteus hörde Frälsarens kall, reste han sig, lämnade allt och följde Honom. Lika snart, som det gudomliga ordet kommer in i våra hjärtan, önskar Gud, att vi skall ta emot det; och det är rätt och riktigt, att göra det i glädje. ”På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig”. Lukas 15:7. Och den själ, som gläder sig, tror på Kristus. Men det sägs om dem i liknelsen, att de strax tog emot ordet, utan att noggrant överväga saken. De övervägde inte, vad Guds ord kräver av dem. De tar inte alla sina dagliga vanor i beaktande, de överlämnar sig inte åt ordets kontroll.
Växten sänker rötterna djupt ned i jorden, och så suger dessa upp näring till växten, utan att det går att se. Likadant är det med den kristne; det är genom själens osynliga förening med Kristus, genom tro, som det andliga livet får näring. Men de, som lyssnar stående på stenig mark, litar på jaget, i stället för på Kristus. De litar på sina goda gärningar och goda impulser, och känner sig starka i sin egen rättfärdighet. De är inte starka i Herren, och i Hans makts styrka. En sådan person ”har inte någon rot”; han är nämligen inte bunden till Kristus.
Den varma sommarsolen, som stärker och mognar den tåliga spannmålen, utplånar växter, som saknar djupa rötter. Så förhåller det sig med den rotlöse, han ”håller ut endast en tid”, och ”möter han lidande eller förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall.” Många tar snarare emot evangeliet som en flyktväg ut ur lidande, än som befrielse från synd. De gläder sig ett tag, för de tror, att religionen skall skona dem från svårigheter och prövningar. När livet går som en dans för dem, kan de te sig som pålitliga kristna. Men de utmattas under hårda frestelsers prövningar. De förmår inte, att uthärda skam för Kristi skull. När Guds ord pekar ut en dold synd, eller det fordrar självförnekelse eller uppoffring, tar de anstöt. Det skulle kosta dem för mycken möda, att förändra livet i grund och botten. De betraktar de aktuella besvären och prövningarna, och glömmer de eviga realiteterna. Liksom de lärjungarna, som lämnade Jesus, är de redo att säga: ”’Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?’” Johannes 6:60.
Det är väldigt många, som hävdar sig att tjäna Gud, men som inte känner Honom av egen erfarenhet. Deras önskan om, att göra Hans vilja, bottnar i deras egna böjelser, den beror ej på den Helige Andes djupgående överbevisning. Deras uppförande är inte i samklang med Guds lag. De bekänner sig till, att ha antagit Kristus som sin Frälsare, men de tror inte, att Han kan ge dem kraft till, att övervinna synden. De har inget personligt förhållande till en levande Frälsare, och därför uppvisar deras karaktärer både nedärvda och uppammade brister.
Det är en sak, att finna sig i den Helige Andes allmänna verkan, men något helt annat, att godta Hans särskilda verkan, där Han tillrättavisar och manar till ånger över synd. Många känner sig avskurna från Gud, en förnimmelse av den egna träldomen under jaget och synden; de anstränger sig, för att göra bättring; men de korsfäster inte jaget. De lägger inte sig själva helt och hållet i Kristi händer, de söker inte den gudomliga kraften, till att göra Hans vilja. De låter inte forma sig till likhet med Guds väsen. De erkänner sin syndfullhet, men de ger inte upp sina enskilda synder. Den gamla, själviska naturen ges kraft genom varje felaktig handling.
Det enda hoppet för dessa själar är, att de känns vid sanningen i Kristi ord till Nikodemus: ”ni måste födas på nytt.” ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Johannes 3:7, 3
Sann helighet är helhjärtad tjänst för Gud. Detta är betingelsen för ett sant kristet liv. Kristus ber om förbehållslös helgelse, om odelat tjänande. Han kräver hjärta, sinne, själ och styrka. Jaget skall inte omhuldas. Han, som lever för sig själv, är inte en kristen.
Kärleken måste styra varje handling. Kärleken är det bärande elementet hos Guds styre i himmelen och på jorden, och den måste vara grundvalen för den kristnes karaktär. Inget annat gör honom ståndaktig och låter honom förbli ståndaktig. Inget annat sätter honom i stånd till, att stå emot prövning och frestelse.
