Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 12:13-21.
Kristus undervisade, och som vanligt hade andra än Hans lärjungar samlats omkring Honom. Han hade talat till lärjungarna om scenerna där de snart skulle spela en roll. De skulle utomlands offentliggöra de sanningar som Han hade överlåtit till dem, och de skulle komma i konflikt med den här världens härskare. För Hans skull skulle de kallas till domstolar och ställas inför domare och kungar. Han hade försäkrat dem om vishet som ingen kunde säga emot. Hans egna ord, som rörde folkmassans hjärtan och förvirrade Hans listiga motståndare, vittnade om kraften hos den inneboende Ande som Han hade lovat Sina efterföljare.
Men det fanns många som önskade sig Himmelens nåd bara för att tjäna sina själviska syften. De insåg Kristi förunderliga kraft i att framställa sanningen i ett klart ljus. De hörde löftet till Hans efterföljare om visdom att tala inför härskare och domare. Skulle Han inte låna ut Sin kraft till deras världsliga nytta?
”Någon i folkhopen sade till honom: ’Mästare, säg till min bror att han delar arvet med mig.’” Genom Mose hade Gud gett anvisningar angående överföring av egendom. Den äldste sonen fick en dubbel del av faderns egendom (Femte Moseboken 21:17), medan de yngre bröderna skulle dela lika. Den här mannen tror att hans bror har lurat honom på hans arv. Hans egna ansträngningar har misslyckats med att säkra vad han anser vara hans rättmätiga andel, men om Kristus ingriper kommer avsikten säkert att tryggas. Han har hört Kristi starka vädjanden och Hans högtidliga fördömanden av de skriftlärda och fariséerna. Om sådana befallande ord kunde sägas till denne broder, skulle han inte våga att vägra den förolämpade mannen hans del.
Mitt uppe i den högtidliga undervisning som Kristus hade gett, hade denne man uppenbarat sitt själviska sinnelag. Han kunde uppskatta Herrens förmåga som skulle verka för att främja hans egna timliga angelägenheter; men andliga sanningar hade inget grepp om hans sinne och hjärta. Att vinna arvet var hans allt uppslukande tema. Jesus, ärans Kung, som var rik, men för vår skull blev fattig, öppnade för honom den gudomliga kärlekens skatter. Den Helige Ande vädjade till honom att bli arvinge till arvet som ”aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna”. Första Petrusbrevet 1:4. Han hade sett bevis på Kristi kraft. Nu fick han tillfälle att tala till den Store Läraren, att uttrycka önskan i sitt hjärta. Men som mannen med dyngskoveln i Bunyans allegori var hans blick fäst på jorden. Han såg inte kronan ovanför sitt huvud. Liksom Simon Trollkarlen värderade han Guds gåva som ett medel för världslig vinning.
Frälsarens mission på jorden närmade sig snabbt sitt slut. Bara några månader återstod för Honom att fullborda vad Han hade kommit för att göra, genom att upprätta Sin nåds rike. Därför skulle mänsklig girighet ha vänt Honom bort från arbetet för att ta upp tvisten om ett stycke land. Men Jesus fick inte avledas från Sitt uppdrag. Hans svar var: ”’Människa, vem har satt mig till skiljedomare mellan er?’”
Jesus kunde ha sagt mannen precis vad som var rätt. Han visste det riktiga i fallet; men bröderna grälade eftersom båda hyste begär. Kristus sade praktiskt taget: Det är inte Min uppgift att lösa kontroverser av detta slag. Han kom för ett annat syfte, för att predika evangeliet och på så sätt väcka människor till en känsla av eviga realiteter.
Kristi hantering av detta fall utgör en läxa för alla som tjänar i Hans namn. Då Han sände ut de tolv, sade Han: ”Och där ni går fram skall ni predika: Himmelriket är nu här. Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar. Det ni har fått som gåva, ge det som gåva.” Matteusevangeliet 10:7, 8. De skulle inte lösa folkets timliga angelägenheter. Deras arbete var att förmå människor att bli försonade med Gud. I detta arbete låg deras kraft att välsigna mänskligheten. Det enda botemedlet mot människors synder och sorger är Kristus. Endast evangeliet om Hans nåd kan bota det onda som förbannar samhället. De rikas orättvisa mot de fattiga, de fattigas hat mot de rika har sin rot i själviskhet, och detta kan endast utrotas genom underkastelse inför Kristus. Han ensam, som bot för syndens själviska hjärta, ger kärlekens nya hjärta. Låt Kristi tjänare predika evangeliet med Anden nedsänd från Himmelen och verka som Han gjorde till gagn för människorna. Då kommer sådana resultat att uppenbaras i mänsklighetens välsignelse och upplyftande som är helt omöjliga att åstadkomma genom mänsklig kraft.
Vår Herre högg mot roten på den angelägenhet som bekymrade frågeställaren och hos alla liknande tvister med dessa ord: ”’Se till att ni aktar er för allt slags girighet, ty en människas liv består inte i att hon har överflöd på ägodelar.’
Och han berättade en liknelse för dem: ’En rik man hade åkrar som gav goda skördar. Och han frågade sig själv: Vad skall jag göra? Jag har inte plats för mina skördar. Så här vill jag göra, tänkte han. Jag river mina logar och bygger större, och där samlar jag in all min säd och allt mitt goda. Sedan vill jag säga till mig själv: Kära själ, du har samlat mycket gott för många år. Ta det nu lugnt, ät, drick och var glad. Men Gud sade till honom: Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig, och vem skall då få vad du har samlat ihop? Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.’”
