De, som tog emot de stora välsignelser, som Reformationen medförde, gick inte framåt på den stig, som Luther hade följt. Det framträdde dock från tid till annan trofasta män, som framhöll den nya sanningen och avslöjade de villfarelser man så länge hade hållit fast vid, men flertalet var som judarna på Jesu tid, de var nöjda med att ha samma tro som sina föräldrar och att leva, som de gjorde. Därför blev religionen igen en formsak, den övertro och de felaktigheter, som skulle ha kastats bort, om kyrkan fortsatt hade hållit fast vid Guds Ord, täcktes av mörker och på så vis dog den inspirerade anda, som Reformationen väckt, gradvis bort, tills det förelåg ett lika stort behov av en Reformation i de protestantiska kyrkorna, som det gjort i den Katolska Kyrkan på Luthers tid. Där förekom samma andliga okunskap och aktning för människors åsikter, samma världsliga anda, samma överlåtelse till mänskliga teorier, i stället för överlåtelse till Guds Ord. Stolthet och slösaktighet växte fram under religiös täckmantel. Kyrkorna blev fördärvade och jämförde sig själva med världen. De goda grundsatser, som Luther och hans medarbetare hade lidit så mycket för, försvann steg för steg.
Då Satan insåg, att han inte förmådde att krossa sanningen med hjälp av förföljelser, använde han sig åter av den plan, som hade medfört det stora avfallet och romarkyrkans uppkomst. Han förledde de kristna till, att sluta sig samman med dem, som älskade saker och ting i denna världen, och som därigenom visste, att de var avgudadyrkare i lika hög grad som de människor, som tillbad huggna bilder.
Då Bibeln nu kommit inom räckhåll för alla, kunde Satan inte längre hålla den borta från folket. Han ledde därför tusenden till, att tro på falska tolkningar och teorier, utan att de själva studerade Bibeln, för att se, om de stämde överens med denna. Satan fortsatte med, att förvrida Bibelns lärosatser, och införa mänskliga traditioner. På detta sätt vilseledde och ödelade han milliontals människor. Kyrkan stöttade och försvarade dessa traditioner, i stället för att kämpa för ”den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.”
Helt ovetande om det tillstånd de befinner sig i, och den fara de hastigt närmar sig, står kyrkan och världen i dag inför ett av de allvarligaste ögonblicken i denna världs historia, en period, varunder Människosonen skall uppenbaras. Tecknen, som Kristus hade lovat ut, solens förmörkelse om dagen och månens om natten, berättar om Hans snara ankomst. Då Frälsaren för Sina lärjungar berättade om tecknen på Sin återkomst, förutsade Han också det avfall, som skulle inträffa kort tid före denna.
”Du har namnet om dig att du lever, men du är död.” Och till dem, som vägrar att låta sig väckas ur sin obekymrade trygghet, riktas följande högtidliga varning: ”Om du inte håller dig vaken skall jag komma som en tjuv, och du skall inte veta vilken stund jag kommer över dig.” Uppenbarelseboken 3:1 och 3.
Han, som känner slutet från början, och ingav profeterna och apostlarna att skriva kyrkans och nationernas framtida historia, var i färd med att utföra en reform liknande den, som gjordes på Luthers tid. Herren hade kallat män till att undersöka Hans Ord och den grundval, som den kristna världen byggde på, och till att ställa dessa allvarliga frågor: Vad är sanning? Bygger vi på Klippan, eller på lösan sand?
Gud såg, att många av dem, som kallade sig för kristna, inte byggde för evigheten, och i Sin omsorg och kärlek till dem ville Han sända en varning ägnad att väcka upp dem ur deras ovetande och förbereda dem för Herrens ankomst. Varningen skulle inte ges av lärda personer eller populära präster, ty om dessa hade varit trofasta väktare, som uppriktigt och under bön hade studerat Skriften, skulle de ha vetat, vad klockan var slagen. Daniels och Johannes' profetior skulle för dem ha uppenbarat de stora begivenheter, som strax var att vänta. Envar, som på allvar söker att göra Guds vilja, och som omsorgsfullt ger akt på det ljus, som redan erhållits, kommer att få mera ljus; och till en sådan själ kommer det att sändas en stjärna med himmelsk strålglans, för att leda vederbörande till hela sanningen.
