Medan Luther öppnade den stängda Bibeln för det tyska folket, drevs Tyndale framåt av Guds Ande till att göra detsamma för England.
Han var en flitigt studerande och allvarlig sanningssökare. Utan fruktan predikade han enligt sin överbevisning och hävdade, att alla lärosatser borde prövas med Skriftens Ord.
Hans iver kunde inte undgå att möta motstånd hos katolikerna. Det dröjde inte länge, förrän en lärd katolsk doktor inledde en ordstrid mot honom och utbrast: ”Vi bör hellre undvara Guds lagar, än påvens.” Tyndale svarade: ”Jag tänker trotsa påven och alla hans lagar; och om Gud vill spara mitt liv, skall jag se till, att det inte skall dröja många år, innan den pojke, som kör plogen, vet mer om Skriften, än Ni!”
Det, som han hade föresatt sig: Att ge folket Nya Testamentets Skrifter på deras eget språk, tog nu form, och han inledde snart arbetet. Då han genom förföljelse fördrevs från sitt hem, drog han till London och fortsatte en tid ostörd sitt arbete där. Men åter igen tvang katolikernas våldshandlingar honom på flykten. Hela England tycktes vara stängt för honom, och han beslöt sig för att söka skydd i Tyskland. Här påbörjade han tryckningen av Nya Testamentet på engelska. Två gånger avbröts arbetet, men då tryckningen förbjöds honom i den ena staden, reste han till en annan. Till sist nådde han fram till Worms, där Luther för några år sedan hade försvarat evangeliet inför Riksdagen. I denna gamla stad fanns många av Reformationens vänner, och här fortsatte Tyndale sitt arbete, utan att hindras ytterligare. Snart var tre tusen exemplar av Nya Testamentet färdiga, och senare samma år följde en upplaga till.
Med stort allvar och uthållighet fortsatte han sitt arbete. Fastän de engelska myndigheterna med den största noggrannhet bevakade sina hamnar, fördes Guds Ord på olika sätt till London och därifrån spreds det ut över hela landet. Katolikerna sökte att undertrycka sanningen, men förgäves! Biskopen av Durham köpte hos en bokhandlare, som var Tyndales vän, på en gång hela hans lager av Biblar, för att förstöra dem alla och menade, att detta i högsta grad skulle förhindra arbetet. Men tvärtom, för de pengar, som på detta vis kommit in, köptes det material till en ny och bättre utgåva, som utan detta inte hade kunnat offentliggöras. Då Tyndale senare blev fängslad, erbjöd man honom friheten på det villkoret, att han skulle röja namnen på dem, som hade hjälpt honom med att täcka utgifterna vid tryckningen av Biblarna. Han svarade, att biskopen av Durham hade gjort mera för honom, än någon annan människa, ty genom att betala ett högt pris för böckerna på lager, hade han gjort det möjligt för honom, att fortsätta med gott mod.
Tyndale blev förrådd och satt ett tag fängslad i många månader. Till sist blev han ett vittne för sin tro, genom att lida martyrdöden; men de vapen, han smidde, har gjort det möjligt för andra stridsmän att kämpa sig fram genom alla århundraden ända in i vår tid. I Skottland hade evangeliet en stor man i John Knox. Denne sanningssökande reformator fruktade ingen människa, fastän martyrernas bål brann runt omkring honom, tvärtom sporrade det honom bara till, att göra en än större insats. Med bödelsyxan hängande över huvudet gjorde han väldigt kraftiga utfall, både till höger och till vänster, för att hejda ogudaktigheten. Han höll själv kursen, bad och kämpade för Herren, tills Skottland var fritt.
Latimer hävdade från predikstolen, att Bibeln borde läsas på folkets eget språk. ”Gud är Själv författare till den Heliga Skrift”, sade han, ”och denna skrift delar sin författares makt och evighet. Det finns inte en kung, kejsare, domare eller myndighet, som inte är förpliktad att åtlyda Guds heliga ord. Låt oss inte gå krokvägar, utan låt Guds Ord leda oss; låt oss inte gå i våra fäders spår, och inte söka det, de sökte, utan det, de borde ha sökt.”