Genom liknelsen om den dåraktige rike mannen visade Kristus dårskapen hos dem som gör världen till allt. Den här mannen hade fått allting från Gud. Solen hade fått skina på hans land; ty dess strålar faller på de rättfärdiga och på de orättfärdiga. Himmelens skurar faller över de onda och de goda. Herren hade låtit växtligheten blomstra och fälten frambringa rikligt. Den rike mannen var i förvirring om vad han skulle göra med sin alstring. Hans lador var fulla till bristningsgräsen, och han hade ingen plats att lägga överskottet av sin skörd på. Han tänkte inte på Gud, från vilken allt hans goda hade kommit. Han insåg inte att Gud hade gjort honom till förvaltare av Sina välsignelser för att han skulle kunna hjälpa de behövande. Han hade en välsignad möjlighet att vara Guds utdelare av allmosor, men han tänkte bara på att tjäna sin egen bekvämlighet.
Situationen för de fattiga, de föräldralösa, änkan, de lidande, de drabbade påpekades för den rike mannen; det fanns många ställen att skänka litet överflöd på. Han kunde lätt ha befriats från en del av sitt överflöd, och många hem skulle ha blivit befriade från nöd, många som var hungriga skulle ha fått mat, många nakna blivit klädda, många hjärtan gjorts glada, många böner om bröd och kläder ha blivit besvarade, och en lovsångs melodi skulle ha stigit upp till Himmelen. Herren hade hört de behövandes böner och av Sin godhet hade Hade sörjt för de fattiga. (Psaltaren 68:11.) Riklig försörjning för mångas behov hade åstadkommits i de välsignelser som skänktes den rike mannen. Men han stängde sitt hjärta för de behövandes rop och sade till sina tjänare: ”Så här vill jag göra, tänkte han. Jag river mina logar och bygger större, och där samlar jag in all min säd och allt mitt goda. Sedan vill jag säga till mig själv: Kära själ, du har samlat mycket gott för många år. Ta det nu lugnt, ät, drick och var glad.”
Den här mannens mål översteg inte de dödliga djurens. Han levde som om det inte fanns någon Gud, ingen himmel, inget framtida liv; som om allt han ägde var hans eget, och att han var Gud eller människor ingenting skyldig. Psalmisten beskrev den rike mannen då han skrev: ”Dårarna säger i sitt hjärta: ’Det finns ingen Gud.’” Psaltaren 14:1.
Den här mannen har levt och planerat för sig själv. Han ser att framtiden är rikligt försedd och ljus; det finns inget annat för honom nu än att uppskatta och njuta av frukterna av hans arbete. Han betraktar sig själv som gynnad framför andra människor och tar äran åt sig själv för sin kloka skötsel. Han är hedrad av stadens övriga invånare som en man med gott omdöme och en välmående medborgare. Ty ”man än berömmer dig när du gör dig goda dagar”. Psaltaren 49:18.
Men ”den här världens visdom är dårskap inför Gud.” Första Korintierbrevet 3:19. Medan den rike mannen ser fram emot år av njutning, gör Herren upp helt andra planer. Budskapet kommer till den otrogne förvaltaren: ”Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig”. Här förekommer det en efterfrågan som pengar inte kan tillgodose. Den rikedom han har värderat kan inte köpa något uppskov. I ett ögonblick blir det som han har slitit hela sitt liv för att säkra värdelöst för honom. ”… vem skall då få vad du har samlat ihop?” Hans breda fält och välfyllda spannmålsmagasin glider honom ur händerna. Han ”samlar på hög utan att veta vem som skall få det.” Psaltaren 39:7.
Det enda som skulle vara av värde för honom nu har han inte säkrat. Genom att leva för sig själv har han förkastat den gudomliga kärlek som skulle ha flödat ut i barmhärtighet till hans medmänniskor. Därmed har han avvisat livet. Ty Gud är kärlek, och kärlek är liv. Denne man har valt det jordiska snarare än det andliga, och med det jordiska måste han förgås. ”En människa, som mitt i sin härlighet är utan förstånd, är lik boskapen som förgås.” Psaltaren 49:21.
”Så går det för den som samlar åt sig själv men inte är rik inför Gud.’” Bilden är sann för alla tider. Du kan planera för bara själviskt gott, Du kan samla skatter, Du kan bygga stora och höga herrgårdar, som byggarna i det forntida Babylon gjorde; men Du kan inte bygga en mur så hög eller en port så stark att den stänger undergångens budbärare ute. Kung Belsassar ”ordnade en stor festmåltid”, och ”prisade… sina gudar av guld och silver, av koppar, järn, trä och sten.” Men den Osynliges hand skrev på hans väggar domens ord, och fientliga arméers trampande hördes vid palatsets portar. ”Samma natt dödades Belsassar, kaldeernas kung”, och en främmande monark intog tronen. (Danielsboken 5:1-30.)
Att leva för sig själv är att gå under. Begär, önskan om nytta för egen skull, skär av själen från livet. Det är Satans anda att få, att dra nytta till sig själv. Det är Kristi anda att ge, att offra sig själv för andras bästa. ”Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet.” Första Johannesbrevet 5:11, 12.
Alltså säger Han: ”’Se till att ni aktar er för allt slags girighet, ty en människas liv består inte i att hon har överflöd på ägodelar.’”