Ljuset, som Daniel erhöll personligen från Gud, skänktes särskilt med tanke på dessa yttersta dagar. Synerna han såg vid stränderna av Ulai och Hiddekel, de stora älvarna i Sinar, håller nu på att gå i uppfyllelse, och alla förutsagda tilldragelser kommer snart att vara verklighet (Brev 57, 1896).
8. Ingen annan plan nu – Då Daniel befann sig i Babylon, utsattes han för frestelser, som vi aldrig har kunnat föreställa oss, och han insåg, att han måste härska över sin kropps behov och önskningar. Han föresatte sig helhjärtat, att han inte skulle dricka av kungens vin, eller smaka hans delikatesser. Han visste, att för att bli segerrik, måste hans mentala tillstånd vara i ordning, för att han skulle kunna skilja mellan rätt och fel. Samtidigt som han gjorde sin andel, gjorde Gud Sin också, och gav honom ”kunskap och insikt i all slags skrift och vishet, och Daniel förstod alla slags syner och drömmar.” Så här verkade Gud för Daniel; och Han har inte för avsikt, att agera annorlunda nu. Människan måste samverka med Gud vid förverkligandet av frälsningsplanen (The Review and Herald, den 2. april, 1889).
Ett förnuftsmässigt beslut – Då Daniel och hans vänner ställdes på prov, lierade de sig fullt ut med rättfärdighet och sanning. De handlade inte på måfå, utan förnuftsmässigt. De bestämde sig för, att eftersom kött inte ingått i kosthållet tidigare, skulle det inte göra det i framtiden heller, och eftersom vin hade varit förbjudit för alla, som skulle tjäna Gud, beslöt de sig för, att de inte skulle smaka på det. Arons söners öde hade framställts för dem, och de visste om, att bruket av vin skulle omtöckna deras sinnen, att eftergivenhet inför aptiten skulle lägga deras urskiljningsförmågor i dimma. Dessa detaljer nedtecknades i historien om Israels barn som förmaning till varje ungdom, att undvika alla seder och vanor samt eftergivenheter, som alls skulle vanära Gud.
Daniel och hans vänner visste inte utgången av sitt beslut; de visste, att det lika gärna kunde kosta dem livet; men de bestämde sig för, att vara strängt återhållsamma och avhållsamma inne i själva hovet i Babylon (The Youth’s Instructor, den 18. August, 1898).
9. Gott uppförande medförde favörer – Tjänstemannen såg goda karaktärsdrag hos Daniel. Han såg, att han eftersträvade att vara vänlig och hjälpsam, att han talade respektfullt och artigt, och att hans manér utmärktes av blygsamhet och saktmod. Det var ynglingens goda uppträdande, som åt honom vann furstens favör och kärlek (The Youth’s Instructor, den 12. november, 1907).
15. Daniels frestare – Då han tog detta steg, handlade inte Daniel överilat. Han visste, att till dess han skulle kallas in till kungen, skulle fördelarna av ett hälsosamt leverne vara tydliga. Orsak skulle följas av verkan. Daniel sade till hovmästaren, som getts ansvar för honom och hans vänner: ”’Gör ett försök med dina tjänare i tio dagar och låt oss få äta grönsaker och dricka vatten.” Daniel insåg, att tio dagar skulle vara tillräckligt länge, för att bevisa fördelen med avhållsamhet....
Därmed var inte Daniel och hans vänner färdiga. De valde inte ut som nya vänner sådana, som var hantlangare åt mörkrets furste. De förenade sig inte med mängden, för att göra det onda. De såg till, att göra hovmästaren till sin vän, och det förekom aldrig någon friktion mellan honom och dem. De sökte hans råd, och upplyste honom i sin tur genom klokheten hos sitt leverne (The Youth’s Instructor, den 6. september, 1900).
17. Guds välsignelse följer på egen ansträngning – Under de fyra hebréiska ynglingarnas utbildningstid vid det kungliga hovet i Babylon ansåg de inte, att Guds välsignelse uteslöt den hårda ansträngning, som krävdes av dem. De studerade flitigt; ty de insåg, att Guds nåd samverkade med deras egen vilja och handling i fastställandet av deras öde. Det var meningen, att de skulle satsa allt sitt kunnande på verket; och genom att verkligen ge allt, skulle de göra det bästa av tillfällena till studium och arbete.
