Även i denna stad
Under den kristna tidsålderns första århundrade var Korint en av de ledande städerna, inte bara i Grekland utan i hela världen. Greker, judar och romare trängdes tillsammans med främlingar från alla länder på dess gator, ivrigt inriktade på affärer och nöjesliv. Korint var ett stort handelscentrum och låg på bekvämt resavstånd från alla delar av det romerska riket. Staden var därför en betydelsefull plats för upprättandet av församlingar som skulle vittna om Gud och hans evangelium.
Bland de judar som hade bosatt sig i Korint fanns Akvila och Priscilla, som senare blev kända som ivriga Kristi medarbetare. När Paulus blev bekant med dessa människor och det som de sysslade med, stannade han kvar hos dem.
När Paulus började sitt arbete i denna genomfartsort såg han överallt allvarliga hinder för arbetets framgång: Hela staden var totalt fångad i avgudatillbedjan. Venus var den mest tillbedda gudinnan. Många demoraliserande riter och ceremonier ingick i gudstjänsten for Venus. Folket I Korint hade blivit känt, även ibland de avgudadyrkande folken, för sin långt gångna omoral. De tycktes inte ägna någon tanke eller omsorg åt någonting annat än stundens nöjen och lättsinne.
När Paulus förkunnade evangelium i Korint följde han en kurs som avvek från den som hade varit utmärkande för hans arbete i Aten. Där hade han försökt anpassa sin stil till sina åhörares kynne. Han hade mött logik med logik, vetenskap med vetenskap, filosofi med filosofi. När han tänkte på sitt sätt att förkunna evangelium insåg han att hans undervisning i Aten endast hade åstadkommit ganska små resultat. Nu beslöt han sig för att följa en annan metod i arbetet i Korint för att kunna vinna de sorglösas och likgiltigas uppmärksamhet. Han beslöt att undvika vältaliga argument och diskussioner. Han skulle "icke veta av något annat" bland människorna i Korint "än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst". Han skulle tala till dem "icke med övertalande visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft". (1 Kor. 2:2, 4.)
Jesus, som Paulus nu skulle presentera för grekerna i Korint såsom den Smorde, var en jude av låg härkomst, uppväxt i en stad som var känd för sin brottslighet. Han hade förkastats av sin egen nation och slutligen blivit korsfäst såsom en brottsling. Grekerna trodde att mänskligheten behövde höjas. De betraktade emellertid studiet av filosofi och vetenskap som det enda sättet att åstadkomma verklig upphöjelse och ära. Skulle Paulus kunna leda dem fram till en tro på, att denne obetydlige judes kraft skulle kunna förädla och upphöja alla deras gåvor och förmågor?
För miljoner människor i nutiden har Golgata kors omgetts av helgade minnen. Upphöjda föreställningar förknippas med korsfästelsens scener. Men på Paulus' tid betraktades korset med känslor av motvilja och avsky. Att såsom mänsklighetens Frälsare framhålla en som hade mött döden på korset skulle av naturliga skäl inbjuda till förlöjligande och motvilja.
Paulus visste mycket väl hur hans förkunnelse skulle komma att betraktas av både Korints judar och greker. "Vi åter predika en korsfäst Kristus", medgav han, "en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap." – 1 Kor. 1:23. Bland hans judiska lyssnare fanns många som skulle bli upprörda över det budskap som han skulle komma att förkunna. Grekerna skulle komma att betrakta hans ord som förnuftsvidrig enfald. Han skulle bli betraktad som sinnesrubbad, om han skulle försöka att visa hur korset kunde ha något samband med mänsklighetens upphöjande eller mänsklighetens frälsning.
Då sker förvandlingen
Men för Paulus var korset det enda som kunde bli föremål för upphöjt intresse. Ända sedan han hade hejdats i sin förföljelse mot den korsfäste nasaréns efterföljare, hade han aldrig upphört att förhärliga korset. Vid det tillfället hade han fått en uppenbarelse av Guds oändliga kärlek såsom den visar sig i Kristi död. En sällsam förvandling hade åstadkommits i hans liv och fört alla hans planer och syften till överensstämmelse med himmelen. Från den stunden hade han varit en ny människa i Kristus. Han visste av personlig erfarenhet, att när en människa en gång förstått Faderns kärlek såsom den uppenbaras i hans Sons offer och överlämnar sig åt det gudomliga inflytandet, äger en livsförvandling rum. Från den stunden är Kristus allt i alla.
