Familjen och skolan kan lära sig dyrbara läxor från såningsarbetet och av plantans växt från fröstadiet. Låt barn och unga lära sig, att känna igen de gudomliga hjälpmedlen i de naturliga tingen, för då kommer de att kunna gripa tag i de osynliga gåvorna i tro. När de förstår Guds förunderliga verk med, att uppfylla Sin stora familjs önskemål, och hur vi skall samarbeta med Honom, kommer deras tro på Gud att stärkas, och kommer de att bli varse mera av Hans kraft i vardagen.
Gud skapade fröet, då Han danade jorden med Sitt ord. Genom Sitt ord gav Han det förmågan till, att växa och förmera sig. Han sade: ”’Jorden skall frambringa grönska och fröbärande örter. Fruktträd, som efter sina slag bär frukt med frö i sig, skall växa upp på jorden.’ Och det skedde så. . . . . Gud såg att det var gott.” Första Moseboken 1:11, 12. Det är detta ord, som fortsatt kommer frön att växa. Varje frö, som riktar sina gröna blad mot solljuset, tillkännager den förunderligt verkande kraften hos det ord Han sade, som ”sade och det blev till”; som ”befallde och det stod där.” Psaltaren 33:9.
Kristus lärde Sina lärjungar, att be ”vårt dagliga bröd giv oss i dag”. Och då Han pekade på blommorna, uttryckte Han förvissningen: ”Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, . . . . hur mycket mer skall han då inte klä er?” Matteus 6:11, 30. Kristus arbetar hela tiden på, att besvara denna bön, och att förverkliga denna förvissning. Det finns en osynlig kraft, som hela tiden verkar som människornas tjänare, för att ge dem föda och kläder. Många av de medel, som vår Herre använder i frögörandet, tycks vara bortkastade resurser, likväl framträder den levande växten. Och Han ger allt i rätta proportioner, som krävs för skördens fullbordan. Hör psalmistens sköna ord:
”Du tar dig an jorden och vattnar den,
du gör den mycket rik.
Guds källa har vatten till fyllest.
Du skaffar säd åt människorna, när du så bereder jorden.
Dess fåror vattnar du och jämnar det som är upplöjt.
Med regnskurar mjukar du upp jorden och välsignar det som växer på den.
Du kröner året med ditt goda,
dina fotspår dryper av fetma.”
Psaltaren 65:10-12.
Den materiella världen står under Guds kontroll. Naturen lyder naturlagarna. Allt talar och handlar enligt Skaparens vilja. Molnen och solskenet, dagg och regn, storm och vind, allt står under Guds ledning, och är obetingat lydigt mot Hans befallning. Det är i lydnad mot Guds lag, som kornets grodd banar sig väg genom jorden, ”först strå, sedan ax och därefter fullmoget vetet i axet.” Markus 4:28. Detta utvecklar Herren på deras rätta tidpunkt, eftersom de inte motsätter sig Hans verk. Och kan det då vara så, att människan, skapad till Guds avbild, begåvad med förnuft och talförmåga, ensam skall förbise Hans gåvor och trotsa Hans vilja? Skall det bara vara förnuftsväsen, som orsakar förvirring i vår värld?
Gudomlig och mänsklig ansträngning i förening kan ses i allt, som tjänar till människans livs bevarande och uppehälle. Det kan inte förekomma någon skörd, utan att människors händer gör sin del, såsom att så fröna. Men utan de redskap, som Gud tillhandahåller, i form av sol och regn, dagg och skyar, blir det ingen växt. Så är det i förvärvslivet, inom studier och forskning. Så är det med andliga ting, under karaktärens utveckling, och i alla linjer av det kristna arbetet. Vi har en del att göra, men vi måste ha Guds makt att luta oss emot, annars mödar vi oss förgäves.
