Jesus bodde i Nasaret i Galiléen, och Johannes Döparen uppehöll sig i Judéens öken. Bägge hade levat isolerade från varandra under olika förhållanden och omgivningar, och ehuru de var släktingar, hade de likväl inte någon personlig bekantskap med varandra. Gud hade genom sin försyn ordnat deras liv sålunda, att Johannes inte hade något umgänge med Jesus, förrän den senare framträdde som Messias. Således gavs det inte något tillfälle för otrogna människor att påstå, att det var en överenskommelse mellan dem, att den ene skulle understödja den andres påståenden.
Johannes kände till de olika omständigheter, som var förbundna med Jesu födelse, och han hade också hört talas om hans första besök i Jerusalem och om den vishet och det förstånd, som Jesus uppenbarade genom sitt samtal med rabbinerna. Han trodde, att Jesus var den utlovade Messias; men han hade inte ännu erhållit någon tydlig bekräftelse på detta. I trettio år hade Jesus levat stilla och obemärkt och hade inte uträttat något, som kunde visa, att han var Messias. Hos Johannes hade därför uppvaknat tvivel, om Jesus verkligen var den, för vilken profeten skulle bereda vägen. Emellertid överlämnade Johannes denna sak till Herren och trodde tryggt, att han i sin tid skulle göra allting klart. Gud hade uppenbarat för honom, att den kommande Frälsaren skulle framträda för att låta sig döpas av honom, och hade lovat att ge honom ett visst tecken, varpå han kunde känna igen Guds Lamm och framställa honom för folket som den länge förväntade Messias.
Johannes hade hört talas om Jesu härliga liv och han förstod nu, att han var Guds Son. Hans liv var i överensstämmelse med det, som Herren hade uppenbarat för Johannes angående den Helige, vilken skulle uppstå bland Israels barn och vara utan synd. Johannes visste också, att han skulle efterlämna ett exempel för en var ångerfull syndare. Då Jesus kom till Jesus för att döpas, kände han genast igen honom som den, vilken blivit uppenbarad för honom. Han såg en större förträfflighet i Frälsarens person och uppförande än i någon annan människas, som han visste om. Även om han inte kände honom så väl, att han kunde vara alldeles säker på, att han var Messias, förnam han likväl en stark överbevisning om, att Jesus var den, om vilken Moses och profeterna hade skrivit. Hans blotta närvaro ingav en helig vördnad. Johannes hade aldrig förr känt en sådan himmelsk inflytelse, som han kände, då han stod inför Jesus, och han ville undandra sig att döpa den, som han visste var utan synd.
Många personer hade kommit till Johannes och bekänt sina synder för att erhålla omvändelsens dop. Men profeten kunde inte förstå, varför Jesus, som inte kände till synd eller behövde någon omvändelse, skulle delta i detta bruk, vilket utmärkte, att det fanns synd och besmittelse, som behövde avtvås. Han invände häremot och erkände, att Kristus var överlägsen honom, och ville undandra sig från att döpa honom, i det han sade: ”’Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig.’” (Matteusevangeliet 3:14) Jesus tillbakavisade vänligen, men dock bestämt, Johannes’ ursäkt och påstående om ovärdighet, i det han sade: ”’Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet.’” I den församlade folkskarans åsyn förde han världens Frälsare ned i floden Jordan och begravde honom i vattnet.
Kristus kom inte för att bekänna sin egen synd, utan synden tillräknades honom såsom den, vilken skulle dö i syndarens ställe. Han kom inte för att ångra sina egna synder, utan för att frälsa dem, som hade syndat. Människan hade överträtt Guds lag; Kristus skulle uppfylla allt, vad lagen fordrade och sålunda framställa ett exempel för oss på en fullkomlig lydnad. ”Se, jag har kommit, Gud, för att göra din vilja.” (Hebréerbrevet 10:7) Kristus ärade Guds sed, genom att han lät döpa sig. Genom denna handling förenade han sig med folket såsom dess representant och huvud. Såsom den, vilken skall uppoffras för människorna, tar han på sig deras synder och blir räknad bland ogärningsmän.
Då Jesus hade kommit upp ur vattnet efter sitt dop, knäböjde han på floden Jordans strand och bad. En ny och viktig period började för honom. Hans stilla, avskilda och fredliga liv skulle nu upphöra. Han hade varit lycklig i sitt dittillsvarande liv, medan han flitigt arbetade och uppfyllde sina plikter som son och på detta vis utgjorde ett exempel för barn, ynglingar och män. Men han skulle nu börja med en ny och besvärlig uppgift. Strid och frestelser, lidanden och död väntade honom på den väg, som hans fötter skulle beträda. Han kände djupt, vilket högtidligt och allvarligt ögonblick detta var, och vilket stort ansvar, han påtog sig. Under det han tillträdde sitt ämbete som lärare, bad han sin himmelske Fader om styrka och hjälp; ty fastän han var fri från synd, var han likväl en sann människa och behövde hjälp av Gud.