Och kärleken märks genom offervilligheten. Frälsningsplanen bygger på ett offer – ett så brett, djupt och högt offer, att det inte kan mätas. Kristus gav allt för oss, och de, som tar emot Kristus, är beredda, att offra allt för Återlösarens skull. Tanken på Hans ära och härlighet kommer först.
Om vi älskar Jesus, kommer vi att älska, att leva för Honom, och bära fram tackoffer till Honom, att arbeta för Honom. Själva arbetet kommer att vara lätt. För Hans skull skyr vi ej smärta, slit och uppoffringar. Vi delar Hans längtan efter människors frälsning. Vi känner samma ömma längtan efter själar, som Han gjorde.
Detta är Kristi religion. Allt annat, än detta är bedrägeri. Blott en teoretisk sanning eller bekännelse som lärjunge frälser inga själar. Vi tillhör inte Kristus, med mindre vi är Hans fullt ut. Det är genom ett halvhjärtat kristet liv, som människor blir vacklande till sina avsikter och lätt ändrar sina önskningar. Arbetar man på, att tjäna både jaget och Kristus, blir stengrunden hårdare, och när prövningarna kommer över en, dukar man under.
Ibland tistlar och törnen
”Det som såddes bland tistlar är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, så att det blir utan frukt.”
Evangeliets säd faller ofta ibland törnen och giftigt ogräs; och såvida inte det sker en moralisk förvandling i människohjärtat, om de gamla vanorna och handlingarna samt det tidigare syndiga levernet inte ges upp, om Satans egenskaper inte fördrivs från själen, kvävs veteskörden. Törnena tar dess plats, på vetets bekostnad.
Nåden kan bara trivas i ett hjärta, som hela tiden bereds för sanningens dyrbara säd. Syndens törnen frodas i alla jordmåner; de behöver ingen uppodling; men nåden måste odlas och skötas noga. Tistlar och törnen kommer alltid att spira, och reningsarbetet måste hela tiden förbättras. Om hjärtat inte hålls under Guds kontroll, om den Helige Ande inte verkar oupphörligt med, att förfina och förädla karaktären, tar ingrodda vanor över. Människor kan bekänna, att de tror på evangeliet, men blir de inte helgade genom evangeliet, är deras bekännelse till ingen nytta. Vinner de inte seger över synden, vinner synden seger över dem. De törnen, som har klipps bort, men inte ryckts upp med rötterna, växer raskt, tills själen är översållad av dem.
Kristus angav noga de ting, som är farliga för själen. I Markus omtalar Han denna världs bekymmer, rikedomens bländverk och livets nöjen. Lukas specificerar, vad denna världs bekymmer, rikedomens bländverk och livets nöjen innebär. Sådana företeelser kväver ordet, de hindrar den andliga såddens växt. Härigenom slutar själen, att suga i sig näring från Kristus och då avlider andligheten i hjärtat.
”Världsliga bekymmer.” Ingen människa kan undgå de världsliga bekymrens frestelse. För de fattiga för slit och nöd samt fruktan för svält med sig bryderier och bördor. De rika fasar för förluster och en räcka materiella bekymmer. Många av Kristi efterföljare glömmer den läxa Han har påbjudit oss, att lära oss av markens blomster. Dessa personer hyser inte tillit till Hans ständiga omsorg. Kristus kan inte bära deras bördor, eftersom de inte lägger dem på Honom. Därför skiljer livets bekymmer, som borde driva dem till Frälsaren för hjälp och tröst, dem från Honom.
Många, som kunde vara fruktbara i Guds tjänst, blir upptagna av, att skaffa sig rikedomar. De använder alla sina krafter på affärer, och de känner sig nödsakade, att försumma allt av andlig natur. På så sätt skiljer de sig från Gud. Skrifterna ålägger oss, att inte vara ”tröga när det gäller nit”. Romarbrevet 12:11. Vi skall arbeta, så att vi kan hjälpa de utsatta. Kristna måste arbeta, de måste delta i förvärvslivet, och de kan göra detta, utan att begå synd. Men många blir så upptagna av sin sysselsättning, att de inte får tid till bön, inte tid till att studera Bibeln, inte tid till att söka och tjäna Gud. Emellanåt längtar själen efter helgelsen och himmelen; men den saknar tid till, att vända ryggen åt världens larm, för att lyssna till Guds Andes majestätiska och myndiga yttranden. Evighetens angelägenheter sätts i andra rummet, världens ting högst. Det är omöjligt för ordets säd, att bära frukt; ty själens liv offras som näring åt världsliga törnen.
