Anvisning vid studiet av psalmerna – Hur illa är det ej, när erkännandet av Gud uteblir, när det borde ljuda! Hur tragiskt är det ej, att ödmjuka sig, när det är för sent! Varför, O varför, hörsammar inte människorna inbjudan? Psalmisten sade: ”Mitt hjärta tänker på ditt ord: ’Sök mitt ansikte!’ Ja, ditt ansikte, HERRE, söker jag” [Psaltaren 27:8]. Hela denna psalm är utsökt, och bör ingå i skolans läs- och stavningsundervisning. Den tjugoåttonde, tjugonionde och sjuttioåttonde psalmen berättar om Guds rika välsignelser till Sitt folk, och om deras dåliga avkastning som svar på Hans givmildhet. Den åttioförsta psalmen förklarar, varför Israels folk blev omkringspridda. De glömde bort Gud, liksom församlingarna i vårt land är i färd med nu. Läs den åttionionde, nittionde, nittioförsta, nittioandra och nittiotredje psalmen. Min uppmärksamhet har dragits till dessa saker. Borde vi inte ta Herrens Ord på allvar? Det, som hände dem, tjänar som exempel och skrevs ned, för att varna oss, som har världens slut inpå oss, och borde det då inte utgöra föremål för studiet vid våra skolor? Guds Ord innehåller faktarika lärdomar, givna i form av tillrättavisning, förmaning och uppmuntran, samt i form av rika löften. Skulle inte föda som denna utgöra mat i rättan tid för de unga (Manuskript 96, 1899)?
Talets gåva för med sig ett stort ansvar. Denna gåva behöver noga aktas på; ty den utgör en mäktig kraft till både ont och gott.
[Psaltaren 5:5-12 anförs.]
I de här verserna framställs rättfärdighet och orättfärdighet. Dessa är talets utmärkande drag (Brev 34, 1899).
Den strid, som David gick igenom, måste alla andra Kristi efterföljare utkämpa. Satan har kommit ned med stor makt, i vetskap om sin korta tid. Kontroversen pågår fullt öppet inför det himmelska universum, och änglar står redo att för Guds hårt ansatta krigsmän lyfta upp ett standar mot fienden, och i deras munnar lägga fröjdefulla segersånger (Manuskript 38, 1905).
5. Längs alla stigar förekommer det faror – Vi skall inte bli förvånade, i fall inte allting under resan mot himmelen är angenämt. Det är meningslöst, att stirra oss blinda på våra egna brister. När vi betraktar Jesus, upplöses mörkret och strålar det sanna ljuset. Låt oss gå åstad dagligen, med Davids bön på våra läppar: ”Håll mina steg stadigt på dina vägar, så att mina fötter inte stapplar” {King James Version}. Längs med livets alla stigar lurar det faror, men vi är trygga, om vi riktar stegen dit, där Mästaren för oss fram, om vi förtröstar på Den, vars stämma vi hör säga ”Följ Mig.” ”Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.’” Låt hjärtat vila i Hans kärlek. Vi behöver helgelse till själ, kropp och ande. Detta måste vi eftersträva (Notebook Leaflets No. 11, s. 2).
26. En bild på barmhärtighet och rättskaffenhet – Psalmisten fortsätter: ”Mot den trogne visar du dig trofast”. Låt oss sätta igång med, att omsätta i praktiken undervisningen riktad till oss i Jesajas femtioåttonde
27. Gud möter oss på vår nivå – ”Mot den rene visar du dig ren, men mot den falske visar du dig vrång” – det vill säga, liksom Gud möter oss på vår nivå, skall vi möta människorna på deras nivå. Låt oss inte fjärma oss ifrån Guds kärlek och barmhärtighet, genom att vägra att möta nästan på vederbörandes nivå (Manuskript 116, 1902).
Det är meningen, att vi skall begrunda Guds vidunderliga verk, och inför våra barn upprepa de lärdomar vi dragit av dessa, så att vi lär dem att skönja Hans skicklighet, Hans makt, Hans storslagna skapelse.
Vilken Gud vår Gud är! Han härskar över Sitt rike med flit och omsorg, och Han har byggt en mur – de Tio Budorden – kring Sina undersåtar, för att skydda dem mot överträdelse. Genom att kräva lydnad mot lagarna i Sitt rike, skänker Gud Sitt folk hälsa och lycka, frid och glädje. Han lär dem, att karaktärens fullkomning – som Han fordrar av dem – endast är uppnåelig, genom att de lär känna Hans Ord. Psalmisten förklarar: ”När dina ord öppnas, ger de ljus och skänker förstånd åt enkla människor” (Manuskript 96, 1899).
1-14. En uppenbarelse om högre utbildning – Då Människosonen rörde Sig ibland människor, hade Han himmelens förståndskrafter med Sig; ty Han danade världarna och allt, som däri är. Om människans studium av vetenskaperna och naturen sker utan gudomligt bistånd, går hon miste om de kunskapens skatter, som Kristus skulle vilja, att hon hittade inom naturvetandets område. Hon förbiser då de små detaljerna i naturen, vilka förmedlar storartade och väsentliga sanningar, varpå själens frälsning bygger.
Lydnad mot naturens lagar är lika med lydnad mot Guds lagar. Kristus trädde fram inför alla som naturens Gud. Han kom, för att inför alla återspegla naturens enskildheter i deras respektive betydelser, himmelens härlighet, för att i människors sinnen teckna härligheten hos Honom, som skapat allting, för att lära människor att lyda Hans röst, och ingjuta den sanna utbildningens vetenskap, vilken är lika med den sanna gudstrons enkelhet. [Psaltaren 19:1-6 anförs.]
