”’På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten, som står som försvarare för dina landsmän. Det kommer en tid av nöd, som inte har haft sin like ända från den dag då människor blev till, ända till den tiden. Men på den tiden skall alla bland ditt folk bli frälsta som finns uppskrivna i boken.” Danielsboken 12:1.
När förkunnelsen av den tredje ängelns budskap avslutas, ljuder inte längre nådens maning till jordens brottstyngda invånare. Guds folk har utfört sin gärning. De har fått ”särlaregnet”, ”hugsvalelsen från Herrens ansikte”, och de är beredda på den nödens tid, som väntar dem. Änglar hastar fram och tillbaka i himmelen. En ängel, som vänder tillbaka från jorden, meddelar, att hans gärning är fullbordad. Världen har för sista gången ställts på prov, och alla, som visat sig trofasta mot de gudomliga föreskrifterna, har fått ”den levande Gudens sigill”. Så upphör Jesus med, att gå i förbön för människorna i den himmelska helgedomen. Han lyfter Sina händer och säger med hög röst. ”Det är klart” och alla änglarna tar av sig sina kronor, medan Han uttalar detta högtidliga meddelande: ”Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig.’” Uppenbarelseboken 22:11. Allas ärende har avgjorts till liv eller död. Kristus har sonat Sitt folks synder och utraderat dem. Nu skall ”riket och herraväldet och härligheten, som tillhör alla riken under himmelen”, snart ges till Frälsarens arvingar, och Jesus skall härska som konungarnas Konung och herrarnas Herre.
När Han lämnar helgedomen, täcker mörker världens invånare. I denna fruktansvärda stund måste de rättfärdiga leva inför den helige Gudens åsyn utan en försvarare. Den tygel, som har hållit tillbaka de onda, avlägsnas, och Satan får nu jordens befolkning fullständigt i sitt våld.
Guds folk kommer då att slungas ut i de lidanden och kval, som profeter benämner en nödens tid för Jakob.
”Så säger HERREN: Ett rop av förfäran har vi hört, fruktan och ingen frid. Fråga och tänk efter: Brukar män föda barn? Eller varför ser jag alla män hålla sina händer på höfterna som kvinnor i barnsnöd, och varför har alla ansikten blivit så dödsbleka? Ve! Detta är en stor dag, ingen är den lik. En tid av nöd är detta för Jakob, men han skall bli räddad ur den.” Jeremia 30:5-7.
Den kvalfulla natt, då Jakob kämpade i bön och bad om, att bli befriad ur Esaus hand (Första Moseboken 32:24-30), avbildar Guds folks erfarenhet i nödens tid. På grund av det bedrägeri, Jakob hade begått för att få sin fars välsignelse, som var tilltänkt för Esau, hade han flytt för livet, ty han fruktade sin brors hotelser om, att slå ihjäl honom. Efter att i många år ha levat i landsflykt, beslöt han sig för på Guds befallning, att vända åter till sitt födelseland med sina hustrur och barn samt sin boskap. Då han nådde gränsen till landet, hörde han till sin förfäran, att Esau närmade sig med en stor här. Han kom utan tvivel, för att söka hämnd. Jakob och hans sällskap var obeväpnade och försvarslösa och skulle säkert ha besegrats. Ångestens och fruktans börda förvärrades av självförebråelsernas tunga börda, ty det var hans egen synd, som hade framkallat den fara, han svävade i. Hans enda hopp var, att Gud ville vara honom nådig. Hans enda svar måtte bli bön. Men han gjorde allt, vad han förmådde, för att sona orätten mot brodern och undvika den hotande faran. På samma sätt bör Kristi efterföljare, när de närmar sig nödens tid, göra allt, för att framstå i rätt ljus inför folket, avlägsna fördomar och avvända den fara, som hotar trosfriheten.