Och många, som verkar för helt andra mål, faller i en likartad fälla. De verkar för andras bästa; deras plikter är ack så viktiga, de har stort ansvar, men de låter arbetet tränga bort den egna helgelsen. Umgänge med Gud genom bön och studium av Hans ord försummas. De glömmer bort, att Kristus har sagt: ”utan mig kan ni ingenting göra.” Johannes 15:5. De vandrar bort från Kristus, deras liv genomsyras ej av Hans nåd, och det egna jagets egenskaper läggs i dagen. Deras tjänande förstörs av önskan om den främsta platsen, och av de hårda och kärlekslösa dragen hos ett icke underdånigt hjärta. Häri ligger en av de största orsakerna till misslyckande i det kristna arbetet. Härigenom blir utfallet ofta så magert.
”Bedräglig rikedom.” Kärleken till rikedom utgör en förblindande och bedräglig makt. De, som äger världsliga rikedomar, glömmer för ofta, att det är Gud, som har gett dem förmågan till, att skapa sig välstånd. De säger: ”’Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom’.” Femte Moseboken 8:17. I stället för, att utveckla tacksamhet mot Gud, orsakar deras rikedom självupphöjelse. De mister förnimmelsen av gudsberoende, och känslan av förpliktelse mot sina medmänniskor. I stället för, att betrakta välstånd som ett medel till Guds ära och mänsklighetens fromma, ser de på det som ett medel till självtjäning. I stället för, att utveckla Guds egenskaper hos människan, utvecklar rikedomens bruk Satans egenskaper hos människan. Ordets frön kvävs av törnen.
”Världsliga bekymmer.” Bekymmer eller nöjen, som bara är till för självtillfredsställelse, är farliga. All själveftergivelse, som blir till en vana, och som försvagar de kroppsliga krafterna, omtöcknar sinnet, eller försämrar den andliga klarsynen, är detsamma som ”de köttsliga begären som för krig mot själen.” Första Petrusbrevet 2:11.
”Begär efter allt annat.” Detta är inte nödvändigtvis syndigt i sig självt, utan något, som sätts före Guds rike. Vad, som än drar bort tankarna från Gud, vad, som än drar bort kärleken från Kristus, är en fiende till själen.
Medan sinnet ännu är ungt och livskraftigt samt fortsatt kan utvecklas, är det så frestande, att helt satsa på sig själv. Om världsliga planer slår in, är det lätt hänt, att fortsätta längs den väg, som stillar samvetet och hindrar en från, att bli medveten om, vad som utgör verklig karaktärsutveckling. När omständigheterna underlättar denna utveckling, sker det en tillväxt, som förbjuds av Guds ord.
Under denna formande period av barnens liv, är föräldraansvaret särskilt stort. Det är föräldrarnas uppgift, att omge de unga med rätt inflytande, ett inflytande, som skänker barnen rätt syn på livet och på, hur verklig framgång uppnås. I stället för detta, gör många föräldrar det till sin huvuduppgift, att säkra sina barns världsliga framgång. Alla deras kamrater väljs med detta för ögonen. Många föräldrar upprättar sina hem i storstäder, och inviger barnen i en moderiktig omgivning. De omger dem med ett inflytande, som uppmuntrar till världslighet och stolthet. I denna atmosfär krymper sinne och själ. Livets höga och ädla mål försvinner ur sikte. Privilegiet, att vara Guds söner, arvingar till evigheten, byts ut mot världslig vinning.
Många föräldrar söker, att främja sina barns lycka, genom att ge efter för deras kärlek till nöjen. De låter dem engagera sig i idrott, och delta vid fester samt ger dem pengar att fritt bruka, för att visa upp sig och tillfredsställa jaget. Ju mera traktandet efter nöjen vinner gehör, desto starkare blir denna längtan. Dessa ungdomars intresse upptas allt mer av nöjen, tills de betraktar dem som livets stora mål. De danar latmaskens vanor och ger efter för sina egna önskningar, tills det är nära nog omöjligt för dem, att bli ståndaktiga kristna.