Allt, vad människan över huvud taget uträttar, det må vara inom det andliga eller inom det timliga området, bör hon ha klart för sig, att det görs i samarbete med hennes Skapare. Vi har ett stort behov av, att erkänna vår avhängighet av Gud. Det sätts för mycken lit till människor, det förtröstas för mycket på människors påfund. Det förekommer för litet tillit till den kraft, som Gud gärna ger. ”… vi är Guds medarbetare”. Första Korintierbrevet 3:9. Den andel, som människor bidrar med, är så liten, att den är omätbar; men förbinds det mänskliga med Kristi gudomlighet, förmår hon allt genom den styrka, som Kristus bidrar med.
Växtens gradvisa utveckling från kornstadiet är en åskådliggörande lärdom, när det gäller barnuppfostran. Det förekommer ”först strå, sedan ax och därefter fullmoget vete i axet.” Han, som uttalade denna liknelse, skapade de pyttesmå kornen, gav dem deras livsviktiga egenskaper, och förordnade de lagar, som styr deras växt. Och de sanningar, som liknelsen lär ut, gjordes till levande verklighet i Hans eget liv. Han följde den gudomliga växtordningen i både Sin fysiska och andliga natur, vilket illustreras genom plantan, liksom Han önskar, att alla unga skall göra. Fastän Han var himmelens Majestät, härlighetens Konung, blev Han ett litet barn i Betlehem, och representerade det hjälplösa barnet för en tid, som omfattas av sin mors omsorg. I barndomen gjorde Han ett lydigt barns gärningar. Han talade och handlade med ett barns klokskap, och inte med en människas, ärade Sina föräldrar, genom att utföra deras önskningar på hjälpsamt sätt, enligt ett barns förmåga. Men vid varje steg i Sin utveckling var Han fullkomlig, uppvisande ett syndfritt livs fullkomliga och naturliga nåd. Den Heliga Skrift skriver så här om Hans barndom: ”Och pojken växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över honom.” Och om Hans ungdom står det: ”Och Jesus växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor.” Lukas 2:40, 52.
Här åsyftas föräldrars och lärares arbete. De bör bidra till, att anpassa de ungas böjelser, så att de framställer den naturliga skönhet, som passar vid den tiden under varje steg av deras liv. Därmed utvecklas barnens personligheter, såsom växterna i trädgården gör.
De naturliga och okonstlade barnen är de mest tilldragande. Det är inte tillrådigt, att visa dem särskild uppmärksamhet, och upprepa deras smarta uttalanden i deras öron. Fåfänga får icke sporras, genom att rosa deras utseende, ord, eller handlingar. De bör heller inte kläs på ett dyrt och uppmärksamhetsfrämjande sätt. Detta uppmuntrar dem annars till stolthet, och väcker missunnsamhet i kamraternas hjärtan.
Dessa små bör uppfostras med barnslig enkelhet. De bör läras, att vara nöjda med, att utföra små hjälpsamhetsplikter, och låta sig nöjas med de naturliga nöjena och erfarenheterna för sin ålder. Barn motsvarar stråna i liknelsen, och stråna äger sin särskilda skönhet. Barn bör inte göras brådmogna, utan låtas hålla fast vid sina tidiga års fräschhet och nådegåvor, så länge som det är möjligt.
De små barnen kan vara kristna, de kan vinna en erfarenhet motsvarande deras ålder. Det är allt, som Gud förväntar Sig av dem. De behöver bli upplärda i andliga ting; och föräldrarna bör ge dem alla möjligheter till, att dana en karaktär lik Kristi egen.
I Guds lagar i naturen följer verkan på orsak med ofelbar visshet. Skörden visar, vad som har såtts. En slö arbetare döms genom sitt arbete. Skörden vittnar mot honom. Likadant är det med andliga företeelser: Varje medarbetares trofasthet mäts utifrån resultatet av hans arbete. Karaktären av hans arbete, han må ha varit flitig eller slö, syns vid skörden. Härigenom avgörs hans eviga öde.
