Judarna var i ett beklagligt tillstånd vid den tiden, då Johannes föddes. För att förhindra uppror hade romarna tillåtit dem att bibehålla en särskild regeringsform. Men judarna såg, att deras makt och frihet var inskränkta, och att de i verkligheten var under romarnas ok. Romarna tog sig rätten att välja och avsätta prästerna efter behag. Genom detta tillvägagående gavs tillfälle till att fördärva prästerskapet. Prästerna utvaldes inte av Gud, och de var inte trogna i sitt ämbete. Omoraliska och dåliga män kom i ynnest hos dem, som hade makten, genom penningar och inflytelse, och erhöll sålunda prästämbetet. Hela landet led svårt av deras förtryck, och följden därav blev strid och uppror.
Gud kunde inte uppenbara sin härlighet och makt för Israel genom ett fördärvat prästerskap. Judarnas tro förmörkades som följd av deras avvikelse från Herren. Många av ledarna införde sina egna traditioner och inskärpte dem bland folket såsom Herrens bud. Men den bestämda tiden hade nu kommit, då Gud skulle välsigna sitt folk.
De fromma judarna väntade på Messias, och deras innerliga böner steg upp till Herren om hans snara ankomst. De förtröstade på Gud, att han inte skulle överge sitt folk i det tillstånd, det befann sig i, och låta det bli till åtlöje bland hedningarna. Han hade förr i tiden uppväckt en befriare åt dem, då de hade kallat på honom i sin nöd. På grund av profetiornas förutsägelser var de överbevisade om att tiden var kommen, då Gud hade bestämt för Messias’ ankomst. Då skulle de få en klarare uppenbarelse av Guds vilja, när han kom, och deras tro och lära skulle befrias från de många traditioner och överflödiga seder och bruk, som hade fördunklat dem. De fromma gamla judarna väntade dag och natt på Messias’ ankomst och bad, att de skulle få se honom före sin död. De längtade efter, att folkets ovetande och partianda skulle tas bort.
Bland dessa fromma var Sakarias och Elisabet. De var båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt enligt alla Herrens bud och rätter. Sakaria tjänstgjorde i det heliga prästämbetet. ”En gång när turen kom till Sakarias avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud, fick han vid den sedvanliga lottningen uppdraget att gå in i Herrens tempel och tända rökelseoffret.” (Lukasevangeliet 1:8, 9)
Vid det dagliga rökelseoffret tjänstgjorde ständigt två präster. Den ene bar rökelsen och den andre rökelsekaret med kolen, som togs från brännoffrets altare och vilka han lade på altaret i det heliga. Den förste prästen strödde därpå rökelsen på kolen. Man ansåg denna tjänst som särdeles helig och ärofull, eftersom prästen därvid kom närmare Gud än i någon annan del av den dagliga tjänsten. Ingen fick tillåtelse att utföra denna tjänst två gånger i rad, ty var dag valde man ånyo en annan präst bland dem, som inte hade deltagit förut.
Tidpunkten för morgonens och aftonens rökelseoffer var väldigt högtidlig för dem, som var församlade på templets förgård för att tillbedja. De skulle rannsaka sina hjärtan med ett heligt allvar och bekänna sina synder, ty de nalkades Gud, medan prästen förrättade sin tjänst. Därpå deltog alla i en stilla bön med sina ansikten vända emot det heliga. På detta sätt uppsändes deras böner tillika med röken från rökelsen.
Medan prästen varje morgon och afton gick in i det heliga (där de sju lamporna brann dag och natt till en ständig påminnelse om honom, som hade bevarat Israel, då han vandrade med dem i eldsstoden), var det dagliga offret färdigt att offras på altaret, som stod på förgården utanför. Sålunda blev det försonande offret och de välluktande molnen av rökelsen, som var en sinnebild på folkets böner, nära förbundna med varandra i alla israeliters hjärtan. De timmar, som var avskilda för dessa offringar, kallade man för morgon- och aftonoffrets timmar; man betraktade dem som heliga och ansåg dem som den bestämda tiden för morgon- och aftonbönens hållande för hela det judiska folket. Medan prästen stod vid rökelsealtaret, och röken av brännoffret utanför steg uppåt, uppsändes böner av de församlade på templets förgård, och dessa deras böner återupprepades över hela världen, varhelst det fanns en from jude.
