Flykt från fängelse och död

Flykt från fängelse och död
Efter Stefanus' död uppstod i Jerusalem en så skoningslös förföljelse mot dem som tagit emot evangelium att "alla. . . blevo kringspridda över Judéens och Samariens landsbygd. Saulus for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse." Om sitt nit i detta grymma verk sade han vid ett senare tillfälle: "Jag för min del menade alltså, att jag med all makt borde strida mot Jesu, nasaréens, namn; så gjorde jag ock i Jerusalem. Och många av de heliga inspärrade jag i fängelse. . . Och överallt i synagogorna försökte jag gång på gång att genom straff tvinga dem till hädelse. I mitt raseri mot dem gick jag så långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska städer." Att Stefanus inte var den ende, som fick lida döden kan man se av Saulus' egna ord: "Och när man ville döda dem, röstade jag ock därför." – Apg. 26:9-11.

I denna farofyllda tid bekände Nikodemus oförskräckt sin tro på den korsfäste Frälsaren. Nikodemus var medlem av Sanhedrin. Tillsammans med andra hade han påverkats av Jesu undervisning. Under det att han lagt märke till Kristi säregna gärningar hade han blivit övertygad om att denne var den av Gud sände. Eftersom han var för stolt för att öppet erkänna att han sympatiserade med den galileiske läraren, hade han sökt upp honom för ett hemligt samtal. I detta samtal hade Jesus förklarat frälsningsplanen och sitt uppdrag i världen, men Nikodemus hade ändå tvekat. Han höll det han fått veta för sig själv. Under tre år såg man föga av påtagliga resultat. Men även om Nikodemus inte hade bekänt Kristus offentligt, hade han i Sanhedrin upprepade gånger omkullkastat prästernas planer att röja honom ur vägen. När slutligen Kristus hade upphöjts på korset, kom Nikodemus ihåg det som Jesus hade sagt till honom under det nattliga samtalet på Oljeberget: "Såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd." – Joh. 3:14. Och nu såg han i Jesus världens Frälsare.

Oväntat ingripande
Tillsammans med Josef från Arimatea hade Nikodemus betalat kostnaderna för Jesu begravning. Apostlarna hade varit rädda för att öppet framträda som Kristi efterföljare, men Nikodemus och Josef kom oförskräckt till deras hjälp. Denna hjälp från dessa rika och hedrade män var högst nödvändig i denna mörka stund. Dessa hade kunnat göra för deras döde Mästare vad som skulle ha varit omöjligt för dem själva som fattiga efterföljare att göra. Dessa mäns välstånd och inflytande hade i stor utsträckning skyddat dem från prästernas och rådsherrarnas ondska.

När nu judarna försökte utplåna den unga församlingen, framträdde Nikodemus till dess försvar. Nu var han inte längre försiktig eller frågande. Han uppmuntrade apostlarnas tro och använde sin rikedom för att hjälpa till att underhålla församlingen i Jerusalem och för att befrämja evangelii verk. De som tidigare hade visat honom aktning och vördnad, hånade honom nu och förföljde honom. Han blev fattig, men han vacklade aldrig i sitt försvar av sin tro.

Den förföljelse som drabbade församlingen i Jerusalem resulterade i att det evangeliska arbetet fick en impuls till stark framryckning. Evangelii förkunnelse hade vunnit framgång i Jerusalem. Det fanns risk för att apostlarna skulle dröja kvar där alltför länge, utan att tänka på Frälsarens uppdrag att gå ut till hela världen. De glömde att man får den största kraften att motstå det onda genom en aggressiv insats. De började tro att de inte hade något arbete som var mer betydelsefullt än att skydda församlingen i Jerusalem från fiendens attacker. I stället för att utbilda nya omvända att föra evangelium vidare till dem som inte hade hört det, stod de i fara att välja fel kurs. Den skulle ha lett till att alla skulle komma att låta sig nöja med det som redan utförts. För att skingra sina representanter över världen, där de kunde arbeta för andra, tillät Gud förföljelse att komma över dem. De troende som nu drevs bort ifrån Jerusalem "gingo omkring och predikade evangelii ord".

Bland dem som fått Frälsarens befallning: "Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar" (Matt.28:19), fanns många som kom från enkla förhållanden, människor som hade lärt sig att älska sin Herre och som hade beslutat sig för att följa hans exempel i osjälviskt tjänande. Till dessa anspråkslösa människor, likaväl som till apostlarna, som hade varit med Frälsaren under hans jordiska uppdrag, hade getts ett stort förtroende. De skulle förkunna för världen de glada nyheterna om frälsning genom Kristus.