Samtidigt som ynglingarna utverkade sin egen frälsning, verkade Gud i deras inre, för att de skulle utföra Hans goda vilja. Häri ligger nyckeln till framgång. För att göra Guds nåd vår, måste vi spela vår roll. Herren har inte lovat, att Han skall sköta om vare sig viljandet eller görandet. Han skänker oss Sin nåd, för att vi skall vilja och göra, men aldrig som ersättning för vår ansträngning. Våra själar skall väckas till samverkan. Den Helige Ande verkar i oss, så att vi kan påverka vår egen frälsning. Detta är den praktiska lärdom, som den Helige Ande söker att bibringa oss (The Youth’s Instructor, den 20. augusti, 1903).
17, 20. Ära utan förhärligande – Daniel och hans tre vänner hade ett bestämt arbete att utföra. Fastän storligen hedrade i samband härmed, blev de inte på något vis upphöjda och förhärligade. De var lärda män, med kunskap både om världsliga och religiösa angelägenheter; men de hade forskat, utan att därför bli fördärvade. De var välbalanserade, eftersom de hade underställt sig den Helige Andes ledning. Ynglingarna tillskrev Gud hela äran för sina världsliga, vetenskapliga och religiösa gåvor. Deras insikter vanns inte slumpmässigt; de tillskansade sig vetande, genom att troget använda sina förmågor; och Gud gav dem skicklighet och förstånd.
Sann vetenskap och Bibelns tro går hand i hand. Låt eleverna vid våra skolor lära sig så mycket de någonsin kan. Utbilda dem dock som regel vid våra egna inrättningar. Se till, att inte råda dem till studier vid andra skolor, där felaktigheter lärs ut, för att fullborda utbildningen. Inbilla dem icke, att större läromässiga fördelar står att vinna, genom att beblanda sig med dem, som inte söker Guds visdom. De stora männen i Babylon var villiga till, att låta sig välsignas genom den undervisning, som Gud tillhandahöll genom Daniel, för att leda kungen ut ur hans dilemma, genom att tolka hans dröm. Dock ville de helst föra in element av sin hednatro i den hebréiska religionen. Hade Daniel och hans vänner gått med på förslaget, skulle de, med babyloniska ögon sett, ha blivit fullvärdiga statsmän, lämpliga att anförtros rikets skötsel. Men de fyra hebréerna föll aldrig för locktonerna. De var trogna mot Gud, och Gud stöttade och hedrade dem. Lärdomen gäller för oss: ”sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Brev 57, 1896).
20. Andlighet och intellekt växer sida vid sida – Såsom fallet var med Daniel, ökar de intellektuella förmågorna i exakt förhållande till den andliga karaktärens utveckling (The Review and Herald, den 22. mars, 1898).
Om hela Daniels historia skulle skrivas, skulle den för oss visa de frestelser han måste utstå, liksom hån och hat; dock lärde han sig, att bemästra svårigheterna. Han förtröstade inte på egen kraft; han bredde ut hela sin själ och samtliga sina vanskligheter inför sin himmelske Fader, och han trodde på, att Gud hörde honom, varpå han blev tröstad och välsignad. Han stod över hånandet; och det gör alla, som är segervinnare. Daniel skaffade sig ett lugnt och glatt sinnestillstånd, eftersom han trodde, att Gud var hans vän och hjälpare. De ansträngande plikter han måste utföra, gjordes lättare, eftersom han släppte in Guds ljus och kärlek i arbetet. ”Alla HERRENS vägar är nåd och sanning” för sådana, som vandrar längs dem (The Youth’s Instructor, den 25. augusti, 1886).
37-42. En dubbel bild – Bildstoden, som framställdes för Nebukadnessar, föreställer, på ett passande vis, nedgången för jordens rikens makt och härlighet, liksom nedgången för tro och moral ibland folken i dessa riken. I lika hög grad, som nationer glömmer bort Gud, försvagas de moraliskt.
