Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 21:23-32.
”En man hade två söner. Han gick till den förste och sade: Min son, gå i dag och arbeta i min vingård. Jag vill inte, svarade han, men ångrade sig sedan och gick. Mannen vände sig då till den andre och sade samma sak. Han svarade: Ja, herre, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?’ De svarade: ’Den förste.’”
I Bergspredikan sade Kristus: ”Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.” Matteusevangeliet 7:21. Beviset för uppriktighet ligger inte i ord utan i handling. Kristus säger inte till någon människa: Vad säger Ni? utan: ”vad gör ni”? Matteusevangeliet 5:47. Fulla av innebörd är dessa Hans ord: ”När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.” Johannesevangeliet 13:17. Ord har inget värde om de inte åtföljs av lämpliga handlingar. Detta är lärdomen i liknelsen om de två sönerna.
Denna liknelse talades vid Kristi sista besök i Jerusalem före Hans död. Han hade drivit ut köpare och säljare från templet. Hans röst hade talat till deras hjärtan med Guds kraft. Förvånade och skräckslagna hade de lytt Hans befallning utan ursäkt eller motstånd.
Då deras skräck hade avtagit, fann prästerna och de äldste, som återvände till templet, Kristus botande de sjuka och döende. De hade hört de jublande rösterna och lovsången. I själva templet viftade de barn som hade blivit friska med palmkvistar och sjöng Hosianna till Davids Son. Spädbarnsröster lät lovsången till den mäktige Botaren stiga mot skyn. Men för prästerna och de äldste räckte inte allt detta för att övervinna deras fördomar och svartsjuka.
Nästa dag, då Kristus undervisade i templet, kom översteprästerna och folkets äldste till Honom och sade: ”’Vad har du för fullmakt att göra detta? Och vem har gett dig den fullmakten att göra det?’” {Markusevangeliet 11:28.}
Prästerna och de äldste hade erhållit omisskännliga bevis på Kristi makt. I Hans rening av templet hade de sett Himmelens auktoritet blixtra från Hans ansikte. De kunde inte motstå den kraft med vilken Han talade. Återigen hade Han i sina underbara läkningsgärningar besvarat deras fråga. Han hade vittnat om Sin auktoritet som inte kunde bestridas. Men det var inga bevis som efterlystes. Prästerna och de äldste var angelägna om att Jesus skulle förkunna Sig Själv som Messias för att de skulle kunna använda Hans ord felaktigt och hetsa upp folket mot Honom. De ville förstöra Hans inflytande och döda Honom.
Jesus visste att om de inte kunde känna igen Gud i Honom eller se bevisen på Hans gudomliga karaktär i Hans gärningar, skulle de inte tro på Hans eget vittnesbörd om att Han var Kristus, den Smorde. I Sitt svar undviker Han frågan de hoppas kunna väcka och vänder fördömandet över dem själva. ”’Jag vill fråga er om en sak”, sade Han. ”Svara mig på den, så skall jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. Johannes dop, var det från himlen eller från människor?”
Prästerna och rådsherrarna kom alldeles av sig. ”De överlade med varandra: ’Säger vi: Från himlen, kommer han att fråga: Varför trodde ni då inte på honom? Säger vi: Från människor...’ Men det vågade de inte för folket, eftersom alla ansåg att Johannes verkligen var en profet. De svarade Jesus: ’Vi vet inte.’ Han sade till dem: ’Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta.’”
”’Vi vet inte.’” Detta svar var en lögn. Men prästerna såg den position de var i och talade osanning för att skydda sig själva. Johannes Döparen hade kommit och vittnat om Den vars auktoritet de nu ifrågasatte. Han hade pekat ut Honom och sagt: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” Johannesevangeliet 1:29. Han hade döpt Honom, och efter dopet, medan Kristus bad, öppnades himlarna, och Guds Ande vilade över Honom som en duva, medan en röst från himlen hördes säga: ”’Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.’” Matteusevangeliet 3:17.
