Detaljerad information
Från Filippi reste Paulus och Silas vidare till Tessalonika. Här fick de förmånen att tala till stora folkskaror i den judiska synagogan. Man kunde fortfarande se märken efter den skamlösa behandling som de nyligen utsatts för. Detta gjorde en förklaring nödvändig om vad som hade ägt rum. De redogjorde lugnt och sakligt för händelserna utan att upphöja sig själva. I stället förhärligade de den som hade befriat dem.
När Paulus förkunnade evangelium för folket i Tessalonika hänvisade han till Gamla Testamentets profetior om Messias. Jesus hade själv under sin undervisning väckt sina efterföljares intresse för dessa profetior, då han "begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem, vad som i alla skrifterna var sagt om honom". (Luk. 24:27.) När Petrus förkunnade evangelium om Kristus, hade också han hämtat sina bevis från Gamla Testamentet. Stefanus hade tillämpat samma metod. Nu hänvisade också Paulus i sin verksamhet till de skrifter som förutsade Jesu födelse, lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd. Med hjälp av Moses' och profeternas inspirerade vittnesmål bevisade han klart att Jesus av Nasaret var Messias och framhöll att det ända ifrån Adams dagar varit Kristi röst som hade talat genom patriarker och profeter.
Klara och detaljerade profetior hade getts om den utlovade Frälsarens framträdande. Adam hade fått en försäkran om Återlösarens ankomst. Straffet hade uttalats över Satan: "Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen." – 1 Mos. 3:15. Detta blev för våra första föräldrar ett löfte om den frälsning som skulle förverkligas genom Kristus.
Abraham hade fått löftet att världens Frälsare skulle komma från hans släkt: "I din säd skola alla folk på jorden välsigna sig." "Det heter icke: 'och åt dem som komma av din säd' såsom när det talas om många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: 'och åt din säd', vilken är Kristus." – 1 Mos. 22:18; Gal. 3:16.
När Moses närmade sig slutet av sin verksamhet som ledare och lärare för Israel förutsade han klart och öppet Messias' ankomst. "En profet bland ditt folk", förklarade han inför hela det församlade Israel, "av dina bröder, en som är mig lik, skall Herren din Gud, låta uppstå åt dig, honom skolen I lyssna till." Och Moses försäkrade israeliterna att Gud själv hade uppenbarat sig för honom, då han var uppe på berget Horeb. Gud hade sagt: "En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag bjuder dem." – 5 Mos. 18:15, 18.
Messias skulle vara av konungslig släkt. I den profetia, som Herren ger genom Jakob, säger han: "Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke härskarstaven ifrån hans fötter, till dess han kommer till Silo och folken bliva honom hörsamma." – 1 Mos. 49:10.
Jesaja profeterade: "Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en telning från dess rötter skall bära frukt." "Böjen edra öron hit, och kommen till mig; hören, så får eder själ leva. Jag vill sluta med eder ett evigt förbund: att I skolen undfå all den trofasta nåd jag har lovat David. Se, honom har jag satt till ett vittne för folken, till en furste och hövding för folken. Ja, du skall kalla på folkslag som du icke känner, och folkslag som icke känna dig skola hasta till dig, för Herrens, din Guds, skull, för Herrens Heliges skull, när han förhärligar dig." – Jes. 11:1; 55:3-5.
Jeremia vittnade också om den kommande Återlösaren såsom en furste av Davids hus: "Se, dagar skola komma, säger Herren, då jag skall låta en rättfärdig telning uppstå åt David. Han skall regera såsom konung och hava framgång, och han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I hans dagar skall Juda varda frälst och Israel bo i trygghet; och detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdighet." Och vidare: "Ty så säger Herren: Aldrig skall den tid komma, då icke en avkomling av David sitter på Israels hus' tron, aldrig den tid, då icke en avkomling av de levitiska prästerna gör tjänst inför mig och alla dagar bär fram brännoffer och förbränner spisoffer och anställer slaktoffer." – Jer. 23:5, 6; 33:17, 18.
Till och med den plats där Messias skulle födas hade förutsagts: "Men du, Betlehem Efrata, som är så ringa för att vara bland Juda släkter, av dig skall åt mig utgå en som skall bliva en furste i Israel, en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar." – Mika 5:2.
Det uppdrag som Frälsaren kom för att fullgöra på jorden har blivit i detalj skisserat: "På honom skall Herrens Ande vila, vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, Herrens kunskaps och fruktans Ande. Han skall hava sitt välbehag i Herrens fruktan." Den som på detta sätt blivit smord skulle "förkunna glädjens budskap för de ödmjuka; . . . läka dem som hava ett förkrossat hjärta, . . . predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna", han skulle "predika ett nådens år från Herren och en hämndens dag från vår Gud, en dag då han skall trösta alla sörjande, då han skall låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjeolja i stället för sorg, högtidskläder i stället för en bedrövad ande; och de skola kallas 'rättfärdighetens terebinter', 'Herrens plantering, som han vill förhärliga sig med'." – Jes. 11:2, 3; 61:1-3.