Barnes och Frith, Tyndales trofasta vänner, stod fram för att försvara sanningen. Efter dem följde Ridleys anhängare och Cranmere. Dessa ledare inom den engelska Reformationen var lärda män, och de flesta hade varit jagade för sin iver och fromhet inom den Katolska Kyrkan. Deras motstånd mot påvedömet berodde på kunskap om ”den heliga stolens” villfarelser. Deras kunskap om Babylons hemligheter gav deras vittnesbörd större kraft.
”Nu skulle jag gärna vilja ställa en märklig fråga”, sade Latimer. ”Vem är den flitigaste biskopen och prelaten i hela England? Jag kan se, hur Ni lyssnar och hör, för att uppfatta hans namn, och jag skall säga Er det: Det är Djävulen! Han lämnar aldrig sitt biskopsdöme; kalla på honom, när Ni vill, han är alltid hemma; han har alltid handen på plogen. Ni finner honom aldrig ledig, det kan jag försäkra Er. Där, som Djävulen har sin bostad, heter det: Bort med böckerna och fram med ljusstakarna; bort med Biblarna och fram med rosenkransen; bort med evangeliets ljus och fram med de tända ljusen, ja, även mitt på ljusan dag! Ned med Kristi kors, fram med skärseldens ficktjuvar, bort med kläder till de nakna, de fattiga och hjälplösa, och fram med bilddyrkan och brokigt pynt till stock och sten; fram med människors traditioner och lagar, ned med Guds sedvänjor och Hans allra heligaste Ord. O, om dock våra prelater ville vara lika så flitiga att sprida den goda säden, som Satan är att så vildhavre och ogräs!”
Den stora grundsats, som reformatorerna Tyndale, Frith, Latimer och Ridley hävdade, var den Heliga Skrifts ofelbara myndighet som rättesnöre för tro och livsföring. De förnekade, att påvar, kyrkomöten, kyrkofäder och kungar hade rätt till att härska över samvetet i religiösa angelägenheter. Bibeln var deras högsta myndighet, och utifrån den bedömde de alla lärosatser och påståenden.
Tron på Gud och Hans Ord höll dessa fromma män uppe, då de offrade livet på bålet. ”Var vid gott mod”, ropade Latimer till sina medmartyrer, då lågorna höll på att tysta deras röster, ”genom Guds nåd skall vi i dag tända ett sådant ljus i England, att det aldrig går att släcka.”
Den Engelska Kyrkan (Church of England) följde i Roms fotspår och förföljde dem, som inte lydde dess lära. På 1600-talet avsattes tusentals präster från sina ämbeten. Med hot om stora böter, fängelse och förvisning förbjöds folk, att övervara någon annan form av religiösa sammankomster, än den, som var godkänd av kyrkan. De trofasta själar, som inte kunde avhålla sig från att samlas, för att tillbe Gud, var tvungna att mötas i mörka källrar, i vindskupor och, under vissa tider på året, i skogarnas skuggfyllda djup. I det tempel, som Gud Själv har byggt, samlades dessa kringspridda och förföljda, för att uttömma sin själ i bön och lovsång. Men trots all sin försiktighet, måste många lida för sin tro. Fängelserna var överfyllda, familjer blev splittrade. Många förvisades till främmande länder. Dock var Gud med Sitt folk, och förföljelsen var kraftlös att tysta deras vittnesbörd. Många blev fördrivna över havet till Amerika, och här lade de grunden till den borgerliga och religiösa frihet, som har varit detta lands bålverk och heder.
Men liksom i apostlarnas dagar förvandlades förföljelsen till fromma för evangeliet. I en avskyvärd fängelsehåla, som var full av fördärvade personer och förbrytare, andades John Bunyan själva himmelens luft, och här skrev han sin vidunderliga bok om en pilgrims resa från fördärvets land till den himmelska staden. I mer, än två hundra år har denna röst från fängelset i Bedford talat med gripande kraft till människors hjärtan. Bunyans Kristens Resa har lett många in på livets väg.