Sedan anknyter psalmisten Guds lag i naturens värld med de lagar, som Han har gett Sina danade förnuftsvarelser. [Psaltaren 19:7-14 anförs.]
Den här psalmen visar på den högre skolning, som alla måste erhålla, eller gå under i sina synder. Människan allena är olydig mot Herrens lagar. När Herren bjuder naturen, att avlägga vittnesbörd om det Han har skapat, vittnar den genast om Guds härlighet.
Kristus framställer det jordiska, för att det skall framställa det andliga. Liknelsen om såningsmannen och utsädet innehåller en lärdom av yttersta vikt. Kristus har öppnat den som lärobok, för att beskriva det andliga såendet. Herren manar oss till, att uppmärksamma de saker, som Han har danat, och dessa ting upprepar Kristi lärdomar. Han bjuder företeelserna i naturen att tala till sinnena, så att människan måtte lyssna till Guds stämma däri. Företeelserna i naturen yttrar eviga sanningar (Manuskript 28, 1898).
1 (se EGW:s anmärkning om Jesaja 40:26). Månen och stjärnorna kan bli våra följeslagare – För dem [de unga] kan himlarna fungera som skolbok, ur vilken de hämtar fängslande lärdomar. Månen och stjärnorna kan bli deras följeslagare, som på det mest vältaliga språk talar till dem om Guds kärlek (The Youth’s Instructor, den 25. oktober, 1900).
Naturvetande, Guds förrådshus – Under förutsättning, att en Kristi efterföljare tror på Hans Ord och utövar det, förekommer det inget vetande om naturens värld, som han inte kan greppa och anamma, nej, ingenting, med vars hjälp han kan ingjuta sanningen hos andra. Naturkunskapen är Guds förrådshus, vars resurser varje lärjunge i Kristi skola må ta i anspråk. Guds vägar inom naturvetandets område, och Hans stundom gåtfulla handlande mot människan, är en skattkista, som alla kan ösa ur (Manuskript 95, 1898).
Det går inte, att skilja naturvetenskapen från gudstron – Naturen är full av lärdomar om Guds kärlek. Rätt förstådda, leder dessa lärdomar personen till Skaparen. De visar hän från naturen till naturens Gud, de lär ut de enkla, heliga sanningar, som renar sinnet och för det nära Gud. De här lärdomarna understryker faktumet, att naturvetenskapen och gudstron ej går att skilja åt.
Kristus kom till denna jord, för att undervisa människorna om Guds rikes gåtor. Dock förstod inte människorna med sitt eget resonemang Hans lärdomar. Människans klokskap förmår ej, att ge upphov till den vetenskap, som är gudomlig.... När personen är försonad med Gud, talar naturen till vederbörande med ord doftande av himmelsk visdom, och vittnar om de eviga sanningarna hos Guds Ord. När Kristus underrättar oss om förhållandena i naturen, blixtrar vetenskapen om den sanna gudstron till och tydliggör förhållandet mellan Guds lag samt den naturliga och den andliga världen (Manuskript 67, 1901).
1-3 (se EGW:s anmärkning om Psaltaren 147:4). Studiet av skapelsen förädlar sinnet – Om de lättsinniga och nöjeslystna bara ville låta sinnet stanna upp inför det verkliga och det sanna, skulle deras hjärtan inte kunna undgå att fyllas av vördnad, och så skulle de komma att dyrka naturens Gud. Studiet av Guds sinnelag, såsom detta framgår i Hans skapade verk, föder nya tankar, som leder sinnet bort ifrån simpla, belastande nöjen. Vi kan blott börja, att samla vetande om Guds verk och göranden i den här världen; studiet kommer att fortsätta under hela evigheten (The Youth’s Instructor, den 6. Maj, 1897).
1-6. Naturens krafter är Guds tjänare – [Psaltaren 19:1-6 anförs]. Gud uppmuntrar oss till, att betänka Hans verk i naturens värld. Han önskar, att vi skall vända bort blicken från studiet av det konstlade till det naturliga. Vi kommer att bättre förstå det här, när vi höjer blicken till Guds kullar, och begrundar Hans egna händers skapelseverk. De är Guds verk. Hans hand har framställt bergen och håller dem på plats, så att de inte skall rubbas, förrän Han säger till. Vinden, solen, regnet, snön och isen är samtliga Hans tjänare, som utför Hans vilja (Manuskript 16, 1897).
14 (Ordspråksboken 4:23; Matteusevangeliet 12:34-37; Filipperbrevet 4:8). Styrda, upphöjda tankar godtar Gud – [Psaltaren 19:14 anförs]. När Gud verkar på hjärtat genom Sin Helige Ande, måste människan samarbeta med Honom. Tankarna måste hållas i styr, tyglas, ej tillåtas att löpa fritt och ägna sig åt sådant, som blott försvagar och smutsar ned själen. Tankarna måste vara rena, hjärtats begrundande likaså, för att orden ur munnen skall godkännas av himmelen, och vara till hjälp för omgivningen.... [Matteusevangeliet 12:34-37 anförs.]