När de nu skingrades genom förföljelsen gick de ut, fyllda av missionsiver. De insåg det ansvar de hade för sitt uppdrag. De visste att de i sina händer höll livets bröd för en hungrande värld och de tvingades av Kristi kärlek att dela detta bröd med alla som befann sig i nöd. Gud arbetade genom dem. Varhelst de gick, blev de sjuka botade och folket fick höra evangelium.

Filippus, en av de sju diakonerna, var bland dem som drevs bort från Jerusalem. Han "kom så ned till huvudstaden i Samarien och predikade Kristus för folket där. Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde, aktade de endräktigt på det som han talade. Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut . . . och många lama och ofärdiga blevo botade. Och det blev stor glädje i den staden."

Jesu budskap till den samaritiska kvinnan, som han hade talat med vid Jakobs brunn, hade burit frukt. Efter att ha lyssnat till hans ord hade kvinnan gått till människorna i staden och sagt: "Kommen och sen en man, som har sagt mig allt vad jag har gjort. Månne icke han är Messias?" Folket gick med henne, lyssnade till Jesus och trodde på honom. Eftersom de var angelägna om att få höra mer, bad de honom stanna kvar hos dem. Under två dagar stannade han hos dem "och långt fler kommo då till tro för hans egna ords skull". (Joh. 4:29, 41.)

När Kristi apostlar drevs ut ur Jerusalem fann några en trygg tillflykt i Samarien. Samariterna välkomnade dessa evangelii budbärare. De judiska omvända samlade en värdefull skörd bland dessa som en gång hade varit deras bittraste fiender.

Filippus' arbete i Samarien fick stor framgång. Detta uppmuntrade honom och han sände bud till Jerusalem om hjälp. Apostlarna förstod nu mera klart betydelsen av Jesu ord: "I skolen bliva mina vittnen både i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och sedan intill jordens ända." – Apg. 1:8.

Under det att Filippus alltjämt var kvar i Samarien fick han besked av en himmelsk budbärare: "Begiv dig vid middagstiden ut på den väg, som leder ned från Jerusalem till Gasa. . . . Då stod han upp och gick åstad." Han ifrågasatte inte detta besked, inte heller tvekade han att lyda, eftersom han hade lärt sig att följa Guds vilja.

Och se, en etiopisk man for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace, drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där tillbedja, men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste profeten Esaias. Denne etiopier var en man med god ställning och stort Inflytande. Gud såg att han, om han blev omvänd, skulle kunna förmedla till andra den undervisning som han hade tagit emot. Han skulle komma att utöva ett starkt inflytande till förmån för evangelium. Guds änglar följde denne som sökte kunskap. Han drogs till Frälsaren. Genom den helige Andes medverkan förde Gud honom i förbindelse med en som kunde undervisa honom om evangelium.

Vem talar han om?
Filippus fick besked om att han skulle gå fram till etiopiern, och förklara för honom den profetia som han läste. "Gå fram", sade Anden, "och närma dig till denna vagn". När Filippus kom närmare, frågade han hovmannen: "Förstår du vad du läser? Han svarade: 'Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?' Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom." Det ställe i Skrifterna som han läste var Jesajas profetia om Kristus: "Såsom ett får fördes han bott till att slaktas; och såsom ett lamm, som är tyst inför den som klipper det, så öppnade han icke sin mun. Genom hans förnedring blev hans dom borttagen. Vem kan räkna hans släkte? Ty hans liv ryckes undan från jorden."

Jag beder dig, sade hovmannen, säg mig om vilken profeten talar detta, om sig själv eller om någon annan? Då förklarade Filippus för honom den stora sanningen om återlösningen. Han började med samma ställe i Skrifterna och förkunnade för honom evangelium om Jesus .

Mannen blev hänförd av intresse under det att Skrifterna förklarades för honom. När aposteln hade slutat, var han beredd att ta emot evangelium. Han använde inte sin höga ställning vid hovet som ursäkt för att avvisa evangelium. "Och medan de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten. Då sade hovmannen: 'Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?' Då sade Filippus: 'Om du tror av allt hjärta må det väl ske.' Han svarade och sade: 'Jag tror, att Jesus Kristus är Guds Son.' Och han lät vagnen stanna; och de stego båda ned i vattnet, Filippus och hovmannen, och han döpte honom.

