Skriftstället ”‘Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas” (Danielsboken 8:14) hade utgjort grundvalen åt och den bärande pelaren i adventtron. Alla de, som trodde på Herrens snara ankomst, var bekanta med dessa ord. Denna profetia hade ljudit från tusentals läppar som ett uttryck för deras tro. Alla hade en känsla av, att deras ljusaste förväntningar och deras dyrbaraste förhoppningar var knutna till de händelser, som var förutsagda häri. Det hade blivit påvisat, att dessa profetiska dagar skulle sluta på hösten 1844. I likhet med den övriga kristenheten menade adventisterna på den tiden, att jorden eller en del av den var helgedomen. De hade den uppfattningen, att helgedomens rening var jordens rening med eld på den yttersta dagen, och att detta skulle komma att ske vid Kristi återkomst. Härav drog de slutsatsen, att Kristus skulle komma igen år 1844.
Den fastslagna tidpunkten hade dock överskridits, och Herren hade inte kommit. De troende visste, att Guds Ord inte kunde slå fel, så de måste ha tolkat profetian fel, men vari låg felet? Många högg obetänksamt av den vanskliga knuten, genom att förneka, att de 2 300 dagarna slutade år 1844. Den enda orsak, som kunde anges för att inta en dylik ståndpunkt, var, att Kristus inte hade kommit på den tidpunkt, de hade väntat Honom. De gjorde gällande, att om de profetiska dagarna hade upphört år 1844, skulle Kristus ha vänt åter, för att rena helgedomen, genom att rena jorden med eld, och då Han inte hade anlänt, kunde dessa dagar alltså inte ha upphört.
Att godkänna den slutsatsen var liktydigt med, att förkasta den tidigare beräkningen av de profetiska tidsperioderna. Detta inbegrep också hela frågan om förvissning. Det var ett välövervägt uppgivande av den uppfattning, som nåtts genom uppriktigt, bönefyllt studerande av Skriften, där sinnet blivit upplyst av den Helige Ande och hjärtat brunnit med levande kraft. Det var en uppfattning, som hade bestått provet i form av en kritisk och bitter undersökning från världens kloka män, och som nu stod fast inför en här av män, som var fyllda av kunskap, vältalighet, tankar och uppenbarelser. Allt detta offrades, för att hålla fast vid teorin, att jorden var helgedomen.
Men Gud hade lett Sitt folk i den stora adventrörelsen. Den hade ledsagats av Hans kraft och härlighet, och Han tänkte inte tillåta, att den slutade i mörker och besvikelse och betraktades som en falsk och fanatisk företeelse. Hans Ord skulle heller inte dras ned i tvivel och betraktas med ovishet. Fastän det var många, som övergav det tillvägagångssätt, som de hade använt sig av, för att beräkna de profetiska perioderna och uttalade, att den rörelse, som byggde på denna metod, måste vara falsk, var det dock några, som inte var villiga att ge upp trospunkter och erfarenheter, som vilade på Skriften och bekräftats av Guds Ande. De trodde, att de hade följt sunda riktlinjer, då de tolkat de lästa förutskickelserna, och ansåg det vara sin plikt, att hålla fast vid de sanningar, som de redan hade funnit, och fortsätta att nyttja samma metod, då de studerade Bibeln. Under allvarlig bön tog de upp sin ståndpunkt till förnyat övervägande och studerade Skriften grundligt, för att finna sitt fel. Då de inte kunde finna något fel i sin uträkning av de profetiska tidsperioderna, övergick de till att underkasta frågan om helgedomen en mera ingående undersökning.
Då de undersökte detta ämne, blev de klara över, att det inte finns stöd i Skriften för den gängse åsikten, att jorden är helgedomen.
