15. Se EGW:s anmärkning om Andra Korintierbrevet 12:1-4.
19, 20. Paulus’ fiender – Vederbörande hade övergett den evangeliska tron, och dessutom hädat nådens Ande, genom att påstå att de fantastiska uppenbarelserna som kommit Paulus till del, hade Satan som ursprung. Efter att ha förkastat sanningen, fylldes de av avsky för den, och försökte att döda dess trogne förespråkare (Sketches from the Life of Paul, s. 305)
(Apostlagärningarna 4:12; Hebréerbrevet 7:25; 9:22; Första Johannesbrevet 1:7-9.) Förtröstan på Kristi blod – Gud nalkas genom Jesus Kristus, Medlaren, och detta är det enda sätt, varigenom Han tillgiver synder. Gud kan icke förlåta synder på bekostnad av Sin rättvisa, Sin helighet eller Sin sanning. Dock förlåter Han synder och det fullt ut. Det förekommer inga synder, som Han vägrar att tillge i och genom Herren Jesus Kristus. Det här utgör syndarens enda hopp, och om han vilar här i uppriktig tro, kan han vara säker på tillgivelse och det i allt samt utan kostnad. Det finns bara en kanal och den är tillgänglig för alla, och tack vare den kanalen väntar rik och tillräcklig förlåtelse den syndaångrande, botfärdige själen och de mörkaste synder blir härigenom förlåtna. {
Guds utvalda folk undervisades härom för flera tusen år sedan, och deras lärdomar upprepades genom olika sinnebilder och figurer, så att sanningens inverkan skulle naglas fast i varje hjärta, nämligen att utan blodsutgjutelse blir inga synder tillgivna. Den storslagna läxa, som förkroppsligades i varje blodigt offerdjur, som intrycksfullt visades genom varje ceremoni, ja, inpräntades av Gud Själv, löd att blott genom Kristi blod blir synder förlåtna; men hur många är det ej, som kånkar omkring på ett förbittrande ok och hur få är det ej, som förnimmer kraften från denna sanning och agerar därefter personligen, så att de erhåller välsignelserna genom oinskränkt tro på Guds Lamms blod.
Rättvisan krävde, att människan skulle lida; men Kristus uppvisade en Guds lidande. Han behövde ingen försoning eller lidande för egen del; alla Hans lidanden inträffade för vår skull; alla Hans förtjänster och helighet erbjöds den fallna människan, i form av en gåva (Brev 12, 1892) 913.2}
(Matteusevangeliet 11:27; Johannesevangeliet 14:9; 17:19-26; Andra Tessalonikerbrevet 2:3, 4; Hebréerbrevet 8:1; 9:11-14, 24; Hebréerbrevet 13:12; Första Johannesbrevet 2:1.) Kristus den ende verklige medlaren – Vår store Överstepräst fullbordade offret av Sig Själv, då Han led utanför stadsporten. Då frambragtes en fulländad försoning för folkets synder. Jesus är vår Sakförare, vår Överstepräst, vår Vädjare. Vår aktuella situation motsvarar därför israeliternas, där vi står ute på förgården, väntande och spanande efter det välsignade hoppet, vår Herre och Frälsare Jesu Kristi framträdande i härlighet.... Avbild mötte förebild i Kristi död, Lammet som blev slaktat för världens synder. Den store Översteprästen har burit fram det enda offer, som kommer att vara av något värde.
Rökelsen, som människor nu åstadkommer, mässorna som hålls för att själar skall slippa ut ur skärselden, är av inget som helst värde i Guds ögon. Alla altaren och offergåvor, de traditioner och uppfinningar, med vars hjälp människor hoppas kunna förtjäna sin frälsning, är falsarier. Inga offer skall utföras på förgården; ty den store Översteprästen utför Sitt verk i helgedomen. Ingen furste eller monark släpps in i den heliga byggnaden.
I Sin medling som vår Sakförare behöver inte Kristus någon människas dygd, ingen människas vädjande. Kristus är den ende syndabäraren, det enda syndaoffret. Böner och syndabekännelser skall enbart riktas till Honom, som en gång för alla har trätt in i helgedomen. Kristus har tillkännagett: ”om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jesus Kristus som är rättfärdig.” Han frälser till det yttersta alla, som kommer till Honom i tro och förtröstan. Han lever alltid, för att föra vår talan. Detta onödiggör hållandet av mässor, som är ett av katolicismens falsarier.