Baxter, Flavel, Alleine och andra män med begåvning, utbildning och djup kristen erfarenhet ställde sig fram till tappert försvar av den tro, som en gång för alla har meddelats åt de heliga. Det, som blev uträttat av dessa män, som dömdes fredslösa av denna världens härskare, kan aldrig utplånas. Några av Flavels böcker har lärt tusentals personer, hur de skulle överlämna sina själar till Kristus. Baxters bok om de reformerta prästerna har visat sig vara till välsignelse för många, som önskar sig ett återupplivande av Guds verk, och en annan av hans böcker har gjort sin gärning, genom att föra själar hän till den ”Sabbatsvila”, som ännu återstår för Guds folk.
Hundra år senare, i en tid med stort andligt mörker, trädde Whitefield och bröderna Wesley fram som fackelbärare för Gud. Under statskyrkans styre hade det engelska folket sjunkit ned i ett tillstånd av religiöst förfall, som knappt gick att skilja från hedendom. Naturfilosofi var prelaternas älsklingsstudium och innefattade det mesta av deras teologi. De högre klasserna gjorde narr av fromhet och stoltserade med, att de stod över, vad de kallade för deras fanatism. De lägre klasserna var svårt ovetande och ett byte för laster, medan kyrkan varken ägde mod eller tro till, att stötta sanningens sak.
Whitefield och bröderna Wesley hade gjorts redo för sitt arbete genom lång och hård personlig överbevisning om sitt eget förtappade tillstånd; och för att bli i stånd till att utstå faror som Kristi goda stridsmän, hade de varit utsatta för föraktets, bespottandets och förföljelsens eldprov, både på universitetet, och då de anträdde prästgärningen. De och några andra, som gjorde gemensam sak med dem, blev av sina ogudaktiga medstudenter kallade för metodister – ett namn, som i våra dagar anses som ärofullt av ett av Englands och Amerikas största kyrkosamfund.
Som medlemmar av den engelska statskyrkan var de starkt knutna till dess form för gudstjänst, men genom Sitt Ord hade Herren lett dem till att se ett större mål. Den Helige Ande uppmuntrade dem till, att förkunna Kristus och Honom korsfäst. Den Högstes kraft ledsagade deras gärningar. Tusentals blev överbevisade och verkligt omvända. Det var nödvändigt, att dessa får skyddades mot de glupska ulvarna. Wesley hade inte haft någon tanke på att dana ett nytt kyrkosamfund, men han organiserade dem under det, som i dag kallas för Metodistsamfundet.
Det var ett förunderligt och prövande motstånd, som dessa predikanter mötte från statskyrkan; dock hade Gud i Sin visdom styrt händelserna, så Reformationen kom att inledas inom själva kyrkan. Hade den kommit helt utifrån, skulle den inte ha trängt igenom där, som det var ett sådant behov av den. Men då väckelsepredikanterna var kyrkans egna män och verkade inom kyrkans egna ramar, där de fick tillfälle, hade sanningen framgång, där dörrarna eljest skulle ha varit stängda. En del av prästerna väcktes upp ur sin andliga slöhet och blev nitiska predikanter i sina egna församlingar. Kyrkor, som stelnat till i formalism, föddes åter till nytt liv.
På Wesleys tid, liksom under församlingens övriga historia, uträttade män med olika slags begåvning sitt tilldelade arbete. De var inte eniga i varje fråga, men de lät sig alla ledas av Guds Ande och förenades i ett allt överskuggande mål: Att vinna själar för Kristus. Vid en tidpunkt hotade meningsskiljaktigheterna mellan Whitefield och bröderna Wesley att orsaka en spricka mellan dem, men då de hade lärt sig ödmjukhet i Kristi skola, försonades de genom ömsesidigt överseende och kärlek. Överallt vimlade det av villfarelser och synd och syndare gick sin undergång i möte. De arbetade och bad tillsammans, och deras vänskap stärktes efterhand som de spred sanningens säd inom samma områden.