Frälsaren lyfte upp sina händer, och hans blick tycktes skåda in i himmelen, under det ha utgöt sin själ i bön. Människornas synd och förhärdade tillstånd vilade tungt på hans sinne; ty han visste, att endast få skulle komma att omfatta hans nådeverk och anamma den frälsning, som han kom från himmelen för att bringa dem. Han bad Fadern om styrka till att övervinna människornas otro och synd, om kraft till att förstöra Satans makt över dem och segra över honom å deras vägnar. Han bad om ett tecken på, att Gud hade tagit till sig det fallna släktet genom sin älskade Son.
Änglarna hade aldrig förr lyssnat till en sådan bön. De längtade efter att få överbringa ett bud med försäkran om Guds kärlek till den bedjande Förlösaren. Men nej; detta kunde inte tillåtas; Fadern skulle själv besvara Sonens bön. Hans gudomliga ljus utgick från tronen, himmelen öppnades, och härlighetens strålar vilade på Guds Son, i det att de antog en duvas form, som lyste som polerat guld. Denna duvoskepnad var en bild på Kristi saktmodighet och ödmjukhet.
Folket stod som förstenat av fruktan och förundran med ögonen fästade på Kristus. Frälsaren, vilken ännu knäböjde i bön, var omstrålad av det ljus, som alltid omgiver Guds tron. Hans ansikte var vänt upp emot himmelen och lyste så härligt, att de aldrig förr hade sett någon människas ansikte så skönt. Tordönet rullade, blixtrar bröt fram ur den öppna himlen, och en röst hördes därifrån, som sade med ett förfärligt majestät: ”’Denne är min Son, den älskade. I honom har jag min glädje.’” (Matteusevangeliet 3:17)
Detta vittnesbörd gavs för att uppväcka och stadfästa eller grundmura tron hos dem, som var vittnen till denna händelse och för att stärka Frälsaren inför hans verksamhet. Ehuru världens synder lades på Kristus, och han förnedrade sig själv, så att han påtog sig den fallna människans natur, förklarade likväl denna röst från himmelen, att han var den evige Gudens Son. Härigenom erkände Gud återlösningsplanen och vittnade om, att han anammade människosläktet genom Kristus såsom dess ställföreträdare och borgen – vittnade om, att han ville förena det fallna släktet med sig själv och öppna himmelen för deras böner genom sin Sons medlarämbete.
Johannes blev djupt rörd, då han såg, att Jesus knäböjde i bön och med tårar sökte att erhålla sin Faders välsignelse. Då ljuset och härligheten från himmelen omstrålade honom, och han hörde den röst, som vittnade om Kristi gudomliga karaktär, kände Johannes igen det tecken, som Gud hade lovat honom, och han var nu säker på, att världens Förlösare hade blivit döpt av honom. Med djup rörelse utsträckte han sina händer och utropade inför mängden, under det han pekade på Jesus: ”’Se Guds Lamm, som tar bort världens synd.” Johannes hyste nu inte längre några tvivel om, att Jesus var den rätte Messias.
Änglarna förvånades över den kärlek, som Gud visade mot fallna människor, genom att han utgav sin älskade Son för dem. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” (Johannesevangeliet 3:16) Sonen var Faderns härlighets återsken och hans väsens rätta avbild. Han ägde gudomlig förträfflighet och storhet. Han var jämnlik Gud. Det behagade Fadern, att all fullhet skulle bo i honom, och likväl förnedrade han sig själv, i det att han antog ”en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.” (Filipperbrevet 2:7, 8)
I Kristus förenas det gudomliga och det mänskliga. Det var hans uppgift att förlika Gud med människan och människan med Gud – att förena det dödliga med det odödliga. Det är endast genom Kristi blods förtjänst, som den fallna människan kan upphöjas till att bli delaktig i den gudomliga naturen. Änglarna, som inte har syndat, kan inte ha medlidande med människorna i deras egendomliga prövningar; men Kristus blev i stånd till att förstå människornas prövningar och alla de frestelser, som de är utsatta för, genom att han iförde sig den mänskliga naturen.
Innan Jesus lämnade himmelen och kom till världen för att dö, var han större än någon ängel; men då han började sitt ämbete på jorden, var han endast litet större än folk i allmänhet på den tiden. Om han hade uppenbarad sig på jorden i sin ädla himmelska gestalt, i sitt rätta majestät och älskvärda väsende, skulle hans yttre utseende ha dragit folk till honom, och de skulle ha antagit honom utan tro.