Se, över min tjänare, som jag uppehåller, min utkorade, till vilken min själ har behag, över honom har jag låtit min Ande komma; han skall utbreda rätten bland folken. Han skall icke skria eller ropa och icke låta höra sin röst på gatorna. Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en tynande veke skall han icke utsläcka; han skall i trofasthet utbreda rätten. Hans kraft skall icke förtyna eller brytas, intill dess att han har grundat rätten på jorden; havsländerna vänta efter hans lag. – Jes. 42:1-4.
Hade det inte förutsagts?
Med övertygande kraft visade Paulus från Gamla Testamentets skrifter att "Messias måste lida och uppstå från de döda". Hade inte Mika förutsagt: "Israels domare slår man med ris på kinden." – Mika 5:1. Och hade inte den utlovade Messias genom Jesaja profeterat om sig själv: "Jag höll fram min rygg åt dem som slogo mig och mina kinder åt dem som ryckte mig i skägget; jag skylde icke mitt ansikte mot smädelse och spott." – Jes. 50:6. Genom psalmisten hade Kristus förutsagt den behandling han skulle utsättas för av människor: "Jag är. . . till smälek bland män, föraktad av folket. Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet: 'Befall dig åt Herren! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom'." "Jag kan räkna alla mina ben; de skåda därpå, de se med lust på mig. De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad." "Främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn. Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig." "Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen." – Ps. 22:7-9, 18, 19; 69:9, 10, 21.
Hur klara var inte Jesajas profetior om Kristi lidande och död! På dessa kunde man inte ta miste. "Men vem trodde vad som predikades för oss", frågar profeten, "och för vem var Herrens arm uppenbar? Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom, såsom ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen gestalt eller fägring; när vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom en för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktad att vi höllo honom för intet.
Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull, näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade.
Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät allas vår missgärning drabba honom. Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm som föres bort för att slaktas, och lik ett får som är tyst inför dem som klippa det – ja, han öppnade icke sin mun. Undan våld och dom blev han borttagen, men vem i hans släkte betänker detta? Ja, han rycktes bort ifrån de levandes land, och för mitt folks överträdelses skull kom plåga över honom." – Jes. 53:1-8.
Till och med det sätt på vilket han skulle dö hade för utsagts. På samma sätt som kopparormen upphöjdes i öknen, skulle den kommande Återlösaren lyftas upp, "på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv". (Joh. 3:16.)
Om man då frågar honom: 'Vad är det för sår du har på din kropp?', så skall han svara: 'Dem har jag fått därhemma, hos mina närmaste'. – Sak. 13:6.
"Bland de ogudaktiga fick han sin grav – bland de rika kom han först när han var död – fastän han ingen orätt hade gjort och fastän svek icke fanns i hans mun. Det behagade Herren att slå honom med krankhet; om hans liv så bleve ett skuldoffer. – Jes. 53:9, l0.
Offertjänsten avslöjade
Men han som skulle lida döden för onda människors händer, skulle uppstå igen som segrare över synd och grav. Under den Allsmäktiges inspiration har Israels sångare vittnat om uppståndelsemorgonens härlighet. "Jämväl min kropp", förkunnar han med glädje, "får bo i trygghet. Ty du skall icke lämna min själ åt dödsriket, du skall icke låta din fromme få se graven." – Ps. 16:9, 10.
Paulus visade hur nära Gud hade anknutit offertjänsten till de profetior som avsåg honom, som skulle bli "lik ett lamm som föres bort att slaktas". Messias skulle ge sitt liv som "ett skuldoffer". Profeten Jesaja fördes ned genom århundradena och till scenen för Frälsarens försoning, och han har vittnat att Guds Lamm "utgav sitt liv i döden och blev räknad bland överträdare, han som bar mångas synder och bad för överträdarna". (Jes. 53:7,10,12.)
Profetiornas Frälsare skulle komma inte som en jordisk konung för att befria den judiska nationen från jordiska förtryckare, utan som en människa bland människor för att leva ett liv i fattigdom och ödmjukhet och för att slutligen bli avvisad, förkastad och dödad. Frälsaren förutsade i Gamla Testamentets skrifter att han skulle offra sig själv som ett offer för den fallna mänsklighetens frälsning. Därmed skulle han uppfylla alla den överträdda lagens krav. I honom skulle offersystemets symboler möta sin verklighet. Hans död på korset skulle ge innebörd åt hela det judiska gudstjänstsystemet.