Det var en stenig väg, som Guds tjänare måste gå på. Inflytelserika och lärda män använde sin makt emot dem. Efter en tid röjde många av prästerskapet en utpräglat fientlig inställning, och kyrkodörrarna stängdes för den rena tron och för dem, som förkunnade den.
Prelaternas tillvägagångssätt, med att fördöma dem från predikstolen, kallade fram mörkrets, okunskapens och orättfärdighetens element. Om och om igen undgick John Wesley döden genom ett Guds nåds mirakel. Då mängdens raseri upptänts mot honom och det inte tycktes finnas någon utsikt till räddning, stod en ängel i mänskoskepnad vid hans sida, folkhopen vek undan och Kristi tjänare kom tryggt bort ifrån den farliga platsen.
Denna första tids metodister – både lekfolk och predikanter – fick lida förlöjligande och förföljelse från såväl medlemmar av kyrkan som från sina öppna motståndare, som eggats upp av de andras falska framställning. De ställdes in för domstolar, som var i fiendens våld, rättfärdighet var en sällsynthet vid den tidens domstolar. Ofta drabbades de av övergrepp från sina förföljare.
Pöbeln gick från hus till hus, slog sönder möbler och ägodelar, plundrade, som de hade lust till, och misshandlade rått både män, kvinnor och barn. Vid några tillfällen sattes det upp plakat med uppmaning till dem, som hade lust till att hjälpa till med att krossa fönster och plundra metodisternas hem, att samlas på närmare angiven plats och tid. Dessa öppna överträdelser av både Guds och människors lagar fick lov att passera utan påtalande. Det genomfördes en systematisk förföljelse av ett folk, vars enda fel var, att de försökte att vända syndares fötter från ödeläggelsens vägar till helgelsens stig.
John Wesley sade angående de anklagelser, som restes mot honom och hans meningsfränder: ”Somliga hävdar, att dessa mäns lära är falsk, felaktig och hycklande; att den är ny och till helt nyligen helt okänd; att den är kväkartro och fanatism! Hela detta hyckleri har ryckts upp med rötterna, då det tydligt har visat sig, att denna lära i alla avseenden är Skriftens enkla lära, som vår egen kyrka uttolkar den. Därför kan den varken vara falsk eller felaktig, om man förutsätter, att Skriften är sann.” Andra säger: ”Deras lära är alltför sträng; de gör vägen till himmeln för smal.” Och detta är i sanning den ursprunliga invändningen (liksom den en kort tid var den enda invändningen). Denna invändning ligger nämligen till grund för tusen andra falska läropunkter och kommer fram i olika skepnader. Men gör de månne vägen till himmelen smalare, än vår Herre och Hans apostlar gjorde den? Är deras lära strängare, än Bibelns? Betänk blott några få tydliga ord från Skriften: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Lukasevangeliet 10:27. ”Men jag säger er att för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag.” Matteusevangeliet 12:36. ”Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära.” Första Korintierbrevet 10:31.
I fall deras lära är strängare än denna, bör de tadlas, men Ert samvete säger Er, att det är den inte. Och vem kan vara ett uns mindre sträng, utan att förvanska Guds Ord? Kan någon förvaltare av Guds hemligheter befinnas vara trogen, om han förändrar något i det heliga, som har anförtrotts honom? Nej! Han kan intet upphäva, han kan intet nedtona; det är hans plikt, att förkunna för alla människor: ”Det är inte möjligt för mig, att anpassa Skriften efter Er smak! Ni måste leva upp till den, eller gå under för evigt.”
Vilken stor likhet föreligger det inte mellan de sakskäl, som användes den gången och de sakskäl, som används i dag!
