Då tiden för Kristi första ankomst var nära, sökte Satan med ökad iver att förhärda judarnas hjärtan mot bevisen för Kristi gudomlighet. Judarna var stolta och inbilska. Prästerna var gruvligt fördärvade; de bibehöll gudstjänstens former och ceremonier samt hängde strängt fast vid lagens bokstav, men deras hjärtan var främmande för Gud. De var ej i besittning av någon personlig from eller dygdig karaktär; och ju mindre de hade av de nödvändiga egenskaperna för sin heliga tjänstgöring såsom den högste Gudens präster, desto strängare sökte de att fasthålla den yttre formen av fromhet, nitälskan och gudsfruktan.
Dessa präster var skrymtare, dvs. hycklare. De äskade världens ära och sökte den upphöjelse, som vinns genom rikedom. För att tillfredsställa sina önskningar, drog de fördel av varje tillfälle att förorätta de fattiga, i synnerhet änkor och faderlösa. De var hårdhjärtade och känslolösa och visade ingen barmhärtighet mot de fattiga och värnlösa. De bad på torgen och gav allmosor för att bli sedda av människor, samtidigt som de tillvällde sig änkors hus och hem genom att pålägga dem tunga skatter. Under föregivande att skaffa medel till Herrens skattkammare, utpressade de stora penningsummor från dem, som var samvetsgranna, och förbrukade sedan för sin egen del de på detta oärliga sätt erhållna medel.
I de lagar, som Gud gett hebréerna, hade han tillhandahållit goda och visa regler för beskyddandet av främlingars, faderlösas och änkors intressen. Det som växte på fälten vart sjunde år, då landet skulle ligga obrukat, tillhörde dem. Dessutom skulle allt folket vart tredje år använda en tiondedel av all sin inkomst för välgörande ändamål. Denna tiondedel var helt åtskild från den, som gavs för helgedomens tjänstförrättning. De var ålagda att alltid ha medel i beredskap för de fattigas hjälp. Guds avsikt med denna ordning var att skydda människorna mot egennytta och girighet. Välgörenhet befalldes som en religiös plikt. ”Sedan skall leviten komma, han som inte har någon lott eller arvedel tillsammans med dig, och även främlingen, den faderlöse och änkan, som bor inom dina portar, och de skall äta och bli mätta. Då skall HERREN, din Gud välsigna dig i allt det arbete du utför.” (Femte Moseboken 14:29) Gud förbjöd israeliterna att ta ränta av sina bröder, och Herren tillbakahöll sin välsignelse från dem, emedan de ej aktade på detta bud.
Översteprästerna, de skriftlärde och de äldste framhöll för folket traditioner och onödiga ceremonier, som bara uppfunnits av människor, samt inskärpte dem som Guds bud. Deras ständiga noggrannhet med avseende på yttre former härrörde sig från deras önskan att upphöja sig själva. Under det de dagligen bedrövade Gud genom att själva förbruka de medel, som tillhörde honom, till sin egen fördel, önskade de att bli berömda för nitälskan och gudsfruktan. Deras falska aktning för seder och traditioner var endast ett konstgrepp, varigenom de sökte tillgripa sig pengar från folket för att tillfredsställa sin egen svåra ärelystnad.
Prästerna gjorde sig inga samvetsförebråelser över att delta i de oärligaste och brottsligaste handlingar för att verkställa sina avsikter. De män, som var iklädda det översteprästleriga ämbetet på Kristi tid, blev icke utvalda av Gud att förrätta denna heliga syssla. Deras fikande efter detta ämbete berodde på deras lust efter makt och anseende. De sökte efter sådana anställningar, i vilka de kunde behärska och bedra andra under sken av fromhet, utan fara för att bli upptäckta. Män med fördärvade hjärtan sökte efter översteprästens upphöjda ämbete och erhöll det ofta genom bestickning och smicker.