Hans sällsamma upplevelse
Paulus berättade för judarna i Tessalonika om sin tidigare iver för ceremoniallagen och om sin sällsamma upplevelse vid Damaskus' stadsport. Före sin omvändelse hade han litat på en traditionell gudsfruktan, ett falskt hopp. Hans tro hade inte varit förankrad i Kristus. Han hade i stället litat på formväsende och ceremonier. Hans iver för lagen hade inte haft något samband med tron på Kristus. Den var därför utan värde. Samtidigt som han berömt sig av att vara ostrafflig när det gällde att uppfylla lagens krav på gärningar, hade han vägrat att ta emot honom som är den Ende som kan ge lagen innehåll och värde.
Men när han blev omvänd, hade allt detta förändrats. Han hade förföljt Jesus av Nasaret genom att förfölja hans efterföljare. Nu uppenbarade sig denne Jesus för honom som den utlovade Messias. Förföljaren fick se honom som Guds Son, som hade kommit till jorden som en uppfyllelse av profetiorna. Han förstod nu att Jesus i sitt liv hade uppfyllt de Heliga Skrifternas alla krav.
Med helgad frimodighet förkunnade nu Paulus evangelium i synagogan i Tessalonika. Därigenom kom en flod av ljus att lysa över den verkliga betydelsen av helgedomstjänstens alla förordningar och ceremonier. Han förde sina lyssnares tankar bortom den jordiska helgedomstjänsten och Kristi tjänst i den himmelska helgedomen till den tidpunkt, då han hade fullbordat sin medlartjänst och skulle komma tillbaka i makt och stor härlighet och upprätta sitt rike på jorden. Paulus trodde på Kristi andra ankomst. Han förkunnade sanningarna om denna ankomst så klart och kraftfullt, att det gjorde ett sådant intryck på deras sinnen som lyssnade, att de aldrig skulle komma att glömma det.
Under tre följande sabbater talade Paulus till tessalonikerna. Han samtalade med dem om vad skrifterna säger om Kristi liv, hans död, uppståndelse, hans medlartjänst och framtida härlighet. Han visade att Kristus var det från världens grundläggning slaktade lammet (Upp. 13:8). Han upphöjde Kristus. Han visade att en rätt förståelse av Kristi medlarverk var det som förklarade det Gamla Testamentets skrifter och ger oss tillgång till deras rika skatter.
Stora folksamlingar lyssnade med spänd uppmärksamhet till evangelii budskap som förkunnades med stor kraft. "Några av dem läto övertyga sig och slöto sig till Paulus och Silas; så gjorde ock en stor hop greker som 'fruktade Gud', likaså ganska många av de förnämsta kvinnorna."
Här, liksom på många andra platser som de tidigare besökt, mötte apostlarna hårdnackat motstånd. Några av judarna som inte trodde, greps då av "nitälskan". Dessa judar betraktades inte längre med välvilja av de romerska myndigheterna, eftersom de ganska nyss hade tagit initiativet till ett upplopp i Rom. Man betraktade dem med misstänksamhet och deras frihet var i viss grad beskuren. De såg nu ett tillfälle att utnyttja omständigheterna för att rehabilitera sig själva och återvinna romarnas gillande och samtidigt utsätta apostlarna och de som blivit omvända till kristendomen för misstänksamhet och vanära.
De slöt sig till "allahanda dåligt folk ifrån gatan". Med deras hjälp lyckades de ställa till "folkskockning och oroligheter i staden". I en förhoppning att finna apostlarna "trängde" de "fram mot Jasons hus och ville draga dem ut inför folket". De kunde emellertid inte finna vare sig Paulus eller Silas. Och "när de icke funno dem", greps pöbeln, på grund av sin besvikelse, av raseri och släpade "Jason och några av bröderna inför stadens styresmän och ropade: 'Dessa män som hava uppviglat hela världen, hava nu också kommit hit; och Jason har tagit emot dem i sitt hus. De göra alla tvärtemot kejsarens påbud och säga, att en annan, en som heter Jesus, är konung'".
Eftersom man inte kunde finna Paulus och Silas lät myndigheterna de anklagade kristna betala borgen för att de inte skulle störa ordningen i staden. Eftersom församlingen ville undvika ytterligare våldsamheter, "blev Paulus och Silas av bröderna sända åstad till Berea".
De som idag förkunnar impopulära bibelsanningar behöver inte bli missmodiga, om de ibland får samma ogynnsamma mottagande till och med från dem som betraktar sig som kristna, som Paulus och hans medarbetare fick av de människor bland vilka de arbetade. Korsets budbärare måste klä sig i trons rustning. Genom vaksamhet och bön skall de gå framåt med tro och mod och alltid arbeta i Jesu namn. De skall upphöja Kristus som människans Medlare i den himmelska helgedomen. De skall tala om honom som symboliserades av alla offer i den gammaltestamentliga gudstjänstordningen. De skall visa att det endast är genom hans försoningsoffer som överträdarna av Guds lag kan finna frid och förlåtelse.