Helgonens påstådda medling är den värsta lögn, som går att tänka sig. Präster och styresmän har ingen rätt, att gå emellan Kristus och själarna Han har dött för, som om de skulle besitta Frälsarens utmärkande drag, och vara i stånd till att förlåta överträdelse och synd. De är själva syndare. De är bara människor. En dag kommer de att se, att deras bedrägliga lärosatser orsakat brott av varje slag, såsom äktenskapsbrott, rån, lögn. De är ansvariga för många ohyggligheter, som människor utsatt varandra för.
För allt detta kommer hela jordens Domare att avkräva deras ansvar vid Sitt skrank. Målet med varje fängslad själ, varje pinad människa, har noterats. Den antecknande ängeln har stöttat blodsvittnena, martyrerna, som vägrat att tillbe avgudar, eller att låta sinnet och samvetet bli redskap åt personer, som eggats av Satan till illdåd. Sådant görs under styrning från syndens människa, som har satt sig i Guds tempel och utger sig för att vara Gud samt ikläder sig Guds förmånsrätt, för att verkställa sina stämplingar eller komplotter.
Oavsett sina påståenden, är den mäktigaste människa ändå begränsad. Hon förstår inte det oändliga. Kristus sade entydigt: ”Och ingen känner Sonen utom Fadern.” En gång var det en lärare, som försökte att framställa Guds upphöjdhet, då en röst hördes säga: ”För närvarande kan vi inte förstå, vem Han är.” Lärarens ädla svar löd: ”Vore jag i stånd till, att helt och fullt beskriva Gud, vore antingen jag en gud själv, eller Gud inte längre Gud.” {
”Det står skrivet hos profeterna: De skall alla ha blivit undervisade av Gud. Var och en som har lyssnat och lärt av honom kommer till mig”1 – inte genom bikten eller präster eller påvar, utan genom Mig, Er Frälsare. ”Inte så, att någon har sett Fadern, utom den som är från Gud. Han har sett Fadern. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som tror på mig har evigt liv.”2 Vi talar nu om den absoluta Gudomen. Det skarpaste, skapade intellekt får inte grepp om Honom; ord från den vältaligaste tunga är för futtiga, för att beskriva Honom. Här är tiga guld. [1 Kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. 2 Reformations-Bibeln
Kristus företrädde Sin Fader inför världen, och inför Gud företräder Han de utvalda, i vilka Han har återställt Guds moraliska avbild. De utgör Hans arvegods. Till dem säger Han: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” ”Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.” Ingen präst, ingen religionskännare, förmår att uppenbara Fadern inför någon enda son eller dotter åt Adam.
Människorna har blott en Sakförare, en Medlare, som är i stånd till att tillge överträdelse. Borde inte våra hjärtan klappa av tacksamhet mot Honom, som utgav Jesus för att vara lösen för våra synder? Tänk noga på kärleken, som Fadern har gett prov på å våra vägnar, kärleken som Han har uttryckt för oss. Den kärleken är omöjlig att mäta. För sådant saknas det måttskala. Vi kan bara peka på Golgata, på Lammet, som var slaktat sedan världens grundläggning. Offret är gränslöst. Klarar vi av, att förstå och mäta oändligheten? .
[Johannesevangeliet 17:19-21, 24-26 anförs.]
Här ser vi den store Medlaren framföra Sin vädjan till Sin Fader. Ingen mellanhand kommer mellan syndaren och Kristus. Ingen död profet, inget begravet helgon syns. Kristus personligen är vår Sakförare. Allt, som Fadern är för Sin Son, är Han för dem, som Hans Son i Sin egenskap av människa företrädde. I varje del av Sin verksamhet fungerade Kristus som företrädare åt Fadern. Han levde som vår ersättare och borgensman. Han arbetade såsom Han skulle vilja, att Hans anhängare skulle arbeta, varvid Han osjälviskt värdesatte varje människa, för vilken Han led och dog (Manuskript 128, 1897)
Företrädare två gånger om – Kristus är Guds företrädare hos människan och människans företrädare hos Gud. Han kom till denna värld som människans ersättare och borgensman, och Han är fullt i stånd till att frälsa alla, som ångrar sin synd och återgår till att vara trofasta. Tack vare Sin rättfärdighet förmår Han, att försätta människan i en fördelaktig situation. Kristus, vårt Påskalamm, har offrats för oss. Han gav Sitt dyrbara, oskyldiga liv, för att rädda skyldiga människor från evig undergång, för att de genom tro på Honom skulle stå skuldfria framför Guds tron (Manuskript 29, 1899)
(Johannesevangeliet 10:30.) Varför bara en Medlare? – Jesus allena kunde gå i borgen hos Gud; ty Han var jämbördig med Gud. Han allena kunde vara medlare mellan Gud och människan; ty Han ägde gudomlighet och mänsklighet (The Review and Herald, den 3. april, 1894)
(Romarbrevet 8:34.) En guldkedja fastsatt i Guds tron – Kristi medling är en guldkedja fastsatt i Guds tron. Han har omvandlat förtjänsten hos Sitt offer till bön. Jesus ber, och genom bönen når Han framgång (Manuskript 8, 1892)
7 (Jesaja 52:8). Sanningen sådan den är i Jesus – Om vi lär ut sanningen enligt vårt eget förmenande, kommer vi att bli varse att det inte uppstår någon felfri samklang. Men om vi lär ut sanningen sådan den är i Jesus, kommer vi att göra det i den sanne Utbildarens anda; och då kommer vi ej att omfatta olika åsikter, samt envetet klänga oss fast vid våra egna uppfattningar, utan töras se varandra i ögonen. Och i det att vi undervisar på detta sätt, i tron på att Jesus kommer att bidra till att framställa sanningen sådan den är i Honom, då kan vi vänta oss Hans hjälp, och verkligen erhålla den (The Review and Herald, den 10. Maj, 1887)
9, 10. Se EGW:s anmärkning om Fjärde Moseboken 15:38, 39; Första Petrusbrevet 3:3, 4.