Vid tiden strax efter sin omvändelse var Paulus inspirerad av en stark längtan efter att få hjälpa sina medmänniskor att se Jesus av Nasaret som den levande Gudens Son, som är mäktig att förvandla och frälsa. Från den stunden hade han ägnat sitt liv och all sin kraft åt att framställa den Korsfästes kärlek och makt. Hans vidsynta sympati omfattade alla samhällsklasser. "Både mot greker och mot andra folk", förklarade han, "både mot visa och mot ovisa har jag förpliktelser." – Rom. 1:14. Kärleken till härlighetens Herre, som han så skoningslöst hade förföljt i hans efterföljare, var den aktiverande principen i hans beteende, hans motivationskraft. Om hans iver någon gång på pliktens väg började avmattas, var en enda blick på korset och den häpnadsväckande kärlek som där uppenbarades, tillräcklig för att komma honom att fatta nytt mod och gå vidare på självförsakelsens väg.
Betrakta aposteln då han talar i synagogan i Korint. Han bevisar och drar slutsatser från Moses' och profeternas skrifter, och för sina lyssnare fram till den utlovade Messias' ankomst. Lyssna hur han klarlägger Återlösarens verksamhet som mänsklighetens store överstepräst – han som genom att offra sitt eget liv bringar försoning för synden en gång för alla, för att sedan uppta sin verksamhet i den himmelska helgedomen. Paulus gjorde klart för sina lyssnare att den Messias som de så länge hade väntat på, redan hade kommit. Han visade hur Messias' död hade förverkligat allt det som offersystemet hade symboliserat. Han visade att hans tjänst i den himmelska helgedomen var den stora verklighet som kastade sin skugga bakåt i tiden och förklarade det judiska prästerskapets tempeltjänst.
Paulus "betygade för judarna att Jesus var Messias". Med hjälp av Gamla Testamentets skrifter visade han, att enligt profetiorna och judarnas allmänna förväntan skulle Messias vara av Abrahams och Davids släkt. Med den kunglige sångarens hjälp spårade han Jesu härkomst från patriarken Abraham. Han läste profeternas vittnesbörd om den utlovade Messias' arbete och egenskaper. Han visade hur han skulle tas emot och behandlas på jorden. Därefter visade han att alla dessa förutsägelser hade uppfyllts av Jesus av Nasaret i hans liv, hans uppdrag och hans död.
Paulus visade att Kristus hade kommit för att erbjuda frälsning, i första hand åt den nation som hade väntat på Messias' ankomst som fulländningen och härligheten i sin nationella existens. Men nationen hade förkastat honom som skulle ha gett dem liv. De hade valt en annan ledare, vars välde skulle sluta i död. Han försökte övertyga sina lyssnare om att ånger och omvändelse var det enda som kunde rädda den judiska nationen från den överhängande katastrofen. Han avslöjade deras okunnighet ifråga om betydelsen av de skriftställen som de berömde sig av att fullt förstå. Han tillrättavisade deras världslighet, deras kärlek till samhällsställning, titlar och prakt och deras tygellösa själviskhet.
Ändå förhärdade de sig
I Andens kraft berättade Paulus om sin egen mirakulösa omvändelse. Han vittnade om sitt förtroende för Gamla Testamentets skrifter som hade blivit så fullständigt uppfyllda i Jesus av Nasaret. Han talade med en allvarlig uppriktighet. Hans lyssnare kunde inte annat än inse att han av allt sitt hjärta älskade den korsfäste och uppståndne Frälsaren. De såg att hans sinne var uppfyllt av Kristus, att hela hans liv var förenat med hans Herre. Så intrycksfull var hans framställning, att endast de som var fyllda av det bittraste hat mot den kristna religionen, kunde förbli opåverkade av den.
Men judarna i Korint förhärdade sig inför de bevis som så klart framställdes av aposteln. De vägrade att lyssna till hans vädjanden. Samma anda som hade kommit dem att förkasta Kristus, fyllde dem med vrede och raseri mot hans budbärare. Om Gud inte särskilt hade skyddat honom, för att han skulle kunna fortsätta att förkunna evangelii budskap för de icke-judiska folken, skulle de ha gjort slut på hans liv.
Men när dessa stodo emot honom och foro ut i smädelser, skakade han stoftet av sina kläder och sade till dem: 'Edert blod komme över edra egna huvuden. Jag är utan skuld och går nu till hedningarna.' Och han gick därifrån och tog in hos en man vid namn Titus Justus, som 'fruktade Gud', denne hade sitt hus invid synagogan.