Efter att ha sänt bort sin familj, för att de inte skall behöva bevittna hans förtvivlan, drar Jakob sig undan, för att be till Gud. Han bekänner sin synd, tackar Gud för all den nåd, Han har visat honom, och hänvisar ödmjukt till det förbund, Gud har ingått med hans fäder, och till de löften, Gud har gett honom i den nattliga synen i Betel och under landsflykten. Den avgörande stunden i hans liv är inne. Allt står på spel. I mörkret och ensamheten fortsätter han att be och ödmjuka sig inför Gud. Plötsligt läggs det en hand på hans skuldra. Han tror, att det är en fiende, som är ute efter hans liv, och börjar att brottas med honom, med förtvivlans kraft. När dagen gryr, hämtar främlingen övermänsklig styrka. Den starke mannen tycks bli lamslagen av hans beröring och faller hjälplös och gråtande den mystiske motståndaren om halsen. Nu vet Jakob, att han har kämpat med förbundets ängel. Fastän han blivit halt och lider svåra smärtor, håller han fast vid sin föresats. På grund av sin synd har han länge plågats av rolöshet, samvetsförebråelser och bedrövelse. Nu måste han bli säker på, att han blivit förlåten. Den gudomlige främlingen tycks vilja gå, men Jakob klamrar sig fast vid honom och ber om en välsignelse. Ängeln säger: ”’Släpp mig, ty morgonrodnaden har gått upp’”, men patriarken ropar: ”’Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.’” Vilken tillit och vilken fasthet samt uthållighet! Hade Jakobs anhållan varit skrytsam och utmanande, skulle han genast ha tillintetgjorts, men han visade en tillit, som man endast finner hos dem, som medger sin svaghet och ovärdighet och som litar på den barmhärtige Guden, som håller Sitt förbund.
Han ”kämpade med ängeln och vann seger”. Hosea 12:4. Genom ödmjukhet, ånger och självöverlåtelse segrade denne syndige, vilsegångne man mot Himmelens Majestät. Han höll skälvande fast vid Guds löften, och den oändliga Kärlekens hjärta kunde inte vända sig bort från syndarens bön. Som tecken på hans seger och som uppmuntran till andra om, att följa hans exempel, ändrades hans namn från det, som påminde om hans synd, till det, som erinrade om hans seger. Och det faktumet, att Jakob segrade över Gud, var ett löfte om, att han skulle segra över människor. Han fruktade inte längre för, att möta sin broders vrede, ty Herren var hans försvarare.
Satan hade anklagat Jakob inför Guds änglar och hade krävt rätten, att utplåna honom på grund av hans synd. Han hade lockat Esau till, att marschera honom i möte, och i loppet av den långa natten, under vilken patriarken brottades med Gud, försökte Satan att fylla honom med sådana skuldkänslor, att han skulle tappa modet och släppa taget om Gud. Jakob drevs nästan till förtvivlan, och han visste, att utan himmelsk hjälp skulle han gå förlorad. Han ångrade sin stora synd, och han tiggde Gud om barmhärtighet. Han ville inte ge upp sin föresats, utan höll fast i ängeln och bad ur hjärtats djup, tills han segrade.
Liksom Satan ledde Esau till att dra åstad mot Jakob, kommer han att locka de gudlösa till att tillintetgöra Guds folk i nödens tid. Och liksom han riktade beskyllningar mot Jakob, kommer han att göra det mot Guds folk. Han räknar hela mänskligheten som sina undersåtar, men den lilla hjord, som lyder Guds bud, kommer icke att erkänna hans överhöghet. Om han kunde utrota dessa människor från jorden, skulle hans seger vara säker. Han ser, att heliga änglar vakar över dem, och därav drar han slutsatsen, att deras synder har förlåtits. Men han vet inte, att deras ärenden avgjorts i den himmelska helgedomen. Han känner till alla de synder, som han har frestat dem till att begå, och dessa synder lägger han fram inför Gud, i det att han gör dem långt värre, än de egentligen är, och påstår, att dessa människor i lika hög grad som han själv har gjort sig förtjänta av Guds vrede. Han förklarar, att Guds rättfärdighet strider mot, att tillge deras synder och samtidigt utplåna honom och hans änglar. Han hävdar, att de är hans byte, och kräver att de utelämnas, så att han kan döda dem.
När Satan beskyller Guds folk för att vara syndiga, ger Gud honom tillåtelse att pröva dem till det yttersta. Deras tillit till Gud och deras tro och uthållighet kommer att prövas hårt. Men när de tänker tillbaka på gångna dagar, vacklar deras hopp, ty de kan bara se ringa gott under hela sin levnad. De är fullt medvetna om sina egna svagheter och sin ovärdighet. Satan försöker att förfära dem med tanken på, att deras sak är hopplös, och att deras besmittelse aldrig går att tvätta bort. Han hoppas att kunna krossa deras tro, så att de kommer att falla för hans frestelser och bryta sin pakt med Gud.
