Paulus blev upprörd i sitt innersta, då han blev varse det onda, som hotade att snabbt ödelägga församlingarna där. Han skrev omgående till galaterna, avslöjade deras falska teorier och tillrättavisade med stor stränghet dem, som hade avvikit från tron (Sketches from the Life of Paul, sid. 188, 189)
17, 18. Se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 9:25-27.
11, 12 (Jakobsbrevet 1:8; se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 21:20-26). När starka män vacklar i sin hållning - Även de dugligaste män kommer att begå svåra misstag, om de utelämnas åt sitt eget omdöme. Ju mera ansvar som läggs på en person, ju högre ställning att diktera och kontrollera ifrån, desto större skada kommer vederbörande helt säkert att göra, genom att förvända sinnen och hjärtan, med mindre han inte nogsamt följer Herrens väg. I Antiokia hade Petrus misslyckats i, att hålla redbarhetens fana högt. Paulus hade måst bemöta hans undergrävande inflytande ansikte mot ansikte. Detta har nedtecknats, för att andra skall dra lärdom därav, och för att lärdomen skall bli till en högtidlig varning för dem i ansvarställning, för att de inte skall svikta i redbarhet, utan hålla sig till det rätta.
Nog är det märkligt, efter alla Petrus’ misslyckanden, efter hans fall och återiståndsättande, hans långa tjänstgöring, hans nära vänskap med Kristus, hans medvetenhet om Kristi rena, rättframma principfasthet; efter all den undervisning han hade mottagit, alla gåvor och kunskap samt stora inflytande genom att förkunna och lära ut Ordet, att han skulle komma att hyckla och undvika evangeliets grundsatser av fruktan för människor, eller för att vinna deras gillande? Nog är det märkligt att han skulle sväva på målet, och inta en kluven hållning? Måtte Gud ge varje person insikt om vederbörandes egen, personliga hjälplöshet i, att rakt och säkert styra den egna farkosten i hamn. Kristi nåd är ett måste varje dag. Hans makalösa nåd allena kan avhålla oss från att snubbla och falla (Manuskript 122, 1897).
16 (Galaterbrevet 3:10-13, 24; Romarbrevet 3:19-28; 5:1). Inget utrymme för självtillräcklighet - Vi blir rättfärdiggjorda genom tro. Den själ, som förstår innebörden av dessa ord, kommer aldrig att vara självtillräcklig. Vi är för svaga, för att tänka högstämda tankar om oss själva. Den Helige Ande är grundvalen för vårt karaktärsbygge, för att våra sinnelag skall gestaltas i likhet med Guds. När vi menar oss kapabla till, att forma vår egen erfarenhet, begår vi ett stort misstag. I egen kraft kommer vi aldrig att uppnå seger över synden. Men de, som äger sann tro på Kristus, kommer att bearbetas av den Helige Ande. Den själ, i vars hjärta gudsförtröstan dväljs eller bor, kommer att växa upp till ett vackert Herrens tempel. Han dirigeras genom Kristi nåd. I lika hög grad, som han låter allt bero på den Helige Andes ledning, kommer han att växa (Manuskript 8, 1900)
20 (Filipperbrevet 1:21; Kolosserbrevet 3:3; se EGW:s anmärkning om Uppenbarelseboken 3:1). Världens mest omfattande verk - Allt det goda hos män och kvinnor är en frukt av den Helige Andes verkan. Anden lär oss, att uppvisa rättfärdighet i livet. Det största verk, som går att utföra i vår värld, är att förhärliga Gud, genom att leva ut Kristi karaktär. Gud gör endast de perfekta, som vill dö bort ifrån jaget. De, som är villiga härtill, kan säga: ”och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig” (Manuskript 16, 1900)
8. Se EGW:s anmärkning om Första Moseboken 12:2, 3; Apostlagärningarna 15:11.
10-13. Se EGW:s anmärkning om Galaterbrevet 2:16; Romarbrevet 3:19-28.
13. Se EGW:s anmärkning om Andra Korintierbrevet 3:7-18; Hebréerbrevet 13:11-13.
19. Se EGW:s anmärkning om Andra Korintierbrevet 3:7-11.
24 (Galaterbrevet 2:16; Romarbrevet 3:19-28). Lagen pekar hän till Kristus - Lagen besitter ingen kraft till att förlåta överträdaren, utan hänvisar honom till Kristus Jesus, som säger till honom: Jag tänker ta Din synd och bära den Själv, om Du tänker godta Mig som Din ersättare och borgensman. Återvänd till Din undersåtliga tro och lydnad, så skall Jag skänka Dig Min rättfärdighet (The Review and Herald, den 7. Maj, 1901)
Vilken lag är vår övervakare? - Jag brukar bli tillfrågad rörande lagen i Galaterbrevet. Vilken lag är den övervakare eller skollärare, som leder oss fram till Kristus? Mitt svar är: Både den ceremoniella och den moraliska lagen med tio bud.