Vid tiden för Kristi födelse kunde den heliga stadens präster och skriftlärde, som Gud hade anförtrott Sitt Ord åt, ha avläst tidens tecken och förkunnat den Utlovades ankomst. Mikas profetia visade, var Han skulle födas (Mika 5:1); Daniel angav tiden för Hans ankomst (Danielsboken 9:25). Gud hade anförtrott dessa förutsägelser åt de judiska ledarna; de hade ingen ursäkt för, att inte känna till och förkunna, att Messias’ ankomst var nära förestående. Deras okunskap berodde på syndig försummelse.
Gud sände inte Sina budbärare till kungapalatsen, eller till de lärdas församlingar, eller till rabbinernas skolor, för att tillkännage den vidunderliga nyheten om, att människornas Frälsare snart skulle visa Sig på jorden. Judarna byggde minnesmärken över Guds ihjälslagna profeter, samtidigt som de av aktning för jordens stora hyllade Satans tjänare. De var så upptagna av, att skaffa sig ställning och makt i världen, att de glömde bort de gudomliga hedersbevisningar, som himmelens Konung erbjöd dem.
Israels äldstebröder borde med djupt intresse och respektfullhet ha granskat Skriften, för att utröna platsen och tiden för och inträffandet av världshistoriens största tilldragelse – Guds Sons ankomst, för att förlossa människorna. Hela folket borde ha väntat och vakat, för att kunna vara ibland de första, som bjöd världens Frälsare välkommen. Men i Betlehem måste två trötta resande från Nasaret vandra längs hela den smala gatan, i det att de förgäves sökte efter ett ställe, där de kunde få vila och skydd för natten. Ingen dörr öppnades för dem. Till sist söker de sin tillflykt till ett eländigt ruckel, som är byggt för att hysa korna, och där föds världens Frälsare.
Himmelska änglar hade skådat den härlighet, som Guds Son delade med Fadern, innan världen blev till, och de hade med djupt intresse sett fram till Hans plötsliga framträdande på jorden som till en begivenhet, som innebar den största fröjd för alla människor. Änglar skulle överlämna det glada budskapet till dem, som var redo att ta emot det, och som med stor glädje skulle låta det föras vidare till jordens invånare. Kristus hade nedlåtit Sig till, att ikläda Sig mänsklig natur. Han skulle bära en oändlig tyngd av smärta, i det att Han gjorde Sin själ till ett syndoffer; men änglarna önskade, att den Högstes Son även i Sin förödmjukelse skulle visa Sig för människorna med en värdighet och härlighet, som motsvarade Hans sinnelag. Skulle månne jordens stormän samlas i Israels huvudstad, för att hälsa Honom välkommen? Skulle månne härskaror av änglar presentera Honom för den förväntansfulla församlingen?
En ängel besöker jorden, för att se, vem som är beredd att hälsa Jesus välkommen. Men ängeln finner inget tecken på förväntansfull glädje. Den hör ingen röst höjas i pris och tacksägelse, för att Messias nu skall komma. Ängeln blickar ut över den utvalda staden och templet, där Guds närvaro uppenbarats under generationer; men till och med här märks samma likgiltighet. De praktfullt klädda och stolta prästerna offrar opassande djur i templet. Fariséerna vänder sig högröstat till folket, eller uppsänder skrytsamma böner i gatuhörnen. Det syns inget tecken på, att människorna väntar på Kristi ankomst, och inga förberedelser görs, för att ta emot Livets Furste.