Ibland reformatorerna är det några, som borde inta en ärofull plats i kyrkans historia, nämligen de, som framhöll de sanningar, som förbisetts av protestanterna, närmare bestämt de, som vidmakthöll värdet hos det fjärde budet och framhävde den bibliska vilodagen. Då Reformationen sopade undan mörkret och upplyste de kristna menigheterna, kom Sabbatens helighållande fram i ljuset i många länder. Ingen av de kristna har av historieskrivarna behandlats med större orättfärdighet, än de, som ärat den sanna vilodagen. Dessa har liknats vid förrädaren Judas, eller kallats för vidskepliga och fanatiska. Deras hänvisningar till Bibeln som stöd för sin tro har bemötts med samma sakskäl, fädernas gamla traditioner och kyrkans myndighet.
Luther och hans medarbetare utförde ett gott arbete för Gud, men då de kom från den Katolska Kyrkan och hade trott på dess lära och framhållit dess lärosatser som de riktiga, gick det inte att vänta sig, att de skulle kunna genomskåda alla dess fel. Deras uppgift var, att bryta Roms makt och ge Bibeln till folket, men det förekom viktiga sanningar, som de inte uppdagade och allvarliga villfarelser, som de inte avslöjade. De flesta av dem fortsatte att helighålla Söndagen och andra katolska helgdagar. De uppfattade inte Söndagen som en helgdag utfärdad av Gud, utan som en dag, som godtogs av alla och att den därför användes för tillbedjan.
Det var dock några av reformatorerna, som ärade den i det fjärde budet omtalade vilodagen. Carlstadt var en av dem, som trodde på Sabbaten och helgade den, och han var alltså inte ensam. John Frith, som hjälpte Tyndale med att översätta Bibeln och som led martyrdöden för sin tro, sade angående Sabbaten: ”Judarna har i Guds Ord grundvalen för att hålla Sabbaten, då den är den sjunde dagen, och befallningen lyder att det är den sjunde dagen, som skall helighållas. Vi har däremot inte Guds Ord för att inte helighålla den sjunde dagen, hellre tvärtom. Helgandet av den första dagen är inte påbjudet i Guds lag.”
Hundra år senare erkände John Traske den sanna vilodagen och försvarade den med både sin stämma och sin penna, och snart nog kallades han till ett möte inom den Engelska Kyrkan, där han tillkännagav, att Skriften var tillfyllest som vägledare för ens tro och att civila myndigheter inte kunde bestämma över ens önskningar och vilja, då det gällde frälsningen. Han fördes därefter fram inför den beryktade domstolen Stjärnkammaren, där det vidtog en lång diskussion om, huruvida man skulle respektera Sabbaten. Men Traske ville inte lämna sanningen, Guds bud, för att följa människos bud. Han blev därför fördömd och satt vid skampålen, där han piskades i allmänhetens åsyn. Denna obarmhärtiga behandling betydde, att han efter ett år i fängelse avsade sig sin tro. Hade han däremot hållit fast vid den, skulle han ha vunnit en martyrkrona.
Traskes fru helighöll också Sabbaten, och till och med hennes fiender tillkännagav, att hon var en kvinna, som genomgått många prövningar och att hon var värdig, att nämnas ibland alla de kristna, som lidit för sin tro. Hon var en skicklig lärarinna och känd för sin omsorg om de fattiga. Hennes fiender sade om henne, att hon omsatte sin tro i praktiken. Trots detta sades hon vara besatt av en främmande ande, som gick på tvärs mot hennes egna åsikter och som förstörde henne, men hon valde att lyda Gud i stället för människors seder. Denna ädla kvinna blev till sist kastad i fängelse. Anklagelsen mot henne var, att hon bara undervisade fem dagar i veckan och att hon vilade på Sabbaten i överensstämmelse med det fjärde budet. Hon beskylldes inte för några brottsliga gärningar. Hon trodde, att hon en dag skulle dömas för det hon gjorde i köttet, och därför bestämde hon sig för, att ta det säkra före det osäkra, i stället för att göra det hon hade lust till.
I fängelset fick hon ofta besök av sin anklagare, som använde sina bästa sakskäl för att få henne att förkasta sin tro, men hennes svar löd, att han borde visa henne utifrån Skriften, att hennes tro var felaktig, och om Söndagen var den riktiga helgdagen, måste detta vara omtalat i Guds Ord. Hon bad förgäves om bibliska belägg och ålades, att undetrycka sin överbevisning samt att uttala, att kyrkan förkunnade det rätta.