Kristus bar upp hela det judiska samhället och tidevarvet. Abels död berodde på Kains vägran, att godta Guds plan i lydnadens skola, för att bli frälst genom Jesu Kristi blod, som avbildades i de djuroffer, vilka pekade fram emot Kristus. Kain vägrade att utgjuta blod, som symboliserade Kristi blod, vilket skulle utgjutas för världen. Hela ceremonin hade Gud förberett, och Kristus blev grundvalen åt hela ordningen. Därmed inleddes lagens verk som övervakande skollärare, för att komma syndiga människor att tänka på Kristus.
Alla, som tjänade på något sätt i helgedomen, utbildades fortlöpande beträffande Kristi inskridande å mänskosläktets vägnar. Tjänsten var ägnad, att i varje hjärta skapa kärlek till Guds lag, vilken reglerar Hans rike. Djuroffren skulle fungera som åskådningsundervisning angående Guds kärlek såsom den uppenbarats i Kristus - i det lidande, döende offret, som tog på Sig den synd, som människan gjort sig skyldig till, ja, den oskyldige som blev till synd för oss.
När vi begrundar detta storslagna frälsningstema, ser vi Kristi verk. Förutom Andens utlovade gåva, är naturen och arten hos detta offer och ingripande ett ämne, som hos oss borde väcka upphöjda, heliga, högstämda uppfattningar om Guds lag, vilken kräver lydnad från varje person. Överträdandet av lagen genom den beskedliga handlingen, att äta av den förbjudna frukten, utsatte människan och jorden för följden av trots mot Guds heliga lag. Arten av ingripandet borde göra människan ständigt på sin vakt mot, att utföra den minsta handling i trots mot Guds krav.
Vi bör ha en klar uppfattning om, vad som utgör synd, och vi bör undvika minsta antydan till att korsa gränsen mellan lydnad och olydnad.
Gud önskar, att varje skapat förnuftsväsen skall förstå Guds oändlige Sons stora verk i, att ge Sitt liv för världens frälsning. ”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom.
När syndaren i Kristus ser förkroppsligandet av den oändliga och oegennyttiga kärleken och välviljan, väcks det i hans hjärta en tacksamhetens önskan om, att följa med dit, där Kristus söker att dra honom (Manuskript 87, 1900)
I synnerhet morallagen - ”Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro.” I det här Skriftstället talar den Helige Ande genom aposteln främst om den moraliska lagen. Denna lag uppenbarar synden för oss, och får oss att förnimma vårt behov av Kristus, och att fly till Honom för tillgivelse och frid, genom att utöva syndaånger mot Gud och förtröstan på vår Herre Jesus Kristus.
De tio budens lag skall inte betraktas främst som en förbudssamling, utan som ett redskap för Guds barmhärtighet. Dess förbud är den säkra garanten för lycka i lydnad. I och med att lagen tas emot i Kristus, ombesörjer den i oss den karaktärens renhet, som kommer att bringa oss glädje genom oändliga tidsåldrar. För den lydige utgör lagen en skyddsvall. I lagen skådar vi Guds godhet, som genom att för människor uppenbara rättfärdighetens oföränderliga grundsatser, försöker att skyla dem för allt det onda, som följer överträdelse i spåren.
Vi skall inte tro, att Gud väntar på att straffa syndaren för hans synd. Syndaren drar straffet över sig själv. Hans egna handlingar sätter igång ett händelseförlopp, som bara kan utmynna i en sak. Varje överträdelse påverkar syndaren, förändrar karaktären och underlättar fortsatt överträdande. Genom att välja att synda, skiljer människor sig från Gud, täpper till välsignelsens flöde och garanterar därmed sitt fördärv och sin död.