På den tiden var judarna under romarnas herravälde, och prästerna hade ingen rätt till att straffa förbrytelser med döden; detta var överlämnat åt de främmande ämbetsmännen. Men det översteprästerliga ämbetet gav dem icke desto mindre stor makt och inflytelse. De var ej blott rågivare och medlare, utan även domare, och ingen kunde hänskjuta sina mål till någon högre domstol. I sina konstnärligt virkade prästkläder och med sin juvelbesatta bröstplåt, som strålade av en härlig glans, ägde översteprästen ett imponerande utseende, som ingav beundran, vördnad och fruktan hos alla samvetsgranna och uppriktiga tillbedjare. Han skulle på ett särskilt sätt föreställa Kristus. Men Kristi prästerskap kunde dock inte fullständigt avbildas genom Arons. Guds Son skulle bli ”en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt.” Melkisedeks prästerskap kunde ej överföras från en person till en annan; ingen annan präst skulle komma efter Kristus.
De gagnlösa skick och ceremonier, med vilka judarna hade fördärvat sin religion, pålade folket en tung börda, i synnerhet de fattiga; och eftersom de befann sig under romarnas herradöme, måste de även betala skatt till dem. Judarna trivdes ej under detta herradöme, utan såg framåt till den tid, då de som ett folk skulle triumfera genom Messias, världens mäktige Frälsare, som profeterna hade förkunnat. Deras föreställningar om den kommande Frälsaren var starkt inskränkta; de förmodade, att han skulle tillgripa sig konungslig ära och med vapenmakt nedgöra alla förtryckare samt ta Davids tron i besittning. Hade de bara studerat profetiorna med ödmjukhet och med sina andliga ögon öppnade, skulle de ej ha varit så vilseförda, att de ej kunnat skönja de profetior, som åsyftade Kristi första ankomst i förnedring, och de skulle ej heller ha misstytt de profetior, som omtalar hans andra ankomst med stor kraft och härlighet. Men de var stolta och fördärvade, äregiriga och härsklystna till den grad, att de ej kunde rätt bedöma heliga ting. För denna orsaks skull var de icke i stånd till att urskilja mellan de profetior, som hade avseende på hans andra ankomst, utan de trodde, att hans första uppenbarelse skulle ske i kraft och härlighet, i överensstämmelse med profeternas beskrivning av hans andra ankomst.
Deras högsta önskan var att vinna stor ära och ryktbarhet som ett folk. Föremålet för deras äregirighet var att erhålla ett jordiskt rike, som, enligt deras förmodan, skulle omstörta romarnas herravälde och bringa dem under judarnas makt, så att de kunde härska och regera över dem. Judarna hade inför sina förtryckare skrutit över, att de snart skulle kasta av sig det romerska oket. Deras härliga regering skulle snart ta sin början, och den skulle bli än mera upphöjd och härlig än den var på Salomos tid. De förväntade sig en mäktig furste, som skulle regera på Davids tron, och vars rike skulle bestå för evigt. Deras höga och stolta idéer om den kommande Messias stod inte i harmoni med de profetior, som de föregav sig kunna förklara. De var andligen blinda och de andligt blindas ledare.
Då tiden var fullbordad, visste änglarna i himmelen, att Frälsarens ankomst till denna värld var nära. De lämnade himmelens härlighet för att se, hur han blev mottagen av dem, som han kom för att frälsa och välsigna. De hade sett hans upphöjelse i himmelen, och de förväntade sig, att människorna skulle motta honom på ett ärofullt sätt, som vore passande för hans upphöjda karaktär och härliga verk. Då de nalkades jorden, kom de först till det folk, som Gud havde utvalt från världens nationer att vara hans egendomsfolk. Men de finner ej något särskilt intresse bland judarna. De väntar inte med längtan efter att bli de första att erkänna Frälsaren och bjuda honom välkommen.
Guds änglar ser med bestörtning, hur okunnigt och likgiltigt folket är rörande uppenbarelsen av livets Furste. Inga förberedelser vidtas i templet för att bjuda världens Frälsare välkommen, fastän det blev helgat genom dagliga offer, som avbildade hans ankomst och som var en bild på hans död. Fariséerna fortfar med upprepandet av sina många meningslösa böner i gathörnen för att bli hörda av människor. Trots sin låtsade gudsdyrkan, påstår de sig vara Guds utvalda folk samt förkunnar lagen och upphöjer traditionen, medan folket hos andra nationer tror på fabler och tillber falska gudar. Man är okunniga om den stora händelse, som profeterna förutsagt.