Detta bruk är ett skönt exempel för de kristna, att de också bör hålla morgon- och aftonandakt. Gud älskar ordning. Förvisso har inte han behag i tomma ceremonier utan någon anda. Dock ser han med stort välbehag på dem, som älskar och fruktar honom, och som varje morgon och afton böjer sina knän runt omkring på jorden för att tillbedja och erhålla förlåtelse för sina begångna synder; och skänker dem de välsignelser, som de ber om och som de behöver.
Det föll på Sakarias’ lott att tjäna vid det dagliga rökelseoffret. Han tjänade i det heliga, iklädd sin vita prästskrud, för att rökelsemolnet tillika med de församlades böner kunde uppstiga inför Gud och bereda väg för röken från brännoffret. På denna heliga plats, som blott genom förlåten var avskild från det allraheligaste, där Gud uppenbarade sin härlighet, erhöll Sakarias ett djupt intryck av den högtidliga och viktiga tjänst, han utförde. Så snart man ringde med en klocka till tecken på, att offret skulle läggas på brännoffrets altare, intog alla prästerna och leviterna sina bestämda platser på templets förgård. Sakarias och han ledsagare börjar sin tjänstförrättning. Hans medhjälpare lägger de glödande kolen på altaret och går sedan bort, så att Sakarias är ensam kvar vid det rykande altaret bland de klara lamporna, som alltid brann. Han strör rökelsen på kolen, och välluktande moln uppstiger som en sinnebild på Israels folks böner, vilka uppsänds inför Gud från alla jordens trakter. Han deltar i deras böner såsom den förespråkare, vilken därtill blivit utvald för folkets räkning. Han bekänner sina egna och sin familjs synder så väl som folkets och ber, att Gud skulle anta det lamm, som nu skall offras till förlikning för deras synder.
Sakarias hade länge väntat på Israels tröst. Av profetiorna förstod han, att tiden för Messias’ ankomst var för handen. Han beklagar det sorgliga, förskingrade och fördärvliga tillstånd, som israeliterna kommit i till följd av sina avvikelser från Gud, och känner sig bedrövad över, att hans beskydd och omsorg hade undandragits dem, och han ber innerligen, att den Frälsare, som de så länge hade väntat på, skulle komma.
Medan Sakarias’ böner uppsteg till himmelen, uppenbarades Herrens ängel för honom. Ängeln stod på den högra sidan av altaret, vilket visade, att Herren var nådig emot sitt folk. Sakarias blev bestört. Den himmelske budbäraren hade kommit som svar på hans bön. Men Guds nåd och nedlåtenhet var så stor, att han inte kunde tro den. Ehuru han fruktade Gud, tydde han dock denna uppenbarelse som ett tecken på Guds misshag på grund av hans synder och fruktade för, att ängeln hade kommit för att förebrå eller förkasta honom.
Men ängeln hälsade honom med dessa uppmuntrande ord: ”’Frukta inte, Sakarias. Din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes. Du skall få fröjda dig och jubla, och många kommer att glädja sig över hans födelse. Ty han skall bli stor inför Herren. Vin och starka drycker skall han inte dricka, och redan i moderlivet skall han bli uppfylld av den helige Ande. Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud. Han skall gå framför honom i Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till barnen och omvända de olydiga till ett rättfärdigt sinnelag och så skaffa åt Herren ett folk som är berett.’ Då sade Sakarias till ängeln: ’Hur skall jag kunna vara säker på detta? Jag är själv gammal och min hustru är till åren.’” (Lukasevangeliet 1:13-18)
Hjärtat är långsamt till att låta trösta sig i sorg och missräkningar, som under lång tid ha tryckt ned själen; tron är långsam till att gripa Guds löften och glädja sig åt dem. Sakarias kunde tro budskapet om Kristi födelse, men budskapet om, att han skulle få en son, ljöd otroligt för honom. Det var tvärt emot naturens lagar. Eftersom han uttryckte sina tvivel och begärde ett tecken, visade han otro. Han glömde i detta ögonblick Guds obegränsade makt, glömde, att han, som hade frambragt naturens lagar, kunde till sitt eget förhärligande utföra ett verk, som helt avvek från naturens vanliga ordning, och att han vid många tillfällen hade gjort detta för sitt folk i det förflutna.