Till och med församlingen, som borde vara sanningens stöttepelare, sporrar till kärlek till nöjen. När pengar skall samlas in till religiösa ändamål, vad brukar då många tillgripa? Jo, basarer, fina måltider, flotta marknader och rent av lotterier samt liknande påfund! Ofta vanhelgas byggnaden för tillbedjan av Gud genom festande och drickande, köpande och säljande samt förlustelser. Respekt för Guds hus och vördnad för Hans tillbedjan minskar därför i de ungas sinnen. Självbehärskningens barriär försvagas. Man vädjar till själviskhet, aptit och kärlek till stoltserande, och detta stärks, eftersom det får fritt utlopp.
Jakten på nöjen och underhållning är en grundbult i städernas liv. Många föräldrar, som väljer ett hem i staden till sina barn, tror sig ge dem bättre möjligheter, men de blir besvikna och ångrar för sent sitt gruvliga misstag. Dagens städer blir snabbt som Sodom och Gomorra. De många helgdagarna uppmuntrar till lathet. Spännande idrott, teaterbesök, hästkapplöpningar, brännvinsdrickande och utsvävningar stimulerar varje lidelse till intensivt uttryck. De unga dras med i denna strömvirvel. De, som lär sig, att älska nöjen för nöjenas egen skull, öppnar slussportarna till frestelser. De hänger sig åt muntert umgänge och tanklöst flabb, och deras samvaro med nöjeslystna utövar en berusande inverkan på sinnet. De förleds från den ena formen för utsvävning till den andra, tills de förlorar både önskan om och förmågan till ett nyttigt liv. Deras religiösa håg blir till is; deras andliga liv förmörkas. Alla själens ädlare förmågor, allt, som förbinder människan med den andliga världen, pyser ihop.
Det är riktigt, att några inser sin dårskap och ångrar sig. Måtte Gud förlåta dem! Men de har sårat sina egna själar, och försatt sig själva i livslång fara. Urskiljningsförmågan, som alltid bör kunna sära mellan rätt och fel, ödeläggs i hög grad. De uppfattar inte den Helige Andes vägledande stämma, ej heller blir de varse Satans påfund. Alltför ofta faller de i farans stund för frestelse, och leds bort från Gud. Till sist ligger deras på nöjen byggande liv i ruiner i denna och i den kommande världen.
Bekymmer, rikedom, nöjen – allt brukar Satan i sitt spel om människosjälen. Förmaningen lyder: ”Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom. Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen.” Första Johannesbrevet 2:15, 16. Han, som läser människors hjärtan som en uppslagen bok, säger: ”Men akta er för att berusa er och dricka er fulla och låta era hjärtan tyngas av det dagliga livets omsorger”. Lukas 21:34. Och aposteln Paulus skriver genom den Helige Ande: ”Men de som vill bli rika, de råkar ut för frestelser och snaror och många oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i fördärv och undergång. Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.” Första Timoteusbrevet 6:9, 10.
Jordmånens beredelse
I liknelsen om såningsmannen visar Kristus de olika utfallen av sådden, beroende på myllan. I varje fall är såningsmannen och säden samma sak. Alltså lär Han ut, att i fall Guds ord inte uträttar sitt verk i våra hjärtan, står orsaken att finna hos oss själva. Dock ligger ödet i våra egna händer. Förvisso kan vi inte göra om oss själva; men det står i vår makt, att välja, och det hänger på oss, vad vi skall bli. Åhörarna vid vägkanten, stengrunden och törnena behöver inte förbli sådana. Guds Ande försöker alltid, att bryta den förblindande förtrollning, som håller människor bundna vid världsliga ting, och att väcka en önskan om den oförgängliga skatten. Det är när Anden motarbetas, som människor blir ouppmärksamma på eller försummar Guds ord. De rår själva för hjärtats hårdhet, som hindrar den goda sädens rotfäste, liksom ogräsets tillväxt, som bromsar karaktärens utveckling.
Hjärtats trädgård måste odlas och skötas om. Jorden måste plöjas upp genom djup syndaånger. Giftiga, sataniska plantor måste rivas upp med rötterna. Den jord, som tidigare har grott igen av törnen, går endast att förberedas genom flitigt arbete. Således går det naturliga hjärtats onda böjelser bara att övervinna genom allvarlig strävan i Jesu namn och styrka. Herren påbjuder oss genom Sina profeter: ”Bryt er ny mark! Så inte bland törnen.” ”Så åt er i rättfärdighet, skörda efter kärlekens bud”. Jeremia 4:3; Hosea 10:12. Detta arbete önskar Han, att uträtta för oss, och Han ber oss om, att samverka med Honom.