Detta avböjde hon, hon ville inte köpa sig friheten genom att återta sanningar och Guds löften stöttade henne i hennes tro. ”Var inte rädd för vad du kommer att få lida. Se, djävulen skall kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och under tio dagar kommer ni att få utstå lidanden. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona.” I nästan 16 år hölls denna kvinna i ett fängelse under omänskliga förhållanden. Blott Guds bok kan berätta om hennes lidanden under dessa år. Trofast vittnade hon för sanningen. Hennes trofasthet och tålamod kvarstod, tills döden befriade henne.
Här på jorden omtalades hon med hårda ord, men i de himmelska böckerna är hon omtalad med ära, som en, vilken blev jagad, nedvärderad, utstött och fängslad, en av dem, som led martyrdöden, en av dem, som världen inte var värd. Den dag Jag griper in, skall de tillhöra Mig som Min egendom, säger härskarornas Herre, och Jag skall handla varsamt med dem, som en far handlar varsamt med sin son, som tjänar honom (Malaki 3:17).
Gud har bevarat historien om några få av dem, som lidit för att de varit lydiga mot det fjärde budet, men det har funnits många, som världen inte känner till, som förföljts och lidit martyrdöden för samma sanning. De, som bekämpat Kristi efterföljare, har kallat sig för protestanter, men de har förnekat den protestantiska grundregeln, som säger att Bibeln och Bibeln allena skall vara grundlaget för tron. Det är Skriftens vittnesbörd de med förakt förkastat. Samma anda lever fortfarande, och den sprids allt mera allteftersom vi närmar oss ändens tid. En stor del av den kristna världen betraktar i dag dem, som ärat Bibelns vilodag som märkliga, och den tid, när förföljelsens anda åter kommer att blossa upp, är inte långt borta.
På 1600-talet var det åtskilliga kyrkor i England, som helighöll Sabbaten, och det fanns hundratals kringspridda Sabbatshållare över hela landet. Genom deras arbete fördes sanningen väldigt tidigt till Amerika.
Mindre, än ett halvt århundrade efter det att de första pilgrimerna landat i Plymouth, sände Sabbatshållare i London en man till den Nya Världen, för att han skulle höja Sabbatens standar. Denne missionär hävdade, att de från Sinaiberget utfärdade tio buden var moraliska och oföränderliga, och att det var den antikristna makten, som önskade att ändra på tid och lag samt att vilodagen ändrats från den sjunde till den första dagen i veckan. I Newport var flera församlingsmedlemmar av samma uppfattning, men de höll sig ändå i ett antal år till sin gamla kyrka. Till slut uppstod det stridigheter ibland Sabbatens och Söndagens helighållare. Sabbatshållarna måste lämna församlingen, för att fortsatt kunna helighålla Guds helgdag på ett fridsamt sätt. Snart därefter danade de en organisation och på så sätt blev USA:s första församling för Sabbatshållare inrättad. Dessa Sabbatshållare skröt över, att de kunde hålla det fjärde budet och ändå ha förbindelse med Söndagshållarna. Men Guds Ande verkade på de uppriktiga och denna inställning måste överges. Om de hade fortsatt på detta sätt, skulle det efterhand ha medfört, att ljuset om Guds heliga vilodag förvandlats till mörker.
Några år senare inrättades det en församling i New Jersey. Det var en väldigt ivrig Söndagshållare, som hade tillrättavisat en person för arbete på denna dag. Han tillfrågades om beviset för det utifrån Skriften. Och under sitt sökande efter detta bevis fann han i stället gudomliga bevis för, att helighålla den sjunde dagen, vilket han kort tid därefter började att göra. Det var bland annat med hjälp av denne mans arbete, som Sabbatsförsamlingen kom till.
Från denna tid utvidgades gradvis arbetet och tusentals började att helga Sabbaten. Ibland sjundedags-baptisterna i Amerika var det män med förmågor och kunnande, som utförde ett omfattande arbete, och i 200 år försvarade de den sanna vilodagen.