Silas och Timoteus hade kommit från Macedonien för att hjälpa Paulus. Tillsammans arbetade de nu för dem som inte var judar. För dessa, såväl som för judarna, predikade Paulus och hans medarbetare Kristus som den fallna mänsklighetens Frälsare. De undvek svårförstådda och långsökta förklaringar. Som korsets budbärare talade de om universums högste Härskare, om världens Skapare. De talade om hans egenskaper och makt. De var upptända av kärleken till Gud och till hans Son. De vädjade till de icke-judiska folken att betrakta det oändliga offer som gjorts för människans skull. De visste att om dessa, som så länge hade famlat i gudsfrånvändhetens mörker, bara kunde se ljuset strömma från Golgata kors, skulle de dras till Återlösaren. "När jag har blivit upphöjd" , hade Frälsaren förklarat, "skall jag draga alla till mig." – Joh. 12:32.
Evangelii arbetare i Korint förstod de fruktansvärda faror som hotade dem för vilka de arbetade. Det var därför med en stark känsla av sitt ansvar som de förkunnade evangelium sådant det är i Jesus. Deras budskap var klart, enkelt och bestämt - "Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både bland dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade. För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra äro vi en lukt från liv till liv." Evangelium uppenbarades emellertid inte bara i deras ord utan också i deras dagliga liv. Änglar samarbetade med dem. Guds nåd och kraft visade sig genom att många blev omvända. "Krispus, synagogföreståndaren, kom med hela sitt hus till tro på Herren; också många andra korintier som hörde honom trodde och läto döpa sig."
Den illvilja med vilken judarna alltid hade betraktat apostlarna blev nu ännu starkare. När Krispus blev omvänd och döpt hade detta en upphetsande effekt på dessa hårdnackade förföljare i stället för att övertyga dem. De kunde inte komma med några argument som motbevisade Paulus' förkunnelse. I brist på sådana tillgrep de bedrägerier och ondskefulla angrepp. De hädade evangelium och Jesu namn. I sin blinda vrede kunde de inte finna ord som var bittra nog, inga metoder som var skändliga nog för dem att använda. De kunde inte förneka att Kristus hade utfört underverk. De förklarade emellertid att han hade utfört dem genom Satans makt. De försäkrade fräckt att de sällsamma gärningar som Paulus utförde kom från samma källa.
Även om Paulus hade en viss framgång i Korint, var han nästan på väg att ge upp, då han såg och hörde den gudsfientlighet som härskade i den fördärvade staden. Den lastbarhet som han såg hos dem som inte var judar, och det förakt och de förolämpningar som han utsattes för från judarnas sida, kom honom att känna sig mycket beklämd. Han tvivlade på det förståndiga i att försöka bygga upp en församling av det material som han fann här.
Under det att han lade planer för att lämna staden för att söka sig till ett mer lovande fält, samtidigt som han uppriktigt och allvarligt försökte förstå vad som var hans plikt, uppenbarade sig Herren för honom i en vision och sade: "Frukta icke, utan tala och tig icke; ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig skada. Jag har ock mycket folk i denna stad." Paulus förstod att detta var en uppmaning till honom att stanna kvar i Korint och att det var en garanti för att Gud skulle ge honom skörd av det evangelium han förkunnade. Han kände sig nu styrkt och uppmuntrad och fortsatte med iver och uthållighet sitt arbete där.
Apostelns arbete begränsades inte till offentlig förkunnelse. Det fanns många som inte skulle ha kunnat nås på detta sätt. Han använde mycken tid till att gå från hus till hus. Detta gav honom tillfälle att få komma in i familjekretsen. Han besökte de sjuka och sörjande, tröstade de förtvivlade och försökte lätta bördorna för de förtryckta. I allt vad han sade och gjorde förhärligade han Jesu namn. På detta sätt arbetade han "i svaghet och med fruktan och mycken bävan". (1 Kor. 2:3.) Han oroade sig över att hans undervisning kanske skulle visa sig bygga på mänskliga, snarare än på gudomliga insatser.
Vad intet öga har sett. . .
"Visdom tala vi . . . bland dem som äro fullmogna" , förklarade Paulus senare, "men en visdom som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders mäktige, vilkas makt bliver till intet. Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud, redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall bliva oss till härlighet, och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre. Vi tala – såsom det heter i skriften – vad intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom'. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet. Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den människans egen ande? Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom Guds Ande.
Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud. Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att tyda andliga ting för andliga människor." – 1 Kor. 2:6-13.