Ängeln stadfäste eller bekräftade sitt budskap till Sakarias: ”’Jag är Gabriel som står inför Gud, och jag är sänd för att tala till dig och ge dig detta glada budskap. Och se, du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag detta sker, därför att du inte trodde mina ord, som skall gå i uppfyllelse när tiden är inne.’” (Lukasevangeliet 1:19, 20) Sakarias överbevisades snart om sanningen hos det gudomliga löftet; ty då ängeln försvann, blev den gamle prästen stum, och då han försökte att be, kunde han inte säga ett ord.
Folket väntade länge på Sakarias för att få reda på, om Gud hade givit honom ett synligt tecken på sin nåd. De började att frukta för, att Herren hade uppenbarat sitt misshag, eftersom han dröjde så länge. Men då Sakarias kom ut ur templet, lyste hans ansikte av återskenet från ängelns härlighet. Han kunde inte tala till folket, men han tecknade till dem och lät dem därigenom förstå, att en ängel hade uppenbarat sig för honom i templet, och att han på grund av sin otro hade berövats förmågan att kunna tala, tills ängelns vittnesbörd gått i fullbordan.
Kort efter Johannes’ födelse öppnades Sakarias’ ”mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud. Fruktan kom över alla deras grannar, och i hela Judeens bergsbygd talade man om det som hade hänt. Alla som hörde det tog det till hjärtat och undrade vad det skulle bli av detta barn. Ty Herrens hand var med honom. Hans far Sakarias blev uppfylld av den helige Ande och profeterade”. ”Och barnet växte upp och blev starkare i anden, och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.” (Lukasevangeliet 1:64-67, 89)
Ängeln hade befallt Sakarias att uppfostra Johannes i sträng återhållsamhet. Han skulle utbildas för den viktiga uppgiften att skaffa åt Herren ett berett folk. För att kunna utföra detta stora verk, måste han ha hjälp från Gud i förening med sina egna ansträngningar, och Herrens Ande skulle verka med honom, om han följde ängelns anvisning. Han behövde en frisk kropp lika väl som andlig och moralisk kraft, och för att erhålla dessa nödvändiga egenskaper, måste han hålla sin aptit och sina passioner under full kontroll.
Johannes skulle vara en reformator, och hans återhållsamma liv och enkla klädedräkt skulle tjäna till att förebrå folket för dess överflödighet och syndiga överdåd. Folket levde kräsligt och hängav sig åt njutandet av vin, och detta försvagade deras kroppsstyrka såväl som deras tankekraft, så att förbrytelser och stora synder inte mera förekom dem så syndiga. Därför undervisade ängeln Johannes’ föräldrar ingående om, hur han skulle uppfostras. Detta är ett gott vittnesbörd för avhållsamhetens räkning från en av de upphöjda änglar, som står inför Guds tron.
Johannes skulle omvända Israels barn och leda dem till Herren, deras Gud, och Gud hade lovat, att han skulle vara med honom. Han skulle ”vända fädernas hjärtan till barnen och omvända de olydiga till ett rättfärdigt sinnelag och så skaffa åt Herren ett folk som berett.’” (Lukasevangeliet 1:17) Johannes skulle vara ett exempel för Guds folk, till vilket Gud i de yttersta dagarna har överlämnat viktiga och ansvarsfulla sanningar. Människorna är hemfallna åt omåttlighet och bortryckas av sina dårliga passioner. Gud låter sitt ljus lysa bland sitt folk i den sista tiden, så att det kan se, hur nödvändigt det är, att de högre själskrafterna behärskar aptiten och passionerna. Detta är nödvändigt, för att de skall kunna besitta själsstyrka och klarhet i tanken till att förstå Guds dyrbara sanningar och att vända sig bort från de förföriska villfarelser och behagliga fabler, av vilka världen nu är översvämmad. Det är deras plikt att framställa Bibelns rena lära. Därför är avhållsamhet nödvändig såsom en förberedelse till Kristi andra ankomst.
Ända från Johannes’ födelse helgade hans föräldrar honom högtidligt till Herren. Han blev skild från sina vänner och släktingar och uppehöll sig i öknen. Han förnekade sig själv livets alla vanliga bekvämligheter. Hans mat var enkel, hans klädedräkt var gjord av kamelhår, och han hade en lädergördel om sina länder.