All säd, som sås, ger en skörd av sitt slag. Så förhåller det sig också med människolivet. Alla behöver vi så medkänslans, medlidandets och kärlekens frön; ty vi kommer att hösta, vad vi sår. Allt, som bär stämpeln av själviskhet, egenkärlek, självupphöjelse och självfrämjande, kommer att frambringa en liknande skörd. Han, som lever för sig själv, sår i köttet, och av köttet kommer han att inhösta fördärv.
Gud fördärvar ingen. Varje fördärvad person har sig själv att skylla. Var och en, som lägger locket på samvetets varningar och förmaningar, sår vantrons frön, och detta förfarande måste av sig självt ge en bitter skörd. Då Guds första förmaning blev avvisad, sådde Farao i forntiden motstridighetens frön, och han inhöstade motstridighet. Gud framtvingade inte hans tvivel. Vantrons frön, som Farao sådde, gav motsvarande skörd. Så fortsatte han sitt motstånd, tills han blickade ut över sitt ödelagda land, såg sin förstföddes kalla och döda kropp, vilket också drabbade övriga förstfödda i riket, tills havets vatten slöt sig över hans stridshästar, hans krigsvagnar och hans krigsfolk. Faraos historia är en fruktansvärd illustration på sanningen i orden, att: ”det människan sår skall hon också skörda.” Galaterbrevet 6:7. Ville folk inse detta, skulle de välja sina sädeskorn med omsorg.
När utsädet ger skörd, och korn från skörden sedan också sås, mångfaldigar utsädet skörden. Denna lag gäller också i vårt förhållande till andra. Alla handlingar, alla ord, är en säd, som kommer att bära frukt. Varje handling av eftertänksam vänlighet, av lydighet, eller av självförnekelse vinner gehör hos andra, och genom dem hos ytterligare andra. Alltså innebär handlingar av missunnsamhet, elakhet och stridslystnad frön, vars bittra rot ”skjuter skott” (Hebréerbrevet 12:15), varigenom många blir solkade. Och hur många flera skall inte de ”många” förgifta härigenom! På det här viset kommer sådden av gott och ont att fortsätta för tid och för evighet.
Av fröspridandets läxa lär vi oss givmildhet i både andliga och timliga eller materiella ting. Herren säger: ”Lyckliga är ni som sår vid alla vatten”. Jesaja 32:20. ”Det säger jag: Den som sår sparsamt skall skörda sparsamt, och den som sår rikligt skall skörda rikligt.” Andra Korintierbrevet 9:6. Att så vid alla vatten betyder, att Guds gåvor tilldelas hela tiden. Det betyder, att ge, där Guds sak behöver bidrag, eller människors behov kräver vår hjälp. Detta medför ej fattigdom. ”… den som sår rikligt skall skörda rikligt.” Såningsmannen mångfaldigar sina frön, genom att sprida omkring dem. Så är det också med dem, som trofast delar ut Guds gåvor. Genom att ge vidare, ökar de sina välsignelser. Gud har lovat dem nog mycket, för att de skall kunna fortsätta sitt givande. ”Ge, och ni skall få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall Gud ge er i famnen.” Lukas 6:38.
Och mera, än detta inbegrips i sådden och i skörden. När vi fördelar Guds timliga välsignelser, väcker bevisen för vår kärlek och förståelse tacksamhet mot Gud hos mottagaren. Hjärtats grogrund bereds på, att ta emot sanningens andliga frön. Och Han, som förser såningsmannen med säd, kommer att få fröna att spira och bära frukt till evigt liv.
När korn läggs i jorden, avbildas Kristi offer för vår återlösnings eller räddnings skull. ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör”, säger Han, ”förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt.” Johannesevangeliet 12:24. Således kommer Kristi död att utmynna i frukt för Guds rike. Enligt växtrikets lag, följer liv på Hans död.