Såningsmannen har ett arbete att utföra med, att bereda hjärtan på, att ta emot evangeliet. Förkunnarna håller för många predikningar, och det uträttas för litet verkligt hjärta-till-hjärta-arbete. Det behövs personligt arbete för själar, som håller på att gå förlorade. Med Kristusliknande sympati bör vi komma nära den enskilde, och försöka att väcka hans intresse för det eviga livets stora ting. Vederbörandes hjärta kan vara hårt som en asfalterad huvudled, och det må tyckas vara lönlöst, att presentera Frälsaren för honom; men fastän logiska resonemang må ge dålig avkastning och verka sakna överbevisande kraft, kan Kristi kärlek, som visas vid personligt tjänande, mjuka upp stenhjärtat, så att sanningens frön slår rot.
Alltså har såningsmännen en hel del att göra med, att fröna inte kvävs av törnen, eller förstörs av ett tunt jordlager. Vid kristenlivets början bör envar troende lära känna detta livs fundamentala principer. Han bör lära sig, att han inte bara blir frälst genom Kristi offer, utan att han skall göra Kristi liv till sitt liv och Kristi karaktär till sin karaktär. Alla måste lära sig, att de skall bära bördor och förneka naturliga böjelser. Låt dem lära sig välsignelsen av, att arbeta för Kristus, följa Honom i självförnekelse, där de står ut med hårdhet som goda soldater. Låt dem lära sig, att lita på Hans kärlek och lägga sina bekymmer på Honom. Låt dem smaka glädjen av, att vinna själar för Honom. I kärlek och intresse för de förtappade kommer de att förlora jaget ur sikte. Världsliga nöjen kommer att tappa sin dragningskraft och dess bördor sin förmåga, att göra personen modlös. Sanningens plogbill kommer att uträtta sitt verk. Den kommer att bryta upp den sammanpressade jorden. Den kommer inte bara att hugga av topparna på törnena, utan rycka upp dem med rötterna.
I god jord
Såningsmannen kommer inte alltid att mötas av besvikelser. Om de frön, som föll i god jord, sade Frälsaren: ”den som hör ordet och förstår, och som bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.’” ”… som har hört ordet och behåller det i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthålliga.”
De, som ”behåller det i ett uppriktigt och gott hjärta” i liknelsen, äger inte syndfria hjärtan; ty evangeliet skall förkunnas för de förtappade. Kristus sade: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.’” Markus 2:17. Den, som ger efter för den Helige Andes överbevisning, har ett ärligt hjärta. Han bekänner sin skuld, och känner sitt behov av Guds barmhärtighet och kärlek. Han hyser en uppriktig önskan om, att lära känna sanningen, så att han kan lyda den. Det goda hjärtat är ett troende hjärta, vars ägare litar på Guds ord. Utan tro är det omöjligt, att ta emot ordet. ”… den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker honom.” Hebréerbrevet 11:6.
”… är den som hör ordet och förstår”. Fariséerna på Kristi tid blundade, så att de inte såg och höll för öronen, så att de inte hörde; därför nådde sanningen inte deras hjärtan. De skulle komma att lida straff för sin medvetna okunskap och självförvållade blindhet. Men Kristus lärde Sina lärjungar, att de skulle öppna sina sinnen för undervisning, och vara redo, att tro. Han uttalade en välsignelse över dem, för att de såg och hörde med ögon och öron, som trodde.
Den goda jordens åhörare tar ”det till {sig}, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är”. Första Tessalonikerbrevet 2:13. Endast den, som tar emot Skrifterna som Guds personliga tilltal, är en sann elev. Vederbörande skälver inför ordet; ty det är en verklighet för honom eller henne! Personen öppnar upp förståendet och hjärtat, för att ta emot det. Sådana lyssnare var Kornelius och hans vänner, som sade till aposteln Petrus: ”Nu är vi alla här inför Gud för att höra allt vad Herren har befallt dig att säga.’” Apostlagärningarna 10:33.
Kunskap om sanningen hänger inte lika mycket på förståndets styrka, som på rena avsikter, enkelheten hos tron, som vilar på allvar och beroende. Guds änglar nalkas dem, som söker efter gudomlig vägledning av ödmjukt hjärta. Den Helige Ande ges, för att öppna sanningens rikedomar för dem.