Det tabernakel eller tält, som Mose uppförde, byggdes efter en mönsterbild. Herren sade till honom: ”Tabernaklet med alla dess tillbehör skall ni göra helt enligt de mönsterbilder som jag visar dig.” Och befallningen upprepades: ”Se till att du gör detta efter de mönsterbilder som har visats för dig på berget.” Andra Moseboken 25:9, 40. Paulus säger också, att det första tabernaklet var en sinnebild på den nuvarande tiden, och i enlighet härmed bärs det fram både oblodiga och blodiga offer; vidare, att det heliga och det allra heligaste var avbilder av den himmelska helgedomen, att prästerna, som bar fram offergåvorna efter lagens föreskrift, tjänstgjorde vid en helgedom, som var en avbild och en skugga av den himmelska, och att Kristus inte gick in i en helgedom, som är gjord med händer och blott är en bild av den sanna, utan in i själva himmelen, för att nu träda fram för Guds åsyn till vårt bästa (Hebréerbrevet 9:9, 23; 8:5; 9:24).
Den himmelska helgedom, där Jesus tjänstgör för oss, är den stora, ursprungliga helgedom, som utgjorde förebilden för den helgedom, som Mose byggde. Gud skänkte de människor, som byggde den jordiska helgedomen, Sin Ande. Den konstnärliga skicklighet, som lades i dagen under dess uppförande, var ett utslag av gudomlig visdom. Väggarna liknade massivt guld och kastade ljuset från den sjuarmade ljusstaken i alla riktningar. Skådebrödsbordet och rökelsealtaret sken som av det renaste guld. Det praktfulla täcke, som utgjorde innertak, var försett med invävda änglar i violett och rött purpurgarn och karmonsinrött garn och förhöjde platsens skönhet. Innanför det andra förhänget var den heliga shekinah, den synliga uppenbarelsen av Guds härlighet, och där kunde ingen annan, än översteprästen träda fram med livet i behåll. Den oförlikneliga härligheten i det jordiska tabernaklet var för det mänskliga ögat en avspegling av härligheten i det himmelska templet, där Kristus trätt in framför oss, för att tjänstgöra inför Guds tron.
De två avdelningarna i helgedomen på jorden motsvarar de heliga avdelningarna i helgedomen i himmelen, och arken där innehöll Guds lag. Rökelsealtaret och de andra redskap, som användes i den jordiska helgedomstjänsten, hade också sin motsvarighet i den himmelska helgedomen. I sin syn av Guds tempel i himmelen såg Johannes, att ”framför tronen brann sju facklor” Uppenbarelseboken 4:5. Han såg också en ängel ”som hade ett rökelsekar av guld, och ställde sig vid altaret. Åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på guldaltaret framför tronen.” Uppenbarelseboken 8:3. Här fick profeten lov, att se den första avdelningen i den himmelska helgedomen. Han såg sju brinnande facklor och ett guldaltare och detta motsvarade ljusstaken och rökelsealtaret i den jordiska helgedomen. Och Guds tempel i himmelen öppnades ytterligare en gång (Uppenbarelseboken 11:19), och han betraktade det allra heligaste genom det inte förhänget. Här såg han Guds förbundsark, som motsvarade den heliga kista, som Mose lät framställa till Guds lag.
De, som granskade detta ämne, fann således oemotsägliga bevis för, att det finns en helgedom i himmelen. Mose byggde den jordiska helgedomen efter den mönsterbild, som visades för honom. Paulus hävdar, att denna mönsterbild var den sanna helgedom, som är i himmelen. Johannes vittnar om, att han såg den i himmelen.
I det himmelska tempel, där Gud har Sin boning, vilar Hans tron på rättfärdighet och dom. I det allra heligaste finns Hans lag, som är rättfärdighetens stora måttstock. Det är den, hela mänskligheten skall dömas efter. Arken, som rymmer lagens tavlor, täcks av nådastolen, och framför den bär Kristus fram Sitt blod å syndarens vägnar. På detta sätt symboliseras föreningen av rättfärdighet och nåd i den plan, som är lagd för människornas frälsning. Endast den allvetande Guden kunde skapa denna förening. Och inget mindre än Hans allmakt kunde förverkliga den. Detta är en förening, som fyller hela himmelen med förundran och tillbedjan. I den jordiska helgedomen symboliserar keruberna, som andaktsfullt betraktade nådastolen, det intresse, som de himmelska härskarorna hyser för förlossningsverket. Detta är den nådens hemlighet, som änglar önskar att få inblick i – att det hela går att förena med Guds rättfärdighet, att Han rättfärdiggör den ångrande syndaren och återupprättar förbindelsen med det fallna släktet samt att Kristus kunde stiga ned och lyfta otaliga skaror upp ur fördärvets avgrund och iföra dem Sin egen rättfärdighets fläckfria kläder, för att låta dem färdas tillsammans med änglar, som aldrig har syndat, och låta dem vistas i Guds närhet för evigt.
