Då den tidpunkt, vid vilken man först hade väntat sig Herrens återkomst på våren 1844 överskreds, fylldes de, som tillitsfullt hade inväntat Hans ankomst, med tvivel och osäkerhet. Många fortsatte att studera Bibeln, och granskade åter de Skriftställen, de hade byggt sin tro på, och läste på nytt ingående profetiorna, för att vinna mera insikt. Det verkade helt oemotsägligt, att Bibeln innehöll belägg på deras tros riktighet. Tecken, som inte gick att misstyda, visade, att Kristi återkomst var nära förestående. Och fastän de troende inte kunde ge någon förklaring till sin besvikelse, kände de sig förvissade om, att det var Gud, som hade lett dem under den erfarenhet, som de hade gått igenom.
Inflätat i profetior, som de hade menat hade anknytning till tiden för återkomsten, var ett undervisande budskap, som tog särskilt sikte på deras tillstånd av osäkerhet och spänning, och som uppmuntrade dem till att vänta tålmodigt i tro på, att det, som nu var oförståeligt för dem, skulle förklaras i sinom tid. Redan 1842 hade befallningen om, att ”skriva upp synen och rista in den på tavlor, så att den lätt kan läsas”, fått Charles Fitch att utarbeta en profetisk plansch, som visade Daniels och Uppenbarelsens syner. Utgivandet av planschen betraktades som en uppfyllelse av befallningen från Habackuk. Men ingen lade märke till, att det omtalades en tydlig försening av synens förverkligande – en väntans tid i samma profetia. Efter besvikelsen blev detta Skriftställe ytterst betydelsefullt.
”Herren svarade mig och sade: Skriv upp synen och rista in den på skrivtavlor, så att den lätt kan läsas. Ty ännu måste synen vänta på sin tid, men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall inte utebli.” Habackuk 2:2-3.
Även en del av Hesekiels profetia utgjorde en källa till styrka och tröst för de troende: ”HERRENS ord kom till mig. Han sade: ’Du människobarn, vad är det för ett ordspråk ni har i Israels land som lyder: Tiden går och det blir ingenting av alla profetsynerna? Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: Jag skall göra slut på det ordspråket, så att man inte mer skall använda det i Israel. Tala i stället så till dem: Tiden är nära då alla profetsynerna skall fullbordas. … Ty jag, HERREN, skall tala. Det ord jag talar skall ske, utan dröjsmål. … Israels hus säger: Den syn han skådar gäller dagar långt borta. Han profeterar om avlägsna tider. Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: Ingenting av det jag har talat skall längre fördröjas. Vad jag har sagt skall ske, säger Herren, HERREN.’” Hesekiel 12:21-28.
De väntande gladde sig, ty de trodde på, att Han, som känner änden från begynnelsen, hade blickat ned genom tiderna och sett deras besvikelse, och att Han därför hade skänkt dem dessa uppmuntrande ord, för att därigenom ge dem nytt hopp. Hade dessa Skriftställen, som förmanade dem till att vänta tålmodigt och hålla fast vid sin tillit till Guds Ord, inte förekommit, skulle deras tro ha vacklat i denna prövningens stund.
Liknelsen om de tio jungfrurna i Matteusevangeliets tjugofemte kapitel belyser också adventfolkets erfarenhet.
I denna liknelser avbildar ett orientaliskt bröllop menighetens upplevelse. ”Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. … Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade.”
Den vitt spridda rörelse, som förkunnade den förste ängelns budskap, motsvarar de tio jungfrur, som gick ut för att möta brudgummen. Besvikelsen över, att Jesus inte kom såsom förväntat, motsvarar väntans tid för jungfrurna. Efter det, att den fastslagna tiden passerat, höll de äkta troende fortsatt ihop i tron på, att Jesu ankomst var nära förestående, men snart blev det ett faktum, att de tagit fel, och det gick med deras uppriktighet och överlåtelse, som det gjorde med jungfrurna, de föll i sömn.