Fastän Guds folk kommer att vara omgivna av fiender, som blott önskar att tillintetgöra dem, är den ångest, de känner, inte ångest för förföljelse för sanningens skull. De fruktar, att de ännu inte har ångrat alla sina synder, och att de på grund av egna brister inte kommer att vara i stånd till, att låta Frälsarens löfte gå i uppfyllelse: ”Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet, skall jag bevara dig och rädda dig ur prövningens stund, som skall komma över hela världen och sätta dess invånare på prov.” Uppenbarelseboken 3:10. Om de bara kunde få en försäkran om syndernas förlåtelse, skulle de inte vika tillbaka för tortyr eller döden; men skulle det visa sig, att de vore ovärdiga, och de miste livet på grund av sina egna karaktärsfel, skulle Guds heliga namn bli vanärat.
Överallt hör de planer om förräderi och ser de upproriska i verksamhet, och de när en stark önskan om, en innerlig själens längtan efter, att detta stora avfall snart måtte vara över, och att de ondas ondska skulle upphöra. Men medan de ber Gud om att stoppa upproret, gör de sig bittra förebråelser, eftersom de inte själva besitter mera styrka till att motstå och tillbakavisa ondskans flodvåg. De känner, att om de alltid hade använt alla sina förmågor i Kristi tjänst och gått framåt från klarhet till klarhet, skulle Satans krafter inte kunna uträtta så mycket mot dem.
De ödmjukar sina själar inför Gud, hänvisar till, att de har ångrat sina talrika synder, och klamrar sig fast vid Frälsarens löfte: ”Låt honom gripa tag om min styrka, för att sluta fred med mig, så skall han sluta fred med mig” Jesaja 27:5 (enligt den engelska Bibeln). Deras tro rubbas inte, fastän deras böner inte genast besvaras. Även om de lider stor ångest, fruktan och många kval, upphör de inte med sina böner. De klänger sig fast vid Guds kraft, liksom Jakob häftade vid ängeln, och deras själar ropar: ”Jag släpper Dig inte, förrän Du välsignar mig!”
Om Jakob inte tidigare hade ångrat den synd, han hade begått, då han säkrade sig förstfödslorätten med bedrägeri, skulle Gud inte ha hört hans bön och i nåd skonat hans liv. Och om Guds folk i nödens tid, när de pinas av ångest och kval, skulle komma på synder, som de inte hade bekänt, skulle de inte stå ut; då skulle förtvivlan slå sönder deras tro, och de skulle inte tillitsfullt kunna be Gud om frälsning. Men ehuru de förnimmer sin stora ovärdighet, har de inga obekända synder. Deras synder har i förväg förpassats till domen och utraderats, och de kan inte längre erinra sig dem.
Satan förleder vissa till att tro, att Gud kommer att överse med deras otrohet i livets mindre angelägenheter, men Herren visar i Sitt handlingssätt mot Jakob, att Han inte tänker godkänna eller tåla det onda. Alla de, som försöker att ursäkta eller dölja sina synder, och som låter dem vara kvar i himmelens böcker icke bekända och icke förlåtna, kommer att besegras av Satan. Ju högre deras ämbete är, och ju finare ställning de innehar, desto värre är deras synder i Guds ögon, och desto säkrare är deras store motståndares seger. De, som väntar med att bereda sig för Herrens dag, kommer inte att vara i stånd till att göra det under nödens tid eller vid någon senare tidpunkt. För dem kommer det ej att finnas något hopp. De, som kallar sig för kristna, men som går oförberedda in i den sista, fruktansvärda striden, kommer att i sin förtvivlan tillstå sina synder i ord, som brinner av sorg och ånger, medan de gudlösa skadeglatt triumferar över deras förtvivlan.
Jakobs erfarenhet visar också, att Gud inte kommer att förkasta den, som blivit lurad, frestad eller lockad till att synda, och som vänt åter till Honom, uppfylld av sann ånger. Medan Satan försöker, att tillintetgöra sådana personer, kommer Gud att låta Sina änglar trösta och beskydda dem i farans stund. Satans angrepp är beslutsamma och kraftfulla, och hans bedrägerier är fruktansvärda, men Herren fäster blicken på Sitt folk, och Han hör deras rop. Deras lidanden är stora, och ugnens flammor tycks nära nog förtära dem, men den Store Mästaren kommer att föra fram dem såsom prövade i elden. Guds kärlek till Sina barn är oförändrad under denna, deras svåraste, nödtid, såsom i medgångens ljusaste dagar; men de tycks ändå bokstavligen hamna i en brinnande ugn. Detta är nödvändigt, för att deras jordbundenhet skall gå att avlägsna, och Kristi bild fullkomligt framträda.