Men ehuru Johannes tillbringade sitt liv i öknen, var han dock inte overksam. Ej heller gjorde hans ensamhet honom mörk och inbunden, likaså litet som han var missnöjd i sitt ensamma liv och i sina besvärligheter. Han själv önskade att vara helt avskuren från livets överflöd och från fördärvligt sällskap. Folket var hemfallet åt stolthet, missunnsamhet, hat och skadliga passioner. Johannes var skild från det skadliga inflytande, som dessa ting medförde, och han erhöll en djup insikt i den mänskliga karaktären. Nu och då lämnade han sin ensliga uppehållsort i öknen och tillbragte en kort tid bland andra människor. Han önskade inte att länge uppehålla sig i en atmosfär, som var så moraliskt fördärvad. Han fruktade för, att det som han såg och hörde skulle åstadkomma en sådan förändring i hans sinne, att han skulle förlora sin avsky för synden.
Gud önskar inte, att hans folk skall bli förtroligt med det onda; ty därigenom kan de lätt komma att betrakta synden med likgiltighet. Han önskar, att de alltid skall vara på vakt emot synden och hysa stor avsky för den, och ju mera vi umgås med Gud och betraktar hans kraktär och hans storartade gärningar, desto mera avskyvärd skall synden förefalla oss.
Johannes visste, att ett stort verk hade getts honom att uträtta, och att det var nödvändigt för honom att utveckla en karaktär, som kunde motstå andra människors dåliga inflytande. Hans fysiska, andliga och moraliska tillstånd skulle vara så ypperligt och ädelt som möjlig. Han skulle ha en fast och uppriktig karaktär, så att han, när han uppträdde bland människorna för att upplysa dem, kunde ge deras tankar en ny riktning och uppväcka en önskan hos dem om, att söka utveckla en rättfärdig karaktär. Han önskade att upplysa sina åhörare om Guds fullkomliga lag. Han sökte att göra sig bekant med människornas egendomligheter, så att han bättre kunde undervisa folket.
Johannes tyckte inte, att han var stark nog att motstå all den frestelse, som han skulle bli utsatt för i samhällslivet. Han kände en fruktan för, att hans karaktär skulle forma sig efter de härskande sederna och bruken bland judarna. I öknen kunde han lättare förneka sig själv och behärska sin aptit samt kläda sig i överensstämmelse med naturen, och i öknen fanns inget, som kunde leda hans tankar bort från bön och heliga betraktelser. Fastän Johannes sålunda hade tillslutit varje inkörsport, som han kunde tillsluta för Satans angrepp, kom likväl frestaren till honom. Men hans levnadsvanor var så rena och naturliga, att han lätt märkte fiendens angrepp, och han hade tillräcklig själsstyrka och en fast karaktär till att stå emot honom.
Johannes valde öknen till sin skola. Här öppnades för honom naturens stora bok med sin outtömliga och mångsidiga rikedom. Hans betraktande av naturen gestaltade och utvecklade hans själ. Allt efter som han dagligen såg Guds stora makt i hans skapade verk, erhöll han en klarare föreställning om Skaparens vishet, rättfärdighet och godhet. Här blev han också bekant med fädernas och profeternas lära, och i den Heliga Skrift erhöll han kunskap om Guds karaktär och fordringar. Medan han sökte nåd hos Gud, vilade den Helige Ande över honom och upptände i hans hjärta en brinnande nitälskan för att leda folket till omvändelse och föra dem till ett högre och ädlare liv. Genom de besvärligheter, som han måste uthärda i detta avskilda liv, vann han förmåga till att styra alla sina andliga och kroppsliga krafter, så att han kunde framträda bland folket utan att dras hit och dit av omständigheterna, och kunde stå fast liksom öknens höjder och berg, bland vilka han växt upp.
