”Vem är min Nästa?”

Detta kapitel bygger på Lukasevangeliet 10:25-37.
Ibland judarna orsakade frågan ”Vem är min nästa?” ändlösa diskussioner. De svävade inte i tvivelsmål rörande hedningarna och samariterna. Dessa var främlingar och fiender. Men var skulle gränsen dras ibland människor från den egna nationen, och ibland olika samhällsklasser? Vem borde prästen, rabbinen, äldstebrodern betrakta som sin nästa? De tillbringade sina liv med en massa ceremonier, för att göra sig rena. De lärde ut, att kontakt med den ovetande och sorglösa skaran skulle orsaka orenhet, som skulle kräva tröttande arbete, för att avlägsna. Skulle de betrakta ”orena” som sin nästa?

Denna fråga besvarade Kristus med liknelsen om den barmhärtige samariten. Han visade, att vår nästa inte endast betyder en i vår församling eller den tro vi tillhör. Det är inte en fråga om ras, hudfärg eller klasskillnad. Vår nästa är varje person, som behöver vår hjälp. Vår nästa är varje själ, som har sårats och skadats av fienden. Vår nästa är var och en, som är Guds egendom.

Liknelsen om den barmhärtige samariten orsakades av en fråga, som Kristus fick av en lagklok. Medan Frälsaren undervisade, ”kom en laglärd fram och ville snärja honom och frågade: 'Vad skall jag göra för att få evigt liv?'” Fariséerna hade föreslagit den här frågan till den lagkunnige i hopp om, att kunna fånga Kristus genom Hans ord, och de lyssnade ivrigt efter Hans svar. Men Frälsaren gav Sig inte in i någon ordstrid. Han avkrävde frågeställaren svaret. ”'Vad står skrivet i lagen?” Han frågade: ”Vad läser du där?'” Judarna anklagade ständigt Jesus för, att ta lätt på lagen, som utfärdades i Sinai, men Han vände frågan om frälsning till, att hålla Guds bud.

Den lagkunnige sade: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” ”'Du svarade rätt.” Kristus sade: ”Gör det, så får du leva.'”

Den laglärde var inte nöjd med fariséernas inställning och verk. Han hade studerat Skrifterna med en önskan om, att lära känna deras verkliga betydelse. Han var sannerligen intresserad av saken, och frågade uppriktigt ”Vad skall jag göra?” I sitt svar om lagens krav, lämnade han därhän en massa ceremoniella och rituella föreskrifter. För dessa åberopade han intet värde, utan lyfte fram de två stora pelare, som hela lagen och profeterna vilar på. Frälsarens beröm för detta svar försatte Honom i fördelaktig dager hos rabbinerna. De kunde inte döma Honom för, att Han godtog det, som hade framhävts av en lagtolkare.

”Gör det, så får du leva'”, sade Kristus. I Sin undervisning frambringade Han alltid lagen som en gudomlig enhet, visande, att det är omöjligt, att hålla ett av buden och bryta ett annat; för samma princip omgärdar dem alla. Människors öde kommer att avgöras av deras lydnad mot hela lagen.

Kristus visste, att ingen kunde lyda lagen i sin egen styrka. Han ville leda den lagkloke till klarare och tydligare rannsakning, för att denne skulle finna sanningen. Endast genom att godta Kristi dygd och nåd, kan vi hålla lagen. Tron på syndens försoning, får fallna människor att älska Gud av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själva.

Den lagkunnige visste, att han varken hade hållit de fyra första eller de sex sista buden. Han blev överbevisad av Kristi skärskådande ord, men i stället för, att bekänna sin synd, ville han ursäkta den. Hellre, än att vidgå sanningen, dristade han sig till, att visa, hur vanskligt det är, att uppfylla buden. Därigenom hoppades han, att kunna värja sig mot överbevisningen och försvara sig i folkets ögon. Frälsarens ord hade visat, att hans fråga var meningslös, eftersom han besvarade den själv. Ändå ställde han en ny fråga, och sade: ”'Vem är då min nästa?'”

Åter vägrade Kristus, att låta Sig dras in i en ordstrid. Han besvarade frågan, genom att berätta om en händelse, som var färsk i åhörarnas sinnen. ”En man”, sade Han, ”var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd.”