I Sin Bergspredikan framställde Kristus för lärjungarna Guds lags vittomfattande grundsatser. Han lärde åhörarna, att lagen överträddes i tanken, innan den onda önskan förverkligades i gärning. Det ankommer på oss, att styra över tankarna, och att underkasta dem Guds lag. Herren har gett oss sinnets ädla krafter, för att vi skall använda dem till, att begrunda himmelska angelägenheter. Gud har tillhandahållit tillräckliga resurser, för att själen skall kunna göra ständiga framsteg i det religiösa livet. Han har omgett oss med himmelska hjälpmedel, för att underlätta vår utveckling inom kunskap och dygd; och hur föga uppskattas och brukas likväl dessa hjälpmedel! Hur ofta tillåts inte sinnet, att drömma om det jordiska, sinnliga och grova! Vi lägger ned tid och tanke på världens obetydligheter och banaliteter, och försummar det eviga livets stora angelägenheter. Sinnets ädla krafter krymper ihop och blir sjuka på grund av bristande bruk avseende ämnen värdiga deras fulla satsning. [Filipperbrevet 4:8 anförs.]
Måtte var och en, som vill bli delaktig av gudomlig natur, inse faktum: Han måste undvika världens fördärv, som uppkommit genom lusta. Själen måste ständigt och allvarligt bekämpa onda tankar och fantasier i sinnet. Synd i tanke och i handling måste ihärdigt motstås. Själen måste hållas fri ifrån varje smutsfläck, genom tro på Honom, som förmår att bevara Er från fall. Vi bör begrunda Skrifterna, tänka nyktert och ärligt på det, som hör till vår eviga frälsning. Jesu omätbara barmhärtighet och kärlek, Hans offer för oss, manar oss till den allvarligaste och mest självrannsakande reflektion. Vi bör koncentrera oss på vår käre Återlösare och Medlares sinnelag. Vi bör sätta oss in i frälsningsplanens innebörd. Vi bör begrunda uppdraget åt Honom, som kom för att frälsa Sitt folk från deras synder. Genom att ständigt tänka på det himmelska, kommer vår tro och kärlek att stärkas. Våra böner kommer att bli allt behagligare för Gud, eftersom de kommer att innehålla allt mera tro och kärlek. De kommer att bli mera förståndsgrundade och innerliga. Vi kommer att fortgående förtrösta på Jesus, och vi kommer att dagligen och på ett levande sätt förnimma Kristi villighet och makt, att till det yttersta frälsa alla, som kommer till Gud genom Honom.
Genom betraktelse blir vi förvandlade, och när vi begrundar vår Förebilds fullkomligheter, kommer vi att önska, att vi skall bli helt förvandlade och förnyade bilder av Hans renhet. Själen kommer att hungra och törsta efter, att gjord lik Honom, som vi dyrkar. Ju mera vi tänker på Kristus, desto mera kommer vi att tala med andra om Honom, och leva ut Honom inför världen. Vi har kallats ut och förväntas vara åtskilda från världen, så att vi blir den Högstes söner och döttrar; och vi står under helig förpliktelse, att förhärliga Gud, i egenskap av Hans barn på jorden. Det är synnerligen viktigt, att sinnet dröjer sig kvar vid Kristus, så att vi in i det sista behåller hoppet om den nåd, som skall visas oss vid Jesu Kristi uppenbarelse från himmelen (The Review and Herald, den 12. juni, 1888).
Under natten tycktes jag upprepa följande ord till vårt folk: Jaget behöver skärskådas. Vi har ingen tid till själveftergivenhet. Om vi alls har någon förbindelse med Gud, skall vi ödmjuka våra hjärtan inför Honom, och vara väldigt nitiska i, att fullända en kristen karaktär. Vi har ett storslaget och allvarsmättat verk att utföra, ty världen skall lysas upp beträffande den tid vi lever i; och det kommer den att bli genom vårt entydiga vittnesbörd. Den kommer därmed att själv behöva skärskåda jaget (Brev 12, 1909).
Försäkran om Guds gillande stärker kroppens hälsa. Den bygger upp själens motstånd mot tvivel, rådlöshet och överdrivet sörjande, som så ofta suger ut livskraften och orsakar psykiska sjukdomar av de mest nedbrytande och ångestladdande slag. Herren har gett Sitt osvikliga ord på, att Han skall vaka över de rättfärdiga, och höra deras bön, samtidigt som Han går emot alla, som uträttar det onda. Vi gör det väldigt svårt för oss i den här världen, när vi slår in på en kurs, som får oss att krocka med Herren (The Review and Herald, den 16. oktober, 1883).
O, att vi ägde en förtärande önskan om, att i praktiken känna Gud, att komma in i den Högstes audienssal, där vi skulle sträcka ut trons hand, och störta våra hjälplösa själar på Den, som har kraften att frälsa. Hans vänlighet är dyrbarare, än själva livet (Manuskript 38, 1905).
Den verkliga skulden kommer sig av synd mot Gud – Synd är synd, oavsett om den begås av en troninnehavare, eller av en person av lägre rang. Den dag kommer, när alla överträdare kommer att bekänna, fastän det då är för sent för dem, att få förlåtelse. Gud väntar länge på, att syndaren skall ångra sig. Han visar ett fantastiskt tålamod. Men till sist måste Han avkräva överträdaren av Sin lag räkenskaper.
En människa ådrar sig skuld, genom att skada nästan, fast värst är ändå synden, som hon har begått mot Herren, och det onda inflytandet från hennes exempel på andra.
Ett uppriktigt Guds barn tar inte lätt på något av Hans krav (Manuskript 147, 1903).