Då Johannes’ verksamhet började, var de offentliga affärerna i ett högst förvirrat och fördärvad tillstånd. Profeten lyfte upp sin röst mitt ibland all denna strid och förstörelse liksom ljudet av en basun, vilken kom från öknen. Hans tal rörde hjärtat hos alla dem, som hörde honom, med en ny och förunderlig kraft. Johannes förmanade folket, då han hänvisade det till Kristi kommande verksamhet och underverk, och han sade: ”’Omvänd er, ty himmelriket är nära.’” (Matteusevangeliet 3:2) Han talade emot fördärvet hos folket och förebrådde dem för de synder, som var rådande bland dem, i Elias’ ande och kraft. Stora folkskaror församlade sig i öknen för att lyssna till hans predikande. De såg, att denne profets märkvärdiga utseende och klädedräkt liknade beskrivningen av de gamla profeterna, och den meningen utbredde sig allmänt, att han var en av profeterna, som blivit uppväckt från de döda.
Det var Johannes’ avsikt att väcka insikt om synden hos sina åhörare, så att de skulle förfäras över sin egen stora ogudaktighet. Hans yttranden var rättframma, skarpa och överbevisande. Han smickrade ingen, ej heller tog han emot smicker av någon. En himmelsk kraft åtföljde hans verksamhet, och ehuru det var obehagligt för folket att höra att deras gudlösa leverne avslöjades och bestraffades, kunde de likväl inte stå emot hans ord.
Konungar och överstar kom till öknen för att höra profeten. De blev intresserade och kraftigt överbevisade, då han utan fruktan utpekade deras enskilda synder. Hans kännedom om den mänskliga karaktären och hans andliga omdömesförmåga satte honom i stånd till att läsa hjärtat hos dem, som kom till honom, och han vittnade frimodigt för alla, både rika och fattiga, höga och låga, att om de än påstod, att de var rättfärdiga, kunde de likväl aldrig erhålla Guds nåd eller få del i Messias’ rike, som han förkunnade, utan sann ånger och omvändelse.
Hela det judiska folket tycktes bli påverkat genom Johannes’ verksamhet. Guds hotelser på grund av deras synder, som profeten framhöll, förskräckte dem en tid. Personer av alla klasser, höga och låga, rika och fattiga, underkastade sig de fordringar, vilka profeten lade fram som nödvändiga villkor för, att de skulle få del i det rike, han förkunnade. Folket kom till honom, som om de allesammans hade kommit överens om att göra detta. De ångrade sig och bekände sina synder, och många av dem blev döpta av honom i floden Jordan. Därigenom vittnade de om sin ångers äkthet. Detta verk skulle bereda vägen för Kristi verksamhet. Många lät sig överbevisas av de klara sanningar, som denne trofaste profet förkunnade. Men de, som förkastade ljuset, försjönk i ett tjockt mörke, så att de var fullt beredda att vända sig bort från alla bevis för, att Jesus var den rätte Messias.
Många skriftlärde och fariséer kom till Johannes; de bekände sina synder och blev döpta.
Profeten blev förfärad, då de uppenbarade sina livs hemligheter för honom. De hade upphöjt och ärat sig själva, som om de vore bättre än andra människor, och hade förlett folket till att hysa stora tankar om deras fromhet. Han erhöll det intryck av den Helige Ande, att många av fariséerna och sadducéerna, som begärde dop av honom, inte hade någon sann överbevisning om synden. De handlade från egenkära bevekelsegrunder och tänkte, att om de blott bleve profetens vänner, skulle de få bättre tillfälle att säkra den kommande furstens gunst. Då Johannes såg många av dem komma för att döpas av honom, sade han till dem: ”’Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.” (Matteusevangeliet 3:7-9)
Judarna bedrog sig själva genom att felaktigt uppfatta Herrens ord såsom det förkunnades av profeterna, i det att de tolkade det som om han alltid ämnade att välsigna Israels barn. De tillägnade sig Guds löften och hyste den tanken, att de stod i nåd hos Gud, emedan de var Abrahams barn. Men Johannes förklarade, att de inte hade uppfyllt villkoren i det förbund, som gav dem rättighet att som Abrahams barn ärva de löften, vilka Gud gav de troendes fader. Deras otrohet, fräckhet, missunnsamhet och egenkärlek samt grymhet gjorde, att de mera liknade huggormars avföda än barn av den rätfärdige och lydige Abraham. I många avseenden var deras uppförande mycket värre än hedningarnas, fastän de ansåg sig själva vara mycket bättre än dessa. De hade ingen rätt att göra anspråk på Guds löften eller att kalla Abraham för sin fader.