Den smärtsamma och kvalfyllda tid, som väntar oss, kommer att kräva en tro, som kan stå ut med trötthet och svält. Den måste vara en tro, som håller måttet, även om den prövas till det yttersta. Nådens tid har inrättats, för att vi skall bereda oss på nödens tid. Jakob segrade, eftersom han var uthållig och beslutsam. Hans seger är ett bevis på den kraft, som finns i uthållig bön. Alla de, som håller fast vid Guds löften, såsom Jakob gjorde, och är lika uppriktiga och uthålliga som han, kommer att segra, såsom han segrade. De, som vägrar att vara självförnekande, ödmjuka sig inför Gud och be länge och innerligt om Hans välsignelse, kommer inte att få den. Blott ett fåtal vet, vad det vill säga, att kämpa med Gud. Blott ett fåtal har känt själen längta efter Gud med en längtan och en kraft, som hotar att spränga dem. När vågor av förtvivlan, som inget språk kan beskriva, sköljer över den bedjande, är det bara ett fåtal, som med orubbad tro klamrar sig fast vid Guds löften.
De, som bara utövar en smula tro nu, löper väldigt stor risk att falla för Satans bedrägeri och det påbud, som tillkännages, för att tvinga samvetet. Och även om de består provet, kommer ångesten och förtvivlan att bli större för dem i nödens tid, eftersom de aldrig har vant sig vid, att sätta sin lit till Gud. Den erfarenhetsmässiga tro, som de har försummat att tillägna sig, kommer de att måsta förvärva under de svåraste förhållanden.
Det är nu, som vi bör lära känna Gud, genom att lita på Hans löften. Änglar antecknar alla de böner, som är ärliga och uppriktiga. Vi bör hellre ge avkall på själviska glädjeämnen, än att försumma umgänget med Gud. Om vi äger Hans välbehag, är även den djupaste fattigdom och den största självförnekelse bättre, än rikedom, ära, bekvämlighet och vänskap utan Guds gillande. Vi bör ta oss tid till att be. Om vi låter tankarna vara upptagna av världsliga intressen, ger Gud oss möjligtvis tid, genom att beröva oss våra avgudar av guld, av hus, eller av fruktbar jord.
De unga skulle inte förledas till synd, om de ville avstå från att följa andra stigar, än den, på vilken de kan be om Guds välsignelse. Om de budbärare, som förkunnar den sista, högtidliga varningen för världen, ville be om Guds välsignelse på ett icke kyligt, likgiltigt och matt sätt, utan med en innerlig tro som Jakob, skulle de finna många platser, där de kunde säga: ”’Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats.’” Första Moseboken 32:30. Himmelen skulle betrakta dem som furstar och de skulle få kraft till seger hos Gud och människor.
Den nödens tid, som hittills inte haft sin motsvarighet, skall snart komma över oss, och vi kommer då att behöva en erfarenhet, som vi ännu inte äger, och som många är för slöa att skaffa sig. Det händer ofta, att tanken på obehagligheter är mera omfattande, än själva obehagligheterna, men detta gäller inte för den kris, som väntar oss. Inte ens den mest levande fantasiförmåga kan föreställa sig graden av nödens tid.
Medan vår store Överstepräst ännu uträttar försoning för oss, bör vi söka fullkomlighet i Kristus.
Guds försyn är den skola, i vilken vi skall lära oss att förvärva Jesu saktmod och ödmjukhet. Herren visar oss alltid livets sanna mål, och inte den väg, vi själva skulle välja, eftersom denna verkar vara den bekvämaste och behagligaste. Ingen kan försumma eller skjuta upp detta arbete, utan att försätta den egna själen i största fara.
I en syn hörde aposteln Johannes en högljudd röst från himmelen säga: ”Men ve dig, du jord och du hav, ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.’” Uppenbarelseboken 12:12. De händelser, som föranleder den himmelska röstens rop, är förfärliga. Satans harm växer, när hans tid blir kortare, och hans bedrägliga och ödeläggande verk kommer att nå sin höjdpunkt under nödens tid.
Guds tålamod är slut. Världen har försmått Hans nåd, föraktat Hans kärlek och trampat på Hans lag. De ogudaktiga har överträtt nådatidens gränser. Guds Ande, som de gudlösa stadigt har vägrat att ta emot, har dragits undan. Utan den gudomliga nådens sköld står de skyddslösa mot Satan, som kommer att slunga jordens befolkning ut i den sista, stora nöden. När Guds änglar inte längre håller de mänskliga lidelsernas våldsamma stormar i schack, kommer alla stridens element att släppas lös. Hela världen kommer att rammas av en ödeläggelse, som blir värre än den, som drabbade Jerusalem.