Och alla de, som vill frambringa frukter som Kristi medarbetare, måste först falla i jorden och dö. Livet måste läggas i plogfåran för världens behov. Egenkärlek och själviska intressen måste avlägsnas. Men självuppoffringens lag är dessutom självbevarandets lag. Det frö, som begravs i jorden, ger frukt, och sås igen. På så vis mångfaldigas skörden. Bonden bevarar sin gröda, genom att sprida ut den. På samma sätt är det med mänskolivet: Att ge, är att leva. Det liv, som blir bevarat, är det liv, som ges fritt till, att tjäna Gud och människor. De, som offrar livet i denna värld för Kristi skull, kommer att bevara det under evigheten.
Fröet dör, för att spira upp till nytt liv, och däri lär vi oss återuppståndelsens läxa. Alla, som älskar Gud, kommer åter att leva i Eden där uppe. Om mänskokroppen, som läggs att förmultna i graven, har Gud sagt: ”Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft.” Första Korintierbrevet 15:42, 43.
Dessa var några få av de många läxor, som naturens levande liknelser om såningsmannen och fröna lär oss. När föräldrar och lärare undervisar om dessa insikter, bör arbetet göras praktiskt. Låt barnen själva lära sig, att bereda mullen och sprida fröna. När de arbetar med detta, kan föräldern eller läraren undervisa om hjärtats trädgård, som tar emot goda eller dåliga frön; och att den måste beredas som markens trädgård för den naturliga säden, ja, att hjärtat måste förberedas för sanningens frön. När sädeskornen läggs i jorden, kan de lära ut läxan om Kristi död; och när stråna springer fram, kan de lära barnen läxan om uppståndelsens sanning. När plantorna växer, kan förhållandet mellan den naturliga sådden och den andliga sådden framhävas ytterligare.
De unga bör undervisas på liknande sätt. De bör lära sig, att uppodla jorden. Det skulle vara nyttigt med odlingsbar jord på alla skolor. Sådan jord bör betraktas som Guds eget klassrum. Naturens ting bör betraktas som en lärobok, som Hans barn kan studera, och varur de kan hämta kunskaper om själens uppodlande.
Vid uppodling av jorden, vid markens anpassning och lämpliggörande, finns det alltid lärdomar att dra. Ingen nybyggare skulle inbilla sig, att en bit mark genast ger avkastning. Det måste läggas ned allvar, flit och uthålligt arbete i beredelsen av jorden, innan den besås. Likadant är det med det andliga arbetet i människohjärtat. De, som vill bli framgångsrika odlare, måste tåga åstad med Guds ord i sina hjärtan. De kommer då att finna, att den Helige Ande har mjukat upp och tagit hjärtats ofruktbara mylla i besittning. Med mindre jorden bearbetas intensivt, ger den ingen avkastning, skörden uteblir. Så är det också med hjärtas jord: Guds Ande måste bearbeta den, för att förfina och disciplinera den, innan den kan frambringa frukt till Guds ära.
Jorden ger inte ifrån sig sina rikedomar, när den bearbetas impulsivt. Den behöver eftertänksam och daglig uppmärksamhet. Den måste plöjas ofta och djupt, för att hålla ogräs borta, som tar upp näringen från den goda säd, som har såtts. Sålunda bereder de sig, som plöjer och sår, för skörden. Ingen behöver stå på åkern med gäckade förhoppningar.
Herrens välsignelse kommer att vila över dem, som alltså bearbetar marken, samtidigt som de lär sig andliga läxor från naturen. När medarbetaren uppodlar myllan, vet han föga om de rikedomar, som skall öppna sig för honom. Även om han inte skall avvisa den undervisning han kan erhålla från erfarna själar, eller den information intelligenta människor kan skänka, skall han själv tillägna sig lärdomar. Detta är en del av hans upplärning. Markens uppodling kommer att visa sig vara en utbildning för själen.
Han, som får fröet att skjuta upp, som passar på det dag och natt, som ger det kraft till utveckling, är vår egen Upphovsman, himmelens Kung, och Han utövar stadigt större omsorg och intresse å Sina barns vägnar. Medan den mänsklige såningsmannen utsår frön, till att upprätthålla vårt jordiska liv, sår den Gudomlige Såningsmannen frön i själen, som kommer att bära frukt till evigt liv.