På vägen från Jerusalem till Jeriko, måste den resande ta sig igenom en del av Judas ödemark. Vägen ledde ned till en vild, stenrik klyfta, som hemsöktes av rövare och ofta utgjorde scenen för våld. Det var här, som den resande angreps, fråntogs allt av värde och lämnades halvt ihjälslagen vid vägkanten. Då han låg så, kom en präst vägen fram; han såg mannen ligga sårad och blåslagen, vältrande sig i sitt eget blod; men han lämnade honom, utan att ge honom hjälp. Han ”gick förbi.” Så visade en levit sig. Nyfiken på, att få veta, vad som hade skett, stannade han till och betraktade den lidande. Han blev överbevisad om, vad han borde göra, men det var ingen behaglig plikt. Han önskade, att han inte hade kommit den vägen, så att han inte hade funnit den sårade mannen. Han övertalade sig själv om, att detta inte angick honom, och han ”gick förbi.”

Men en samarit reste också på den här vägen, såg den lidande, och han utförde den gärning, som de andra hade vägrat, att göra. Hövligt och vänligt bistod han den sårade mannen. ”När han såg mannen, förbarmade han sig över honom. Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sade: Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka.” Både prästen och leviten bekände sig till medlidandet, men samariten visade sig vara verkligt omvänd. Det var inte trevligare för honom, att göra arbetet, än för prästen och leviten, men i ande och gärning bevisade han sig stå i samklang med Gud.

Då Kristus förmedlade denna lärdom, visade Han lagens grundstenar på ett direkt och påtagligt sätt. Härigenom påvisade Han för åhörarna, att de inte hade genomfört dessa principer. Hans ord var så avgjorda och tydliga, att lyssnarna inte fann tillfälle till klander. I denna läxa fann den lagkloke inget att klaga på. Hans fördomar mot Kristus försvann. Dock hade han inte tillräckligt övervunnit sin nationella ovilja, för att berömma samariten vid namn. Då Kristus frågade: ”Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som hade råkat ut för rövare?'” svarade han: ”'Den som visade honom barmhärtighet.'”

”Då sade Jesus till honom: 'Gå du och gör som han.'” Visa samma ömsinta vänlighet mot de behövande. På så sätt visar Du Dig hålla hela lagen.

Den största skillnaden mellan judar och samariter var olikheten i religiös tro, en fråga om, vad som ingick i sann tillbedjan. Fariséerna ville inte säga något gott om samariterna, utan utgöt de bittraste förbannelser över dem. Så stark var fiendskapen mellan judarna och samariterna, att det tedde sig besynnerligt för den samaritiska kvinnan, att Kristus bad henne om något att dricka. ”'Hur kan du”, sade hon, ”som är jude be mig, en samaritisk kvinna, om något att dricka?'” ”Judarna”, tillägger evangelisten, ”umgås inte med samariterna.” Johannesevangeliet 4:9. Och då judarna fylldes med så mycket mordiskt hat mot Kristus, att de ställde sig upp i templet, för att stena Honom, fann de inga bättre ord för sin avsky, än dessa: ”'Har vi inte rätt när vi säger att du är en samarit och har en ond ande?'” Johannesevangeliet 8:48. Ändå försummade prästen och leviten den uppgift, som Herren hade ålagt dem, och lämnade åt en hatad och föraktad samarit, att betjäna en av deras egna landsmän.

Samariten hade uppfyllt budet ”Du skall älska din nästa som dig själv” och visade därigenom, att han var mera rättfärdig, än de, som fördömde honom. Med risk för sitt eget liv, behandlade han den sårade mannen som sin bror. Samariten står för Kristus. Vår Frälsare visade en kärlek för oss, som människors kärlek aldrig kan efterlikna. Då vi låg slagna och döende, ömkade Han Sig över oss. Han gick inte förbi oss på andra sidan vägen, lämnande oss hjälp- och hopplösa, för att fortsätta vandringen. Han förblev ej i Sitt heliga, lyckliga hem, där hela den himmelska hären älskade Honom. Han insåg våra smärtande behov, Han åtog Sig vår sak och likställde Sina angelägenheter med mänsklighetens. Han dog, för att frälsa Sina fiender. Han bad för Sina mördare. I det, att Han hänvisade till Sitt eget exempel, sade Han till Sina efterföljare: ”Och det befaller jag er att ni skall älska varandra.” ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” Johannesevangeliet 15:17; 13:34.