Änglarna se, hur Josef och Maria går upp till Davids stad för att låta skattskriva sig enligt kejsar Augustus’ påbud. Genom Guds försyn kom de till Betlehem; ty profeterna hade förutsagt, att Kristus skulle bli född i den staden. De sökte vilorum i härbärget, men där var ej någon plats, och de blev bortvisade därifrån. De rika och förnäma hade man bjudit välkomna, och de blev vederkvickta; men dessa trötta resande tvingades att söka tillflykt i ett uselt skjul, som tjänade som skydd för kreaturen.
Här föds till världen vår Frälsare; härlighetens Herre, som tillbeds av alla himmelska väsenden, läggs i en krubba. I himmelen var han omgiven av heliga änglar; på jorden är kreaturen i stallet hans sällskap! Vilken förnedring! Förundras, ni himlar! Lägg märke härtill, o jord!
Och är denne verkligen Guds Son, som till det yttre är så skröplig och hjälplös – ett litet barn, alldeles som ett annat barn? Hans gudomliga majestät och härlighet är beklädda med mänsklig ringhet, men trots det förkunnar änglarna i himmelen med fröjd hans ankomst till jorden. De stolta fariséerna och de skriftlärde med sina skrytaktiga ceremonier och synbara aktning för lagen vet ingenting om barnet i Betlehem. Trots all sin prålande lärdom, varmed de sökte utlägga lagen och profeterna i rabbinernas skolor, var de dock okunniga om det sätt, varpå Kristus skulle uppenbaras. De övervägde noggrant, hur de på bästa sätt skulle kunna erhålla rikedom och världslig ära; men de var alldeles oförberedda på Messias’ uppenbarelse.
Enär ingen av Adams barn kunde förkunna Kristi ankomst, måste änglarna göra det, som människorna kunde ha haft äran att utföra. Det fröjdefulla budskapet betros Guds änglar, och de skyndar sig – inte till de lärda judarna, som föreger sig kunna utlägga profetiorna; ty de är ej beredda att mottaga det – utan till de ödmjuka herdarna.
”I samma trakt uppehöll sig några herdar, som låg ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket förskräckta.” (Lukasevangeliet 2:8, 9) Ringa herdar, som vaktar sin hjord om natten, anammar med glädje änglarnas budskap.
Plötsligt lyses himlen upp av Herrens klarhet. Herdarna blir förfärade. De upptäcker ej strax de tusentals änglar, som församlat sig i skyarna över dem, och de vet inte vad orsaken kan vara till denna stora härlighet, som upplyser hela nejden. Medan herdarna fylls med förskräckelse, uppenbarar sig för dem änglaskarans anförare och stillar deras fruktan, i det han säger: ”’Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.’ Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ’Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag.’” (Lukasevangeliet 2:10-14)
Glädje träder nu i stället för fruktan och förfäran. Herdarna kunde ej ha tålt den härlighet, som omgav den himmelska härskaran, om den hade kringstrålat dem på en gång, därför kom först en ängel allena eller ensam för att lugna deras fruktan och underrätta dem om avsikten, varför han nu uppenbarade sig för dem. Och som skenet från ängeln alt mer och mer omgiver dem och den himmelska härligheten vilar över dem, styrks de till att tåla det större ljuset och den större härlighet, som utstrålade från hela änglaskaran.
Herdarna fylldes med glädje, och sedan härligheten hade försvunnit och änglarna dragit tillbaka till himmelen, blev deras hjärtan starkt upplivade av det glada budskapet, och de skyndade sig bort för att uppsöka det späda Frälsarebarnet. De fann honom även, i överensstämmelse med de himmelska sändebudens vittnesbörd, insvept i lindekläder, och liggande i en trång krubba.