Jämför den Gode Herden, som gav Sitt liv för Sina får, med dem som är självgoda, uppblåsta, envåldshärskare och som älskar att styra och ställa i församlingen. Profeterna har ingående beskrivit Kristi särdrag. De förutskickade, att Han skulle vara en mild Herde, som skulle bära lammen i famnen. Profetian har pekat på andra, som har godtagit posten som ledare och instruktörer i kristen tro, men som Guds Ord åthutar för deras försumlighet – i sin okunskap har de inte utfört det verk, som förväntas av ansvarshavande (Manuskript 176, 1898)
16 (Kolosserbrevet 1:26, 27; Romarbrevet 16:25; se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 1:1-3, 14; Andra Timoteusbrevet 3:16). Övergår vårt förstånd – Stor är gudaktighetens hemlighet. Det förekommer gåtor i Kristi liv, som vi får lov att tro på, fastän de inte går att förklara. Begränsade sinnen förmår ej, att utgrunda gudaktighetens hemlighet (Brev 65, 1905)
(Första Petrusbrevet 1:11, 12.) Mänskoblivandet ett smärtsamt förlopp – Frälsningsverket kallas för en hemlighet eller gåta, och det är sannerligen ett mysterium, hur evig rättfärdighet går att skriva på alla troendes konto. Synden hade gjort vårt släkte till Guds fiender. Till ett omätbart pris, genom en smärtsam process – som var rena gåtan både för änglar och för människor – antog Kristus det mänskliga. Efter att ha dolt Sin gudomlighet, ha lagt undan Sin härlighet, föddes Han som ett litet barn i Betlehem. I mänskligt kött levde Han ut Guds lag, för att fördöma synden i köttet, och för att inför himmelska förnuftsväsen vittna om, att lagen var till för liv och för att garantera lycka, frid och det evigt goda för alla, som lyder den. Men samma omätbara offer, som innebär liv för de troende, är ett vittnesbörd om fördömelse för de olydiga, ja, det talar död och inte liv (Manuskript 29, 1899)
8. Se EGW:s anmärkning om Ordspråksboken 3:17.
12 (Andra Timoteusbrevet 3:14, 15). Timoteus’ ödmjuka beroende – I berättelsen om Timoteus förekommer det lärdomar av stort värde. Han var bara en yngling, då Gud valde ut honom till lärare; men så fasta var hans principer tack vare en sund uppfostran och utbildning, att han var lämplig för denna viktiga ställning. Han axlade sitt ansvar med Kristuslikt saktmod. Han var trogen, orubblig och sann, så Paulus lät honom bli sin följeslagare i arbete och vid resor. För att skydda Timoteus mot ringaktning för sin ungdom, skrev Paulus till honom: ”Ingen får förakta dig för att du är ung”. Det kunde han tryggt göra, eftersom Timoteus inte var självtillräcklig, utan fortlöpande sökte vägledning.
Det är många unga, som låter impulser snarare än omdömet styra. Men vid varje steg ställde Timoteus frågan: ”Är det här Herrens väg?” Han hade inga särskilda nådegåvor, men satsade alla sina förmågor på att tjäna Gud, och det gjorde hans arbete värdefullt. I honom fann Herren ett sinne, som Han förmådde att gestalta och forma, så att den Helige Ande kunde bo där.