3. Ett levande samvete leder till bekännelse – David segrade ofta genom Gud, och ändå talade han mycket om sin ovärdighet och syndfullhet. Hans samvete varken sov eller var dött. ”{M}in synd”, utropade han, ”är alltid inför mig.” Han smickrade sig inte med, att synden var något han inte behövde bry sig om, ja, att den inte angick honom. Då han blev varse omfattningen av det egna hjärtats svekfullhet, blev han ordentligt äcklad av sig själv, och bad om, att Gud med Sin kraft måtte tillbakahålla honom från övermodiga synder, och rena honom från okända fel.
Vi är inte trygga, om vi blundar och förhärdar samvetet, för att inte bli varse våra överträdelser. Vi behöver sätta värde på undervisningen vi meddelats avseende syndens avskyvärda natur, så att vi måtte ångra och bekänna våra synder (Brev 71, 1893).
16. Prisa Gud mera – Skulle det inte vara nyttigt, att uppodla tacksamhet, och att stämma upp i uppskattande tacksägelsesånger till Gud? Som kristna borde vi prisa Gud mer, än vi gör. Vi borde fylla livet med mera av strålglansen från Hans kärlek. När vi i tro ser på Jesus, återger anletet Hans fröjd och frid. Hur ingående borde vi inte försöka, att uppnå ett sådant gudsförhållande, att våra ansikten återspeglar solskenet hos Hans kärlek! När våra egna själar är upplivade av den Helige Ande, kommer vi att utöva ett upplyftande inflytande på andra, som inte känner till fröjden hos Kristi närvaro.
David sade: ”Kom och hör, alla ni som fruktar Gud, jag vill låta er veta vad han har gjort för min själ” (Manuskript 115, 1903).
David blev förtvivlad, då han såg att de, som en gång i tiden verkade ha varit gudfruktiga, nu på ålderdomen tycktes ha övergetts av Gud och vara utsatta för förlöjligande från Herrens fiender. Nå, hur kunde det komma sig? Jo, i takt med stigande ålder verkade de förlora urskiljningsförmågan, och lyssnade beredvilligt på förledande råd från främlingar, då det gällde, vilka de borde hysa förtroende för. Stundom kunde det hända, att deras otyglade elakhet flammade upp, eftersom alla inte höll med dem i deras bristfälliga bedömning. Somliga trodde, att deras egna barn och släktingar ville se dem döda, för att inta deras platser och lägga beslag på deras rikedom, samt ta emot hyllningen, som tidigare tillfallit dem. Och andra lät sig så styras av sina avundsjuka, giriga känslor, att de förstörde för sina barn.
David blev rörd i sitt innersta. Han kände ångest. Han blickade framåt mot sin egen ålderdom, och var rädd för, att Gud skulle lämna honom, varigenom han skulle bli lika olycklig som andra åldringar, vars handlingssätt han hade observerat, och att han skulle utsättas för hånet från Herrens fiender. Tyngd av denna börda, ber han av hela hjärtat [Psaltaren 71:9, 17, 19 anförs]. David kände nödvändigheten av, att vaka mot det onda, som följer med hög ålder.
Det är ofta fallet, att åldriga personer är ovilliga att medge, att deras mentala styrka är i avtagande, och härigenom avkortar sina dagar, genom att oroa sig över sådant, som deras barn kunde sköta om. Satan leker ofta med deras fantasi, och förmår dem till att hamstra sina tillgångar med den gnidiges omsorg, varigenom uppstår ständig oro för deras jordiska tillhörigheter. En del till och med berövar sig själva många av livets glädjeämnen, och tar ut sig alldeles för mycket, i stället för att använda sina befintliga tillgångar. Detta gör dem ständigt upprörda och spända, av fruktan för, att de någon gång i framtiden skall komma på obestånd.
Om sådana bara ville inta den ställning Gud önskar för dem, skulle deras sista dagar kunna bli deras bästa, deras lyckligaste. De med barn, vars ärlighet och förvaltarskap de har anledning att lita på, bör låta dem sköta deras åtaganden och sörja för deras lycka. Såvida inte de gör det, utnyttjar Satan deras bristande mentala kraft, och blir deras förvaltare. De bör ta farväl av oro och bördor, samt använda tiden till något trevligt, varunder de mognar för himmelen (The Signs of the Times, den 19. februari, 1880).
17. Se EGW:s anmärkning om Första Samuelsboken 2:26.
Men då han grät och bad, fick han, med hjälp av undervisning från himmelska sändebud, en hållbarare uppfattning om Guds sinnelag och utmärkande drag, varpå han insåg, att hans tankar om Guds rättvisa och stränghet var överdrivna. Han avvisade sina intryck som frukten av sin svaghet, okunskap och kroppsliga krämpor, liksom att de vanärade Gud, och med förnyade tro utbrast han: ”Detta är min plåga… {men} Jag vill minnas HERRENS gärningar.”
Han studerade under det djupaste allvar Guds handlingssätt, såsom uttryckts av Kristus omhöljd av molnstoden, och förmedlat till Mose, för att noggrant upprepas inför hela Israel. Han erinrade sig, vad Gud gjort, för att säkra Sig ett folk, som Han vågade anförtro heliga och väsentliga sanningar med tanke på framtida åldrar. Gud utförde stordåd, för att befria drygt en million människor; och då David beaktade Hans åtaganden och löften åt dem – han visste, att dessa gällde alla, som kunde tänkas behöva dem, inte bara Israel – tog han dem till sig själv, med orden ”Jag vill minnas HERRENS gärningar, jag vill minnas dina forna under. Jag vill begrunda alla dina gärningar och tänka på det du har gjort.”