Då de kom ihåg hur Johannes hade upprepat profetiorna om Messias, och kom ihåg scenen vid Jesu dop, vågade prästerna och rådsherrarna inte säga att Johannes’ dop var från Himmelen. Om de erkände att Johannes var en profet, som de trodde att han var, hur skulle de kunna förneka hans vittnesbörd om att Jesus från Nasaret var Guds Son? Och de kunde inte säga att Johannes’ dop var av människor på grund av folket som trodde att Johannes var en profet. Så de sade: ”’Vi vet inte.’”
Sedan gav Kristus liknelsen om fadern och de två sönerna. Då fadern gick till den förste sonen och sade: ”gå i dag och arbeta i min vingård”, svarade sonen genast: ”Jag vill inte”. Han vägrade att lyda och hängav sig åt onda gärningar och sällskap. Men efteråt ångrade han sig och lydde kallelsen.
Fadern nalkades sin andre son med samma befallning: ”gå i dag och arbeta i min vingård.” Den här sonen avgav svaret: ”Ja, herre”, men han gick inte.
I denna liknelse representerar fadern Gud, vingården kyrkan. Av de två sönerna representeras två klasser av människor. Sonen som vägrade att lyda befallningen och sade: ”Jag vill inte”, representerade dem som levde i öppen överträdelse, som inte bekände någon fromhet, som öppet vägrade att lägga på sig det ok av återhållsamhet och lydnad som Guds lag föreskriver. Men många av dessa ångrade sig efteråt och lydde Guds kallelse. Då evangeliet kom till dem i Johannes Döparens budskap, ”’Omvänd er, ty himmelriket är nära”, ångrade och bekände de sina synder. (Matteusevangeliet 3:2.)
I sonen som sade: ”Ja, herre” men inte gick, avslöjades fariséernas karaktär. Liksom denne son var de judiska ledarna obotfärdiga och självgoda. Den judiska nationens religiösa liv hade blivit en låtsaslek. Då lagen förkunnades på berget Sinai med Guds röst, lovade allt folket att lyda. De sade, ”Ja, herre”, men de gick inte. Då Kristus kom personligen för att framställa lagens principer för dem, förkastade de Honom. Kristus hade gett de judiska ledarna på Sin tid rikligt med bevis på Sin auktoritet och gudomliga makt, men även om de var övertygade, ville de inte acceptera bevisen. Kristus hade visat dem att de fortsatte att inte tro eftersom de inte hade den anda som leder till lydnad. Han hade förklarat för dem: ”Ni upphäver Guds ord för era stadgars skull.... Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människors bud.’” Matteusevangeliet 15:6, 9, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.
I sällskapet framför Kristus fanns det skriftlärda och fariséer, präster och rådsherrar, och efter att ha gett liknelsen om de två sönerna, ställde Kristus frågan till Sina åhörare: ”Vilken av de båda gjorde som fadern ville?’” Fariséerna glömde sig själva och svarade: ”’Den förste.’” Detta sade de utan att inse att de uttalade en dom över sig själva. Då föll fördömelsen från Kristi läppar: ”’Amen {Sannerligen} säger jag er: Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni. Ty Johannes kom till er på rättfärdighetens väg, men ni trodde inte på honom. Publikaner och horor trodde på honom. Och fastän ni såg det, ångrade ni er inte heller efteråt och trodde på honom.”
Johannes Döparen kom och förkunnade sanningen, och genom hans predikan blev syndare överbevisade och omvända. Dessa skulle gå in i himmelriket före de som i självrättfärdighet motstod den högtidliga varningen. Publikanerna och skökorna var okunniga, men dessa lärda män kände till sanningens väg. Ändå vägrade de att gå på den väg som leder till Guds paradis. Sanningen som borde ha varit för dem en doft av liv till liv blev en doft av död till död. Öppna syndare som avskydde sig själva hade döpts genom Johannes’ händer; men dessa lärare var hycklare. Deras egna envisa hjärtan var hindret för att de skulle ta emot sanningen. De stod emot Guds Andes övertygelse. De vägrade att lyda Guds bud.