Vid slutet på de 2 300 dagarna år 1844 var det många år sedan, som det hade funnits en jordisk helgedom. Därför måste det vara den himmelska helgedomen, som var omtalad i profetian om de 2 300 dagarna. Så skall helgedomen bli renad. Men hur kunde helgedomen i himmelen bli renad? Genom att studera Skriften och profetiorna, lärde de, som studerade dessa ting, att reningen inte skulle ske av fysiska ting, då den ju skulle ske med blod. Därför måste reningen ske från synd.
Aposteln säger: ”Alltså måste avbilderna av de himmelska tingen renas med dessa medel, men de himmelska tingen själva renas med bättre offer än de medlen.” Hebréerbrevet 9:23. För att förstå den rening profetian hänvisar till, var det nödvändigt att förstå den gärning, som utförs i den himmelska helgedomen. Det kunde bara ske, genom att studera den jordiska tjänsten, ty Paulus förklarade, att prästens tjänst där var ett exempel och en skugga av den himmelska. ”De tjänar i den helgedom som är en skuggbild av den himmelska helgedomen, enligt den föreskrift som Mose fick när han skulle bygga tabernaklet. Gud sade: Se till att du gör allt efter den förebild som du fick se på berget.” Hebréerbrevet 8:5.
Tjänsten i den jordiska helgedomen försiggick i två avsnitt: Prästerna förrättade daglig tjänst i det heliga, men en gång om året utförde översteprästen en särskild försoningstjänst i det allra heligaste, för att rena helgedomen. Dag efter dag förde den ångrande syndaren sitt offer hän till tabernaklets dörr, lade handen på offerdjurets huvud, bekände sina synder och överförde dem bildligt från sig själv till det oskyldiga djuret. Därefter blev djuret slaktat, och blodet eller köttet blev av prästerna buret in i det heliga. Dessa ceremonier avbildade syndens överförelse från den ångrande till helgedomen. Så föregick tjänsten dag efter året igenom. På så vis blev Israels synder överförda till helgedomen, och det blev nödvändigt att utföra en särskild tjänst, för att avlägsna dem.
En gång om året, på den Stora Försoningsdagen, gick prästen in i det allra heligaste, för att rena helgedomen. Den handling, som utfördes där, innebar avslutningen på årets helgedomstjänst.
På Försoningsdagen förde man fram två getabockar till tabernaklets dörr och drog lott om dem, ”en lott för HERREN och en lott för att skaffa bort synden”1 (Tredje Moseboken 16:8). Den bock, som lotten för Herren utföll för, skulle slaktas som syndoffer för folket. Därefter skulle prästen ta med blodet innanför förhänget och stänka det på nådastolen och framför denna. Det skulle också stänkas blod på rökelsealtaret, som stod framför förhänget. ”Aron skall dra lott om de båda bockarna: en lott för HERREN och en lott för att skaffa bort synden” (Tredje Moseboken 16:8). ”Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från Israels barns orenheter och överträdelser, ja, från alla deras synder. På samma sätt skall han göra med uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras orenheter” (Tredje Moseboken 16:16). {1 Kallad för Azazels bock i vissa Biblar. Övers. anm.}
”Och Aron skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen genom en man som hålls redo för detta. Bocken skall bära alla deras missgärningar på sig ut i ödemarken, och man skall släppa bocken ute i öknen.” Verserna 21 och 22. Azazels bock, som bar på synderna, släpptes inte in i Israels läger mera, och den man, som förde bort den, skulle tvätta både sig själv och sina kläder i vatten, innan han kom tillbaka.
Avsikten med hela denna ceremoni var, att bibringa israeliterna förståelse av Guds helighet och Hans avsky för synden. De skulle vidare lära sig därav, att de inte kunde komma i beröring med synden, utan att bli smittade. Det krävdes, att alla skulle ödmjuka sin själ, så länge som denna försoningshandling pågick. Allt arbete skulle upphöra, och hela Israels menighet skulle nyttja hela dagen till allvarlig ödmjukhet inför Gud, till bön, fasta och grundlig hjärterannsakan.