Babylon försvann från scenen, eftersom hon i sitt välstånd glömde bort Gud, och tillskrev mänskliga bedrifter härligheten hos sina framgångar.
Det medo-persiska riket hemsöktes av himmelens vrede, eftersom Guds lag trampades i stoftet i det riket. Gudsfruktan bereddes ej plats i folkets hjärtan. De förhärskande inflytandena i Medo-Persien var ondska, hädelse och fördärv.
De därpå följande rikena var rent av mera lågt stående och fördärvade. De föll sönder, eftersom de övergav sin trofasthet mot Gud. I takt med att Han föll i glömska, försämrades stadigt deras moraliska halt (The Youth’s Instructor, den 22. september, 1903).
43. Järn och lera – Blandning av kyrka och stat – Vi har nått en tidpunkt, när Guds heliga verk framställs genom fötterna på bildstoden, vari järnet var blandat med kletig lera. Gud har ett folk, ett utvalt folk, vars urskiljningsförmåga måste helgas, som inte får låta sig ohelgas, genom att till grunden foga trä, hö och stubb. Varje själ, som är Guds bud trogen, kommer att uppdaga, att särdraget för vår tro är den sjunde dagens Sabbat. Om myndigheterna ville hedra Sabbaten, såsom Gud har befallt, skulle de stå i Guds kraft och till försvar för tron, som en gång för alla har anförtrotts åt de heliga. I stället ger statsmän sitt stöd åt den falska vilodagen, de blandar sin gudstro med iakttagandet av detta påvliga barn, ja, de håller det högre, än Sabbaten, som Herren har helgat och välsignat. Han reserverade Sabbaten för människans helgande, som ett tecken mellan Sig och Sitt folk i tusen släktled. Blandningen av kyrka och stat framställs genom järnet och leran. Detta förbund minskar kyrkornas kraft. Att så här tilldela kyrkan statens makt, kommer att medföra en bitter skörd. Människorna har nästan uttömt Guds tålamod. De har satsat sin kraft på politiken, och har förenat sig med påvedömet. Men den dag stundar, när Gud kommer att straffa dem, som har gjort Hans lag ogiltig, och deras onda gärningar kommer att slå tillbaka mot dem själva (Manuskript 63, 1899).
46. En gudomlig uppenbarelse – Nebukadnessar menade, att han skulle godta tolkningen som en gudomlig uppenbarelse; ty för Daniel hade varje detalj i drömmen visats. De allvarsmättade sanningar, som framstod genom tolkningen av kungens syn, gjorde ett djupt intryck på monarkens sinne, och i ödmjukhet och skräckblandad aktning föll han ”ner på sitt ansikte och tillbad” ...
Nebukadnessar såg tydligt skillnaden mellan Guds visdom och visheten hos de mest belästa männen i sitt rike (The Youth’s Instructor, den 8. september, 1903).
47. En ljusreflex – Genom de tillfångatagna hebréerna gjordes Herren känd för hedningarna i Babylon. Den avgudadyrkande nationen skänktes kunskap om det rike, som Herren skulle upprätta, och som Han med Sin kraft framgångsrikt skulle försvara mot Satans samlade makt och slughet. I fångenskapen vittnade Daniel och landsmännen Esra och Nehemja samt många andra för Gud. Herren kringspred dem ibland världens länder, för att deras ljus skulle stråla klart i hedendomens och avgudadyrkans djupa mörker. För Daniel uppenbarade Gud ljuset från Sina avsikter, vilket hade varit fördolt under många släktleds tid. Han bestämde, att Daniel i denna syn skulle skåda ljuset från Guds sanning, och återge detta ljus i Babylons stolta kungadöme. På den despotiske kungen lät Gud ljus skina från Sin tron. Nebukadnessar fick se, att himmelens Gud styrde över världens alla monarker och kungar. Hans namn skulle göras känt som Guden över alla gudar. Gud ville, att Nebukadnessar skulle inse, att herrarna över jordiska riken själva har en Herre i himlarna. Guds trofasthet i, att rädda de tre landsflyktingarna ur lågorna och rättfärdiga deras handlingssätt, bevisade Hans förunderliga makt.