Hans tro fattade tag om Gud, varvid han stärktes och uppmuntrades. Fastän han insåg, att Guds handlande är gåtfullt, visste han, att det var både barmhärtigt och gott; ty sådan var Hans karaktär, som Han uppenbarat för Mose: ”Då steg HERREN ner i molnskyn och ställde sig där nära intill honom och ropade ut HERRENS namn. Och HERREN gick förbi honom där han stod och ropade: ’HERREN! HERREN! – en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning”.
Då David gjorde dessa löften och förmåner till sina egna, bestämde han sig för, att han inte längre skulle ha ett hastigt omdöme, bli modstulen, och ge upp i hopplös förtvivlan. Hans själ fattade mod, då han betraktade Guds huvudsakliga sinnelag, sådant detta framgår av Hans undervisning, Hans tålamod, Hans överväldigande storhet och barmhärtighet, och härigenom såg han, att Guds verk och mirakel inte går att begränsa till ett visst folk och till ett visst land.
Men åter igen blev Davids erfarenhet en annan [Psaltaren 73:2-5, 12, 17-23, 28 anförs] (Manuskript 4, 1896).
(Första Petrusbrevet 5:3.) Människor skall inte dominera över varandra – Måtte de, som innehar förtroendeposter, frigöra sig från den obarmhärtiga anda, som väcker Guds svåra anstöt. Hans tron vilar på rättvisa och dom. Ingen skall inbilla sig, att Gud har gett människor makten, att härska över medmänniskorna. Han tar inte emot någon tjänst från personer, som skadar och gör Kristi arvingar nedslagna. Nu är tiden inne för varje individ, att rannsaka sig, att skärskåda sitt inre, för att se, om vederbörandes tro är fast. Undersök noga de bevekelsegrunder, som ligger bakom just Ditt handlande. Vi är upptagna med den Högstes verk. Låt oss inte väva in en enda tråd av själviskhet i vår verksamhets väv. Låt oss stiga upp till en högre nivå i vår dagliga erfarenhet. Gud tolererar ingens synder (Manuskript 42, 1901).
Då kommer varje själ ihåg Herrens ord: Mina hemliga synder framträder i skenet från Ditt ansiktes ljus. Många behöver vidta en avgjord förändring i inriktningen hos sina ord och gärningar, i fall de har tänkt sig, att de skall behaga Jesus. Det är sällan, som vi skådar våra synder i den uselhet, som Gud uppfattar dem i. Många har lagt sig till med vanan, att följa syndens väg, varvid deras hjärtan förhärdas under Satans inflytande och makt. Och deras tankar tas till fånga av hans onda inflytelser; men när de stärks och benådas av Gud, avvisar de Satans frestelser. Härigenom klarnar deras sinnen, deras hjärtan och samveten görs känsliga genom Guds Andes inflytande, och då framträder synden sådan den är – ytterligt syndig. Det är då, som deras hemliga synder avspeglas i anletet. De bekänner sina synder inför Gud, ja, de ångrar dem av hela hjärtat och skäms för synden.... I skenet från Sitt ansiktes ljus kastar Han deras synder på soptippen (Brev 43, 1892).
[Psaltaren 91:1-15 anförs.]
De rättfärdiga har en klar bild av Guds styre, och kommer att triumfera med helig glädje i det evigt giltiga skydd och frälsning, som Kristus genom Sina förtjänster har ordnat åt dem. Alla bör komma ihåg det, och håll i minnet, att de ogudaktiga – som inte tar emot Kristus som sin personlige Frälsare – inte förstår sig på Hans försyn. De har inte slagit in på rättfärdighetens väg, och de känner ej Gud. Trots alla de fördelar Han så nåderikt har försett dem med, har de utnyttjat Hans förbarmande, genom att försumma att kännas vid Hans godhet och barmhärtighet i, att visa dem dessa favörer. Gud kan när som helst ta ifrån de obotfärdiga bevisen för Sin förunderliga barmhärtighet och kärlek.
Oh, om mänskliga varelser ville tänka på den oundvikliga följden av deras otacksamhet mot Honom, och av deras nonchalans inför Kristi omätbara gåva till vår värld! Om de fortsätter med, att älska överträdelse mer än lydnad, kommer slutligen Guds nuvarande välsignelser och stora förbarmande, som de i ögonblicket åtnjuter men inte uppskattar, bli orsaken till deras eviga undergång. De må för en tid välja, att hänge sig åt världsliga förlustelser och syndiga nöjen, i stället för att hejda sin syndiga framfart, och leva för Gud och för det himmelska Majestätets ära; men när det är för sent för dem, att se och förstå vad det är, som de har skakat på huvudet åt som något värdelöst, kommer de att inse, vad det innebär att vara utan Gud, utan hopp. Då kommer de att bli varse, vad de har förlorat, genom att välja att vara otrogna mot Gud och göra uppror mot Hans budord. De har tidigare trotsat Hans makt och förkastat Hans erbjudanden om förbarmande; till sist kommer Hans straffdomar att drabba dem. Då kommer de att inse, att de har förlorat lyckan – livet, det eviga livet, i de himmelska salarna....
Hur gärna skulle inte de onda vilja byta plats med dem, som sitter ”under den Högstes beskydd”, när Guds straffdomar faller oblandade med nåd! Herren låter dem vila under Sin allsmäktiga skugga, som har älskat Honom och lytt Hans bud! De rättfärdigas öde är förvisso att starkt föredra vid den tidpunkt, när överträdarna lider för sina synders skull. Dock har nådens dörr slutits till för de ogudaktiga, inga ytterligare böner sägs å deras vägnar, när prövotiden är över.