Fyllt av förundran beslutar sändebudet från himmelen sig för, att vända tillbaka med det sorgliga budskapet, men just då får han syn på några herdar, som i nattens mörker vaktar sina djur; de ser upp mot den stjärnbeströdda himlen, medan de tänker på profetian om den kommande Messias och längtar efter världens Frälsares ankomst. Här är en liten hjord, som är beredd att ta emot budskapet från himmelen. Och plötsligt visar sig Herrens ängel för dem och förkunnar det härliga budskapet. Ett himmelskt ljus lyser upp hela slätten, ett otal änglar blir synliga, och som om glädjen vore för stor för att förkunnas av ett enda himmelskt sändebud, stämmer tusentals röster upp den hymn, som alla de frälsta folkslagen en dag skall sjunga: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag.” Lukasevangeliet 2:14.
Vilken läxa, som platsar i den fantastiska berättelsen om Betlehem! Hur den tadlar vår vantro, vår stolthet och vår inbilskhet. Hur den förmanar oss till, att ge akt, så att vi inte på grund av vår syndiga likgiltighet förbiser tidens tecken och därför är ovetande om vår besökelsetid.
Det är för dem, som förbidar Honom, som Kristus för andra gången skall uppenbara Sig, men inte för att bära synden, utan för att frälsa (Hebréerbrevet 9:28).
Jesus har sänt Sitt folk ett varningsbudskap, ett budskap om att göra sig redo för Hans ankomst, och avslutningen på den stora frälsningsplanen. ”Och jag såg en annan ängel flyga högst uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som bor på jorden, för alla folk och stammar och språk och folkslag. Han sade med hög röst: Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna.” Uppenbarelseboken 14:6 och 7.
Ängeln, som i denna profetia förkunnar budskapet, är en bild på den grupp av trofasta människor, som lyder Guds Ande och Guds Ords lära och som förkunnar varningen för världens befolkning. Liksom budskapet om Frälsarens födsel, anförtroddes inte budskapet om Hans återkomst till folkets religiösa ledare. De hade underlåtit, att bevara kontakten med Gud och vägrat, att ta emot ljuset från himmelen; därför ingick de ej i den skara, som Paulus beskrivit med orden: ”Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret.” Första Tessalonikerbrevet 5:4-5.
Väktarna på Sions murar borde ha varit de första, att förkunna budskapet om Frälsarens ankomst, de första att upphäva sina röster för att förkunna Hans närhet och de första, att förmana folket till att bereda sig för Hans ankomst. Men de var obekymrade, de drömde om fred och trygghet, medan folket sov i sina synder. Jesus såg Sin menighet som ett äkta fikonträd, prytt med blad, men som inte bar frukt. Trons utvärtes former iakttogs, men den sanna ödmjukhetens, den sanna syndaångerns och den sanna trons anda, som ensam kunde göra gudstillbedjan välbehaglig inför Gud, fattades. I stället för Andens frukter förekom det högmod, fåfänga, själviskhet och förtryck. Den avfallna kyrkan blundade för tidens tecken.
Gud svek den inte, och Hans tålamod upphörde inte, men kyrkan lämnade Honom och rev sig loss från Hans kärlek. Eftersom den vägrade, att rätta sig efter villkoren, uppfylldes inte Hans löften på den.
Kärleken till Kristus och tron på Hans ankomst har svalnat, eftersom Guds ljus och privilegier förkastats. Om kyrkan inte vill ta sig läran och ta emot varenda ljusstråle samt ikläda sig varje plikt, som förmedlas till den, kommer religionen ofrånkomligen att förvanskas till något rent formellt, och den livsviktiga, gudomliga andan kommer att försvinna. Denna sanning går att påvisa upprepade gånger i kyrkohistorien. Gud kräver, att Hans folk visar en tro och en lydighet, som motsvarar de gåvor och välsignelser, Han skänker det. Lydighet innebär, att man är villig att bringa offer och ta korset på sig, och detta är grunden till, att så många av dem, som utgav sig för att vara Kristi lärjungar, vägrade att ta emot ljuset från himmelen och, liksom forntidens judar, inte gav akt på sin besökelsetid (Lukasevangeliet 19:44). På grund av deras högmod och brist på tro gick Herren dem förbi och uppenbarade Sin sanning för dem, vilka, i likhet med herdarna på fältet och de vise männen från Österlandet, gett akt på allt det ljus, som skänkts dem.