En enda ängel dräpte alla Egyptens förstfödda och fyllde därmed landet med sorg. Då David var olydig mot Gud, genom att räkna folket, var det en ängel, som orsakade den fruktansvärda ödeläggelse, varmed hans synd straffades. Samma ödeläggande makt, som de heliga änglarna använder sig av på Guds befallning, kommer att användas av onda änglar med Guds tillåtelse. Krafterna står nu redo, och de väntar bara på Guds tillåtelse till att sprida förstörelse överallt.
Förfärliga syner av övernaturligt slag kommer snart att visas på himlen som tecken på mirakelverkande demoners arbete. Demoniska andar kommer att gå ut till jordens kungar och till hela världen, för att bedra dem och förmå dem till, att förena sig med Satan i hans sista kamp mot himmelens styre. Dessa Satans redskap kommer att bedra både regenter och undersåtar. Människor kommer att träda fram och utge sig för att vara Kristus, och de kommer att göra anspråk på den titel och den tillbedjan, som tillkommer världens Frälsare. De kommer att utföra mirakulösa helanden och kommer att påstå, att de har mottagit himmelska uppenbarelser, som strider mot Bibelns vittnesbörd.
Som höjdpunkt i det stora, bedrägliga dramat kommer Satan själv att utge sig för att vara Kristus. Kyrkan har länge sagt sig betrakta Frälsarens återkomst som sitt hopps fullbordande. Nu kommer den store bedragaren att få det att se ut, som om Kristus kommit igen. I olika trakter av världen kommer Satan att visa sig för människor som ett majestätiskt och strålande väsen, som liknar den beskrivning av Guds Son, som Johannes har gett i Uppenbarelseboken 1:13-15. Den härlighet, som omger honom, överträffar allt, som människorna hittills har sett. Ett segerrop genljuder över jorden: ”Kristus har kommit! Kristus har kommit!” Folket kastar sig tillbedjande i dammet inför honom, och han lyfter händerna och välsignar dem, liksom Kristus välsignade lärjungarna, då Han var på jorden. Hans stämma är mild och dämpad, men vidunderligt melodiös. I blid och medkännande ton förkunnar han några av de vidunderliga sanningar, som Frälsaren uttalade. Han botar folks sjukdomar, och sedan säger han, fortsatt iförd Kristi gestalt, att han har gjort Söndagen till vilodag, och att alla skall helighålla den dag, som han har välsignat. Han förklarar, att de, som fortsätter att helga den sjunde dagen, vanhelgar hans namn, genom att vägra att lyssna till de änglar, som sänts till dem med ljus och sanning. Detta är det stora, nästan oemotståndliga, bedrägeriet.
Liksom de samariter, som låtit sig vilseledas av trollkarlen Simon, låter mänskligheten, från den minste till den störste, sig bedras av dessa trolldomskonster och ropar: Detta är ”den Guds kraft som man kallar Den stora kraften.’” Apostlagärningarna 8:10.
Men Guds folk kommer inte att bli bedraget. Den falske Kristus förkunnar en lära, som strider mot den Heliga Skrift. Han välsignar dem, som tillber vilddjuret, om vilka Bibeln säger, att de skall dricka av Guds oblandade vredesvin.
Skriften lär ut, att: ”liksom blixten går ut från öster och syns ända borta i väster, så skall Människosonens ankomst vara.” Matteusevangeliet 24:27. ”Se, han kommer med molnen, och varje öga skall se honom, även de som har genomborrat honom, och alla jordens stammar
skall jämra sig över honom. Ja, amen.” Uppenbarelseboken 1:7. ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå.” Första Tessalonikerbrevet 4:16. ”Då skall Människosonens tecken synas på himlen, och jordens alla folk skall jämra sig, när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet. Med starkt basunljud skall han sända ut sina änglar, och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ända till den andra.” Matteusevangeliet 24:30, 31. Blott de, som flitigt har granskat Bibeln och tagit emot kärleken till sanningen, kommer att skyddas mot det ohyggliga bedrägeri, som besegrar världen. Med hjälp av Bibelns vittnesbörd kommer dessa människor att känna igen bedragaren, trots hans förklädnad.
Prövningens tid kommer att stunda för alla. När människorna siktas i frestelsens såll, skall det visa sig, vilka de sanna kristna är. Är Guds folk så fast förankrat i Guds Ord, att det inte kommer att tro på det, som det skådar med egna ögon? Kommer det i en sådan kris att klamra sig fast vid Bibeln och den allena? Om det låter sig göras för Satan, kommer han att hindra dem från att förbereda sig för, att stå fasta på den dagen. Han kommer att ordna omständigheterna så, att vägen spärras för dem – snärja dem med jordiska skatter och lägga en stor och tung börda på dem, så att deras hjärtan befattar sig med livets bekymmer. Då skall prövningens dag komma över dem likt en tjuv.