Men den tidpunkten är ännu inte här. Förbarmandets ljuva röst går fortfarande att uppfatta. Nu manar Herren syndarna, att komma till Honom (Manuskript 151, 1901).
Den kristne en palm i öknen – [Psaltaren 92:12 anförs]. Se, hur den utmattade vandraren kämpar sig fram över den heta ökensanden, utan skydd mot strålarna från Tropikernas sol. Vattenförrådet sinar, och han har ingenting att släcka sin brinnande törst med. Tungan svullnar; han raglar likt en drucken. Hem och vänner passerar revy för hans inte syn, ty han tror sig snart komma att dö i den förfärliga öknen. Plötsligt hörs det från färdkamraterna gående längre fram ett jubelrop. I fjärran tornar ett grönt och blomstrande palmträd upp sig ur den dystra, sandiga ödsligheten. Hoppet höjer pulsen. Det, som skänker kraft och friskhet åt palmträdet, kommer att kyla ned och ge liv åt dem, som håller på att omkomma av törst.
Liksom palmen, genom att suga upp näring från det levande vattnets källor, är grön och blomstrar mitt ute i öknen, kan den kristne ta emot stora mängder med nåd från källan till Guds kärlek, och kan leda uttröttade själar, som är uppfyllda av oro och nära att förgås i syndens öken, till de vattendrag, som de får dricka av och överleva. Den kristne hänvisar alltid sina medmänniskor till Jesus, vars inbjudan lyder: ”Om någon törstar, skall han komma till Mig och dricka.” Den här källan sinar aldrig; vi kan ständigt hämta upp dess vatten (The Signs of the Times, den 26. oktober, 1904).
För att en kristen alls skall frodas och gå framåt, måste han göra det ibland folk, som inte känner Gud, ibland försmädligheter, utsatt för hån. Han måste stå rakryggad som palmen i öknen. Himlen må te se sig som mässing, ökensanden piska emot palmens rötter, och bilda högar omkring stammen. Ändå framlever trädet som en städsegrön, friskt och starkt mitt i den heta ökensanden. Om man gräver undan sanden ända ned till rotutskotten på palmen, upptäcker man hemligheten till dess överlevnad; den går på djupet under ytan, ned till det dolda vattnet inne i jorden. Bilden av kristna som palmträd är verkligen passande. De är som Hanok; fastän omgivna av fördärvbringande inflytanden, griper deras tro om den Osynlige. De vandrar med Gud, varvid de vinner kraft och nåd från Honom till att stå emot omgivningens moraliska nedlortning. Likt Daniel vid Babylons hov, står de där rena och ofläckade; deras liv är dolt med Kristus hos Gud. De är dygdiga i anden mitt uppe i all urartning; de är sanna och trofasta, glödande och nitiska, samtidigt som de omges av otrogna, hycklande kristendomsbekännare, gudlösa och världsliga personer. Deras tro och liv är dolda med Kristus i Gud. För dem utgör Jesus en vattenkälla, som flödar över med evigt liv. Tron, i likhet med palmens rotutskott, tränger sig ned inunder det synliga, sugande i sig näring från livets Källsprång (The Signs of the Times, den 8. juli, 1886).
(Hesekiel 31:7.) Den kristne en stadig ceder – När Jesu kärlek bor i själen, kommer många, som nu endast är förkrympta grenar, att bli som Libanons cedrar, som har ”sin rot vid stora vatten.” Cedern är känd för sina rötters beständighet. Inte nöjd med att klänga sig fast vid jorden med några futtiga fibrer, pålar den ned rötterna, likt en robust kil, i den kluvna klippan, och sträcker sig allt längre och längre ned, för att få fast fäste. När stormen pinar dess grenar, förmår den ej att dra upp det fast förankrade trädet med rötterna. Vilken utmärkt ceder skulle inte varje Kristi anhängare kunna bli, om vederbörande bara ville vara rotad och förankrad i sanningen, ja, fastlimmad vid den Eviga Klippan (The Review and Herald, den 20. juni, 1882)!
13-16. Se EGW:s anmärkning om Psaltaren 71:9, 17, 19.
34. Se EGW:s anmärkning om Psaltaren 63:5, 6.
18. Himmelens magasin inte förbommat – Bibeln borde studeras under bön. Vi borde be som David: ”Öppna mina ögon så att jag kan skåda undren i din lag” Psaltaren 119:18 (1917). Ingen människa kan förstå Guds Ord utan den Helige Andes ljus. Om vi ämnar att ställa oss i ett rätt förhållande till Gud, kommer Hans ljus att upplysa oss med rika, klara strålar. Detta var de första lärjungarnas erfarenhet. [Apostlagärningarna 2:1-4 anförs.] Gud är villig att ge oss en liknande välsignelse, när vi uppriktigt söker efter den.
Herren stängde inte himmelens magasin, sedan Han hade låtit Sin Ande strömma över de första lärjungarna. Vi kan också få ta emot Hans välsignelse i fullt mått. Himmelen är full av Hans nåds skatter, och de som kommer till Gud i tro kan göra anspråk på allt det som Han har lovat. Om vi inte har Guds kraft, beror det på vår andliga lättja, vår likgiltighet, vår slöhet. Låt oss komma bort från denna formkristendom och förstelning (The Review and Herald, den 4. juni, 1889).