Under det nuvarande århundradet är det få, som intagit en ädlare ståndpunkt för denna sanning, än pastor J. W. Morton, som genom sitt arbete medelst sina skrifter har lett många till att hålla Sabbaten. Han blev av den Reformerta Presbyterianska Kyrkan sänd till Haiti som missionär. Här kom han i besittning av några skrifter från Sabbatshållarna och efter att han grundligt gått igenom dem, blev han överbevisad om, att det fjärde budet krävde helighållande av den sjunde dagen, Sabbaten. Utan att tänka på sina egna intressen, började han att lyda Gud. Då han kom hem, tillkännagav han sin tro och dömdes för förräderi och uteslöts av den Reformerta Presbyterianska Kyrkan, utan att ha getts tillälle att förklara sig.
Detta, att han blev dömd och utesluten utan att ges möjlighet att försvara sig, är ett bevis för att det även ibland de reformerta protestantiska kyrkosamfunden finns en dålig anda. Den Gud, vars tron står i himmelen, uppfordrar oss till att gå till rätta med varandra (Jesaja 1:18), men felande människor är ofta för stolta för att följa Guds uppmaning. Däremot är de redo, att fördöma dem, som har mottagit ljus eller förståelse av Guds Ord, som de själva inte har mottagit, som om Gud inte ville ge ljus till andra, än till dem. Denna inställning har existerat hos sanningens motståndare under vartenda århundrade. De glömmer Skriftens ord om, att ljus strålar fram för den rättfärdige och glädje för de rättsinniga (Psaltaren 97:11). ”De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, tills dagen når sin höjd.” Ordspråksboken 4:18. Det är ett trist faktum, att de människor som inleder reformerna, ofta upphör med reformerna.
Om de bekännande kristna ville be Gud om hjälp med, att lägga alla förutfattade meningar, önskemål om erkännande och all sin stolthet åsido, och grundligt studera och jämföra sin tro med Skriften, skulle en flod av ljus välla in över dem, och de kyrkor som nu ligger i mörker, skulle bli upplysta. Lika snabbt, som vi tål det, kommer Herren att påvisa våra misstag i den lära vi tror på, och i vår karaktär.
Under tidernas gång har Gud rest upp personer och gjort dem dugliga till, att utföra ett bestämt verk för sin tid. Men ingen av dessa har fått allt ljus, som är menat för världen. Kunskapen dog inte med dem. Det var inte Guds vilja, att reformarbetet skulle upphöra i och med Luther, det var inte Guds vilja, att den kristna tron skulle dö i och med Wesleys död. Det är den store ledarens befallning, att reformarbetet skall gå uppåt och framåt till seger. Vi kan inte tjäna Gud, genom att uträtta samma verk, som våra fäder gjorde. Vi står inte på samma nivå, som de gjorde, i utvecklandet av sanningar. För att bli godtagna och ärade på samma sätt som de, skall vi begagna oss av det ljus, som skiner på oss, liksom de använde ljuset, som strålade över dem. Vi skall göra, som de skulle ha gjort, om de hade levat i våra dagar. Luther och Wesley var reformatorer på sin tid. Det är vår plikt, att fortsätta detta verk. Om vi försummar, att bruka det ljus vi har fått, kommer vi att omslutas av mörker och mörkret kommer att anta samma omfattning som det ljus vi har förkastat.
En av Guds profeter förklarade, att kunskapen kommer att tillta i de sista dagarna. Det finns nya sanningar, som kommer att uppenbaras för dem, som ödmjukt söker sådana. Läran från Guds Ord är utan fel och utan vidskepelse. Den lära, som inte bygger på Skriften, förkunnas överallt, och många har ärligt antagit den, men när sanningen uppenbaras, är det envars plikt att anta den. De, som låter världsliga angelägenheter, önskan om att vara gillad eller stolthet inta sanningens plats, kommer att få avlägga räkenskap inför Gud för sin försummelse.