Lagen uttrycker Guds tänkande. När vi tar emot lagen i Kristus, blir den vår tanke. Lagen häver oss upp, ovanför kraften hos naturliga önskningar och böjelser, ovanför frestelser ledande till synd (Manuskript 23a, 1896)
Förhållandet mellan de bägge lagarna - Det är inte nödvändigt, att i detalj förstå förhållandet mellan de två lagarna. Det är väsentligt viktigare, att vi vet huruvida vi överträder Guds lag, huruvida vi förhåller oss lydiga eller olydiga till dess okränkbara stadgar (Brev 165, 1901)
24-26 (Galaterbrevet 6:14; Första Johannesbrevet 3:4). Kristus det enda botemedlet - När tankarna riktas mot Golgatas kors, uppfattar ens svaga syn Kristus på skammens redskap. Varför dog Han? På grund av synden. Vad är synd? Överträdelse av lagen. Då öppnas ens ögon och så ser man syndens natur. Lagen har brutits, men kan inte förlåta överträdaren. Den är en övervakande skollärare, som utdömer vårt straff. Var finns botemedlet? Lagen driver oss till Kristus, som hängdes på korset, för att Han skulle skänka den fallna, syndiga människan Sin rättfärdighet och härigenom för Sin Fader kunna framställa henne iförd Sin rättfärdiga karaktär (Manuskript 50, 1900)
24-31. Se EGW:s anmärkning om Romarbrevet 8:15-21.
1, 2 (Första Korintierbrevet 1:10-13). Stridigheten kring omskärelsen - På grund av inflytandet från de judiskt troende lärarna, uppstod det falanger, som framhärdade i att de nyomvända kristna skulle följa ceremonilagens paragraf rörande omskärelse. De var alltfort av uppfattningen, att det biologiska Israel var Abrahams upphöjda och gynnade barn, och kunde göra anspråk på samtliga löften, som getts åt honom. De trodde uppriktigt, att de genom att inta denna hållning emellan judar och kristna, skulle lyckas med att avlägsna oviljan som häftade vid kristendomen, och vinna mängder av judar.
De rättfärdigade sin hållning, vilken stred mot Paulus’ inställning, genom att visa att apostelns handlande, då han lät hedningar ansluta sig till församlingen utan omskärelse, hindrade ytterligare judar från att ta till sig tron, än att det blev tillskott av hedningar. Sålunda ursäktade de sitt motstånd till frukten av Guds erkända tjänares sansade överväganden. De vägrade att kännas vid, att Kristi verk omfattade hela världen. De ville göra gällande, att Han var hebréernas Frälsare allena; alltså vidhöll de, att hedningarna skulle omskäras, innan de finge åtnjuta Kristi församlings förmåner.
Efter beslutet vid rådsmötet i Jerusalem gällande detta spörsmål, höll fortfarande många kvar vid denna inställning, men gick inte då längre i sitt motstånd. Vid det tillfället hade rådet bestämt, att de nyomvända från den judiska församlingen kunde iaktta reglerna hos den mosaiska lagen om de så ville, medan dessa regler inte skulle vara obligatoriska för de nyomvända hedningarna. Motståndarsidan utnyttjade nu detta förhållande, och yrkade på att särskilja iakttagarna av den ceremoniella lagen och dem, som inte lydde den. Man framkastade, att de senare befann sig längre från Gud, än de förra.
Paulus’ indignation väcktes. Han upphov stämman i sträng tillrättavisning: ”om ni låter omskära er, kommer Kristus inte att vara till någon hjälp för er.” Sidan, som propagerade för att kristendomen var värdelös utan omskärelse, gaddade ihop sig mot aposteln, och han måste bemöta dem i varje församling, som han grundade eller besökte: I Jerusalem, Antiokia, Galatien, Korint, Efesus och Rom. Gud manade honom enträget, att fortsätta det omfattande verket med att predika Kristus och Honom korsfäst; omskärelse eller inte omskärelse var ovidkommande. De judiskt troende såg på Paulus som en avfälling fast besluten, att bryta ned skiljemuren som Gud upprättat mellan israeliterna och världen. De besökte varje församling, som han organiserat och där orsakade de splittring. Genom att omfatta tanken att ändamålen helgar medlen, spred de falska anklagelser mot aposteln, och ansträngde sig för att skämma ut honom. Då Paulus, under sina besök hos församlingarna, kom i kölvattnet efter dessa nitiska och skrupelfria motståndare, mötte han många, som betraktade honom med misstro, och vissa rent av föraktade hans ansträngningar.