De händelser, som de bevittnat, gjorde ett outplånligt, intryck på deras hjärtan, och de blev fyllda med förvåning, kärlek och tacksamhet för Guds stora nedlåtenhet mot människorna, i det han sände sin Son till världen. De utbredde det glada budskapet överallt och omtalade den förunderliga härlighet, som de hade sett, och den himmelska härskarans sång som de hade hört.
Judarnas ledare hade avskilt sig så långt från Gud genom sina ogudaktiga gärningar, att änglarna ej kunde meddela dem budskapet om vår Frälsares födelse. Gud utvalde vise män från Österlandet till att kalla folkets uppmärksamhet till sin Sons födelse. ”När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, se, då kom visa män från Östern till Jerusalem och frågade: ’Var är judarnas nyfödde konung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.’” (Matteusevangeliet 2:1, 2)
Dessa män var inte judar; men de hade väntat på den utlovade Messias. De hade forskat i profetiorna och visste, att tiden var nära, då Kristus skulle komma, och de väntade längtansfullt efter ett tecken på denna stora händelse, så att de kunde vara bland de första att hälsa den unge himmelske Konungen välkommen och tillbedja honom. Dessa vise män hade betraktat Guds verk i naturen; de såg Skaparens finger i himmelens under, i solens, månens och stjärnornas härlighet. De var inga avgudsdyrkare, utan levde i överensstämmelse med det dunkla ljus, som lyste upp vägen framför dem. Judarna kallade dem för hedningar; men de var mera renhjärtade inför Gud än judarna, som hade haft större ljus och fördelar; ty de upphöjde sin egen gudsfruktan, men levde icke i överensstämmelse med det ljus, som Gud hade givit dem. De vise männen hade sett himlen lysas upp av det sken, som omgav den himmelska härskaran, då den kungjorde Kristi födelse för de fattiga herdarna. Sedan änglarna dragit sig tillbaka till himmelen, framstrålade en klar stjärna, som fortfor att skina från himlen. Detta ljus kom från en änglaskara i fjärran. Den ovanliga företeelsen med en stor, klar stjärna, som de aldrig förr hade sett, tilldrog sig de vise männens uppmärksamhet. De hade inte tillfälle att som herdarna få höra Frälsarens födelse förkunnad, men Guds Ande förmådde dem att uppsöka den himmelske gästen, som kommit till en fallen värld. De reste i den riktning, som stjärnan syntes, men då de nalkades Jerusalem, omhöljdes stjärnan av mörker, så att de ej längre kunde vägledas av den. De förmodade, att judarna säkerligen måste ha vetskap om en så stor händelse som Messias’ uppenbarelse, och de sporde därför efter honom i trakten omkring den heliga staden. Men de vise männen blev högligen förvånade, då de ej fann något särskilt intresse angående Messias’ ankomst. De började att frukta, att de möjligen kunde ha missförstått profetiorna. Deras sinnen omtöcknades med ovisshet, och deras hjärtan fylldes med ängslan. De hör prästerna föreläsa och inskärpa sina traditioner samt upphöja lagen och utlägga profetiorna; de hör dem även nedsätta grekerna och romarna såsom syndare framför alla andra människor. De ser, hur de påpekar lagens bud och traditioner, som är skrivna på deras pannband och på fållarna på deras kläder, såsom ett vittnesbörd om deras gudsfruktan. De vise männen lämnar Jerusalem med mindre tro och hopp än de hade, då de först inträdde i staden. De förundrar sig över, att judarna ej är intresserade av denna stora händelse och glädjer sig över Kristi ankomst.
Många församlingar i vår tid söker efter mänsklig ära, liksom judarna gjorde fordomdags. De förväntade, att Messias skulle upprätta ett timligt rike och regera i Jerusalem med stor härlighet. De som bekänner sig vara kristna i vår tid, väntar att en god tid skall stunda för församlingen genom världens omvändelse och ett timligt, tusenårigt rike. De är lika ovilliga att anamma profetiornas ljus och att ta till sig vittnesbördet om deras uppfyllelse som ett bevis på Kristi andra ankomst, som judarna var att tro profetiorna om Kristi första ankomst.