Prästen och leviten hade tillbett i templet, vars tjänst Gud Själv hade fastlagt. Det var ett stort och upphöjt privilegium, att vara med i denna tjänst, och prästen och leviten tyckte, att efter att ha ärats på detta sätt, var det under deras värdighet, att tjäna en okänd, lidande man vid vägkanten. Därmed försummades det särskilda tillfälle, som Gud hade gett dem som Sina ombud, för att välsigna en annan människa.

I dag är det många, som begår ett liknande fel. De uppdelar sina plikter i två olika kategorier. Den ena består av stora ting, som styrs av Guds lag; den andra av förmodat små saker, vari budet ”Du skall älska din nästa som dig själv” hoppas över. Alla dessa gärningar överlåts åt godtycket, de behärskas av böjelser eller impulser. Härigenom fördärvas karaktären, och så framställs Kristi religion felaktigt.

Det finns de, som menar det vara under deras värdighet, att tjäna lidande människor. Många ser med likgiltighet och förakt på dem, som har lagt själens tempel i ruiner. Andra försummar de fattiga av annan grund. De arbetar, som de tror, för Kristi sak, de håller på med, att bygga upp en värdig verksamhet. De känner sig utföra ett stort verk, och då kan de inte hejda sig, för att uppmärksamma de behövandes och plågades brister. I sitt arbete för den förmodat stora saken, kan de rent av förtrycka de fattiga. De kan försätta dem i svåra och prövande omständigheter, beröva dem deras rättigheter, eller strunta i deras behov. Likväl hävdar de det vara berättigat, eftersom de menar sig gynna Kristi sak.

Många låter en broder eller medmänniska kämpa utan hjälp under ogynnsamma omständigheter. Eftersom de är bekännande kristna, kan han förledas till att tro, att de, i sin kyliga själviskhet, representerar Kristus. Enär Herrens bekännande tjänare inte samarbetar med Honom, avleds Guds kärlek i hög grad, när den annars borde flyta ut ifrån dem. Och en stor flod av ros och tacksamhet från mänskohjärtan och mänskoläppar hindras ifrån, att flöda åter till Gud. Han berövas den härlighet, som tillkommer Hans heliga namn. Han berövas på själar, som Kristus dött för, själar, som Han längtar efter, att återföra till Sitt rike, för att bo i Hans närvaro i ändlösa tider.

Gudomlig sanning utövar endast ett litet inflytande på världen, fastän den borde utöva stort inflytande genom vår livsföring. Det förekommer mycken namnkristendom, men den är av föga värde. Vi kan hävda oss vara Kristi efterföljare, vi kan hävda oss tro varje sanning i Guds ord; men detta gör inte vår nästa gott, med mindre vi lever ut vår tro i vardagen. Vår bekännelse må vara lika hög som himmelen. Men den räddar vare sig oss själva eller våra medmänniskor, med mindre vi är kristna. Ett gott exempel gör mera, för att hjälpa världen, än all vår bekännelse.

Kristi sak främjas inte genom självisk livsföring. Hans sak är de förtrycktas och fattigas sak. Det är behov av Kristi ömma förståelse i Hans bekännande efterföljares hjärtan – en djupare kärlek till dem, som Han satte så högt värde på, att Han offrade livet för deras frälsning. Dessa själar är dyrbara, oändligt dyrbarare, än något offer vi kan ge till Gud. Att lägga all energi på ett till synes omfattande verk, medan vi försummar de behövande, eller förvänder främlingens rättigheter, är ingen tjänst, som Han kan kännas vid.

Själens helgelse genom den Helige Andes verkande utgör infogandet av Kristi natur i mänskligheten. Evangelisk religion är Kristus i livet – en levande och aktiv princip. Det är Kristi nåd, uppenbarad i karaktär och utverkad i goda gärningar. Evangeliets principer går ej att skilja från något i det praktiska livet. Varje del i den kristnes erfarenhet och arbete skall kunna framvisa Kristi liv.

Kärlek är gudsvördnadens grundval. Oavsett bekännelse, saknar människan ren kärlek till Gud, såvida inte hon hyser osjälvisk kärlek till sin broder. Men vi kommer aldrig att äga denna anda, genom att försöka, att älska andra. Vad det är behov av, är Kristi kärlek i hjärtat. När jaget uppgår i Kristus, blommar kärleken spontant. Den kristna karaktärens fullkomning uppnås, när impulsen till, att hjälpa och välsigna andra hela tiden kommer inifrån – när himmelens solsken fyller hjärtat och uppenbaras i ansiktet.