Dessa splittringar beträffande ceremonilagen, och de förtjänster som hänförde sig till alla de predikanter, som lärde ut Kristi religion, orsakade aposteln mycken oro och hårt arbete [Första Korintierbrevet 1:10-13 anförs] (Sketches from the Life of Paul, sid. 121, 122)
6 (Filipperbrevet 2:12; Första Timoteusbrevet 6:12; Titusbrevet 2:14; Jakobsbrevet 2:14-20; Första Petrusbrevet 1:22; Uppenbarelseboken 2:2; se EGW:s anmärkning om Titusbrevet 1:9-11). Biblisk tro fordrar ständigt arbete - Sann tro ger sig alltid tillkänna genom kärlek. När man blickar hän mot Golgata, är det inte meningen att man skall nöjt slå sig till ro i sysslolöshet, att lägga sig ned att sova, utan att dana tro på Jesus, en verksam tro, som renar själen från själviskhetens slem. När vi griper tag om Kristus i tro och förtröstan, har vårt arbete enbart inletts. Varje person har fördärvade och syndiga vanor, som måste betvingas genom kraftfull krigföring. Det krävs, att varje själ skall utkämpa trons strid. Om en individ är en Kristi efterföljare, kan han inte vara oärlig i affärer, han kan inte vara hårdhjärtad, tom på medlidande. Han kan inte vara grov i sitt tal. Han kan inte vara fylld av uppblåsthet och självupphöjelse. Han kan inte vara högdragen, eller använda hårda ord samt klandra och fördöma.
Trons verksamhet ligger till grund för kärlekens ansträngningar. Bibelns religion innebär ständigt arbete. ”Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” ”{…} arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, {…} Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.” Vi skall nitiskt göra det goda; verkligen lägga oss vinn om ädla gärningar. Och det sanna Vittnet säger: ”Jag känner dina gärningar.
Även om det är sant att våra många aktiviteter i sig själva inte säkrar frälsningen, är det också sant att när tron förenar oss med Kristus, väcker den själen till aktivitet (Manuskript 16, 1890)
17 (Efésierbrevet 6:12). Svåra konflikter under livet som kristen - Den kristnes liv går inte alltid som på räls. Han har svåra konflikter att möta. Svåra frestelser hugger klorna i honom. ”Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet.” Ju närmare vi kommer världshistoriens slut, desto mera förvillande och snärjande kommer fiendens angrepp att bli. Hans angrepp kommer att bli ursinnigare och förekomma oftare. De, som motsätter sig ljuset och sanningen, kommer att bli allt mera förhärdade och oemottagliga samt bittra mot dem, som älskar Gud och håller Hans bud (Manuskript 33, 1911)
22, 23 (Efésierbrevet 5:9). Den inneboende Anden - Inflytandet från den Helige Ande är samma sak som Kristi liv i själen. Vi ser ej Kristus och talar inte till Honom, men Hans Helige Ande är lika nära oss oavsett plats. Den verkar i och genom var och en, som tar emot Kristus. De, som förnimmer att Anden bor i dem, uppenbarar Andens frukt - kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, tro (Manuskript 41, 1897)
7. Se EGW:s anmärkning om Andra Moseboken 4:21; 20:16.
7, 8 (Romarbrevet 2:6; se EGW:s anmärkning om Domarboken 16). Motståndets skörd - Guds Ande håller det onda under samvetets kontroll. När människan upphäver sig över Andens inflytande, skördar hon onda frukter. Hos en dylik person får Anden allt mindre möjlighet, att avhålla vederbörande från att så olydnadens frön. Varningar mister gradvis sin kraft över honom. Steg för steg förlorar han sin gudsfruktan. Vederbörande sår i sitt kötts åker; alltså skall han av köttet skörda undergång. Fröna, som han själv har sått, mognar till skörd. Han hyser förakt för Guds heliga bud. Hans hjärta av kött blir till ett hjärta av sten. Motstånd till sanningen gör, att han biter sig fast i orättfärdigheten. Därför att människorna planterade en draksådd i världen före syndafloden, förhärskade laglöshet, brottslighet och våld då.