Kristi första ankomst var den största händelse, som hade inträffat sedan världens skapelse; men under det vår Frälsares födelse fröjdade himmelens änglar, var denna händelse dock icke välkommen för jordens konungar. När de vise männen omtalade sitt ärende i Jerusalem, nämligen att de sökte efter Messias, judarnas Konung – ty de hade sett hans stjärna i Östern och hade kommit för att tillbedja honom – kom staden i stor uppståndelse. Rykten därom spred sig snart till Herodes, som blev mycket vredgad däröver. Hans misstankar och avund uppväcktes, och han uttänkte en mörk plan i sitt onda hjärta. Medan judarna visade vårdslös likgiltighet, då de hörde de vise männens berättelse, blev Herodes storligen intresserad och uppbragt. Han sammankallade överprästerna och de skriftlärde och förelade dem att noga forska i profetiorna och säga honom var deras konung skulle födas. Deras likgiltighet och synbara okunnighet vid böckernas genomgång förargade den förtörnade konungen än mer. Han trodde, att de försökte att frånhålla honom sanningen med avseende på Messias’ födelse och befallde dem att noggrant studera profetiorna angående deras förväntade Konung. ”När kung Herodes hörde det, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom. Och han samlade folkets alla överstpräster och skriftlärda och frågade ut dem, var Kristus skulle födas. De svarade: ’I Betlehem i Judeen, ty så är skrivet genom profeten: Du Betlehem i Juda land, inte är du minst bland Juda furstar, ty från dig skall utgå en furste, som skall vara en herde över mitt folk Israel.’” (Matteusevangeliet 2:3-6) Herodes tog emot de främmande från Österlandet med synbar aktning; men deras antydning om, att en konung var född, som skulle regera i Jerusalem, uppväckte hat och avund i konungens hjärta; ty han tänkte, att detta barn måhända kan bli hans medtävlare samt driva honom och hans arvingar från tronen. Han blev uppfylld av avundsjuka och en satanisk vrede och beslöt att förgöra den unge konungen; men han uppvisade en lugn min och begärde ett enskilt samtal med de vise männen. Han frågade dem noga om tiden, då de hade sett hans stjärna. Han lyssnade till berättelsen om Kristi födelse med påtagen glädje och bad de vise att genast underrätta honom om allt, som de kunde finna ut om denna sak, så att han kunde vara en av de första att ge Messias sin hyllning.
De vise männen anade inte tyrannens tankar. Men Gud lät sig ej bedras av hans hyckleri; han ville genom sin makt bevara vår käre Frälsare från Satans försåt, till dess hans verk på jorden blivit fullbordat.
Då de vise männen lämnade Jerusalem, såg de åter på himlen, till sin stora glädje, den stjärna, som hade ledsagat dem, och de kom nu alltså till Frälsarens födelsestad. ”Och de gick in i huset {…} och tillbad det {barnet}, och de tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet: guld, rökelse och myrra.” (Matteusevangeliet 2:11) De vise männen fann ingen konungslig vakt, som ville hindra dem från att gå in till Kristus. Världens förnäma män var inte där, ej heller fanns där någon nyfiken skara, som med tacksam erkänsla väntade på tillfälle att bjuda Livets Furste välkommen.
Då de vise männen uträttat sitt ärende, beslöt de att underrätta Herodes om det lyckade utfallet av sina bemödanden; men Gud sände sin ängel, som i en syn om natten tydligt tillsade dem, att de skulle ej återvända till Herodes; och de åtlydde det himmelska budskapet och återvände en annan väg hem till sitt land.
Men då de hade farit bort, se, då uppenbarade sig Herrens ängel för Josef i en dröm och sade: ”’Stig upp och ta med dig barnet och dess mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.’ Josef stod då upp och tog med sig barnet och dess mor och begav sig till Egypten.” (Matteusevangeliet 2:13, 14)
Herren påverkade de vise männen till att uppsöka Jesus, och han ledsagade dem med en stjärna. Denna stjärna försvann, då de nalkades Jerusalem, och detta föranledde dem att spörja efter honom i Judéen; ty de antog, att översteprästerna och de skriftlärde kunde ej vara okunniga om en så viktig händelse som Messias’ födelse. Härigenom blev avsikten med deras resa bekant för allt folket, och sålunda vändes deras uppmärksamhet till den stora händelse, som hade inträffat.