Stort ljus strålade från Daniel och hans vänner. Vidunderliga ting yttrades om Sion, Herrens egen stad. På detta vis avser Herren, att andligt ljus skall utbredas av Hans trofasta väktare i dessa yttersta dagar. Om nu de heliga på Gamla Testamentets tid så troget avlade sitt vittnesbörd, hur skulle då inte Guds folk i dag – som äger århundradens samlade ljus – låta sanningen skina, när profetiorna i Gamla Testamentet kastar sin beslöjade härlighet in i framtiden (Brev 32, 1899)!
19. Någonting ovanligt väntades – Då kungen insåg, att hans vilja inte åtlyddes såsom Guds vilja, fylldes han ”av vrede”, så att hans ansiktsuttryck förvandlades mot dessa män. Sataniska kännetecken kom hans anlete att te sig som ansiktet åt en demon; och uppbjudande all sin styrka, befallde han, att ugnen skulle hettas upp sju gånger mera, än den någonsin setts vara, och beordrade, att de starkaste karlar skulle binda ynglingarna, och slunga ned dem i ugnen. Han ansåg, att det fordrades mer, än vanlig makt, för att hantera dessa ädla män. Ett starkt intryck gjordes i hans sinne om, att något ovanligt skulle inträffa, för att skydda dem, och därför befalldes hans starkaste män, att ta itu med dem (The Signs of the Times, den 6. Maj, 1897).
25. Kristus uppenbarad genom fångarna – Hur visste Nebukadnessar om, att den fjärde var lik Guds Son? Jo, han hade hört talas om Guds Son genom de hebréiska fångarna, som befann sig i hans rike. De hade förmedlat kunskapen om den levande Gud, som styr över allting (The Review and Herald, den 3. Maj, 1892).
28. Kollegorna förstod sig på tron – De trogna hebréerna ägde stor, naturlig förmåga och intellektuell bildning, och de beklädde höga förtroendeposter; men alla dessa fördelar kom dem ej, att förgäta eller glömma bort Gud. De underkastade alla sina krafter den gudomliga nådens helgande inflytande. Genom sitt gudaktiga föredöme, sin osvikliga redbarhet, bar de fram sin hyllning till Honom, som hade kallat dem ut ur mörkret och in i Sitt förunderliga ljus. Genom deras makalösa räddning demonstrerades, inför den väldiga församlingen, Guds kraft och majestät. Jesus ställde Sig jämte dem i den brinnande ugnen, och överbevisade med härligheten hos Sin närvaro Babylons stolte kung, att han förvisso skådade Guds Son. Himmelens ljus strålade från Daniel och hans vänner, tills alla deras kollegor förstod sig på tron, som förädlade deras liv och förskönade deras sinnelag (The Review and Herald, den 1. februari, 1881).
De, vars handlingar avgör nationers öden, övervakas med oavlåtlig nogsamhet av Honom, som ”ger seger åt kungarna”, vilken tillhör ”jordens sköldar” (The Review and Herald, den 28. mars, 1907).
29. Vissa i dag som Nebukadnessar – Vi lever under denna världs historias sista dagar, och vi skall inte bli förvånade över något i form av avfall och förnekanden av sanningen. Otron har nu utvecklats till en fin konst, som människor använder sig av till sina själars ödeläggelse. Det föreligger ständig fara för skojare i predikstolen, vars leverne motsäger orden de uttalar; men varningens och förmaningens stämma kommer att höras, så länge det finns tid; och sådana, som gör sig skyldiga till handlingar, som aldrig borde utföras, kommer att spjärna emot budskapet och vägra att låta sig visas tillrätta genom Herrens utsedda ombud, när dessa tillrättavisar eller söker att vägleda dem. De kommer att fortsätta, såsom Farao och Nebukadnessar, tills Herren berövar dem förståndet och deras hjärtan blir oemottagliga. Herrens Ord skall nå dem; men om de vägrar att lyssna till det, kommer Herren att göra dem ansvariga för deras egen undergång (Notebook Leaflets, Nr. 31, s. 1).