Om de rättar sig efter Hans vägledning, kommer Gud att använda unga i dag, såsom Han brukade Timoteus. Det är Er förmån, att vara Guds missionärer. Han kallar Er att verka för Era kamrater. Sök upp dem, som Ni vet svävar i fara, och försök i Kristi kärlek att hjälpa dem. Hur skall de annars lära känna Frälsaren, om de inte ser Hans dygder i Hans anhängare (The Youth’s Instructor, den 13. februari, 1902)
13-16 (Andra Timoteusbrevet 2:1-3, 7, 15). Intellektuell kraft inte nog – [Första Timoteusbrevet 4:13-16 anförs.] Uppmaningen riktad till Timoteus bör hörsammas i varje hushåll, och få bli en källa till lärdom i varje familj och i varje skola.... [Andra Timoteusbrevet 2:1-3, 7, 15 anförs.] .
Vår ungdoms högsta önskan skall inte vara, att söka efter något nytt. Sådant gav Timoteus inte rum för vare sig i sinne eller i arbete. De bör betänka, att i händerna på fienden till allting gott kan kunskap tjäna till deras undergång. Det var en högst intellektuell varelse, en, som innehade en hög ställning i änglaskaran, som slutligen blev en upprorsmakare; och denna kraft härskar nu över många överlägset intelligenta personer (The Youth’s Instructor, den 5. Maj, 1898)
16. ”Ge akt på dig själv” – ”Ge akt på dig själv och på din undervisning”. Först måste det egna jaget ges akt på. Överlämna först Dig själv till Herren, för att Han skall helga Dig till Sin tjänst. Ett gudaktigt föredöme är mera vältaligt för sanningen, än de vackraste ord utan ledsagande, välordnade leverne. Putsa själens ljusstake, och häll ny olja från den Helige Ande i dess kar. Be Kristus om den nåd, den klarvakenhet, som låter Dig uträtta ett framgångsrikt verk. Lär Dig av Honom, vad det innebär att sträva för dem, som Han gav livet för. Den skickligaste medarbetare kan uträtta föga, med mindre Kristus tagit gestalt i det inre, vilket utgör ens hopp och kraft (The Review and Herald, den 19. augusti, 1902)
24, 25 (Uppenbarelseboken 20:12, 13). Borttagandet av synden – Vissa människors synder ligger i öppen dag, har verkligen ångrats och övergetts, varför de får sin dom i förväg. Tillgivelse antecknas bredvid namnen på dessa personer. Andras synder kommer först senare i dagen, de har inte alls ångrats i ödmjuk bekännelse, utan dessa överträdelser står kvar i anteckningarna om vederbörande i himmelens böcker (Manuskript 1a, 1890)
12 (se EGW:s anmärkning om Galaterbrevet 5:6). Dyrbara löften – ”sök att vinna det eviga livet”. Kom till Jesus i tro. Be, så skall Ni få. Syndernas förlåtelse är utlovad åt den, som ångrar sig, rättfärdiggörelse åt den, som tror, och livets krona åt den, som är trogen in i döden (Brev 33, 1895)
19. Se EGW:s anmärkning om Andra Korintierbrevet 9:6.
20 (Kolosserbrevet 2:8; se EGW:s anmärkning om Första Johannesbrevet 2:18). Vetenskapen och religionen kastar ljus över varandra – På Gud vilar allting. All sann vetenskap är i samklang med Hans verk; all sann utbildning leder till lydnad mot Hans styre. Vetenskapen låter oss skåda nya under; den svävar högt upp och utforskar nya djup; men den lyfter inte fram något ur sina upptäckter, som strider mot den gudomliga uppenbarelsen. Det må hända, att den ovetande försöker att stötta falska uppfattningar om Gud, genom att vädja till forskningen; men naturens bok och det skrivna Ordet är ej oense; var och en belyser den andre. Rätt förstådda, låter de oss lära känna Gud och Hans sinnesart, genom att undervisa oss om de kloka och nyttiga lagar, genom vilka Han verkar (The Signs of the Times, den 20. mars, 1884)
Spetsfundigheter eller falsk vetenskap – Vi behöver ständigt vara vaksamma mot spetsfundigheterna rörande geologi och andra delar av den falskeligen så kallade vetenskapen, som är avskalade all sanning. Stora mäns teorier behöver gås nogsamt igenom, för att vi skall undvika tänkbara tvivelaktiga inslag. Om lärarna vid våra skolor sår ett enda pyttelitet otrons frö, och det anammas av eleverna, kommer det att växa upp till en skörd av otro. Herren har utrustat människan med hela hennes skarpa tankeförmåga, och denna bör helgas åt Hans tjänst (The Signs of the Times, den 1. mars, 1898)