Den avbildande tabernakeltjänsten lär oss betydelsefulla sanningar angående försoningen. Det antogs en ställföreträdare i syndarens ställe, men synden utplånades inte av offerdjurets blod. Det tillhandahölls ett medel, för att överföra den till helgedomen. Genom att offra blod, vidgick syndaren lagens myndighet, erkände han sig skyldig till lagöverträdelse och gav uttryck för, att han ville få förlåtelse genom tron på en kommande Förlösare. På Försoningsdagen tog översteprästen ett offer från församlingen, gick in i det allra heligaste med offerdjurets blod och stänkte det på nådastolen direkt över lagen, för att uppfylla dennas krav. I sin egenskap av medlare tog han därpå synderna på sig och bar ut dem ur helgedomen, lade händerna på huvudet åt bocken tillhörig Azazel, bekände alla dessa synder över den och överförde dem på detta sätt bildligt från sig själv till bocken. Denne bar dem därefter bort, och de ansågs vara avlägsnade från folket för gott.
Sådan var den tjänst, som utfördes i den helgedom, som var en avbild och en skugga av den himmelska. Och det, som försiggick bildligt i den jordiska helgedomstjänsten, försiggår i verkligheten i den himmelska helgedomstjänsten. Efter Sin himmelsfärd inledde vår Frälsare Sin gärning som vår Överstepräst. Paulus säger: ”Ty Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.” Hebréerbrevet 9:24. I samklang med den avbildande, jordiska tjänsten, påbörjade Han Sin tjänst i det heliga och vid slutet på de profetiska dagarna år 1844, som profeten Daniel hade förutsagt, gick Han in i det allra heligaste, för att fullfölja den sista delen av Sin högtidliga gärning, helgedomens rening.
Under det gamla förbundets dagar lades folkets synder genom tro på syndoffret och genom dess blod överfördes de bildligt till den jordiska helgedomen. På samma sätt läggs de ångrandes synder under det nya förbundets dagar på Kristus genom tro och överförs i verkligheten till den himmelska helgedomen. Och liksom den avbildande reningen av den jordiska helgedomen utfördes, genom att de synder, som hade besmittat den, avlägsnades, sker den verkliga reningen av den himmelska helgedomen, genom att de synder, som är nedtecknade där, avlägsnas eller suddas ut. Men dessförinnan måste böckerna gås igenom, för att avgöra, vem som genom ånger över synden och tro på Kristus är berättigad till att inhösta nyttan av Hans försoning. Helgedomens renande inbegriper därför en undersökande domshandling. Denna måste utföras, innan Kristus kommer för att förlossa Sitt folk, ty när Han anländer, har Han Sin lön med Sig, för att återgälda envar i enlighet med vederbörandes gärningar (Uppenbarelseboken 22:12).
De personer, som följde det profetiska ordets ljus, fick klart för sig, att Kristus inte skulle komma till jorden, då de 2 300 dagarna löpte ut år 1844, utan att Han skulle gå in i det allra heligaste i den himmelska helgedomen, för att avsluta försoningen före Sin ankomst.
De förstod också, att syndoffret pekade hän till Kristus, som skulle offras, att översteprästen stod för Kristus i Hans egenskap av medlare, och att Azazels bock var en bild på Satan, som är syndens upphovsman, och på vilken de uppriktigt ångrandes synder till sist kommer att läggas. Då översteprästen i kraft av syndoffrets blod avlägsnade synderna från helgedomen, lade han dem på Azazels bock. När Kristus i kraft av Sitt eget blod avlägsnar Sitt folks synder från den himmelska helgedomen vid avslutningen av Sin medlartjänst, lägger Han dem på Satan, som kommer att bära det slutliga straffet vid domens verkställighet. Azazels bock sändes bort till ett obebott område och skulle aldrig vända åter till Israels menighet. På samma sätt kommer Satan att avlägsnas från Gud och Hans folk för evigt och bli tillintetgjord, när synd och syndare utrotas till sist.