Detta kapitel bygger på Matteus 13:31, 32; Markus 4:30-32; Lukas 13:18, 19.
Där var många fariséer i skaran, som lyssnade till Kristi lära. Dessa lade hånfullt märke till, hur få av Hans anhängare erkände Honom som Messias. Och de undrade sinsemellan, hur denne blygsamme lärare skulle kunna upphöja Israel till universellt herravälde. Hur kunde Han upprätta ett nytt rike utan egen rikedom, makt eller ära? Kristus läste deras tankar och besvarade dem:
”’Vad skall vi likna Guds rike med, eller vilken liknelse skall vi använda för att beskriva det?” Hos jordiska riken fanns det inget, som kunde tjäna som liknelse. Han fann ingen symbol hos borgerliga samfund. ”Det är som ett senapskorn. När man sår det är det minst av alla frön på jorden. Men när det har blivit sått, växer det upp och blir större än alla köksväxter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.’”
Fröets kärna växer, genom att nyttja den livgivande princip, som Gud har lagt ned däri. Dess utveckling beror ej på människors kraft. Så är det också med Kristi rike. Det är en ny skapelse. Dess utvecklingsprinciper är raka motsatsen till dem, som härskar i denna världs riken. Jordiska regeringar härskar med fysisk makt; de upprätthåller sin dominans genom krig; men det nya rikets grundläggare är Fredens Furste {Fridsfursten}. Den Helige Ande använder symboler på våldsamma rovdjur, för att beskriva världsliga riken; men om Kristus sägs det: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” Johannes 1:29. I Hans regeringsplan brukas inte råhet, för att betvinga samvetet. Judarna väntade sig, att Guds rike skulle upprättas på samma sätt, som världens riken. För att underlätta rättfärdigheten, tog de till utvärtes mått och steg. De tänkte ut metoder och lade planer. Men Kristus ingjuter en princip. Genom att inplantera sanning och rättfärdighet, motarbetar Han villfarelse och synd.
Då Jesus yttrade denna liknelse, syntes det senapsplantor när och fjärran, de hävde sig över gräs och vete, deras grenar svajade lätt i luften. Fåglarna flög från kvist till kvist, och sjöng ibland de lövrika bladen. Likväl var fröna, som spirade upp till dessa jättelika växter, ibland de minsta av alla frön. Först sände de upp ett ömtåligt skott, men de fick starkare livskraft, och växte och blomstrade, till dess, att de hade uppnått sin dåvarande storlek. Kristi rike verkar alltså till en början ödmjukt och blygsamt. I jämförelse med jordiska riken, ter det sig som det minsta av alla. Kristi krav på, att vara kung, hånades av denna världs styresmän. Ändå ägde evangeliets rike gudomligt liv i de mäktiga sanningar, som gavs åt Hans efterföljare. Och hur snabbt växte det, vilket vidsträckt inflytande vann det! Då Kristus uttalade denna liknelse, var det bara några få galiléiska bönder, som representerade det nya riket. Det betonades upprepade gånger, att deras fattigdom och ringa antal var orsak till, att människorna inte skulle ha att göra med dessa enkla fiskare, som följde Jesus. Men senapskornet skulle växa och breda ut vingarna över världen. Då de jordiska riken, vars härlighet upptog människornas medvetande, skulle komma att gå under, skulle Kristi rike bestå, det skulle vara en mäktig och vittfamnande makt.
Således börjar nådens verk i hjärtat med små steg. Det sägs ett ord, en ljusstråle sprids i själen, det utövas ett inflytande, som är början till det nya livet; och vem kan mäta dess utfall?
Det är inte bara tillväxten i Kristi rike, som liknelsen om senapsfröet åskådliggör, utan liknelsen framställer alla steg i den troendes erfarenhet och upprepas. Åt Sin församling har Gud en särskild sanning och ett särskilt arbete i alla tider. Den sanning, som döljs för världens visa och kloka, uppenbaras för den barnslige och ödmjuke. Sanningen kräver självuppoffring. Det är strider att utkämpa och segrar att vinna. Från första början är dess försvarare få. De motarbetas och föraktas av världens stora män och av en världsanpassad kyrka. Se Johannes Döparen, Kristi förelöpare, stå ensam och tillrättavisa det judiska folket för dess stolthet och formalism. Se evangeliets första frontkämpar i Europa. Hur obetydligt, hur hopplöst verkade inte Paulus’ och Silas’ uppdrag vara, de två tältmakarna, vilka jämte sina kamrater tog båten från Troas till Filippi. Se den åldrige Paulus i kedjor förkunna Kristus i kejsarnas starka fäste. Se de små slav- och bondesamhällena i strid med det kejserliga, hedniska Rom. Se Martin Luther stå upp mot den mäktiga kyrkan, som är mästerverket av världens visdom. Se honom hålla fast vid Guds ord, inför kejsaren och påven, och säga: ”Här står jag och kan inte annat. Gud hjälpe mig!” Se John Wesley förkunna Kristus och Hans rättfärdighet mitt ibland formalism, sinnlighet och hedendom. Se en person tyngd av veropen över den hedniska världen be vädjande om förmånen, att bringa dem Kristi kärleksbudskap. Hör prästerskapets svar: ”Sätt Dig ned, unge man. När Gud önskar, att omvända hedningarna, kommer Han att göra det utan Din och min hjälp.”
De stora ledarna för dagens religiösa tänkande sjunger deras lov och bygger upp deras minnesmärken, som planterade sanningens frön för flera hundra år sedan. Är det inte i dag många, som vänder ryggen åt detta verk, för att trampa ned de spirande fröna? Det gamla talet upprepas: ”Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen [Kristus i den budbärare Han sänder] kommer, det vet vi inte.’” Johannes 9:29. Liksom på den första tiden, står de särskilda sanningarna inte att finna hos de prästerliga myndigheterna, utan hos män och kvinnor, som inte är för lärda, eller för kloka, till att tro Guds ord.
”Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till” (Första Korintierbrevet 1:26-28); för att inte ”er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft” (Första Korintierbrevet 2:5).
Och i detta sista släkte skall liknelsen om senapsfröet nå tydligt ut och triumfera. Det lilla fröet kommer att bli ett träd. Varningens och nådens sista budskap skall nå ut till ”alla folk och stammar och språk” (Uppenbarelseboken 14:6-14), för att vinna”ett folk åt sitt namn bland hedningarna” (Apostlagärningarna 15:14; Uppenbarelseboken 18:1). Och jorden skall upplysas med Hans härlighet.