34. Nebukadnessar grundligt omvänd – Den starkaste bevekelsegrunden i Daniels liv var, att förhärliga Gud. Han insåg, att då han stod i närvaro av inflytelserika män, skulle vägran att erkänna Gud som källan till hans visdom, ha gjort honom till en usel förvaltare. Och hans fortlöpande erkännande av himmelens Gud inför kungar, furstar och statsmän minskade inte alls hans inflytande. Kung Nebukadnessar, inför vilken Daniel så ofta hedrade Guds namn, blev grundligt omvänd, och lärde sig, att ”prisa, upphöja och ära himmelens Konung” (The Review and Herald, den 11. januari, 1906).
Ett varmt och vältaligt vittnesbörd – Kungen på Babylons tron blev ett vittne för Gud, han gav sitt vittnesbörd, varmt och vältaligt, av tacksamt hjärta, som tog emot den gudomliga naturens barmhärtighet och nåd, rättfärdighet och frid (The Youth’s Instructor, den 3. december, 1904).
Belsassar blev rädd. Hans samvete blev väckt. Fruktan och misstänksamheten, som alltid följer den skyldige i spåren, tog tag i honom. När Gud gör människor förskräckta, förmår de ej, att dölja graden av förfäran. Rikets stormän greps av stor skräck. Deras hädiska brist på aktning för de heliga föremålen försvann som med en vindpust. Panik ersatte varje uns av självbehärskning....
Förgäves sökte kungen, att tyda bokstäverna. Här stod han inför övermakten. Han kunde inte förstå det skrivna (The Youth’s Instructor, den 19. Maj, 1898).
27. Se EGW:s anmärkning om Ordspråksboken 16:2.
10. Oomkullrunkelig redbarhet är den enda framkomliga vägen – Det må vara förenat med vansklighet för män i höga ställningar, att följa den oomkullrunkeliga redbarhetens stig, oavsett om de rosas eller risas därför. Ändå är detta den enda framkomliga vägen. Alla fördelar, som de måhända skulle vinna på att sälja sin heder, skulle bara vara som stanken från rutten fisk, som skräp i den förtärande elden. De besittande moraliskt mod nog till att ställa sig upp i protest mot medmänniskornas odygder och lögner – kanhända uppkomna genom sådana, som världen hyllar – kommer att mötas med avsky, oförskämdhet och rasande falsarier. De kan bli störtade från sina höga ställningar, eftersom de vägrar att låta sig köpas och säljas, eftersom de inte tar emot mutor, eller låter sig hotas till, att fläcka händerna med ogudaktighet. Allting i denna värld må tyckas vara emot dem; men Gud har satt Sitt godkännandemärke på Sitt eget verk. De kan betraktas av nästan som svaga, omanliga, olämpliga för ämbetet; men hur annorlunda betraktar inte den Högste dem! Deras belackare är de verkligt okunniga. Medan stormarna från ärekränkning och hån kanhända förföljer en person livet ut, och slå med knytnävarna på vederbörandes grav, väntar Guds beröm på honom. Jönserier och synd medför, i bästa fall, ett liv fyllt av oro och missnöje, samt slutligen en törnbeströdd dödskudde. Och hur många är det ej, som betraktar sitt handlande och dess frukt, varpå de för egen hand gör slut på sin gräsliga bana! Och bortom allt detta väntar domen, med det slutgiltiga, oåterkalleliga utslaget: Försvinn (The Signs of the Times, den 2. februari, 1882)!
10 (Uppenbarelseboken 20:12). Ett felfritt register – Det förs ett felfritt register över alla begångna synder. All mänsklighetens bristande fromhet, all dess olydnad mot himmelens befallningar, antecknas i himmelens böcker med osviklig precision. Skuldtalen ökar raskt, ändå mildras Guds straffdomar med nåd, tills siffrorna har nått sin bestämda gräns. Gud är länge tålmodig med människornas överträdelse, och fortsätter att genom Sina utvalda ombud lägga fram evangeliets budskap, tills den fastsatta tiden är inne. Gud uthärdar med himmelskt tålamod de ondas vrånghet; men Han tillkännager, att Han kommer att hemsöka deras överträdelser med ett spö. Sist och slutligen kommer Han att låta Satans förstörelsekrafter göra sitt, för att ödelägga (Manuskript 17, 1906).
