Men många väckelser i nyare tid har skilt sig påtagligt från de uppenbarelser av gudomlig nåd, som i forna tider följde Guds tjänares arbete. Förvisso förekommer det utbrett intresse, och många påstår sig ha blivit omvända, och menigheten växer; men utfallet är likväl inte av sådant slag, att det berättigar en till att tro, att motsvarande tillväxt i andligt avseende har skett. Det ljus, som flammar upp för en tid, slocknar snart igen och lämnar sig efter ett djupare mörker, än förr. Populära väckelser vilar ofta på en vädjan till fantasin, en upphetsning av känslorna och ett tillfredsställande av lusten till det, som är nytt och överraskande. De, som blir omvända på så sätt, när ingen önskan om, att lyssna till Bibelns sanningar och känner inget intresse för profetiornas och apostlarnas vittnesbörd. Om en gudstjänst inte är sensationell, bryr de sig inte om den. Ett budskap, som vädjar till ens kyliga förnuft, väcker inget intresse. Guds Ords tydliga varningar, som tar direkt sikte på människornas eviga intressen, ges inte akt på.
För envar, som verkligen blivit omvänd, är förhållandet till Gud och allt, som hör till evigheten, det viktigaste i livet. Men var i vår tids populära kyrkor finner vi gudshängivenhetens anda? Medlemmarna ger ej avkall på sitt högmod och sin kärlek till världen. Deras omvändelse har inte gjort dem mera villiga än tidigare till att vara självförnekande – ta upp korset och följa den saktmodige och ödmjuke Jesus. Religionen hånas av vantrogna och tvivlare, eftersom många bekännande troende inte känner till trons grundvalar. Många menigheter saknar gudsfruktans kraft. Utflykter, kyrkobasarer, fina hus samt pynt och grannlåt har jagat bort tankarna på Gud. Jord och ägodelar samt världsliga sysslor upptar tankarna, och det ges ingen tid till att syssla med de eviga tingen.
Det går lika fint, att vara medlem av församlingen och ansedd person ibland de världsligt kloka. Dock omöjliggör det förbindelse med den Kristus, som dog på Golgata, så länge man väljer livets lättframkomliga väg. Aposteln Paulus säger om denna grupp av människor: ”falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!” Andra Timoteusbrevet 3:4, 5. Bli inte vilseförd av dem, följ icke deras exempel.
Som det är nu, befolkas församlingen av många med felaktig uppfattning om tron och gudshängivenheten. Dock har Herren fortfarande uppriktiga barn ibland dem, och innan Hans dom faller över världen, kommer många både ibland Ordets förkunnare och lekmännen att med glädje ta emot de stora sanningar, som Gud har låtit förkunna i vår tid, för att bereda ett folk för Herrens återkomst. Själafienden söker att hindra att detta sker, och innan en sådan rörelse uppstår, kommer han att försöka att förhindra den, genom att själv efterapa den. I de församlingar, han får i sin bedrägliga makt, kommer han att få det att verka, som om Guds särskilda välsignelse gjuts ut, och det kommer att uppstå något, som liknar stort andligt intresse. Många kommer att glädja sig över, att Gud verkar mirakulöst för dem, fastän det är en annan ande, som leder verket. I religiös förklädnad kommer Satan att försöka att vinna större inflytande över den kristna världen. Han hoppas att vilseleda många, genom att få dem till att tro, att Gud fortsatt är med i församlingen.
I många av de väckelser, som har gjort sig gällande under de senaste femtio åren, har det inflytande, som kommer att påverka framtidens mera utbredda rörelser, i större eller mindre grad varit märkbart. Detta visar sig genom känslomässig upphetsning och sammanblandning av sanning och lögn, som är väl ägnat att leda på villospår. Ingen behöver dock låta sig bedragas. I ljuset från Guds Ord är det inte vanskligt att avgöra dessa rörelsers natur. När människor inte vill ge akt på Bibelns vittnesbörd, utan vänder sig bort ifrån de entydiga, hjärterannsakande sanningar, som kräver självförnekelse och försakande av världen, kan vi vara säkra på, att Gud inte skänker Sin välsignelse. Och enligt den regel, som Kristus Själv har fastslagit: ”På deras frukt skall Ni känna dem”, är det tydligt, att dessa rörelser inte är Guds verk.