Kristus sade inte till dem: Ni kan inte komma in i himmelriket; utan Han visade att det som hindrade dem från att komma in berodde på dem själva. Dörren stod fortfarande öppen för dessa judiska ledare; inbjudan var fortfarande giltig. Kristus längtade efter att se dem överbevisade och omvända.
Israels präster och äldste tillbringade sina liv med religiösa ceremonier, som de ansåg för heliga för att kunna kopplas till sekulär verksamhet. Därför skulle deras liv vara helt religiöst. Men de utförde sina ceremonier för att bli sedda av människor så att de av världen skulle anses vara fromma och hängivna. Medan de bekände att de lydde vägrade de att lyda Gud. De levde inte ut den sanning som de påstod sig undervisa om.
Kristus förklarade att Johannes Döparen var en av de största av profeterna, och Han visade Sina åhörare att de hade haft tillräckliga bevis för att Johannes var en budbärare från Gud. Orden från predikanten i öknen uttalades med kraft. Han bar oförtrutet fram sitt budskap, tillrättavisade prästers och rådsherrars synder och påbjöd dem att utföra himmelrikets gärningar. Han påpekade för dem deras syndiga åsidosättande av deras Faders auktoritet då de vägrade att utföra det arbete som de hade anförtrotts. Han gjorde ingen kompromiss med synden, och många vändes bort från sin orättfärdighet.
Hade de judiska ledarnas bekännelse varit äkta, skulle de ha tagit emot Johannes’ vittnesbörd och accepterat Jesus som Messias. Men de visade inte frukterna av omvändelse och rättfärdighet. Just de som de föraktade trängde sig in i Guds rike framför dem.
I liknelsen framställde sonen som sade ”Ja, herre” sig som trofast och lydig ; men tiden visade att hans bekännelse inte var äkta. Han hyste ingen sann kärlek till sin far. Likaså var fariséerna stolta över sin helighet, men då de prövades befanns denna bristfällig. Då det låg i deras intresse att göra det, hävdade de lagens krav ivrigt; men då lydnad krävdes av dem själva, resonerade de bort fordringarna hos Guds föreskrifter genom listiga sofisterier eller spetsfundigheter. Om dem förklarade Kristus: ”efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.” Matteusevangeliet 23:3. De hade ingen sann kärlek till Gud eller människan. Gud kallade dem att vara medarbetare med Honom för att välsigna världen; men medan de till bekännelsen tog emot kallelsen, vägrade de i handling lydnad. De litade på sig själva och var stolta över sin godhet; men de satte Guds befallningar åt sidan. De vägrade att utföra det arbete som Gud hade utsett åt dem, och på grund av deras överträdelse var Herren på väg att skilja Sig från den olydiga nationen.
Självrättfärdighet är inte sann rättfärdighet, och de som håller fast vid den kommer att få ta konsekvenserna av ett ödesdigert bedrägeri. Många i dag hävdar att de lyder Guds bud, men de har inte Guds kärlek i sina hjärtan så att den kan flöda ut till andra. Kristus kallar dem att förena sig med Honom i Hans verk för att rädda världen, men de nöjer sig med att säga: ”Ja, herre”. De går inte. De samarbetar inte med dem som utför Guds tjänst. De är latmaskar. Liksom den otrogne sonen ger de falska löften till Gud. Genom att ta på sig kyrkans högtidliga förbund har de gått med på att ta emot och lyda Guds ord, att ge sig själva till Guds tjänst, men de gör inte detta. Till bekännelsen gör de anspråk på att vara Guds söner, men i liv och karaktär förnekar de förhållandet. De överlämnar inte viljan till Gud. De lever en lögn.
