Då Kristus gick in i det allra heligaste i den himmelska helgedomen, för att utföra det avslutande verket för människans frälsning, gav Han genom Sin tjänare sista nådens budskap, som någonsin kommer att ges till denna jord. Det är varningen från den tredje ängeln i Uppenbarelseboken 14. Omedelbart efter detta budskap såg profeten Människosonen komma i härlighet, för att inhösta jordens grödor.
Skriften säger oss, att Kristi gärning i det allra heligast började vid slutet på den profetiska tidsperioden år 1844. Till denna tidpunkt hänvisar Bibeln. ”Och Guds tempel i himlen öppnades, och hans förbundsark blev synlig i hans tempel”. Uppenbarelseboken 11:19. Förbundsarken finns i det allra heligaste, helgedomens andra avdelning. Då Kristus gick in där, för att fullfölja försoningen å syndarens vägnar, öppnades det innersta i templet och Guds ark blev synlig. För dem, som i tro hade följt Frälsarens arbete som medlare, uppenbarades Guds majestät och kraft. Då Hans härlighet fyllde templet, förmedlades ljuset från det allra heligaste till Hans väntande folk på jorden.
De, som i tro hade följt sin Överstepräst från det heliga in i det allra heligaste, fann Honom nu stå framför Guds ark, med Sitt blod som offer. I den heliga arken var Hans Faders lag, samma lag, som uttalades av Gud Själv i tordön på Sinai och som skrevs ned av Hans eget finger på stentavlorna. Inte en enda bud hade tagits bort, inte en enda bokstav hade förändrats. Då Gud gav Mose en kopia av lagen, förvarades originalet i den himmelska helgedomen. Genom att följa dess okränkbara föreskrifter, fann sanningssökarna det fjärde budet precis som det först hade förkunnats: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.” Andra Moseboken 20:8-11.
Guds Ande påverkade dem, som granskade Hans Ord. De fick den uppfattningen, att de ovetande hade överträtt detta bud, genom att åsidosätta Skaparens vilodag. De började att undersöka orsakerna till, att den första veckodagen helighölls i stället för den dag, som Gud hade helgat. De kunde i Bibeln inte finna något belägg för, att det fjärde budet hade mist sin kraft, eller att Sabbaten hade ändrats. Den välsignelse, som helgade den sjunde dagen från begynnelsen, hade aldrig återkallats. De hade av ärligt hjärta sökt, att lära känna Guds vilja och rätta sig efter den. Då de nu uppdagade, att de hade överträtt Hans lag, blev de sorgsna och visade sin trofasthet mot Gud, genom att helighålla Hans Sabbat.
Det gjordes många kraftfulla försök till, att få dem att vackla i tron. Ingen kunde undgå att se, att om den jordiska helgedomen var en avbildning av den himmelska, var den lag, som förvarades i arken på jorden, en exakt kopia av lagen i arken i himmelen, och att man inte kunde anta sanningen om den himmelska helgedomen, utan att erkänna Guds lags krav och därmed erkänna Sabbaten som vilodag enligt det fjärde budet. Här var orsaken till det bittra och beslutsamma motståndet mot den harmoniska förklaring av Bibeln, som uppenbarade Kristi tjänst i den himmelska helgedomen. Människor försökte att stänga den dörr, som Gud hade öppnat, och att öppna den dörr, som Han hade stängt. Men Han, som ”öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna”, har sagt: ”Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga”. Uppenbarelseboken 3:7, 8. Kristus hade öppnat dörren till eller tjänsten i det allra heligaste, ljuset strålade ut från denna öppna dörr i helgedomen i himmelen, och det visades, att det fjärde budet var en del av den lag, som förvaras där. Vad Gud har upprättat, förmår ingen människa att tillintetgöra.
De, som tog emot ljuset om Kristi medlartjänst och Guds lags oföränderlighet, upptäckte, att dessa sanningar beskrevs i det tredje budskapet. Ängeln tillkännagav: ”I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.’” Uppenbarelseboken 14:12.
Som motsats till dem, som håller Guds bud och tror på Jesus, utpekar den tredje ängeln en annan grupp, mot vilkens villfarelser det utfärdas en högtidlig och fruktansvärd varning: ”En annan ängel, den tredje, följde dem och sade med stark röst: ’Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin”. Uppenbarelseboken 14:9, 10. En korrekt uppfattning av de brukade sinnebilderna är en förutsättning för, att förstå detta budskap. Vad menas med vilddjuret, dess bild och märke?
På nytt vände de, som sökte sanningen, sig åter till sitt studium av profetiorna.