Bibelns lära om omvändelse, som Jesus talade med Nikodemus om, har nästan glömts bort. ”Jesus svarade: ’Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.’” Johannesevangeliet 3:3. Hjärtat skall omfödas av gudomlig nåd, människan skall ha ett nytt liv ovanifrån, eljest rör det sig om en ytlig bekännelse, som inte är något värd.
Paulus talade om sin egen erfarenhet, då han omtalade de viktiga händelser, som inträffar vid omvändelsen. Han sade: ”En gång levde jag utan lagen.” Han kände inte fördömelse, men då budordet kom, då han i sitt sinne insåg Guds lags omfattning och förstod sig på buden, blev synden tydlig och han dog (Romarbrevet 7:9, 10). Då han såg sig själv som syndare, fördömd av lagen, dog han. Märk, att det var Paulus som dog, inte lagen. Han säger vidare: ”Vad skall vi då säga? Att lagen är synd? Nej, visst inte! Men det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär.” Romarbrevet 7:7. ”{O}ch jag dog. Då visade det sig att budordet som skulle föra till liv, blev till död. Ty synden grep tillfället och bedrog mig genom budordet och dödade mig genom det. Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott” (Romarbrevet 7:12).
Vilken stor skillnad på de ord, som Paulus uttalade, och de ord, som kommer från många predikanter! Människor lär ut, att det inte är nödvändigt, att åtlyda Guds bud, för att bli frälst. Blott de tror på Jesus, är de säkra, men utan lagen har människan ingen förnimmelse av synd, och därför inget bruk av omvändelse. Hon kan inte se sin egen förtappade belägenhet, hon har inget behov av Jesu frälsande blod – det blod, som är människans enda hopp om frälsning.
Guds lag spelar in vid varje äkta omvändelse. Det kan inte förekomma någon sann omvändelse utan rätt insikt om synd. Skriften säger: ”synd är brott mot lagen.” Första Johannesbrevet 3:4. ”Genom lagen ges insikt om synd.” Romarbrevet 3:20. För att kunna erkänna sin synd, måste syndaren pröva sin karaktär mot Guds måttstock för rättfärdighet. Den är en spegel, som återger en rättfärdig karaktärs fullkomlighet och sätter honom i stånd till, att se sina egna karaktärsbrister. Lagen uppenbarar människans synder, men den skänker inget botemedel. Den lovar den lydige liv, men tillfogar, att lagöverträdarens lott är döden. Endast Kristi evangelium kan befria människan från syndens fördömelse eller besmittelse. Man måste därför känna ånger inför Gud, vars lag överträtts, och man måste tro på Kristus, dess försoningsoffer.
Utan verklig omvändelse sker det ingen sinnesförändring. Hos många av dem, som kallar sig för omvända, har det inte skett någon sådan förändring. Detta är orsaken till, att få av församlingens medlemmar är ett med Kristus.
”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller.” Romarbrevet 8:7. När hjärtat blir omfött och kommer i samklang med Guds lag, kommer det också i samklang med Gud. När denna mäktiga förvandling har inträffat hos syndaren, har han gått från död till liv, från synd till helighet, från lagöverträdelse och uppror till lydighet och trofasthet. Det gamla livet i fiendskap mot Gud är över, och det nya livet i försoning, i tro och i kärlek har börjat. Så uppfylls lagens krav i oss, som inte vandrar efter köttet, utan efter Anden (Romarbrevet 8:4). Felaktiga teorier om helgelse, som har sitt ursprung i åsidosättande eller förkastande av den gudomliga lagen, intar en framskjuten plats i nutidens religiösa rörelser. Dessa falska teorier medför farliga följder, och det faktum, att de hyllas av många, gör det till ett dubbelt måste, att alla får en klar uppfattning om, vad Skriften lär oss på denna punkt.