Satan kommer att fortsätta med sitt dubbelspel. Han kommer att ge sken av, att vara den store välgöraren. Han kommer med bländande under att lägga världen under sin makt, och samtidigt kommer han att orsaka oroligheter, blodsutgjutelser och olyckor, som Guds folk kommer att få skulden för. Han kommer också att orsaka naturkatastrofer överallt på jorden, för att härigenom öka hatet mot Guds folk. Gud tvingar ingens vilja eller samvete, medan Satan däremot kommer att använda sig av de ohyggligaste ting, för att vinna kontrollen över människorna och för att säkra deras tillbedjan. Satans verk kommer att stå i överensstämmelse med människornas vilja, men strida mot Guds heliga lag.
I den sista striden kommer Sabbaten att bli det särskilda stridsämnet för hela den kristna världen. Världsliga ledare och prästerskapet kommer att sluta sig samman, för att genomtvinga helighållandet av Söndagen, och om passande medel inte åstadkommer detta, kommer det att stiftas ytterst stränga lagar.
Det kommer att göras gällande, att de få, som motsätter sig en kyrklig förordning och en av landets lagar, inte borde tålas. Så stiftas det en lag mot dem, som helighåller det fjärde budets vilodag. Enligt denna lag har de gjort sig förtjänta av det strängaste straff, och den ger folket tillåtelse, att vid en viss tidpunkt slå ihjäl dem. Romarkyrkan i den gamla världen och den avfallna protestantiska i den nya världen kommer att använda ett liknande tillvägagångssätt mot dem, som följer alla de gudomliga föreskrifterna.
När kristenhetens härskare har vidtagit en lag mot dem, som lyder Guds bud, så att de står utan statens beskydd och är prisgivna inför dem, som önskar att tillintetgöra dem, kommer Guds folk att fly ifrån städerna och byarna och samlas i grupper i ensliga, fjärran belägna trakter. Många kommer att uppsöka bergens fästningar. Liksom de kristna i Piemontes dalar, kommer de att göra jordens tinnar till sina helgedomar och tacka Gud för klippfästena (Jesaja 33:16). Men många från alla folkslag och samhällsklasser, höga och låga, rika och fattiga, svarta och vita, kommer att utsättas för det mest orättfärdiga och gruvliga slaveri. Guds älskade barn kommer att uppleva ett antal dystra dagar, bundna i kedjor inspärrade bakom fängelsemurar, dömda till döden, vissa tillsynes lämnade att dö av svält i mörka, avskyvärda fängelsehålor. Inget mänskligt öra hör deras röster, och ingen mänsklig hand är redo, att ge dem hjälp.
Kommer Herren att glömma Sitt folk i denna mörka tid? Glömde Han den trofaste Noa, då världen straffades genom syndafloden? Glömde Han Lot, då det kom ned eld från himlen och förtärde städerna på slätten? Glömde Han Josef, då denne i Egypten var omgiven av avgudadyrkare? Glömde Han Elia, då Isebels ed hotade honom med samma öde som Baals prästers? Glömde Han Jeremia, då denne satt i en mörk och dyster håla i fängelset? Glömde Han de tre trofasta männen i den rödglödgade ugnen, eller Daniel i lejongropen?
När Guds straffdomar faller över jorden, kommer de ogudaktiga att dö att svält och törst. Men Kristus kommer ej att överge dem, som är Hans ögonsten, och som Han har köpt med Sitt dyra blod. Även om Guds folk lider och saknar mat, kommer de inte att avlida. Heliga änglar kommer att sörja för, att de rättfärdiga får mat och vatten. Jesus sade till Sina lärjungar: Tänk på korparna, de varken sår eller skördar, och de har inte förrådskammare eller lada, och dock ger Gud dem deras föda. Hur långt viktigare än fåglarna är inte Ni (Lukasevangeliet 12:24)! ”Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt? Och inte en enda faller till marken utan er Faders vilja. På er är till och med alla hårstrån räknade. Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.” Matteusevangeliet 10:29-31.