111-115, 125-130, 165. Buden en glädje för den lydige – För ett lydigt Guds barn utgör buden en fröjd. David tillkännager: [Psaltaren 119:111-115, 125 anförs].
Tog föraktet, som visades Guds lag, knäcken på Davids trofasthet? Hör hans egna ord. Han uppmanar Gud till, att gå emellan och rättfärdiga Sin ära, att visa att det finns en Gud, att det finns gränser för Hans tålamod, att det är möjligt att uttömma Guds förbarmande, genom att missbruka det. ”Det är tid för HERREN att handla”, säger han, ”ty de har gjort din undervisning om intet.”
David såg, hur de gudomliga påbuden trängdes undan, samtidigt som tjurighet och uppror tilltog. Följde han med i avfallets strömvirvlar? Föranledde föraktet och hånet mot lagen honom, att fegt avstå från att göra ett försök till, att upprätthålla lagen och undervisningen? Tvärtom, hans aktning för Herrens lag ökade, då han blev varse andras nonchalerande och förakt för den [Psaltaren 119:126-130, 165 anförs] (Manuskript 27, 1899).
126, 127. Dags för Gud att gripa in – David prövades svårt på sin tid av, att se människor ösa förakt över Guds lag. Människor slet sönder alla återhållande band, vilket slutade med omoralens fördärv. För Guds skapade förnuftsväsen hade Hans lag förvandlats till en död bokstav. Människorna vägrade, att ha de heliga påbuden som livsregel. Ondskan var så omfattande, att David fruktade att Guds förbarmande skulle upphöra, och därför sände han upp en hjärtinnerlig bön till himmelen, sägande: ”Det är dags för dig, Herre, att handla, ty de har gjort din lag om intet. Därför älskar jag dina budord mer än guld; ja, mer än fint guld” {King James Version}.
Om nu David på sin tid ansåg, att människorna hade överskridit gränserna för Guds förbarmande, och att Gud borde ingripa, för att skydda Sin lags ära, och att göra ett slut på de ogudaktigas elakhet, vilket inflytande borde då dagens vitt utbredda överträdelser ha på dem, som älskar och fruktar Gud? När det förekommer allmän olydnad, när synden breder ut sig till en väldig tidvattensvåg, skall då den kristet bekännande världen delta i ondskan och i orättfärdigheten? Skall vi utöva vårt inflytande till stöd för den store avfällingen, och skall världsomfattande hån begrava Guds lag, den stora måttstocken för rättfärdighet? Skall vi låta oss sopas med av överträdelsens och avfallets starka tidvatten? Eller skall de rättfärdiga forska i Skrifterna, och personligen lära sig villkoren för sina själars frälsning? De, som har Guds Ord till rådgivare, håller Guds lag i ära, och deras uppskattning därav ökar i förhållande till dess åsidosättande och förlöjligande. Trogna undersåtar i Kristi rike återger Davids ord och säger: ”Det är dags för dig, Herre, att handla, ty de har gjort din lag om intet. Därför älskar jag dina budord mer än guld; ja, mer än fint guld.” Detta är den hållning, som kommer att intas av dem, som älskar Gud uppriktigt och nästan som sig själva. De kommer att hylla budorden lika starkt, som vämjelsen för dem tilltar (Odaterat Manuskript 145).
126. Då David på sin tid upplevde avvikandet från Guds lag, förväntade han sig ett yttrande av gudomligt ogillande. Han förväntade sig, att Herren skulle visa Sin rättfärdiga indignation. ”Det är dags för dig, Herre, att handla”, utropade han, ”ty de har gjort din lag om intet.” Han förmodade, att människorna i sin laglöshet hade korsat gränsen för Guds tålamod, och att Herren inte längre skulle hålla inne Sin vrede (Manuskript 15, 1906).
Vilken blir kyrkans hållning? – Människorna kan gå så långt i sin ondska, under fortsatt tredskande, att Gud ser att Han måste resa Sig upp och försvara Sin heder. Så förhåller det sig för närvarande i världshistorien. Brott av alla de slag förövas med allt större fräckhet och omfattning. Världen uppfylls av människors våld mot sina medmänniskor.
Vilken blir kyrkans hållning? Kommer de, som i det flydda hyst aktning för Guds lag, att dras med i ondskans malström? Kommer det nästan helt förhärskande överträdandet och hånet av Guds lag att förmörka den andliga stämningen kring alla själar? Kommer vanhedrandet av Guds lag att sopa undan alla skyddande barriärer? Kommer aktningen för Guds lag, på grund av rådande ondska och laglöshet, att minska? Skall de få trofasta bli som alla icke trofasta och göra, som de onda, för att det stora flertalet världsmedborgare gör den om intet? Skall de inte snarare framföra Davids bön: ”Det är dags för dig, Herre, att handla, ty de har gjort din lag om intet” (Manuskript 15, 1906)?
130. Se EGW:s anmärkning om Psaltaren 19.
165. I samklang med himmelen – Orättfärdigheten bringar icke frid; de onda ligger i krig med Gud. Men den, som tar till sig lagens rättfärdighet i Kristus, befinner sig i samklang med himmelen (Brev 96, 1896).
Lydnad leder till frid – Var och en av Guds lagar är en förordning för förbarmande, kärlek och frälsande makt. När dessa lagar åtlyds, är de lika med vårt liv, vår frälsning, vår lycka, vår frid [Psaltaren 119:165 anförs] (Brev 112, 1902).