Gud visste fullt väl, att hans Sons uppenbarelse i världen skulle uppväcka motstånd från mörkrets makter; ty Satan önskade naturligtvis ej, att ljuset skulle komma in i världen. Men Gud uraktlät ej ett enda ögonblick att beskydda sin Son. Den samme Guden, som lät regna manna från himmelen åt Israels barn och bespisade Elias genom ett dagligt underverk, då han ej kunde erhålla näring på något annat sätt, ställde det även så, att Josef kunde beskydda Jesu och hans moders liv genom flykt till Egypten, där de fann en tillflyktsort undan den tyranniske konungens vrede. För anskaffandet av nödvändiga medel för färden till Egypten och för deras underhåll påverkade Herren, som känner allas hjärtan, de vise männen från Österlandet att uppsöka Frälsaren, som var född, och att bringa honom kostliga eller dyrbara skänker som ett bevis på deras höga aktning för honom. Josef och Maria var fattiga, och dessa gåvor underhöll dem, medan de var i ett främmande land.
Herodes väntade otåligt på de vise männens återvändande; ty han längtade storligen efter att utföra sitt beslut att förgöra Israels konung. Herodes tänkte, att Jesus skulle regera över ett jordiskt rike; och han var naturligtvis emot, att en annan judisk konung skulle uppstå. Översteprästerna och de skriftlärde, som föregav sig ha insikt om Skrifterna, hade framhållit för folket de profetior, som angår Kristi andra ankomst i makt och stor härlighet för att omstörta alla riken och all makt på jorden, samt tillämpat dessa på hans första ankomst. De var hämndgiriga och påstod skrytsamt, att Kristus skulle bli en jordisk furste, och att varje rike och folk skulle böja sig i underdånighet för honom. De hade inte Guds ära i sikte, då de rannsakade profetiorna, och de hyste ej heller någon önskan om att rätta sitt leverne efter profeternas rena lära, utan de granskade Skrifterna för att finna sådana profeter, som de på ett eller annat sätt skulle kunna så utlägga, att de kunde rätfärdiga sitt övermod och sin stolthet, och så att de kunde bevisa, hur Gud föraktade alla folk i världen, undantagandes judarna. De påstod, att det herradöme, som de nu var tvungna att respektera och lyda, snart skulle bli omstörtat; ty Messias skulle bestiga Davids tron och med vapenmakt återställa till judarna deras frihet och stora rättigheter.
Judarnas förstånd var förmörkat, de hade inget ljus i sig själva, och de förklarade profetiorna i överensstämmelse med sitt förmörkade förstånd. Satan förde dem framåt mot fördärvet, och Herodes var fast besluten om att tillintetgöra judarnas hopp genom att dräpa Kristus, så snart han kunde finna honom. Efter att en längre tid ha väntat på den önskade upplysningen från de vise männen, begynte Herodes att befara att hans beslut skulle hindras. Kunde dessa män ha anat, vilken mörk handling han hade beslutat att utföra? Visste de om hans plan, och sökte de uppsåtligen att undvika honom? Han kände det som en förnärmelse och ett hån, och hans otålighet, avund och hat tilltog. Satan påskyndade honom att utföra sitt beslut på det förskräckligaste sätt. Kunde han ej genom list och försåt utföra sin mordiska handling, ville han genom makt och myndighet bringa fördärv över alla judarna. Han ville ge dem ett exempel på, vad deras konung hade att förvänta, om de åtog sig att sätta honom på tronen i Jerusalem.