Men i människornas ögon kommer det att te sig, som om Guds folk snart måste besegla sitt vittnesbörd med sitt blod, såsom martyrerna gjort före dem. De börjar själva att frukta, att Herren kommer att låta dem falla i fiendehänder. Denna tid kännetecknas av ångest, och både dag och natt ropar de till Gud om befrielse. De onda jublar och spörjer spefullt: ”Var är nu Er tro? Varför räddar Gud Er inte ur våra händer, om Ni verkligen är Hans folk?” Men de väntande kommer ihåg Jesu död på Golgatas kors, och att översteprästerna och rådsherrarna hånfullt ropade: ”’Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom.” Matteusevangeliet 27:42. Liksom Jakob kämpar de alla med Gud. Deras ansikten röjer den inte kampen. De är alla bleka, men de upphör inte med sina innerliga böner.
Om människor ägde gudomlig synförmåga, skulle de se skaror av änglar, som är väldiga i kraft, uppställda omkring dem, som har bevarat ordet om uthållighet i Jesus. Med blid medkänsla har änglarna iakttagit deras kval och hört deras böner. De inväntar sin ledares befallning om, att rädda dem ur faran, men de måste vänta ytterligare en liten stund. Guds folk måste tömma kalken och döpas med dopet. Den väntan, som smärtar dem så djupt, är det bästa svaret på deras böner. Medan de försöker att vänta tillitsfullt på, att Herren skall gripa in, nödgas de att utöva tro och bevara hoppet och uthålligheten, vilket de hade gjort i alltför ringa grad under sin kristna erfarenhet. Men för de utvaldas skull kommer deras nödtid likväl att förkortas.
Slutet kommer snabbare, än människorna väntar sig. Vetet kommer att samlas in och bindas i kärvar och läggas i Guds lada, och ogräset kommer att bindas i knippor och kastas i förintelsens eld.
De himmelska änglarna fortsätter troget att hålla vakt. Fastän det med lag fastställts en tidpunkt, vid vilken Guds lydiga anhängares fiender får slå till emot dem, kommer somliga av dessa att gå lagen i förväg och försöka, att beröva dem livet före den bestämda tiden. Men ingen kan forcera de mäktiga vaktposter, som omringar alla de trofasta själarna. Några angrips under sin flykt från städerna och byarna, men de svärd, som höjs emot dem, bryts sönder och faller till jorden likt vissnade strån. Andra försvaras av änglar, som uppträder i krigares gestalt.
I alla tidsåldrar har Gud använt heliga änglar till, att undsätta och befria Sitt folk.
Himmelska väsen har aktivt gripit in i människors angelägenheter. De har visat sig i kläder, som strålat likt blixten, och de har kommit i form av män klädda som vägfarande. Änglar har i mänskoskepnad visat sig för Guds män. De har vilat under ekarna vid middagstid, som om de varit trötta. De har tagit emot gästfrihet i människors hem. De har om natten varit vägvisare för vilsegångna resande. De har med egna händer tänt elden på altaret. De har öppnat fängelseportar och befriat Guds tjänare. Klädda i himmelsk rustning, kom de för att rulla bort stenen från Frälsarens grav.
Änglar är ofta på plats i mänsklig gestalt, när de rättfärdiga samlas. De besöker också de ondas församlingar, som då de begav sig till Sodom, för att utarbeta en rapport över invånarnas gärningar, så att det kunde avgöras, om de hade överskridit gränsen för Guds tålamod. Herren är barmhärtig, och av hänsyn till de få, som verkligen tjänar Honom, förhindrar Han katastrofer och förlänger freden för många. De, som syndar mot Gud, anar inte, att de har de få trofasta att tacka för livet, trots att de brukar förlöjliga och förtrycka dessa.
Ehuru denna världs härskare inte vet om det, har änglar ofta deltagit i deras rådsmöten och tagit ordet. Människor har riktat blicken mot dem, och människor har hört deras ord. Mänskliga läppar har uttalat sig emot deras förslag och har gjort narr av deras råd, och mänskliga händer har angripit och misshandlat dem. I rådsförsamlingarna och rättssalarna har dessa himmelska sändebud visat ingående kunnande om människornas historia. De har visat sig bättre ägnade, att tala för de förtrycktas sak, än till och med de duktigaste och mest vältaliga försvarare. De har kullkastat planer och förhindrat ondska, som i hög grad skulle ha försinkat Guds verk och vållat Hans folk stort lidande. ”Herrens ängel slår sitt läger omkring dem som fruktar honom, och han befriar dem” i farans och nödens stund. Psaltaren 34:8.
Uppfyllda av längtan, väntar Guds folk på tecknen på sin Konungs ankomst. När väktaren tillfrågas: ”vad återstår av natten?”, svarar han utan tvekan: ”’Morgon kommer,
ändå är det natt.” Jesaja 21:11-12. Ljuset skiner på skyarna ovanför bergstopparna. Snart skall Hans rättfärdighet uppenbaras. Rättfärdighetens Sol skall snart börja att stråla. Både morgonen och natten är nära, den ändlösa dagens morgon för de rättfärdiga, inledningen till evig natt för de gudlösa.