Vår Herre anpassar Sig efter våra särskilda behov. Han utgör ett skydd på vår högra sida. Han går invid oss, redo att avhjälpa alla våra behov. Han nalkas dem, som är engagerade i villig tjänst för Honom. Han känner var och en till namnet. O vilka försäkringar vi har om Kristi ömsinta kärlek (Manuskript 51, 1903)!
[Psaltaren 139:1-12 anförs.]
Dag för dag upptecknas Era ord, Era gärningar och Ert inflytande i himmelens böcker. Allt detta måste Ni möta [Uppenbarelseboken 20:12, 15 anförs] (The Youth’s Instructor, den 26. Maj, 1898).
8. Ingen avskildhet utan Gud – Psalmisten förklarar, att närvaron av den Oändlige omfattar världsalltet. ”Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där.” [Psaltaren 139:8.] Vi kan inte uppsöka någon avskildhet, där Gud inte är. Allmaktens ständigt vaksamma öga ser alla våra gärningar, och fastän Han kan kalla på himmelens härar, för att få Sin vilja verkställd, nedlåter Han Sig till, att godta bräckliga, felande dödliga människors tjänster (The Signs of the Times, den 14. juli, 1881).
Den gudomlige Arbetaren ägnar föga tid åt värdelöst stoff. Det är bara de värdefulla ädelstenarna, som Han polerar likt stenarna i ett palats, varvid Han tar bort kantigheterna. Behandlingen är hård och prövande; Kristus tar bort den överflödiga ovansidan, och i det att Han lägger stenen på polerskivan, håller Han den hårt emot denna, så att alla kantigheter filas bort. När Mästaren sedan håller upp ädelstenen mot ljuset, ser Han i den en återspegling av Sig Själv, varpå Han förklarar den vara värdig en plats i Sitt skrin.
Välsignad vare den erfarenhet, hur än svår, som skänker nytt värde åt stenen, och orsakar att den skiner med levande glans (Brev 69, 1903).
En smärtsam, men nödvändig, process – Med hjälp av Sin mäktiga yxa sanningen har Gud tagit ut Sitt folk, i egenskap av kantiga stenar, ur världens stenbrott. De här stenarna måste formas och putsas. Kantigheterna måste tas bort. Det här är ett smärtsamt förlopp; men det är nödvändigt. Utan det, blir vi inte passande för varsin plats i Guds tempel. Genom prövning, genom förmaningar, genom tillsägelser, söker Gud att göra om oss, så att vi förverkligar Hans avsikt med oss. Om vi samverkar med Honom, kommer våra karaktärer att formas ”till likhet med ett palats.” Det ingår i Tröstarens arbetsuppgifter, att förvandla oss. Det är stundom vanskligt för oss, att finna oss i den renande, förfinande processen. Men vi måste göra det, om vi till sist skall bli frälsta (Brev 139, 1903).
Barn kan bli polerade för Gud – Med tålamod och kärlek skall föräldrar, som trogna förvaltare av Guds mångsidiga nåd, fullgöra sin tilldelade uppgift. Det förväntas av dem, att de skall förbli trofasta. Allting skall utföras i tro. De måste ständigt be, att Gud skall ingjuta Sin nåd i barnen. De får aldrig bli uttröttade, otåliga eller retliga, när de utför sitt verk. De måste klamra sig fast vid sina barn och vid Gud.
Om föräldrar använder sig av tålamod och kärlek, om de uppriktigt försöker att hjälpa sina barn, att uppnå den högsta nivå av renhet och blygsamhet, kommer de att lyckas. Härvidlag behöver föräldrar uppvisa tålamod och tro, för att kunna ställa fram sina barn inför Gud, polerade till likhet med ett palats (Notebook Leaflets, Nr. 28, s. 3).
(Första Petrusbrevet 2:5; Första Korintierbrevet 3:11-13.) Somliga är inte det, som de tycks vara – Många försöker, utifrån världsligt tänkande, att i egen kraft bli putsade stenar, men förmår ej att bli levande stenar, eftersom de inte bygger på den sanna grundvalen. På Guds dag kommer det att visa sig, att de i själva verket enbart är hö, trä och halm (Redemption: or the Teachings of Paul, and his Mission to the Gentiles, s. 78).
8, 16-18 (Psaltaren 135:7). Funktionerna i naturen är Guds tjänare – Det förekommer knappt en enda funktion i naturen, som inte omtalas i Guds Ord....
[Psaltaren 147:8, 16-18; 135:7 anförs.]
Orden i den Heliga Skrift talar inte om oberoende naturlagar. Gud åstadkommer materien och dess egenskaper, som Han förverkligar Sina planer med. Han tar i bruk Sina hjälpmedel, för att växtligheten skall blomstra. Han sänder dagg och regn samt solsken, så att grönska träder fram och täcker jorden med sin matta, på det att buskar och fruktträd skall knoppas och blomstra samt ge avkastning. Vi skall inte tro, att det sätts igång ett skeende, varigenom sädeskornet utvecklar sig självmant, varigenom lövet spricker ut, eftersom det måste göra det självmant. Gud har instiftat lagar, men de utgör bara de tjänare, varigenom Han åstadkommer önskade utfall. Varje litet frö pressar sig upp igenom mullen och slår ut i blom tack vare Guds personliga omsorg om det. Varje löv växer till, varje blomma blomstrar, genom Guds kraft (The Review and Herald, den 8. november, 1898).