Här var ett tillfälle att bringa en olycka över judarna och slå ned deras fräcka mod och äregiriga förhoppningar om att upprätta en oavhängig regering, så att alla folk på jorden skulle behöva bevisa dem den aktning och hyllning, de så hett längtat efter. Herodes befallde en avdelning av sina soldater, vilkas hjärtan var förhärdade genom förbrytelser, krig och blodsutgjutelse, att bege sig till Betlehem och trakten däromkring samt dräpa alla barn, som var två år gamla och därunder. Genom denna omänskliga handling sökte han att utföra två saker, nämligen för det första, att visa sin makt och myndighet, och för det andra att nedtysta deras skryt med avseende på deras konung och befästa sitt eget rike genom att mörda den unge fursten, som han fruktade och hatade. Hans förskräckliga befallning blev utförd; de hårdhjärtade krigarnas svärd spred förödelse överallt. Föräldrarnas sorg och förfäran övergick all beskrivning. De förtvivlade mödrarna tryckte sina döende barn till sina bröst och ropade till himmelen om hämnd över den tyranniske konungen; deras gråt och ångestrop ljöd högre än de grymma krigarnas råa skämt och svordomar.
Gud tillät denna förskräckliga olycka att drabba judarna för att förödmjuka dem. De hade gått så långt i sina synder, att han tillät den ogudaktige Herodes att straffa dem på detta sätt. Hade de varit mindre äregiriga och högmodiga samt gjort sig vinn om att föra ett rättfärdigt, ödmjukt och uppriktigt leverne, skulle Gud ha bevarat dem från att på så sätt bli förödmjukade och plågade av sina fiender. Hade Guds folk förblivit trofast och ärligt inför honom, skulle han på ett förunderligt sätt ha frälst dem från konungens vrede; men Gud kunde ej hjälpa dem, emedan deras gärningar var honom misshagliga.
Judarna hade uppväckt Herodes’ avund och hat mot Kristus genom sina falska utläggningar av profetiorna. De framställde Frälsaren och hans verk på jorden i ett falskt ljus. Judarnas stora äregirighet och högfärdiga prål föranledde inte Frälsarens förgörande kort efter hans födelse, vilket Satan hade räknat med, utan förde olycka över dem själva och fyllde deras hem med klagogråt. Profeten Jeremias säger, då han beskriver en syn, som han hade: ”Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel sörjde sina barn, och ville inte låta trösta sig, eftersom de inte längre fanns till.” (Matteusevangeliet 2:18) Herodes levde ej länge, sedan han hade utfört denna blodiga handling. Han fick ge efter för en makt, som han ej kunde motstå, och led en förskräcklig död.
Sedan Herodes var död, sade Herrens ängel till Josef, att återvända till Israels land. Han önskade att bo i Betlehem i Judéen; men då han hörde, att Arkelaus regerade i Judéen på sin faders tron, fruktade han för, att sonen möjligen kunde utföra sin fars avsikt och dräpa Kristus. Då han var villrådig härom och ej visste, var han skulle söka sig en tillflykt, talade Herren åter med honom genom sin ängel och visade honom vart han skulle ta vägen: ”Han bosatte han sig i en stad som heter Nasaret, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna att Jesus skulle kallas nasaré.” (Matt. 2:23)
På detta sätt blev vår Frälsare mottagen, då han kom till denna värld. Han lämnade sitt himmelska hem, sitt majestät, sin rikedom och sitt höga ämbete som änglarnas furste samt påtog sig en mänsklig natur för att kunna frälsa det fallna människosläktet. Herren bevisade människorna en stor ära i att sända sin Son till jorden i syndigt kötts gestalt; men de vanhedrade Gud genom att neka Kristus inträde i sina hjärtan. Det tycktes ej finnas någon vila eller någon trygg uppehållsort på jorden för Frälsaren, då han blev född. Han kom för att säkra människorna liv och salighet men han fick i stället möta hån, hat och misshandel bland dem, som han kom för att välsigna. Gud kunde inte överlämna sin käre Son åt människornas omvårdnad, samtidigt som han utförde det stora underverket för deras frälsning för att de till sist skulle bli upphöjda med honom till att sitta på hans tron. Han sände sina änglar för att ledsaga Frälsaren och skydda hans liv, till dess hans verk på jorden blivit fullbordat och han blivit dödad av dem, som han kom för att frälsa.