Den goda jordens åhörare behåller ordet, väl de har uppfattat det. Därmed misslyckas Satans och alla hans onda hantlangares försök till, att driva bort det.
Det är inte nog, att blott höra eller läsa ordet. Den, som vill gagnas av Skrifterna, måste ingående begrunda den sanning, som framställs för honom. Individen måste lära sig det sanna ordets betydelse genom allvarligt menad uppmärksamhet och eftertanke under bön samt dricka djupt av andan hos de heliga oraklerna.
Gud påbjuder oss, att fylla sinnet med stora, rena tankar. Han önskar, att vi skall grundligt tänka på Hans kärlek och barmhärtighet, att studera Hans förunderliga verk i den väldiga räddningsplanen. Då kommer nämligen vår insikt om sanningen att fortlöpande öka, samtidigt som vår önskan lyfter och får vingar och tänkandet blir klarare. Den själ, som uppehåller sig i en ren atmosfär med rena tankar, förvandlas genom samvaron med Gud i studiet av Skrifterna.
”… och som bär frukt”. De, som har hört ordet, och bevarar det, frambringar frukt i form av lydnad. Guds ord, som tas emot i själen, yttrar sig i form av Guds gärningar. Följderna härav märks på en Kristuslik karaktär och ett leverne likt Frälsarens. Kristus sade om Sig Själv: ”Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta.’” Psaltaren 40:9. ”Ty jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.” Johannes 5:30. Och Skriften säger: ”Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” Första Johannesbrevet 2:6.
Guds ord hamnar ofta i kollision med människors nedärvda och uppodlade karaktärsegenskaper och deras levnadsvanor. Men den goda jordens åhörare, som tar emot ordet, godkänner alla dess betingelser och krav. Personens levnadsvanor, böjelser och praxis underställs Guds ord. Vederbörande anser, att begränsade, felande människors bud blir obetydliga vid sidan av den allsmäktige Gudens ord. Han söker det eviga livet helhjärtat, utan förbehåll, och ämnar åtlyda sanningen, om det så kostar förlust, förföljelse, eller till och med död.
Och han frambringar frukt ”med tålmodighet” {King James Version}. Ingen, som tar emot Guds ord, befrias från vanskligheter och prövningar; men när vanskligheterna kommer, blir den sanne kristne inte rastlös, misstroende eller missmodig. Även om vi inte ser den säkra utgången av det hela, eller fattar avsikten bakom Guds försyn, skall vi inte kasta bort vår tillit. Vi bör i stället tänka på Herrens nådegåvor och lägga alla våra bekymmer på Honom samt tåligt invänta Hans undsättning.
Det andliga livet stärks genom konflikter. Tappert uthärdade prövningar utvecklar karaktärsstyrka och för med sig dyrbara nådegåvor. Trons, saktmodets och kärlekens fulländade frukter mognar ofta bäst under hotande och mörka skyar.
”Se, hur jordbrukaren tåligt väntar på jordens dyrbara skörd, tills den får höstregn och vårregn.” Jakobsbrevet 5:7. Således skall den kristne vänta tålmodigt på förverkligandet av Guds ord i hans liv. När vi ber om Andens nådegåvor, verkar Gud ofta, för att besvara våra böner, genom att försätta oss i förhållanden, där dessa frukter utvecklas; men vi förstår inte Hans avsikter, Hans förunderliga åtgärder och tappar modet. Likväl kan ingen utveckla dessa nådegåvor utan ständig växt och fruktbärande. Vår uppgift är, att ta emot Guds ord och hålla fast i det, placera oss själva helt i dess kontroll, och då uppnås våra mål.
”’Om någon älskar mig”, sade Kristus, ”håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.” Johannes 14:23. En mäktigare inverkan kommer att omsluta oss, ett fullkomligt sinne kommer att behärska oss; ty då har vi en levande förbindelse med den outtömliga kraften. Vi kommer i våra liv som troende att tillfångatas av Jesus Kristus. Vi kommer ej längre att i allmänhet leva själviskt, utan Kristus kommer att leva i oss. Hans karaktär kommer att genomsyra vår natur. På det här sättet kommer vi att bära den Helige Andes frukter – ”hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.’”