I Uppenbarelseboken, under symbolen av en röd drake och ett leopardliknande djur (Uppenbarelseboken 1:13), visas de jordiska regeringar, som på ett särskilt sätt trampar ned Guds lag och förföljer Hans folk. Detta krig kommer att fortsätta ända till tidens slut. Guds folk är symboliserat genom en helig kvinna och hennes barn, men de är väldigt få till antalet. Under de sista dagarna är det bara en liten rest, som överlever. Johannes omtalar dem, som håller Guds bud och bevarar Jesu vittnesbörd (Uppenbarelseboken 12:17).
De stora krafter, som kontrolleras av Katolska Kyrkan och hedendomen, symboliseras genom draken och det leopardliknande djuret. Satan har genom många århundraden utrotat Guds trofasta vittnen. Under Roms herravälde förföljdes och torterades de i över ett årtusende, men påvedömet miste sin kraft och måste upphöra med förföljelsen (Uppenbarelseboken 13:3 och 10). Här införs det en ny sinnebild. Profeten säger: ”Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden. Det hade två horn som ett lamm”. Uppenbarelseboken 13:11. Både vilddjurets utseende och faktumet, att det steg upp ur jorden, visar en nation, som symboliserar något väsensskilt från det, som symboliseras genom de tidigare använda sinnebilderna. De stora riken, som har härskat över världen, visades för Daniel som rovdjur. Dessa framträdde, då ”himlens fyra vindar stormade fram mot det stora havet.” Danielsboken 7:2. {I den danska Bibeln heter det: ”himlens fyra vindar rörde upp det stora havet”, dvs. aktivt påverkade det. Övers. anm.}
Det djur, som hade två horn som ett lamm, sågs ”stiga upp ur jorden”. Den nation, som symboliseras genom detta djur, skall alltså inte besegra andra, för att själv ta makten, utan skall stiga fram i ett hittills obesatt territorium, där den skall växa långsamt och fredligt upp.
”Det hade två horn som ett lamm”. Dessa två horn tyder på ungdom, oskyldighet och blidhet – egenskaper, som var utmärkande för Förenta Staterna. Ibland de kristna landsflyktingar, som först reste till Amerika, för att finna en tillflyktsort och slippa ifrån monarkernas förtryck och prelaternas ofördragsamhet, var det många, som beslöt sig för, att upprätta en regering grundad på medborgerlig och religiös frihet. Deras synpunkter tog sig uttryck i Oavhängighetsförklaringen, som ger ord åt den betydelsefulla sanningen, att ”alla människor är födda lika” och har en omistlig rätt till ”ett liv i frihet och strävan efter lycka.” Författningen garanterar folket rätt till självstyre, i det att folkvalda ombud skall ta fram och styra över lagarna. Man säkrade också trosfrihet, så att var och en kunde tillbe Gud i överensstämmelse med det egna samvetet. Republikanismen och protestantismen blev nationens bärande stomme. Dessa principer utgör grundvalen för dess makt och välstånd. Undertryckta och kuvade från hela den kristna världen har sökt sig till detta land med hopp och förväntan. Millioner har funnit sin tillflykt där, och Förenta Staterna har inrättat sig ibland världens mäktigaste nationer. Men djuret med horn som ett lamm ”talade som en drake”. ”Det utövar det första vilddjurets hela makt inför det och får jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret, vars dödliga sår hade blivit läkt. Det gör stora tecken och får till och med eld att falla från himlen ner på jorden i människornas åsyn. Genom de tecken det har fått makt att göra inför vilddjuret vilseleder det dem som bor på jorden. Det befaller jordens invånare att göra en bild åt vilddjuret, som har ett sår av ett svärd men levde.” Uppenbarelseboken 13:11-14.
Sinnebildens horn, som liknade ett lamms, och dess drakröst hänvisar till den slående motsättningen mellan den symboliserade nationens försäkranden och handlingar. Nationens ”tal” är de lagstiftande och dömande myndigheternas verksamhet. Denna verksamhet förnekar de frihetliga och fredliga grundsatser, som skulle vara regeringens grundval. Profetian om, att djuret talade ”som en drake” och utövade ”det första vilddjurets hela makt”, förutsäger tydligt, att det kommer att utvecklas en ofördragsamhet och förföljelselusta, som mäter sig med den, som kännetecknade de nationer, som symboliserades genom draken och det panterliknande djuret. Uttalandet om, att djuret med de tio hornen ”får jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret”, visar, att denna nation kommer att använda sin makt till att genomtvinga ett reglemente, som är en hyllning till påvedömet. En sådan handling skulle vara tvärt emot Författningens principer, innefattande själva frihetsbegreppet och Oavhängighetsförklaringens högtidliga löften. Nationens grundläggare försökte, att på ett klokt sätt värja sig mot kyrkans utövning av världslig makt, som oemotståndligt för till ofördragsamhet och förföljelser.