Sann helgelse är en biblisk lärosats. I sitt brev till tessalonikerna skriver Paulus. ”Detta är Guds vilja: att ni helgas”. Och han ber: ”Må fridens Gud själv helga er helt och fullt”. Första Tessalonikerbrevet 4:3; 5:23. Bibeln lär oss tydligt, vad helgelse är, och hur den uppnås.
Frälsaren bad för Sina lärjungar: ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.” Johannesevangeliet 17:17 och 19. Och Paulus säger, att de troende skall helgas ”genom den helige Ande.” Romarbrevet 15:16. Vari består den Helige Andes verk? Jesus sade till Sina lärjungar: ”Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen.” Johannesevangeliet 16:13. Och psalmisten säger: ”din lag är sanningen” {Psaltaren 119:142, King James Version}. Genom Guds Ord och Anden uppenbaras rättfärdighetens stora grundsatser i Guds lag för människorna. Och då Guds lag är ”helig och budordet heligt, rätt och gott” {Romarbrevet 7:12} och en del av Guds fullkomlighet, kommer den karaktär, som danas genom lydnad mot denna lag, också att bli helig. Kristus är ett fulländat exempel på en sådan karaktär. Han säger: ”jag har hållit min Faders bud” {Johannesevangeliet 15:10}.
Aposteln Johannes säger: ”Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” Första Johannesbrevet 2:6. ”Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga.” Första Johannesbrevet 5:3. De, som älskar Gud, kommer också att hålla Hans bud.
Ett verkligt omvänt hjärta är i överensstämmelse med de gudomliga föreskrifterna, ty dessa är heliga och goda. Låt ingen vilseleda sig själv, genom att tro att Gud kommer att godta och välsigna dem, som fortgående med vilja överträder Hans krav. Närvaron av en känd synd hämmar Andens röst och skiljer själen från Gud. Jesus kan inte bo i ett hjärta, som åsidosätter de gudomliga föreskrifterna. Gud ärar blott dem, som ärar Honom. ”Var och en som gör synd bryter mot lagen, ty synd är brott mot lagen.” ”Den som förblir i honom syndar inte. Den som syndar har inte sett honom och känner honom inte.” Första Johannesbrevet 3:4 och 6. Även om Johannes i sitt brev talar om kärlek, tvekar han inte med att uppenbara deras sanna karaktär, som påstår att de kan bli helgade, medan de fortlöpande överträder Guds lag. ”Den som säger: ”Jag känner honom” och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom.” Första Johannesbrevet 2:4.
Många tror, att helgelsen sker på ett ögonblick. Bara tro, säger de, och välsignelserna blir Dina; inga ytterligare krav ställs på mottagaren. Den kristne kommer att bli frestad till att synda, men han kämpar emot dessa frestelser. Här behöver vi Kristi hjälp. Så förenas den mänskliga svagheten med den gudomliga styrkan, och vi kan i tro säga: ”Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.” Första Korintierbrevet 15:57.
Skriften visar tydligt, att helgelsen sker gradvis. När syndaren omvänder sig och får frid med Gud genom försoningsblodet, har livet som kristen endast inletts. Nu skall han söka att gå framåt mot ”fullkomlighet” och nå fram till ”ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus” {Efésierbrevet 4:13}. Aposteln Paulus säger:
”Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket mer nu när jag inte är hos er.” Filipperbrevet 2:12. Och beträffande sig själv tillkännagav han: Jag ”jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.” Filipperbrevet 3:14. Och Petrus visar oss de steg, som för till biblisk helgelse: ”Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor. Ty om allt detta finns hos er och växer till, blir ni inte overksamma eller utan frukt när det gäller kunskapen om vår Herre Jesus Kristus. Men den som saknar detta är närsynt, ja, blind, eftersom han har glömt att han blev renad från sina tidigare synder. Var desto ivrigare, mina bröder, att göra er kallelse och utkorelse fast. Gör ni det, skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.” Andra Petrusbrevet 1:5-10.
Detta är ett dagligt arbete, som måste fortsätta hela livet!