Noga nedtecknade i himmelens böcker är hångrinen och de intetsägande kommentarerna från syndare, som högaktningsfullt struntar i barmhärtighetens anrop, när Kristus framställs för dem av en Guds tjänare. Liksom fotografens film exakt avbildar det mänskliga anletet, för Gud dagligen in i himmelens böcker en noggrann bild av varje enskild persons sinnelag (Manuskript 105, 1901).
25 (Andra Moseboken 31:13; Hesekiel 20:12). En vägskylt, som vänts åt galet håll – Herren har entydigt ritat en karta över vägen till Guds stad; men den store avfällingen har ändrat på vägskylten, han har satt upp en falsk sådan – en påhittad vilodag. Han säger: ”Jag tänker motarbeta Gud. Jag tänker ge styrka åt mitt ombud, syndens människa, för att plocka ned Guds minnesmärke, den sjunde dagens Sabbat. På så vis skall jag visa världen, att dagen, som Gud helgat och välsignat, har blivit ändrad. Denna dag skall avlägsnas ur människornas sinnen. Jag tänker utplåna minnet av den. Jag ämnar i dess ställe sätta in en dag, som inte bär himmelens kännetecken, en dag, som inte kan fungera som tecken mellan Gud och Hans folk. Jag skall förmå människorna till, att godta min dag, att till den skänka den helighet, som Gud gav åt den sjunde dagen. Genom min vicekonung skall jag upphöja mig själv. Den första dagen skall hyllas, och den protestantiska världen skall ta till sig den falska vilodagen som äkta. Genom att den av Gud instiftade Sabbaten inte blir helgad, kommer jag att utsätta Hans lag för förakt. Uttrycket ’Ett tecken mellan mig och Er under alla Era släkten’ skall jag tillämpa på min vilodag. På så vis skall världen bli min. Jag skall bli världens herre, dess furste. Jag skall så grundligt härska över sinnena, som jag har makt över, att Guds Sabbat skall utsättas för hån. Ett tecken? Jag tänker göra iakttagandet av den sjunde dagen till ett tecken på uppror mot världens myndigheter. Mänskliga lagar skall göras så stränga, att män och kvinnor inte kommer att våga att iaktta den sjunde dagens Sabbat. Av rädsla att bli utan mat och kläder, kommer de att gå samman med världen i överträdelsen av Guds lag; och då kommer världen att fullt ut stå under min kontroll.”
Syndens människa har instiftat en falsk vilodag, och den bekännande kristna världen har antagit detta påvliga barn, samt vägrar att lyda Gud. På så vis förmår Satan män och kvinnor till, att följa en väg bort ifrån den säkra staden; och genom folkmassorna, som följer honom, visas det att Adam och Eva inte varit de enda, som lyssnat till den sluge fiendens ord.
Fienden till allting gott har vänt på vägskylten, så att den pekar mot olydnadens stig som vägen till lycka. Han har varit oförskämd mot Skaparen, genom att vägra att lyda ett ”Så säger Herren”. Han har föresatt sig, att förändra heliga tider och lagar (The Review and Herald, den 17. april, 1900).
2. Gud bereder vägen – Medan de, som förblivit Gud trogna i hjärtat av Babylon, sökte Herren och studerade profetiorna förutsägande deras befrielse, påverkade Gud kungars hjärtan till, att visa Hans ångerfulla folk favör (The Review and Herald, den 21. mars, 1907).