Varje gång, som kyrkan har uppnått världslig makt, har den använt denna till att straffa dem, som inte delat dess lärosatser. De protestantiska kyrkorna har följt romarkyrkans exempel, genom att sluta förbund med världsliga makter. Därmed har de röjt en liknande önskan om, att inskränka trosfriheten. Ett exempel på det finner vi i den engelska statskyrkans långvariga förföljelse av annorledes tänkande. På 1500- och 1600-talen måste tusentals präster, som hyste avvikande meningar, lämna sina församlingar, och många – både präster och lekfolk – ådömdes böter eller fängelse. Åtskilliga pinades först och led därpå martyrdöden. Djuret med de två hornen ”tvingar alla, små och stora, rika och fattiga, fria och slavar, att ta emot ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket, vilddjurets namn eller dess namns tal.” Uppenbarelseboken 13:16, 17. Detta är det märke, som den tredje ängeln varnar för. Det är det första vilddjurets eller katolicismens märke och det skall därför sökas ibland denna makts utmärkande kännetecken. Daniel säger: ”Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar”. Danielsboken 7:25. Och Paulus kallade samma makt fört ”laglöshetens människa”, som vill upphöja sig över Gud. Den ena förutskickelsen kompletterar den andra. Blott genom att förfalska Guds lag kunde påvedömet upphöja sig över Gud; var och en, som medvetet håller den förfalskade lagen, hyllade därigenom den makt, som hade infört förfalskningen. Att åtlyda de påvliga lagarna var ett tecken på trofasthet mot påven, i stället för trofasthet mot Gud.
Romarkyrkan har försökt, att ändra på Guds lag. Det andra budet, som förbjuder bildtillbedjan, har strukits i den förfalskade lagen, och det fjärde budet har ändrats i sådan omfattning, att den första veckodagen gjorts till vilodag, i stället för den sjunde. Men katolikerna tillkännager avgående det andra budet, att detta bud är överflödigt, eftersom det ingår i det första, och att de uttrycker lagen precis, som Gud önskar den bli uppfattad. Detta kan inte vara den förändring, som profeten förutsade. Han åsyftade en försåtlig, överlagd förändring: ”Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar.” Förfalskningen av det fjärde budet motsvarar exakt profetian. Denna förfalskning grundar sig uteslutande på kyrkans myndighet. Här har påvemakten öppet upphöjt sig över Gud.
Det hävdas ofta, att Kristus ändrade Sabbaten, men det motbevisas av Hans egna ord. I Bergspredikan sade Han: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett. Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket.” Matteusevangeliet 5:17-19.
Katolikerna medger, att det var deras kyrka, som förfalskade Sabbaten, och de understryker, att de protestanter, som helighåller Söndagen, erkänner den Katolska Kyrkans makt.
Som tecken på Katolska Kyrkans auktoritet hänvisar katolska författare till ”själva den förändring, varigenom Söndagen gjorts till vilodag, och vilket protestanterna tillåter; ty de vet, att Söndagens helighållande är ett erkännande av kyrkans rätt att stifta helgdagar, och påbjuda deras helighållande.”
Romarkyrkan har inte gett upp sin fordran på överhöghet, och när världen och de protestantiska kyrkorna erkänner den vilodag eller helgdag, romarkyrkan har infört, och förkastar Bibelns Sabbat, erkänner de därmed denna fordrans berättigande. De kan hänvisa till, att traditionernas och kyrkofädernas myndighet stödjer denna ändring, men om de gör det, glömmer de den grundregel, som skiljer dem från romarkyrkan, nämligen att ”Bibeln och Bibeln allena är protestanternas religion”. Katolikerna kan se, att protestanterna bedrar sig själva och försåtligt blundar för sakförhållandena. När rörelsen för tvunget helighållande av Söndagen får vind i seglen, kommer katolikerna att kunna fröjda sig, ty då kan de vara säkra på, att hela den protestantiska världen snart kommer att flockas runt romarkyrkans banér.