Den falska helgelsen kommer till uttryck i självrättfärdighet, en inställning fjärran ifrån Bibelns religion, där ödmjukhet är en av Andens frukter. Profeten Daniel var ett exempel på sann helgelse. I hela sitt långa liv var han uppfylld av, att göra Mästarens arbete. Han var en man, som himmelen värdesatte, och han ärades därför på ett sätt, som bara få dödliga ärats på. Hans rena sinnelag och stora trofasthet var, tillsammans med hans ödmjukhet, något som himmelen högt värdesatte. I stället för att påstå, att han var ren och helig, jämförde denne profet sig själv med det syndiga Israel, då han å befolkningens vägnar bad: ”Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner.” ”Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga. Men Herre, för all din rättfärdighets skull, vänd din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg.” (Danielsboken 9:18 samt 15, 16 och 20.) Då Guds Son, som svar på Daniels bön, senare uppenbarade Sig för honom, utbrast han: ”när jag såg den stora synen försvann all min kraft. Färgen vek från mitt ansikte så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft kvar.” Danielsboken 10:8.
Själva åberopandet av syndfrihet är ett tydligt tecken på, att den, som hävdar sig vara syndfri, långtifrån är helig. Vederbörande kan inte ha någon sann uppfattning om Guds oändliga renhet och helighet eller av, hur långt en människa skall nå, för att stå i samklang med Guds karaktär. Bara därför att den person, som kommer med påståendet, inte har någon riktig uppfattning om Jesu renhet och upphöjda älsklighet, ej heller av syndens gräslighet och ondska, betraktar han sig själv som helig. Ju större avstånd det är mellan honom själv och Kristus, och ju mera otillräcklig hans uppfattning om den gudomliga karaktären är, desto rättfärdigare framträder han i sina egna ögon.
Den helgelse, som Skriften talar om, omfattar hela människans ande, själ och kropp. Paulus bad således för tessalonikerna: ”Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu Kristi ankomst.” Första Tessalonikerbrevet 5:23. Och han skriver till andra troende: ”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst.” Romarbrevet 12:1. På det forntida Israels tid undersöktes varje offer till Gud ingående. I fall det uppdagades fel hos det djur, som skulle offras, kasserades det, ty Gud hade befallt, att offerdjuren skulle vara lytesfria. Därför förmanas de kristna till, att frambära sina kroppar som ett levande och heligt offer, som behagar Gud. För att kunna göra det, måste alla deras förmågor och krafter bevaras i bästa möjliga skick.
Petrus säger: ”hålla er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen.” Första Petrusbrevet 2:11. Varje syndig tillfredsställelse bidrar till, att förslöa de andliga förmågorna och försvaga den intellektuella och andliga uppfattningsförmågan, så att Guds Ord och Ande blott förmår att göra ett ytligt intryck på hjärtat. Paulus skriver till korintierna: ”låt oss rena oss från all besmittelse från kött och ande och i gudsfruktan fullborda vår helgelse.” Andra Korintierbrevet 7:1. Och till Andens frukt hör: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.” Galaterbrevet 5:22, och 23.
Trots dessa inspirerade förmaningar finns det många bekännande kristna, som försvagar sina förmågor och krafter, genom att eftersträva vinning eller genom att följa modet. Många nedvärderar den mänskokropp, som skapades till Guds avbild, genom att frossa, dricka vin eller delta i förbjudna nöjen. Och i stället för att klandra dessa människor, uppmuntrar kyrkan dem ofta till att fortsätta, genom att vädja till deras aptit, deras kärlek till pengar eller deras förlustelselust, för att härigenom fylla sin skattkammare, som kärleken till Kristus inte mäktar att hålla fylld, eftersom den är för svag. I fall Jesus trädde in i vår tids kyrkor och såge festerna och vanhelgelsen, som sker där i religionens namn, skulle Han då inte driva ut de personer, som vanhelgar helgedomen, liksom Han drev ut månglarna ur templet?