3-19. Profetia och bön – Daniels exempel med bön och bekännelse anges, för att undervisa och uppmuntra oss. I nästan sjuttio år hade Israel befunnit sig i fångenskap. Landet, som Gud hade valt ut åt Sitt egendomsfolk, hade hamnat i hedniska händer. Den älskade staden, mottagaren av himmelens ljus, och en gång hela jordens fröjd, var nu föraktad och nedgången. Templet, som hade härbärgerat arken med Guds förbund och härlighetens keruber som överskuggade nådastolen, låg i ruiner. Själva dess plats hade vanhelgats av de ogudaktigas fötter. Trofasta män, som mindes dess förutvarande härlighet, uppfylldes av ångest över förstörelsen av den heliga byggnad, som hade utmärkt Israel som Guds egendomsfolk. Dessa män hade åhört Guds förkastelsedomar på grund av folkets synder. De hade bevittnat förutskickelsens uppfyllelse. De hade jämväl uppfattat löftena om Guds favör, bara Israel ville återvända till Honom, och vandra i helighet inför Honom. Åldriga, gråhåriga pilgrimer sökte sig till Jerusalem, för att be ibland dess ruiner. De kysste stadens stenar, och vätte dem med sina tårar, i det att de bönföll Herren om, att ha förbarmande med Sion, och hölja henne med Sin rättfärdighets härlighet. Daniel visste, att den fastsatta tidpunkten för Israels fångenskap nästan var över; men han var ej av den uppfattningen, att de inte behövde göra något själva, därför att Gud hade lovat, att Han skulle befria dem. Med fasta och ånger sökte han Herren, bekännande sina egna synder och folkets överträdelser (The Review and Herald, den 9. februari, 1897).
24. Evig rättfärdighet framförd – Genom Sina utvalda redskap kungör Gud i Sin stora nåd Sina avsikter. Sedan skrider det omfattande förlossningsverket framåt. Därmed blir människor upplysta om försoningen för deras överträdelser och den eviga rättfärdighet, som Messias har fört fram genom Sitt offer. Golgata kors är den stora medelpunkten. När denna sanning slår rot i hjärtat, förverkligas avsikten med Kristi offer. Detta är, vad Gabriel uppenbarade för Daniel som svar på hans ivriga bön. Det var om detta, som Mose och Elia samt Kristus samtalade vid Hans förklaring och förvandling. Genom förödmjukelsen på korset skulle Han föra fram evig förlossning till alla, som skulle komma att vandra i Hans fotspår, och ge klara belägg för sitt skiljande från världen (Brev 201, 1899).
5-7. Kristus visade Sig för Daniel – Ingen mindre, än Guds Son framträdde inför Daniel. Beskrivningen av Honom stämmer överens med den, som Johannes gav av Kristi uppenbarelse för honom på ön Patmos. Här kommer vår Herre med en annan himmelsk budbärare, för att lära Daniel, vad som skulle äga rum i den sista tiden. Denna kunskap gavs till Daniel och bevarades av Inspirationen åt oss, som har världens slut in på oss (The Review and Herald, den 8. februari, 1881).
12, 13. Sunda, respektive förkastliga, råd – [Danielsboken 10:12, 13 anförs]. Härav ser vi, att de himmelska krafterna måste ta sig över hinder, innan Guds syften förverkligats i rättan tid. Kungen av Persien styrdes av den högste av de onda änglarna. I likhet med Farao, trotsade han Guds ord. Gabriel tillkännagav: ”Han stod emot mig under tjugoen dagar med sina hårda ord mot judarna.” Dock kom Mikael till hans undsättning, och därefter blev han kvar hos det persiska hovet, han höll dess krafter i schack, han framförde sunda råd som motvikt till alla förkastliga råd. Goda och onda änglar påverkar Guds planläggning för Sitt jordiska rike. Det är Guds avsikt, att bedriva Sin verksamhet på rätt sätt, som främjar Hans ära. Men Satan söker ständigt, att motverka Guds syfte. Det enda sätt, varpå Guds tjänare kan främja Hans verk, är genom att ödmjuka sig inför Honom. De får aldrig lita till sina egna ansträngningar, eller till yttre åthävor för framgång (Brev 201, 1899).
13. En osynlig strid – Vi har framför oss i Guds Ord exempel på, hur himmelska krafter påverkat kungars och härskares tänkande, samtidigt som sataniska krafter också påverkat deras sinnen. Ingen mänsklig vältalighet, som kraftigt understryker en persons åsikter, förmår att kullkasta de sataniska krafternas verksamhet. Satan söker fortlöpande, att spärra vägen, så att människors konstgrepp skall bakbinda sanningen; och ägarna av ljus och kunskap svävar i störst fara, med mindre de alltid helgar sig åt Gud, i det att de ödmjukar sig själva och inser tidens faror.