Men när de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bott Filippus, och hovmannen såg honom icke mer, då han nu glad fortsatte sin färd. Men Filippus blev efteråt sedd i Asdod. Därefter vandrade han omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han kom till Cesarea."

Denne etiopier representerade en stor grupp av människor som behöver undervisas av sådana missionärer som Filippus – människor som vill lyssna till Guds röst och gå dit han sänder dem. Det finns många som läser Bibeln, som inte kan förstå vad den verkligen meddelar. Över hela världen ser människor grubblande upp mot himmelen. Böner och tårar och frågor kommer från människor som längtar efter kunskap, efter nåd, efter den helige Ande. Många står på gränsen till Guds rike och väntar endast på att släppas in.

En ängel vägledde Filippus till denne man som sökte upplysning och som var beredd att ta emot evangelium. Idag kommer änglar att vägleda deras steg som vill tillåta den helige Ande att helga deras tal och förfina och förädla deras sinnen. Den ängel som sändes till Filippus kunde själv ha undervisat etiopiern, men detta är inte Guds sätt att arbeta. Det är hans avsikt att människor skall arbeta för sina medmänniskor.

I det förtroendeuppdrag som gavs de första apostlarna har Kristi efterföljare under alla tidsåldrar fått del. Var och en som har tagit emot evangelium, har fått ta emot helig sanning för att meddela den till världen. Guds trofasta folk har alltid varit energiska missionärer som har helgat sina förutsättningar och möjligheter för att hedra hans namn och förståndigt använda sina gåvor i hans tjänst.

Föredöme och inspiration
De kristnas osjälviska arbete i det förgångna skulle för oss vara ett föredöme och en inspiration. Medlemmarna i Guds församling skall vara ivriga att göra goda gärningar, att skilja sig från världsliga ambitioner och att vandra i hans fotspår, som gick omkring och gjorde gott. Med sinnen fyllda av sympati och medkänsla skall de betjäna dem som lider nöd och låta människor få kännedom om Frälsarens kärlek. Sådant arbete kräver mödosamma ansträngningar, men det skänker också rik belöning. De som tar del i detta med ärligt uppsåt, kommer att få se människor vinnas för Frälsaren. Det inflytande som följer det praktiska förverkligandet av det gudomliga uppdraget är nämligen oemotståndligt.

Det är inte bara den ordinerade pastorn som har ansvaret att gå ut för att fullfölja detta uppdrag. Var och en som har tagit emot Kristus har kallats att arbeta för sina medmänniskors frälsning. "Anden och bruden säga: 'Kom.' Och den som hör det, han säge: 'Kom.'" Upp. 22:17. Uppmaningen att förkunna denna inbjudan omfattar hela församlingen. Var och en som har hört denna inbjudan skall låta detta budskap "kom" genljuda från berg och dal.

Det är ett fatalt misstag att tro att förkunnandet av frälsningens budskap endast vilar på pastorer och predikanter. Den anspråkslöse, helgade troende på vilken vingårdens Mästare lägger ansvar för människors frälsning, skall uppmuntras av dem på vilka Herren har lagt större ansvar. De som står som ledare för Guds församling skall inse att Mästarens uppdrag har getts till alla som tror på hans namn. Gud vill sända ut i sin vingård många som inte har blivit avskilda för förkunnarämbetet genom handpåläggning.

Hundratals, ja, tusentals som har hört frälsningens budskap vandrar alltjämt "sysslolösa på marknadsplatsen", då de i stället skulle vara sysselsatta inom något område av det aktiva arbetet. Till dessa säger Kristus: "Varför stån I här hela dagen sysslolösa?" Och han tillägger: "Gån ock I till min vingård." – Matt. 20:6, 7. Hur kommer det sig att inte många fler svarar på denna kallelse? Beror det på att de tror att de är ursäktade, på grund av att de inte står i en talarstol? Låt dem förstå att det finns ett stort arbete att utföra utanför talarstolen av tusentals helgade församlingsmedlemmar.

Gud har länge väntat på att tjänandets anda skall komma att behärska hela församlingen så att alla skall arbeta för honom i överensstämmelse med sin förmåga. När medlemmarna i Guds församling utför det arbete som anförtrotts dem på de behövande fälten hemma och utomlands för att uppfylla evangelii uppdrag, kommer hela världen snart att vara varnad och Herren Jesus kommer att återvända till denna jord med makt och stor härlighet. "Detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma." – Matt. 24:14.