Det hjärta, som Kristus bor i, kan omöjligt vara blottställt på kärlek. Om vi älskar Gud, för att Han först älskade oss, skall vi älska alla, som Kristus dog för. Vi kan inte komma i beröring med det gudomliga, utan att komma i beröring med människorna; för i Honom, som sitter på universums tron, kombineras gudomlighet med mänsklighet. När vi är förbundna med Kristus, är vi förbundna med våra medmänniskor, med gyllne länkar från kärlekens kedja. Då visar Kristi medömkan och medkänsla sig i våra liv. Vi skall inte vänta på, att de nödställda och olycksaliga skall komma till oss. Då kommer vi inte att ombes, att känna för andras svårigheter. Det kommer att vara naturligt för oss, att tjäna de behövande och lidande, liksom det var för Kristus, att gå omkring och göra gott.

Var än det förekommer en impuls till kärlek och förståelse, var än hjärtat slår, för att välsigna och upphöja andra, där uppenbaras Guds Helige Andes verk. I hedendomens djupaste mörker, där människor inte har känt till Guds skrivna lag, där de inte har hört talas om Kristus, har de varit vänliga mot Hans tjänare och riskerat livet, för att beskydda dem. Deras handlingar har visat en gudomlig makts inflytande. Den Helige Ande har vävt in Kristi nåd i vildens hjärta, väckt hans medkänsla, trots hans natur och utbildning. ”Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen” (Johannesevangeliet 1:9). Detta skiner in i hans själ; och ger han akt på detta ljus, leds hans fötter till Guds rike.

Himmelens härlighet består i, att lyfta upp den fallne, att trösta den förtvivlade. Och var Kristus än bor i människors hjärtan, blir Han uppenbarad på samma sätt. Kristi religion välsignar, var den än verkar. Var den än kommer till uttryck, följs den av ljusets klarhet.

Gud erkänner ingen skillnad på grund av nationalitet, ras eller kast. Han är hela mänsklighetens Skapare. Alla människor är en familj på grund av skapelsen, och alla är ett i och med återlösningen. Kristus kom, för att bryta ned alla skiljemurar, för att öppna templets alla avdelningar, så att varje själ får fri åtgång till Gud. Hans kärlek är så bred, så djup, så fullständig, att den tränger in överallt. Den lyfter stackars själar ut ur Satans krets, som har lurats av hans fagra löften. Hans kärlek placerar dem inom räckvidd för Guds tron, vilken omges av löftets regnbåge.

Hos Kristus är det varken jude eller grek, träl eller fri. Alla har kommit nära genom Hans dyrbara blod. (Galaterbrevet 3:28; Efésierbrevet 2:13.)

Oavsett skillnad i religiös tro, måste kallet från den lidande mänskligheten lyssnas till och besvaras. Där det föreligger förbittring på grund av skillnad i religiös tro, går det att göra mycket gott genom personligt arbete. Kärleksfullt tjänande bryter ned fördomar, och vinner själar till Gud.

Vi bör försöka, att förutse de andras sorger, svårigheter och bekymmer. Vi bör försöka, att sätta oss in hög och lågs, rik och fattigs glädjeämnen och vanskligheter. ”Det ni har fått som gåva”, säger Kristus, ”ge det som gåva.” Matteusevangeliet 10:8. Överallt omkring oss finns det fattiga, prövade själar, som behöver förstående ord och hjälpsamma gärningar. Det är änkor, som behöver sympati och assistans. Det är föräldralösa, som Kristus har ålagt Sina efterföljare, att ta emot som en förtroendegåva från Gud. Dessa förbigås alltför ofta av försumlighet. De kan vara klädda i trasor, tala ovårdat och till det yttre vara motbjudande på allt sätt; likväl är de Guds egendom. De har köpts till ett pris, och de är lika dyrbara i Hans ögon, som vi är. De är medlemmar av Guds stora hushåll, och kristna – som är Hans förvaltare – ansvarar för dem. ”Deras själar”, säger Han, ”skall Jag utkräva ur Din hand.”