Himmelska varelser utses till, att besvara bönerna från dem, som osjälviskt verkar för Guds saks intressen. De förnämsta änglarna vid det himmelska hovet utses till, att förverkliga bönerna, som sänds upp till Gud, för att främja Hans sak. Varje ängel har sin bestämda plikt att uppfylla; denna post tillåts han inte att lämna för någon annan ställning. Skulle han överge sin post, skulle mörkrets makter vinna terräng....
Dag efter dag pågår konflikten mellan gott och ont. Hur kommer det sig, att innehavarna av många möjligheter och fördelar inte är medvetna om intensiteten hos detta verk? De borde vara fullt på det klara med detta. Gud är Härskaren. Genom Sin allmakt håller Han jordiska potentater i schack, ja, Han styr dem. Genom Sina ombud utför Han det verk, som beslutats om före världens grundläggning.
Som ett folk förstår vi inte, som vi borde göra, den stora, pågående striden mellan osynliga krafter, kontroversen mellan trogna och otrogna änglar. Onda änglar är i ständig verksamhet, de planerar sin nästa attack, varvid de gör bruk av befälhavare, kungar och härskare, ja, mänsklighetens icke trofasta krafter.... Jag uppmanar Kristi predikanter, att mejsla in i förståndet hos alla, som deras stämmor når fram till, sanningen om änglarnas tjänande. Hänge Er inte åt fantasifulla gissningar. Det skrivna Ordet är vår enda trygghet. Vi måste be, som Daniel gjorde, så att vi blir skyddade av de himmelska förståndsväsendena. I egenskap av tjänande andar, skickas änglar ut för att bistå dem, som skall ärva frälsningen. Be, mina bröder, be såsom Ni aldrig förut har bett! Vi är inte beredda på Herrens ankomst. Vi måste vidta långtgående förberedelser inför evigheten (Brev 201, 1899).
10. De onda saknar insikt – [Danielsboken 12:10 anförs]. De onda har valt Satan som ledare. Under hans kontroll används sinnets förunderliga förmågor till, att åstadkomma ödeläggande verktyg. Gud har gett mänskosinnet stor kraft, kraft till att visa, att Skaparen har förlänat människan förmåga till, att uträtta storverk mot all rättfärdighets fiender, kraft till att visa, att segrar går att vinna i striden mot ondskan. Till dem, som förverkligar Guds avsikt för dem, kommer dessa ord att sägas: ”Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!” Det mänskliga maskineriet har använts till, att utföra ett arbete, som varit till välsignelse för mänskligheten; därmed blir Gud förhärligad.
Men när de, som Gud har anförtrott förmågor, överlämnar sig åt fienden, blir de en förstörelsens kraft. När människor inte sätter Gud främst i allting, när de inte överlämnar sig åt Honom till, att förverkliga Hans syften, träder Satan emellan, och så använder han i sin tjänst sinnen, som, om de hade getts till Gud, kunde ha åstadkommit mycket gott. Under hans ledning åstadkommer de ett ont verk med storslagen och mästerlig styrka. Gud hade avsett, att de skulle verka på en hög aktivitetsnivå, för att bli ett med Hans sinne, och på så vis säkra en utbildning, som skulle göra det möjligt för dem, att utföra ett rättfärdighetens verk. Dock är denna utbildning okänd för dem. De är hjälplösa. Deras krafter för dem inte in på rätt spår; ty de står under fiendens kontroll (Brev 141, 1902).
13. Daniel i sin del nu – [Danielsboken 12:9, 4, 10, 13 anförs]. Tiden är inne för Daniel, att uppstå till sin del. Tiden är inne för ljuset, som skänktes honom, att spridas jorden runt som aldrig tidigare. Om de, som Herren har gjort så mycket för, vandrar i ljuset, kommer deras kunnande om Kristus och profetiorna om Honom att öka markant, i det att de nalkas slutet på denna världs historia (Manuskript 176, 1899).