Medan de kämpande fortsätter att be till Gud, tycks nästan den slöja, som skiljer dem från det osynliga, att dras åt sidan. Himmelens morgonrodnad glöder i den eviga dagens gryning, och som änglasång lyder orden: ”Håll fast vid Ert förbund. Hjälp är på väg.” Kristus, den mäktige segerherren, räcker en krona av oförgänglig härlighet fram mot Sina trötta stridsmän, och Hans stämma når dem från de öppna portarna: ”Se, Jag är med Er. Var inte rädda. Jag känner alla Era sorger. Jag har utstått Era kval. Ni strider inte mot kända fiender. Jag har utkämpat kampen för Er, och i Mitt namn skall Ni mer, än segra!”
Vår dyrbare Frälsare kommer att sända hjälp precis när vi behöver det. Vägen till himmelen har helgats genom Hans fotspår. Varje törne, som rispar våra fötter, har också rispat Hans. Varje kors, som vi kallas att bära, har Han redan burit. Herren tillåter strid, för att därigenom bereda själen för frid. Nödens tid blir en fruktansvärd prövning för Guds folk, men under denna tid bör varje uppriktigt troende se uppåt, och i tro kommer han då att se den omgivande regnbågen.
”Så skall Herrens friköpta vända tillbaka och komma till Sion med jubel. Evig glädje skall kröna deras huvuden, fröjd och glädje skall komma över dem, men sorg och suckan skall fly bort. Jag, jag är den som tröstar er. Vem är då du, att du fruktar för människor som skall dö, för människobarn som blir som torrt gräs, att du glömmer HERREN, din Skapare, han som spände ut himlen och lade jordens grund, och att du ständigt dagen igenom fasar för förtryckarens vrede, eftersom han är redo att fördärva? Var är nu förtryckarens vrede? Snart blir fången fri. Han skall inte dö och läggas i graven, han skall inte lida brist på bröd. Jag är HERREN, din Gud, han som rör upp havet, så att dess vågor dånar, Herren Sebaot är hans namn. Jag har lagt mina ord i din mun och övertäckt dig med min hands skugga”. Jesaja 51:11-16.
”Så säger HERREN, som är din Herre och din Gud, som utför sitt folks sak: Se, jag tar bort berusningens bägare ur din hand, av min vredes bägare skall du inte längre dricka. Jag skall sätta den i handen på dina plågare, de som sade till dig: ’Fall ner, så att vi kan gå fram över dig!’ Så gjorde du din rygg till mark och till en gata för dem att gå på.” Verserna 21-23.
Guds blick, som skådade ned genom tidsåldrarna, var riktad mot den kris, som Hans folk skall möta, när jordiska makter riktar in sig på strid mot dem. Liksom fångar i landsflykt kommer de att frukta, att de skall dö av svält eller genom våld. Men den Helige, som lät Röda Havet dela sig framför Israel, kommer att visa Sin väldiga makt och göra slut på deras fångenskap. ”De skall vara mina, säger HERREN Sebaot, min egendom på den dag då jag utför mitt verk. Jag skall visa medömkan med dem så som en man visar medömkan med sin son som tjänar honom.” Malaki 3:17. I fall Kristi trofasta vittnens blod skulle utgjutas vid denna tidpunkt, skulle det inte, som fallet var med martyrernas blod, vara ett utsäde, som skulle skaffa Gud en skörd. Deras trofasthet skulle inte vara ett vittnesbörd, som skulle överbevisa andra om sanningen, ty vid det här laget har det förhärdade hjärtat stött ifrån sig barmhärtighetens vågor, tills de inte längre sköljer in över det. Om de rättfärdiga nu bleve sina fienders rov, skulle det innebära en triumf för mörkrets furste. Psalmisten säger: ”han håller mig gömd i sin hydda på olyckans dag. Han beskyddar mig i sin boning”. Psaltaren 27:5. Kristus har uttalat: ”Kom mitt folk och gå in i dina kamrar, stäng igen dörrarna efter dig. Göm dig ett litet ögonblick, till dess vreden har gått förbi. Ty se, HERREN kommer ut ur sin boning för att straffa jordens invånare för deras missgärning.” Jesaja 26:20-21. Vidunderlig blir befrielsen av dem, som tålmodigt har väntat på Hans återkomst, och vars namn står skrivna i Livets Bok.