Vid denna tidpunkt började fanatismen att visa sig. Några, som hade påstått, att de trodde fullt och fast på budskapet, förnekade nu, att Guds Ord är det enda säkra rättesnöret, och i det, att de hävdade att det var den Helige Ande, som ledde dem, underkastade de sig sina egna känslor, intryck och fantasier. Vissa uppvisade en blind och skenhelig nitiskhet och fördömda alla, som inte ville följa deras exempel. Deras fanatiska uppfattningar och handlingar väckte motvilja hos de flesta adventister, och bidrog till, att sanningens sak mötte än mer klander, än förut.
Satan försökte på detta sätt, att motarbeta och tillintetgöra Guds verk. Adventrörelsen hade gjort stort intryck på människorna, tusentals syndare hade blivit omvända, och gudfruktiga män offrade hela sin tid på att förkunna sanningen, även under väntans tid. Ondskans furste miste många av sina anhängare, och för att bringa Guds sak i vanrykte, försökte han att locka somliga av dem, som utgav sig för att äga tron, till att gå till ytterligheter. Därefter stod hans redskap redo, att påpeka varje villfarelse, varje misstag och varje oriktig handling och framhålla dem för folket med överdrivna kommentarer, för att försätta adventisterna och deras tro i den ogynnsammaste dager. Ju flera den store förföraren förmådde att uttala sin tro på återkomsten, samtidigt som hans makt behärskade deras hjärtan, desto större fördel skulle han uppnå, genom att framvisa dem som exempel på hela gruppen av troende.
Satan är ”våra bröders anklagare”, och det är på hans tillskyndan, som människor håller räkenskap med Herrens folks fel och brister samt riktar andras uppmärksamhet på dem, medan deras goda gärningar förblir obeaktade. Han är alltid strängt upptagen, när Gud arbetar med att frälsa själar. När Guds söner kommer, för att föreställa sig för Herren, är Satan ibland dem. I varje väckelse är han redo att locka med några, vars hjärtan inte är helgade, och vars sinnen är obalanserade. När dessa har antagit en del av sanningen och har anslutit sig till de troende, försöker han att genom dem införa teorier, som skulle bedra de oförsiktiga. Att en person befinner sig i sällskap med Guds barn i kyrkan eller omkring Herrens bord, är inget bevis för, att den är en sann kristen. Satan är ofta själv på plats vid de mest högtidliga sammankomster, i form av dem han kan bruka som sina redskap.
Den store förföraren vill utge sig för vad som helst, för att vinna anhängare, men även om han skulle påstå sig vara omvänd och ha åtkomst till himmelen och umgänget med de heliga änglarna, har han likväl inte ändrat sin karaktär. Medan de sanna tillbedjarna knäböjer av aktning för sin Skapare, försöker Satan att åstadkomma tvivel på Guds sak och mot Hans folk, genom att tänka ut det framgångsrikaste tillvägagångssättet att vilseleda dem på, och genom att så ogräs ibland vetet.
Ondskans furste kämpar om varje tumsbredd mark, som Guds folk tillryggalägger på sin resa till den himmelska staden. I hela kyrkans historia har det aldrig fullförts någon reformation utan betydande motstånd. Så var det också på Paulus’ tid. Varje gång, som aposteln grundade en församling, var det några som påstod, att de blivit troende, men som samtidigt införde vrånglära, som, om den fått stå oemotsagd, skulle ha förjagat kärleken till sanningen. Även Luther mötte många vanskligheter och bekymmer, som förorsakades av fanatiker hävdande, att Gud hade talat personligt genom dem, och som därför satte sina egna uppfattningar och meningar över Bibelns vittnesbörd. Många, som saknade tro och erfarenhet men som var fulla av inbilskhet och älskade att höra eller berätta något nytt, lät sig bedras av den nye lärarens stora ord, och de förenade sig med Satans redskap och försökte jämte dem att riva ned det, som Gud hade tillskyndat Luther att bygga upp. Bröderna Wesley och flera andra, vars inflytande har varit till välsignelse för världen, mötte oavlåtligt Satans medhjälpare.