Johannes sade dem rent ut, att Gud inte hade något behov av dem för att utföra sina planer. Hans verk skulle utföras i helighet och rättfärdighet, och han var i stånd till att av stenarna uppväcka människor, som ville uträtta hans vilja och på vilka han kunde uppfylla sina löften.
Johannes fortfor: ”Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden.” (Matteusevangeliet 3:10) Han påminde dem om, att trädets godhet beror på dess frukt. Ty om ett träd inte bär frukt, eller om dess frukt är onyttig, kan dess namn, hur berömt det än må vara, aldrig frälsa trädet från förstöring.
Samtidigt, som judarna gjorde anspråk på de välsignelser, vilka Gud hade lovat sitt folk, led de under den förbannelse, som han hade hotat de olydiga med. Men ändå ångrade de inte sina synder som ett folk eller ödmjukade sig inför Gud. De smickrade sig själva med, att Herren skulle fortfara att se dem som sitt folk och välsigna dem framför andra, trots deras synder och ogudaktighet, därför att han i forntiden hade bevisat dem så mycken nåd och medkänsla.
Guds folk har under alla tider varit utsatt för denna fara, och de, som lever i den yttersta tiden, är i synnerhet utsatta för den. Aposteln omtalar hebréernas vantro, blindhet, uppror och ofta upprepade synder och framställer deras exempel som en varning för oss. Paulus vittnar tydligt, att allt detta vederfors dem till avbild; men det är skrivet till varning för oss, som har världens ände in på oss. Gud kan inte uträtta stora ting för människorna, emedan de tar emot hans välsignelser på ett dårligt sätt och menar, att de är hans benådade folk på grund av en eller annan god egenskap hos dem själva.
Johannes undervisade sina åhörare i sann gudsfruktan. För att bli undersåtar i Kristi rike måste de frambringa kärleks- och barmhärtighetsgärningar och därigenom bevisa, att deras omvändelse och tro var äkta. Sann godhet, ärlighet och uppriktighet bör visa sig i deras dagliga liv; de bör handla utifrån oegennyttiga bevekelsegrunder, annars är de inte bättre än vanliga syndare. Deras rikedom skulle inte nyttjas för att endast tillfredsställa själviska avsikter; de skulle hjälpa de behövande och föra fram sina villiga offer till Gud för att befrämja hans sak. De skulle beskydda de försvarslösa, hjälpa de undertryckta och visa ett ädelt exempel på dygd och barmhärtighet inför dem, som innehade en underordnad ställning och var beroende av dem. Men om de inte levde på ett sådant sätt, att deras leverne bleve till en välsignelse för andra, skulle det gå med dem, som det gick med det ofruktsamma trädet.
Denna lära är synnerligen passande för vår tid. Kristi efterföljare bör visa världen, att en förändring till det bättre har skett i deras liv. De bör genom sina goda gärningar visa, att Guds Ande verkar på deras hjärtan och förändrar deras karaktär. Deras bekännelse är inte mera värd än agnar, som förtärs av elden, om de inte i sina dagliga liv visa barmhärtighet, rättfärdighet och kärlek till Gud.
Johannes Döparen levde alltid i överensstämmelse med det, han lärde. Han längtade inte efter världslig upphöjelse eller ära. Hans liv var oegennyttigt och utmärkte sig genom ödmjukhet och självförsakelse. Han lärde, förmanade och förebrådde folket med iver och uppriktighet utan att ha anseende till personen. Han vände sig varken till höger eller vänster för att erhålla människornas ynnest eller beröm.
Stora skaror följde denne märkvärdige lärare från plats till plats, och många uppoffrade allting de ägde för att efterkomma hans undervisning. Konungar och andra förnäma personer greps av välvilja för profeten och hörde honom gärna. Inte heller så få personer fanns, som hyste det hoppet, att han måhända var Messias. Men då Johannes märkte, att folket tänkte på det viset, försäkrade han dem om, att han inte var Kristus, och han brukade varje lägligt tillfälle till att vända deras uppmärksamhet mot honom, som var mäktigare än han själv.
Johannes framstod som en Guds profet för att bilda ett sammanbindningsled emellan den mosaiska och den kristna tidsåldern. Han visade tillbaka till lagen och profeterna på samma gång, han visade framåt till den utlovade Frälsaren. Det var hans uppgift att framställa för folket det ”Guds Lamm, som tar bort världens synd”.