Paulus insåg att hans kompetens inte låg hos honom själv utan i den helige Andes närvaro, som med sitt milda, välsignande inflytande fyllde hans sinne och kom alla hans tankar att underordna sig Kristus. Om sig själv och sina medarbetare sade han: "Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu liv skall bliva uppenbarat i vår kropp." – 2 Kor. 4:10. I apostelns undervisning var Kristus centralfiguren. "Nu lever icke mer jag", förklarade han, "utan Kristus lever i mig." – Gal. 2:20. Det egna jaget doldes, Kristus uppenbarades och upphöjdes.
Paulus var en skicklig föreläsare. Före sin omvändelse hade han ofta försökt påverka sina lyssnare med högtflygande vältalighet. Nu hade han emellertid lagt bort allt sådant. I stället för att ägna sig åt poetiska beskrivningar och fantasifulla framställningar, som kanske kunde tillfredsställa känslorna och stimulera fantasin, men som inte hade kontakt med det dagliga livet, försökte nu Paulus att använda ett enkelt språk för att förklara de evangeliska sanningar som är av livsavgörande betydelse. En romantisk framställning av evangelium kan kanske väcka ett känslorus. Men alltför ofta skänker inte en sådan framställning den näring som är nödvändig för att stärka och uppbygga de troende för livets kamp. Kämpande människors omedelbara behov och de prövningar de just då går igenom, allt sådant måste mötas med en sund praktisk undervisning om kristendomens grundläggande principer.
Paulus' arbete i Korint blev inte utan resultat. Många vände sig bort från tillbedjan av avgudar för att tjäna den levande Guden. En stor kristen församling byggdes upp. Några hade räddats från de mest utsvävande och lättsinniga kretsarna bland den icke-judiska befolkningen och blivit levande bevis för Guds godhets välvilja och förmågan hos Kristi blod att rena från synd.
Den ökade framgång som följde på Paulus förkunnelse av Kristus väckte de icke-troende judarnas bittraste förföljelse. De reste sig "alla tillhopa, upp mot Paulus" och förde honom inför Gallios domstol. Gallio var då landshövding i Akaja. De väntade att myndigheterna, liksom vid tidigare tillfällen, skulle ställa sig på deras sida. Med högljudda, vredgade röster framförde de samma klagomål mot aposteln: "Denne man förleder människorna att dyrka Gud på ett sätt, som är emot lagen."
Den judiska religionen stod under den romerska regeringens skydd. De som anklagade Paulus trodde, att om de kunde få honom fälld för anklagelsen att överträda deras religions lagar, skulle han kanske överlämnas till dem för rannsakning och straff. Därigenom hoppades de kunna röja honom ur vägen. Men Gallio var en redbar man. Han vägrade att låta sig duperas av de avundsjuka, intriganta judarna. Äcklad och upprörd över deras fanatism och självrättfärdighet vägrade han att fästa avseende vid deras anklagelser. Då Paulus beredde sig för att tala till sitt eget försvar, sade Gallio att det inte var nödvändigt. Därefter vände han sig mot de vredgade anklagarna och sade: "Vore något brott eller något ont och arglistigt dåd begånget, då kunde väl vara skäligt; att jag tålmodigt hörde på eder, I judar. Men är det någon tvistefråga om ord och namn eller om eder egen lag, så mån I själva avgöra saken; i sådana mål vill jag icke vara domare. Och så visade han bort dem från domstolen."
Både judar och greker hade ivrigt väntat på Gallios beslut. Då han omedelbart lade ned saken, eftersom den inte hade något allmänt intresse, blev detta signalen för de vredgade och besvikna judarna att dra sig tillbaka. Landshövdingens bestämda handlingssatt öppnade ögonen på den högljudda pöbeln som hade understött judarna. För första gången under Paulus' arbete i Europa ställde sig pöbeln på hans sida. Inför landshövdingen och utan att denne ingrep, kastade sig pöbeln våldsamt över apostelns mest framträdande anklagare. "Då grepo de alla gemensamt Sostenes, synagogföreståndaren, och slogo honom, inför domstolen; och Gallio frågade alls icke därefter." Därmed hade kristendomen vunnit en uppenbar seger.
Men Paulus stannade där ännu ganska länge. Om aposteln vid det här tillfallet hade tvingats lämna Korint, skulle de som blivit omvända till Jesu tro ha blivit försatta i ett mycket farligt läge. Judarna skulle då ha försökt utnyttja situationen för att utplåna kristendomen i det området.