Aposteln Jakob tillkännager, att visdomen ovanifrån är ”först och främst ren” {Jakobsbrevet 3:17}. Om han hade mött dem, som tar Jesu dyrbara namn på läppar besmittade av tobak, och vars utandningsluft och lekamen genomsyras av dess gräsliga stank, och som förorenar himmelens luft och tvingar medmänniskorna till, att andas in giftet; om aposteln kommit i beröring med en vana, som är i sådan motsättning till evangeliets renhet, skulle han inte då ha fördömt den som varande ”jordisk och själisk” och stammande ifrån ”de onda andarna”? Tobakens slavar, som själva förklarar, att de är fullkomligt helgade, talar om sitt hopp att komma till himmelen; men Guds Ord säger klart och tydligt, att: ”Aldrig någonsin skall något orent komma in i den”. Uppenbarelseboken 21:27.
”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva? Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp!” Första Korintierbrevet 6:19 och 20. Den människa, vars kropp är den Helige Andes tempel, låter sig icke göras till träl under en skadlig vana. En sådan persons förmågor och krafter tillhör Kristus, som har köpt honom med Sitt blod. Allt, vad han är och äger, tillhör Herren. Hur skulle han kunna vara skuldfri, i fall han slösade bort det kapital, som betrotts honom? Folk, som hävdar sig vara kristna, använder varje år enorma belopp på onyttiga och skadliga njutningsmedel, medan själar hungrar efter livets ord. Gud bestjäls på tionde och offergåvor, medan de på den ödeläggande lustens altare förbrukar mera, än de ger för att hjälpa de fattiga och stödja evangeliets förkunnelse. Om alla de, som påstår sig vara Kristi efterföljare, verkligen vore helgade, skulle de inte använda sina pengar till onyttiga och skadliga njutningsmedel, utan lägga dem i Herrens skattkammare, och så skulle de kristna vara ett exempel på avhållsamhet, självförsakelse och offervilja. Så skulle de vara världens ljus.
Världen är njutningssjuk. ”Köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda” {Första Johannesbrevet 2:16} har tagit makten över de flesta. Men Kristi anhängare har ett högre kall.
”Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er, och jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.” Andra Korintierbrevet 6:17, 18.
Det är både en förmån och en plikt för alla kristna, att ha en nära förbindelse med Kristus, och att säkra en djupgående erfarenhet av de ting, som hör Gud till; då kommer livet att vara fruktbart i goda gärningar. När vi läser om dem, som helt överlämnade sig till Gud, menar vi ofta att ett sådant liv ligger utanför det vi kan uppnå, men så här inte fallet, ty Kristus sade: ”Min Fader förhärligas, när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.
Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.” ”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.” Johannesevangeliet 15:8, 4, 5. Profeterna och apostlarna fick inte ett fullkomligt sinnelag genom ett mirakel, utan genom att använda sig av de möjligheter, som Gud gav dem, och alla, som vill göra samma ansträngningar, som de gjorde, kommer att uppnå samma utfall.
I sitt brev till korintierna sänder Paulus en hälsning ”till Guds församling i Korint, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga, tillsammans med alla dem som på varje plats där de eller vi bor, åkallar vår Herre Jesu Kristi namn. … i honom har ni blivit rika på allt, i fråga om allt tal och all insikt. … Därför saknar ni inte någon nådegåva, medan ni väntar på vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse” (Första Korintierbrevet 1:2, 5 och 7). I sitt brev till kolosserna omtalar Paulus de rika välsignelser, som Guds barn får. Han säger: ”Från den dag vi hörde om det, har vi därför inte upphört att be för er. Vår bön är att ni skall uppfyllas av kunskap om hans vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren och i allt behaga honom, när ni bär frukt i alla slags goda gärningar och växer till i kunskapen om Gud. Hans härlighets makt skall då styrka er och ge er all kraft till att vara uthålliga och tåliga i allt. Med glädje skall ni då tacka Fadern, som har gjort er värda att få del i det arv som de heliga har i ljuset.” Kolosserbrevet 1:9-12.
Genom att åsidosätta Guds lag, har kyrkan förlorat evangeliets välsignelser ur sikte. Det råder i dag stort behov av biblisk omvändelse och helgelse, som medför ändring av sinne och karaktär. Människor, som blir medlemmar av församlingen utan verklig insikt om synd, utan omvändelse, utan verklig kunskap om Guds lag, är orsaken till kyrkans svaghet och efterapning av världen.