Alla bör vara väl medvetna om orsakerna till själens fördärv. Själens ödeläggelse beror ej på något påbud, som Gud skulle ha utfärdat gentemot människan. Han gör inte människan andligt blind. Gud tillhandahåller tillräckligt med ljus och belägg, för att människan skall kunna skilja mellan sanning och lögn. Emellertid tvingar Han inte människan till, att ta emot sanningen. Han låter henne fritt välja gott eller ont. Om människan skjuter ifrån sig belägg, som är nog för att visa omdömet rätt väg, och väljer det onda en gång, blir det lättare att göra det onda en andra gång. Tredje gången kommer hon att än ivrigare dra sig undan Gud och ställa sig på Satans sida. Och hon kommer att följa detta tillvägagångssätt, tills hon sitter fast i det onda, och tror på den lögn, som hon har omhuldat som sanning. Hennes motstånd har åstadkommit sin skörd (Manuskript 126, 1901)
(Uppenbarelseboken 3:21.) En fråga om liv och död - [Galaterbrevet 6:7, 8 anförs.] Underbara sanning! Det här är ett tveeggat svärd, som klyver åt båda håll. Hela mänskosläktet står inför denna fråga på liv och död. Valet vi fattar i detta liv, kommer att gälla för all evighet. Vi kommer antingen att få evigt liv eller evig död. Det finns ingen tredje väg, ingen andra prövotid. Vi manas till, att i detta liv segra likt Kristus gjorde. Himmelen har skänkt oss tillräckliga möjligheter och förmåner, för att vi skall kunna segra likt Kristus gjorde, och sitta ned med Honom på Hans tron. Men för att bli segervinnare, får det inte förekomma några eftergifter för köttsliga böjelser. All själviskhet måste dras upp med rötterna (Brev 156, 1900)
14 (se EGW:s anmärkning om Galaterbrevet 3:24-26; Johannesevangeliet 3:14-17; 12:32; Efésierbrevet 2:8, 9; Uppenbarelseboken 12:10). Korset källan till makt - I Kristi kors ser vi vår verkanskraft, vår outsinliga källa till makt (Brev 129, 1898)
Garantin för framgång - Betrakta i Kristi kors den enda säkra garantin för den enskildes utmärkta egenskaper och framgång. Och ju mera hjärtat är upptaget med Kristus, desto säkrare är skatten i den eviga världen (Brev 129, 1897)
(Filipperbrevet 1:21.) Paulus ett levande exempel för varje kristen - Paulus var ett levande exempel på, hur varje sann kristen bör vara. Han levde för Guds ära. Hans ord ljuder ända in i vår tid: ”Ty för mig är livet Kristus”. ”För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen.” Han, som en gång förföljde Kristus i form av Hans heliga, håller nu upp inför världen Kristi kors. Paulus’ hjärta brann med kärlek till själar, och han lade ned all sin energi på människors omvändelse. Det har aldrig funnits en mera självförnekande, nitisk, uthållig arbetare. Hans liv var Kristus; han uträttade Kristi verk. Alla de välsignelser han fick, värderades som fördelar att bruka för andras välsignelse (The Review and Herald, den 29. Maj, 1900).
(Jesaja 45:21, 22; Matteusevangeliet 16:24; Johannesevangeliet 1:29.) Se och lev - Genom att hänga på korset, var Kristus evangeliet. Nu har vi ett budskap: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” Tänker inte våra församlingsmedlemmar hålla blicken fästad på en korsfäst och uppstånden Frälsare, kring vilken deras hopp om evigt liv kretsar? Det här är vårt budskap, vårt sakskäl, vår lärosats, vår varning och förmaning till de obotfärdiga, vår uppmuntran till de sörjande, varje troendes hopp. Om vi lyckas att hos människor väcka ett intresse, som får dem att koncentrera sig på Kristus, kan vi stiga åt sidan, och be dem att blott fortsätta att hålla blicken vid Guds Lamm. På så vis lär de sig sin läxa. ”’Om någon vill följa mig, skall man förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.” Den, som håller blicken på Jesus, lämnar allt. Vederbörande dör bort från själviskheten. Personen tror på hela Guds Ord, vilket på ett så vidunderligt och härligt sätt upphöjdes i Kristus.
När syndaren ser Jesus sådan Han är, en i allt förbarmande Frälsare, intas själen av hopp och försäkran. Den hjälplösa själen kastas utan förbehåll på Jesus. Ingen, som noga sett Kristus Jesus korsfäst, släpper taget om varje kvardröjande tvivel. Otron försvinner (Manuskript 49, 1898)
(Psaltaren 85:11; se EGW:s anmärkning om Jakobsbrevet 2:13.) Kristi kors sätter världen i rörelse - Golgatas kors utmanar, och kommer slutligen att besegra, varje jordisk och helvetisk makt. Allt inflytande centreras i korset, och från korset strålar allt inflytande ut. Korset är den verkliga attraktionen; ty på det gav Kristus Sitt liv för mänskosläktet. Offret gjordes med avsikten, att återställa människan till hennes ursprungliga fulländning. Ja, dessutom gjordes det för att skänka henne en helt ny karaktär, så att hon skall bli mer, än segrare.
De, som i Kristi kraft besegrar Guds och människans store fiende, kommer att tilldelas en ställning i de himmelska salarna, vilken är högre än den, som de icke fallna änglarna innehar.
Kristus tillkännager: ”Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.’” Om korset inte finner ett inflytande i sin favör, ordnar det ett inflytande. I släkte efter släkte uppenbaras sanningen för vår tid som den nuvarande och närvarande sanningen. Kristus på korset var det medel, varigenom nåd och sanning möttes, samt rättfärdighet och frid kysstes. Det här är det medel, som skall sätta världen i rörelse (Manuskript 56, 1899)
17. Se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 9:8, 9.