Synd är det största av allt ont, och det är upp till oss, att ömka och hjälpa syndaren. Men inte alla kan nås på samma sätt. Det är många, som döljer sin andliga svält. Dessa går bäst att hjälpa med ömma ord, eller en vänlig hågkomst. Det är andra, som befinner sig i det största behov, men vet det inte. De erkänner inte själens ohyggliga fattigdom. Skaror sjunker ned i sådan synd, att de mister förnimmelsen av eviga realiteter, de har mist likheten med Gud, och de vet knappt, att de har själar att frälsa eller ej. De har varken tro på Gud eller tillit till människor. Många av dessa kan endast nås genom fördomsfria, vänliga gärningar. Först måste deras kroppsliga behov avhjälpas. De måste ha mat, tvättas och kläs anständigt. När de ser bevisen för Din osjälviska kärlek, blir det lättare för dem, att tro på Kristi kärlek.

Det är många felande, som känner skam och dumhet. De betraktar sina misstag och villfarelser, tills de nära nog drivs till förtvivlan. Dessa själar skall vi inte försumma. När någon måste simma mot strömmen, drivs han tillbaka av strömmens samlade krafter. Sträck ut en hjälpande hand till honom, liksom den Äldre Brodern räckte ut handen till den sjunkande Petrus. Yttra hoppingivande ord till honom, ord, som skapar tillit och väcker kärlek.

Din broder, som är sjuk i anden, behöver, liksom Du själv, en broders kärlek. Han behöver vederbörandes erfarenhet, som har varit lika svag som han, en, som kan känna medlidande för honom och hjälpa honom. Vetskapen om vår egen svaghet bör bidra till, att vi kan bistå en annan i hans svåra prövning. Vi bör aldrig förbigå en lidande själ, utan att försöka, att ge honom tröst, varigenom vi tröstas av Gud.

Det är gemenskapen med Kristus, den personliga kontakten med en levande Frälsare, som sätter sinne, hjärta och själ i stånd till, att segra över den lägre naturen. Berätta för den irrande om en allsmäktig hand, som kommer att hålla honom uppe, om en obegränsad mänsklighet i Kristus, som ömkar sig över honom. Det är inte nog för honom, att tro på lag och makt, på ting i avsaknad av medömkan, som aldrig uppfattar ropet på hjälp. Han behöver fatta om en hand, som är varm, och lita på ett hjärta, som är fullt av ömhet. Håll hans sinne fäst vid tanken på, att det alltid finns en gudomlig närvaro bredvid honom och alltid ser på honom med medkännande kärlek. Bjud honom, att tänka på en Faders hjärta, som alltid sörjer över synd, om en Faders hand, som alltid hålls utsträckt, om en Faders röst, som säger: ”Eller också tar man sin tillflykt till mig och söker fred med mig, ja, söker fred med mig.” Jesaja 27:5, Bibel 2000.

När Du inleder detta arbete, har Du följeslagare, som inte ses med mänskliga ögon. Himmelens änglar stod vid sidan om samariten, som skötte om den sårade främlingen. Änglar från de himmelska salarna står hos oss alla, som tjänar Gud, genom att vi stöttar våra medmänniskor. Och Du får Kristi eget samarbete. Han återupprättar, och när Du verkar under Hans ledning, kommer Du att se stora resultat.

På Din trofasthet i detta verk hänger inte andras välbefinnande, utan också Ditt eviga öde. Kristus försöker, att upphöja alla, som vill låta sig upphöjas till partnerskap med Honom, så att vi kan vara ett med Honom, liksom Han är ett med Fadern. Han låter oss komma i beröring med lidanden och olyckor, för att lossa oss ur vår själviskhet; Han försöker, att utveckla Sina karaktärsegenskaper i oss – medkänsla, ömhet och kärlek. Genom att iföra oss denna tjänarroll, skriver vi in oss i Hans skola, för att göras lämpliga för Guds hovs salar. Förkastar vi detta, förkastar vi Hans undervisning och väljer evig skilsmässa från Hans närvaro.

”Om du vandrar på mina vägar”, tillkännager Herren, ”skall du få styra mitt hus och vakta mina förgårdar” – närmare bestämt ibland änglarna, som står runt Hans tron. (Sakarja 3:7.) Genom att samverka med himmelska väsen i deras arbete på jorden, bereder vi oss på samvaro med dem i himmelen. ”Är inte änglarna andar i helig tjänst, utsända för att tjäna dem som skall ärva frälsningen” (Hebréerbrevet 1:14), änglar i himmelen kommer att hälsa dem välkomna, som har levt på jorden och som ”inte heller {har} kommit för att bli tjäna{de} utan för att tjäna” (Matteusevangeliet 20:28). I detta saliga sällskap kommer vi att lära oss, till vår eviga glädje, allt, som inbegrips i frågan ”Vem är min nästa?”