Det fjärde budet, som Rom har försökt att åsidosätta, är det enda budet i lagen, som hänvisar till Gud som himmelens och jordens Skapare, och som härigenom skiljer den sanne Guden från de falska gudarna. Sabbaten blev instiftad vid skapelsen, för att därigenom leda människornas tankar mot den sanne och levande Guden. Guds skaparkraft omtalas på många platser i den Heliga Skrift som ett kännetecken på, att Israels Gud är en suverän Gud över alla hedniska gudar. Om Sabbaten alltid hade helighållits, skulle människans sinne och kärlek ha riktats mot hennes Skapare, och ha upphöjt Honom i hennes tillbedjan, och då skulle det inte ha förekommit några avgudadyrkare, ateister eller vantrogna.
Katolikerna förklarar, att ”protestanternas helighållande av Söndagen är en hyllning, som de emot sin vilja visar den Katolska Kyrkans myndighet.” De, som förstår det fjärde budets krav, men väljer att iaktta den falska vilodagen i stället för den sanna, ärar därmed den makt, som har inrättat den. Förfalskningen av det fjärde budet är en förfalskning, som omtalas i profetian, och iakttagandet av den falska vilodagen är mottagandet av vilddjurets märke. Tidigare generationers kristna helighöll Söndagen och trodde, att de därigenom helighöll Bibelns vilodag, och det finns ännu i dag sanna kristna i alla trossamfund, också inom Katolska Kyrkan, som ärligt tror, att Söndagen är den vilodag, Gud har framhållit. Gud erkänner dessa människors goda vilja och uppriktighet. Men när Söndagens helgande genomtvingas lagvägen, och när världen blir upplyst om den sanna vilodagens krav på helgande, kommer var och en, som bryter mot Guds lag för att åtlyda en befallning, som blott vilar på romarkyrkans myndighet, att därmed upphöja påvedömet över Gud.
Men det är först, när denna sak tydligt belysts för människorna och de har fått välja mellan Guds bud och människors bud, att de, som fortfar att överträda Guds lag, tar emot ”vilddjurets märke”.
Den tredje ängelns budskap innehåller det fruktansvärdaste hot, som någonsin har uttalats mot dödliga människor. Den synd, som nedkallar Guds outspädda vrede, måste sannerligen vara förfärlig. Människorna skall inte hållas ovetande om denna betydelsefulla fråga; varningen mot denna synd skall spridas i världen, innan Guds straffdomar faller, så att alla kan veta, varför de skall straffas, och får möjlighet till, att undgå straffet.
Under denna strid kommer hela kristenheten att delas upp i två stora läger, dem, som håller fast vid Guds bud och tron på Jesus, och dem, som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot dess märke. Fastän kyrka och stat med förenade krafter kommer att försöka att få ”alla, små och stora, rika och fattiga, fria och slavar” (Uppenbarelseboken 13:16) att ta emot ”vilddjurets märke”, kommer Guds folk inte att ta emot det. Profeten från Patmos såg dem ”stå som hade vunnit seger över vilddjuret och dess bild och dess namns tal. De har Guds harpor i händerna och sjunger Moses, Guds tjänares, sång och sången till Lammet”. Uppenbarelseboken 15:2, 3. Då de, som hade tagit emot den tredje ängelns budskap och de betydelsefulla sanningar som uppenbarades för dem, blickade tillbaka på sin erfarenhet från det första förkunnandet av Kristi återkomst och besvikelsen över den överskridna tiden 1844, mindes de sin besvikelse, men så fylldes åter deras hjärtan av glädje. Ljuset från helgedomen belyste det skedda, det nu pågående och framtidens tilldragelser och de visste, att Gud ledde dem. Med nytt hopp och starkare tro samlades de, för att ge den tredje ängelns varningsbudskap.
Det arbete för en vilodagsreform, som skall uträttas i de sista dagarna, är förutsagt i Jesajas profetia: ”Så säger HERREN: Håll fast vid det som är rätt, handla rättfärdigt, ty min frälsning kommer snart, min rättfärdighet blir uppenbarad inom kort. Välsignad är den människa som gör så, den människoson som håller fast vid det, den som tar vara på sabbaten så att han inte ohelgar den, den som avhåller sin hand från att göra något ont.” ”De främlingar som har slutit sig till HERREN och som vill tjäna honom och älska HERRENS namn, ja, som vill vara hans tjänare, alla som tar vara på sabbaten så att de inte ohelgar den, och som håller fast vid mitt förbund, dem skall jag föra till mitt heliga berg. Jag skall ge dem glädje i mitt bönehus.” Jesaja 56:1, 2, 6, 7.
Dessa ord åsyftar den kristna tidsåldern, såsom framgår av sammanhanget: ”han som samlar de fördrivna av Israel: Ännu fler skall jag samla till honom, till hans församling.” Vers 8. Här förutsägs, att evangeliet skall samla icke-judarna. Det uttalas en välsignelse över dem, som på denna tidpunkt helighåller Sabbaten. Förpliktelsen att lyda det fjärde budet kvarstår alltså efter Kristi korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd och till den tidpunkt, när Hans tjänare förkunnar det glada budskapet för alla folkslag.