Löftet om lydnad verkar de uppfylla när detta inte innebär några uppoffringar; men när självförnekelse och självuppoffring krävs, när de ser korset lyftas, drar de sig tillbaka. Sålunda försvinner övertygelsen om plikt, och känd överträdelse av Guds bud blir till en vana. Örat kan höra Guds ord, men den andliga uppfattningsförmågan har försvunnit. Hjärtat förhärdas, samvetet ärras.
Tro inte att eftersom Du inte visar bestämd fientlighet mot Kristus gör Du Honom tjänst. Vi lurar annars våra egna själar. Genom att undanhålla det som Gud har gett oss att använda i Hans tjänst, vare sig det är tid eller medel eller någon annan av Hans anförtrodda gåvor, arbetar vi mot Honom.
Satan använder den håglösa, sömniga trögheten hos bekännande kristna för att stärka sina krafter och vinna själar till sin sida. Många, som tror att även om de inte gör något verkligt arbete för Kristus, står de ändå på Hans sida, gör det möjligt för fienden att i förväg bemäktiga sig mark och nå fördelar. Genom sitt misslyckande med att vara flitiga arbetare för Mästaren, genom att lämna plikter ogjorda och ord outtalade, har de tillåtit Satan att få kontroll över själar som kunde ha vunnits för Kristus.
Vi kan aldrig bli frälsta i lättja och inaktivitet. Det finns inget sådant som en verkligt omvänd person som lever ett hjälplöst, värdelöst liv. Det är inte möjligt för oss att glida in i Himmelen på en räkmacka. Där släpps inga trögdjur in. Om vi inte strävar efter att vinna inträde i riket, om vi inte på allvar försöker att lära oss vad som utgör dess lagar, är vi olämpliga för en plats däri. De som vägrar att samarbeta med Gud på jorden skulle inte samarbeta med Honom i Himmelen. Det skulle inte vara säkert att ta dem till Himmelen.
Det finns mer hopp för publikaner och syndare än för dem som känner till Guds ord men vägrar att lyda det. Den som ser sig själv som en syndare utan täckmantel döljande sin synd, som vet att han fördärvar själ, kropp och ande inför Gud, blir orolig för att han för evigt skall skiljas från himmelriket. Han inser sitt sjuka tillstånd och söker bot hos den Store Läkaren som har sagt: ”den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut.” Johannesevangeliet 6:37. Dylika själar kan Herren använda som arbetare i Sin vingård.
Sonen som under en tid vägrade att lyda sin fars befallning blev inte fördömd av Kristus; men inte heller fick han beröm. Klassen som agerar den förste sonens roll då han vägrade lydnad förtjänar inget beröm för att ha innehaft denna position. Deras uppriktighet är inte att betrakta som en dygd. Helgade av sanningen och rättfärdigheten skulle de göras till djärva vittnen för Kristus; men när syndaren uppträder så här, är det hela förolämpande och trotsigt, och närmar sig hädelse. Det faktum att en person inte är en hycklare gör honom inte desto mindre till en syndare. När den Helige Andes vädjanden kommer till hjärtat ligger vår enda säkerhet i att svara på dem utan dröjsmål. När kallet kommer: ”Gå i dag och arbeta i Min vingård”, hörsammar de inbjudan. ”I dag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan.” Hebréerbrevet 4:7, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Det är osäkert att fördröja lydnad. Du kanske aldrig hör inbjudan igen.
Och låt ingen smickra sig med att synder som omhuldas för en tid lätt kan avstås ifrån då och då. Så är det inte. Varje synd som upprätthålls försvagar karaktären och stärker vanan; och fysiskt, mentalt och moraliskt fördärv blir följden. Du kan omvända Dig från det orätta Du har gjort, och sätta fötterna på rätta stigar; men Ditt sinnes gestaltning och Din förtrogenhet med det onda kommer att göra det svårt för Dig att skilja mellan rätt och fel. Genom de felaktiga vanorna som skapats kommer Satan att attackera Dig om och om igen.