William Miller närde djup motvilja till allt, som medförde fanatism. Han tillkännagav liksom Luther, att varje ande bör prövas med Guds Ord.
”Djävulen”, sade Miller, ”har i våra dagar stor makt över sinnena. Hur kan vi veta, vilket slags ande de är av?
Bibeln ger svaret: ’På deras frukt skall Ni känna dem.’ Många andar har gett sig ut i världen; och vi har fått befallning, att pröva andarna. Den ande, som inte får oss att leva nyktert, rättfärdigt och gudfruktigt i denna värld, är icke Kristi Ande. Jag blir mer och mer säker på, att Satan har en hel del att skaffa med dessa vilda rörelser. Många ibland oss, som utger sig för att vara helgade, följer mänskliga traditioner och är uppenbart lika okunniga om sanningen, som andra. Villfarelsens ande kommer att föra bort oss från sanningen, och Guds Ande kommer att föra oss till sanningen. ”Men”, säger Du,” en person kan ta fel och likväl tro, att han har rätt. Hur är det då?” Vårt svar lyder, att Anden och Ordet stämmer överens. Om en person bedömer sig själv enligt Guds Ord och finner fullkomlig överensstämmelse genom hela Ordet, kan han tillåta sig att tro, att han har funnit sanningen. Men om han uppdagar, att den ande, som han leds av, inte stämmer överens med det väsentliga i Guds Ord, bör han visa stor försiktighet, så att han inte fastnar i Djävulens snara.
Jag har ofta funnit mera bevis på invärtes gudsfruktan i ett tårfyllt öga, på en våt kind och i en vegråtande röst, än i allt det stoj, som förekommer inom kristenheten.”
På Reformationens tid beskyllde dess fiender de människor, som motverkade fanatismen mest energiskt, för att vara fanatiker. Adventrörelsens motståndare begagnade en liknande taktik. Då de inte var nöjda med, att förvränga och överdriva de mest ytterliggående villfarelser, satte de igång ondskefulla rykten, rykten, som inte hade någon som helst grund i verkligheten. Dessa människor lät sig styras av hat och fördomar. Deras frid stördes av budskapet om Kristi snara ankomst. De fruktade, att det kunde vara sant, och samtidigt hoppades de, att det inte var det, och detta var orsaken till deras krig mot adventisterna och deras tro.
Det lyckades några få fanatiker, att bana sig väg in i adventisternas led, men det berättigar inte till att hävda, att rörelsen inte var av Gud, lika litet som närvaron av fanatiker och bedragare i kyrkan på Paulus’ och Luthters tid berättigar till, att fördöma dessa två mäns insats. Måtte Guds folk vakna upp ur sin slummer och på allvar ångra och bättra sig; måtte de granska Bibeln och lära känna sanningen, sådan den är i Jesus, och måtte de överlåta sig till Gud! Inte ens då kommer det att saknas bevis för, att Satan stadigt är vaksam och energisk. Med hjälp av alla former av bedrägeri kommer han att visa sin makt och kalla på de fallna änglarnas hjälp.
Det var inte förkunnandet av återkomsten, som orsakade fanatism och splittring. Fanatismen och splittringen inleddes år 1844, då adventisterna var fyllda av tvivel och ängslan och ännu inte hade funnit sin rätta ståndpunkt. Förkunnelsen av den förste ängelns budskap och ”midnattsropet” tjänade precis till, att motarbeta fanatism och splittring. De, som deltog i denna högtidliga rörelse, var i samklang; deras hjärtan var fulla av ömsesidig kärlek och av kärlek till Jesus, som de snart väntade sig att få se. En tro och ett saligt hopp lyfte dem upp över mänsklig påverkan och var en sköld mot Satans angrepp.