Genom samme profet befaller Herren: ”Bind ihop vittnesbördet och försegla undervisningen bland mina lärjungar.” Jesaja 8:16. Guds lags sigill finns i det fjärde budet. Detta är det enda av de tio buden, som innehåller både Lagstiftarens namn och titel. Det tillkännager, att Han är himmelens och jordens Skapare och därför framför alla andra ställer krav på aktning och tillbedjan. Bortsett från denna föreskrift, innerhåller de tio buden ingenting, som visar, genom vilkens myndighet lagen har utfärdats. Då påvedömet förfalskade vilodagen, avlägsnades sigillet från lagen. Jesu lärjungar är kallade, att återställa det, genom att på nytt skänka det fjärde budets vilodag dess rättmätiga plats som minne om Skaparen och som tecken på Hans myndighet.
”’Till Guds undervisning, till vittnesbördet!’” Det förekommer mängder av motstridande lärosatser och teorier, men Guds lag är det enda ofelbara rättesnöre, som alla åsikter, lärosatser och teorier skall prövas efter. Profeten säger: ”Om de inte talar enligt detta ord finns ingen morgonrodnad för dem.” Jesaja 8:20.
Åter lyder befallningen: ”Ropa med full hals, håll ej tillbaka. Höj upp din röst som en basun och förkunna för mitt folk dess överträdelse, för Jakobs hus dess synder.” Jesaja 58:1. Det är icke den onda världen, utan de, som Herren kallar för ”mitt folk”, som skall tillrättavisas för sina synder. Han säger vidare: ”Väl söker de mig dag ut och dag in och vill ha kunskap om mina vägar, som om de vore ett folk som övar rättfärdighet och inte överger sin Guds domslut.” Jesaja 58:2. Här åsyftas de människor, som tror sig vara rättfärdiga, och som till synes är ivriga Guds tjänare; men Hjärtegranskarens stränga och högtidliga förebråelse visar, att de trampar på de gudomliga föreskrifterna.
Profeten påpekar de förpliktelser, som svikits: ”Dina avkomlingar skall bygga upp de gamla ruinerna, du skall återställa grundvalar från forntida släkten. Du skall kallas ’han som murar igen sprickor’, ’han som återställer stigar, så att man kan bo i landet’. Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min heliga dag, om du kallar sabbaten din lust och förhärligar den till HERRENS ära, om du förhärligar den genom att inte gå egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala tomma ord, då skall du fröjda dig i HERREN”. Verserna 12-14. Också denna profetia tar sikte på vår tid. Brottet i Guds lag kom till, då romarkyrkan förfalskade vilodagen. Men nu är tiden inne, att den gudomligt instiftade vilodagen skall återinföras. Sprickan skall tätas, och grundvalar från forntida släkten skall återställas.
Sabbaten, som helgades genom Skaparens vila och välsignelse, helighölls av den oskyldige Adam i det heliga Eden; den helighölls även av den fallne och ångerfulle Adam, sedan han fördrivits från sitt lyckliga hem. Den helighölls av alla patriarkerna från Abel till den rättfärdige Noa, Abraham och Jakob. Då Guds utvalda folk var trälar i Egypten, glömde många Guds lag under det förhärskande avgudadyrkandet, men då Herren befriade Israel, förkunnade Han Sin lag i respektingivande majestät för den församlade folkmängden, så att de kunde känna Hans vilja och för evigt frukta och åtlyda Honom.
Från den dagen och till nu har kunskapen om Guds lag bevarats på jorden, och det fjärde budets vilodag har helighållits. Trots att det lyckades ”laglösheten människa”, att trampa Guds heliga dag under fötterna, fanns det, även då vederbörandes makt var som störst, trofasta själar, som i skymundan på avsides belägna platser visade den aktning. Sedan Reformationen har det i alla släktled funnits några, som hållit fast vid Sabbatens helgande. Trots motstånd och förföljelser har det hela tiden burits fram vittnesbörd om Guds lags oföränderlighet och om den heliga förpliktelsen, att helga den vilodag, som instiftades vid skapelsen.
Fastän denna sanning ofta har varit utsatt för förföljelse, har den alltid förkunnats. Sedan 1844 har den tredje ängelns varningsbudskap blivit förkunnat och världens uppmärksamhet har riktats mot den sanna vilodagen, och ett stadigt stigande antal personer helgar Guds helgdag.