Genom kommandot ”Gå i dag och arbeta i Min vingård” ställs varje själ inför kravet på uppriktighet. Kommer ord att följas av handling? Kommer den kallade att använda all den kunskap han har, troget, oegennyttigt, för vingårdens ägare?
Aposteln Petrus undervisar oss om ordningen, som vi måste följa. ”Må nåd och frid i ännu rikare mått komma er till del”, säger han, ”genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus. Ty allt som hör till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom, som har kallat oss genom sin härlighet och ära. Genom dem har han gett oss sina dyrbara och mycket stora löften, för att ni i kraft av dem skall få del av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som på grund av begäret finns i världen.
Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor.” Andra Petrusbrevet 1:2-7.
Om Du troget odlar Din själs vingård, gör Gud Dig till en arbetare tillsammans med Sig Själv. Och Du kommer att ha ett arbete att göra inte bara för Dig själv, utan för andra. Genom att representera kyrkan som vingården lär Kristus inte att vi skall begränsa vår sympati och vårt arbete till vår egen gemenskap. Herrens vingård skall utvidgas. I alla delar av jorden vill Han att den skall förökas. När vi tar emot Guds undervisning och nåd bör vi ge andra kunskap om hur man tar hand om de dyrbara växterna. På så sätt kan vi utöka Herrens vingård. Gud letar efter bevis på vår tro, kärlek och tålamod. Han tittar för att se om vi använder alla andliga fördelar för att bli skickliga arbetare i Hans vingård på jorden, så att vi kan komma in i Guds paradis, det Edenhem från vilket Adam och Eva blev utestängda på grund av överträdelse.
Gud står i förhållande till Sitt folk som en far, och Han gör en fars anspråk på vår trogna tjänst. Tänk på Kristi liv. Han står i spetsen för mänskligheten och tjänar Sin Fader och är ett exempel på vad varje son borde och kan vara. Den lydnad som Kristus gav Gud krävs av människor i dag. Han tjänade Sin Fader med kärlek, i villighet och frihet. ”Att göra din vilja, min Gud, är min glädje”, tillkännagav Han; ”din lag är i mitt hjärta.’” Psaltaren 40:9. Kristus ansåg inget offer för stort, inget slit för hårt, för att fullborda det verk som Han hade kommit för att utföra. Vid tolv års ålder sade Han: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?’” Lukasevangeliet 2:49. Han hade hört kallet och hade tagit itu med arbetet. ”’Min mat”, sade Han, ”är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.” Johannesevangeliet 4:34.
På så sätt skall vi tjäna Gud. Endast den tjänar som agerar enligt högsta lydnadsstandard. Alla som skulle vara Guds söner och döttrar måste visa sig vara medarbetare med Gud och Kristus och de himmelska änglarna. Detta är testet för varje själ. Om dem som troget tjänar Honom säger Herren: ”De skall vara mina... på den dag då jag utför mitt verk. Jag skall visa medömkan med dem så som en man visar medömkan med sin son som tjänar honom.” Malaki 3:17.
Guds stora mål i arbetet med Sin försyn är att pröva människorna, att ge dem möjlighet att utveckla karaktären. Således bevisar Han om de är lydiga eller olydiga mot Hans bud. Goda gärningar köper inte Guds kärlek, men de avslöjar att vi äger den kärleken. Om vi överlämnar viljan till Gud, kommer vi inte att verka för att förtjäna Guds kärlek. Hans kärlek kommer som en gratis gåva att tas emot i själen, och av kärlek till Honom skall vi glädjas åt att lyda Hans bud.
Det finns bara två klasser i världen i dag, och endast två klasser kommer att erkännas i domen – de som bryter mot Guds lag och de som lyder den. Kristus pekar ut provet för att vi skall bevisa vår lojalitet eller illojalitet: ”Om ni älskar mig”, säger Han, ”håller ni fast vid mina bud.... Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom’.... Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig.” ”Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek.” Johannesevangeliet 14:15-24; 15:10.