Det var Guds plan, att Kristus skulle ta på sig den fallna människans gestalt och natur, så att han kunde bli fullkomnad genom lidanden; han måste själv utstå Satans svåraste frestelser, för att därigenom lära hur han skulle kunna komma dem till hjälp, som frestas. Tron på Kristus såsom Messias skulle inte vila på det, som man kunde se. Människorna skulle inte tro honom på grund av det tilldragande i hans person, utan på grund av hans karaktärs förträfflighet, som övergick allting, som man hade sett eller kunde få se hos människor. Alla, som älskade dygd, renhet, och härlighet, skulle känna sig dragna till Kristus och de skulle se tillräckliga och klara bevis på, att han var den Messias, som profeterna förut hade förkunnat. De, som trodde på Guds ord, skulle dra nytta av vår Frälsares lära och till slut av hans försoning.
Kristus kom för att fästa människornas uppmärksamhet på sin Fader genom att lära dem omvändelse till Gud. Om han än inte kom på ett sådant sätt, som man hade väntat, kom han just så, som profetiorna hade förutsagt. De som ville tro, hade tillräcklig grund för sin tro, när de läste profetiorna, som förkunnade den Rättfärdiges ankomst och beskrev sättet, varpå han skulle komma.
Gud hade välsignat judarna väldigt mycket. Han förde dem ut ur Egypten och antog dem såsom sitt egendomsfolk. De många stora och dyrbara löften, vilka Gud hade gett dem som folk, var judarnas hopp och tröst. De såg på dem och trodde, att de var säkra på sin frälsning. Inget annat folk bekände sig till att lyda Guds bud. Vår Frälsare kom först till sitt eget; men hans egna tog inte emot honom. De egenrättfärdiga, otrogna judarna väntade, att deras Frälsare och Konung skulle komma, iförd sitt majestät och sin makt och tvinga alla hedningar till lydnad. De förväntade sig inte, att han skulle uppenbara sig i ett tillstånd av förnedring och lidande. Om han hade kommit i härlighet och hade tillägnat sig myndighet över världens stora män i stället för att påta sig en tjänares skepnad, skulle de ha anammat och tillbett honom. Men de ville inte anta den saktmodige och ödmjuke Jesus eller erkänna honom som världens Frälsare.
Profeten Jesaja beskriver Kristi ämbete och uppgift och omtalar Guds beskyddande omsorg om sin Son under hans verksamhet på jorden, så att människornas grymma hat, ingett av Satan, inte skulle omstörta Frälsarens stora plan.
”Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken. Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka. Han skall i trofasthet utbreda rätten. Han skall inte förtröttas eller brytas ner, förrän han har grundat rätten på jorden. Havsländerna väntar på hans undervisning.” (Jesaja 42:1-4) Kristi röst skulle inte höras på gatan i stoj och strid med dem, som motsatte sig hans lära. Ej heller skulle hans röst upplyftas i bön till Fadern för att höras av människor. Den ljöd inte i högljutt tal, ej heller upplyftes den för att upphöja honom själv eller vinna människornas smicker eller beröm. När han undervisade sina lärjungar, drog han bort med dem från det stoj och väsen, som rådde i de stimmiga städerna, till ett eller annat ensligt ställe, som var mera i harmoni med den ödmjukhet, fromhet och dygd, som han önskade att undervisa dem om. Hans röst ljöd ofta i en allvarlig, gripande bön till Fadern; men därtill utvalde han ensamma berg och tillbragte ofta hela natten i bön för att erhålla styrka och mod till att övervinna de frestelser, som skulle möta honom, och för att kunna utföra den viktiga uppgift, som han var anförtrodd att utföra för människornas frälsning. Hans böner var allvarliga, blandade med starka rop och tårar, och trots att han alltså vakade och bad om natten, upphörde han likväl inte att verka under dagen. Om morgonen började han åter i stillhet sina barmhärtighetsgärningar och sin oegennyttiga verksamhet.
Kristi liv står i stark motsats till judarnas, och det var just för denna orsaks skull, som de önskade att dräpa honom. Översteprästerna, de skriftlärde och de äldste tyckte om att stå och be på de mest allmänt besökta platserna, inte endast i synagogan, utan på gathörnen, för att människorna skulle kunna se dem och prisa dem för deras gudsfruktan. Deras barmhärtighetsgärningar utfördes på det mest offentliga sätt för att kalla folkets uppmärksamhet till dem. Deras röst ljöd i sanning på gatorna, inte blott därigenom att de upphöjde sig själva, utan också därigenom att de tvistade med sådana, som hade andra meningar än de hade. De var hämndgiriga, stolta, egenkära och oförsonliga. Genom profeten framställs här Kristi liv i en fullkomlig motsats till översteprästernas, fariséernas och de skriftlärdes.