Hans hjärtas längtan

Hans hjärtas längtan
Efter många förseningar som Paulus inte kunnat undvika, kom han till slut till Korint, Här hade han tidigare arbetat under ängslan och bekymmer. Staden hade under en period varit föremål för hans mycket ivriga omsorg. Han fann att många av dem som först tog emot evangelium där, alltjämt visade honom tillgivenhet som den som först förkunnat evangelium för dem. När han hälsade på dessa Kristi efterföljare och fick se bevis för deras trohet och kristliga iver, gladde han sig över att hans arbete i Korint inte hade varit förgäves.

De troende i Korint hade en gång varit benägna att glömma sin höga kallelse i Kristus. Nu visade de sig ha utvecklat en stark kristen karaktär. Deras ord och sätt att leva visade vad Guds nåds omskapande kraft kan åstadkomma. De utövade nu ett starkt inflytande för det goda i detta centrum för vidskepelse och avgudatillbedjan. I umgänget med sina uppskattade medarbetare och dessa trogna Kristi efterföljare fann aposteln nu vila för sitt trötta och bekymrade sinne.

Under sin vistelse i Korint hade Paulus fått tid att se sig om efter nya och mer vidsträckta verksamhetsområden. Hans planerade resa till Rom var det som särskilt upptog hans tankar. Att få se evangelium fast grundat i denna, den då kända världens, stora metropol var en av hans högsta förhoppningar och mest omhuldade planer. En församling hade redan upprättats i Rom. Aposteln ville nu tillförsäkra sig de troendes samarbete där i det arbete som skulle utföras i Italien och i andra länder. För att bereda väg för sitt arbete bland dessa kristna, av vilka många fortfarande var främlingar för honom sände han dem ett brev, där han talade om att han tänkte besöka Rom och berättade om sina förhoppningar att få förkunna evangelium i Spanien.

I sitt brev till de troende i Rom redogjorde Paulus för evangelii stora principer. Han redogjorde för sin inställning till de frågor som då diskuterades inom judiska och icke-judiska församlingar. Han visade att de förhoppningar och löften som en gång särskilt tillhört judarna, nu erbjöds även åt de icke-judiska folken.

Med stor klarhet och kraft framställde aposteln läran om rättfärdiggörelse genom tro på Kristus. Han hoppades att också andra församlingar skulle kunna få nytta av den undervisning som han sände till de kristna i Rom. Det vittomfattande inflytande som hans ord skulle få, kunde han emellertid bara mycket dunkelt förutse. Under alla tidsåldrar har den stora sanningen om rättfärdiggörelse genom tro varit en starkt lysande ledstjärna, som lett ångerfulla människor in på livets väg. Det var detta ljus som skingrade det mörker som fanns i Luthers sinne och som för honom uppenbarade Jesu blods kraft att rena från synd. Samma ljus hade lett tusentals av synd nedtyngda människor fram till den sanna källan till förlåtelse och frid. För detta brev till församlingen i Rom har varje Kristi efterföljare orsak att tacka Gud.

I detta brev talar Paulus fritt om det ansvar han kände för judarna. Ända sedan han själv blev omvänd hade han känt en djup längtan efter att få hjälpa sina judiska bröder att få en klarare uppfattning om evangelii budskap. "Mitt hjärtas åstundan och min bön till Gud för dem är", förklarade han, "att de må bliva frälsta."

Detta var inte bara någon allmän önskan hos aposteln. Han bad ständigt till Gud för israeliterna, som inte hade kunnat känna igen den utlovade Messias i Jesus av Nasaret. "Jag talar sanning i Kristus", försäkrade han de kristna i Rom, "jag ljuger icke – därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande – när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta. Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet. De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena. Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet."

Det utvalda folket
Judarna var Guds utvalda folk. Hans avsikt hade varit att de skulle bli till välsignelse för hela mänskligheten. Gud hade låtit många profeter uppstå bland dem. Dessa hade förutsagt att en Återlösare skulle komma och att han skulle bli förkastad och dödad av dem. Ändå borde de ha varit de första att känna igen honom som den utlovade Messias.

Profeten Jesaja hade fått se fram genom seklerna. Han hade sett hur profet efter profet och slutligen även Guds Son förkastades. Han inspirerades också att skriva om hur Återlösaren skulle bli mottagen av dem som aldrig tidigare hade räknats bland Israels folk. Paulus hänvisar till denna profetia och säger: "Esaias går så långt, att han säger: 'Jag har låtit mig finnas av dem som icke sökte mig, jag har låtit mig bliva uppenbar för dem som icke frågade efter mig.' Men om Israel säger han: 'Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett ohörsamt och gensträvigt folk'." – Rom. 10, 20, 21.

Men även om Israel förkastade Guds Son, förkastade Gud inte dem. Lyssna till Paulus då han fortsätter sin argumentering: "Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det! Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins stam. Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit känt av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med dessa ord: 'Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren; jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv'? Och vad får han då för svar av Gud? 'Jag har låtit bliva kvar åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal.' Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av en utkorelse som har skett av nåd."

Israel hade stapplat och fallit. Detta gjorde det emellertid inte omöjligt för dem att åter resa sig. Som svar på den fråga han ställt: "Var det då för att de skulle komma på fall som de stapplade?", svarar aposteln: "Bort det! Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att de själva skola 'uppväckas till avund'. Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva! Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt – om jag till äventyrs så skulle kunna 'uppväcka avund' hos dem som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem. Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning, vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de döda?"

Det var Guds avsikt att hans nåd skulle uppenbaras både bland de icke-judiska folken och bland israeliterna. Detta hade klart skisserats i Gamla Testamentets profetior. Aposteln använde några av dessa profetior, då han fortsätter att argumentera. "Har icke krukmakaren den makten över leret", frågar han, "att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt? Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med 'vredens kärl', som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga? Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på 'barmhärtighetens kärl', som han förut hade berett till härlighet? Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk. Så säger han ock hos Oseas: 'Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla 'mitt folk', och henne som jag icke älskade skall jag kalla 'min älskade'. Och det skall ske att på den ort där det sades till dem: 'I ären icke mitt folk', där skola de kallas 'den levande Gudens barn'." Se också Hos. 1:10.

Det ädla trädet
Men även om Israel misslyckades som nation, fanns det alltjämt många judar som skulle bli frälsta. Vid tiden för Frälsarens första ankomst fanns det trogna människor som med glädje hade tagit emot Johannes döparens budskap. Därigenom hade de kommit att åter forska i de profetior som förutsade Messias. När den första kristna församlingen bildades, bestod dess medlemmar av dessa trogna judar som erkände Jesus av Nasaret som den, efter vilkens ankomst de hade längtat. Det var dessa som Paulus syftar på i den förklaring som följer: "Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och om roten är helig, så äro ock grenarna heliga."

Paulus liknar dessa som blivit kvar av det sanna Israel, vid ett ädelt olivträd, från vilket några av grenarna blivit avbrutna. De icke-judiska folken liknar han däremot vid grenarna av ett vilt olivträd som blivit inympade i det äkta trädet. "Men om nu några av grenarna hava brutits bort och du, som är av ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot, så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär roten, utan att roten bär dig. Nu säger du kanhända: 'Det var för att jag skulle bliva inympad som en del grenar brötos bort.' Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan lev i fruktan. Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke heller skona dig. Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen."

Genom otro och genom att förkasta de avsikter himmelen hade ifråga om Israel, hade detta folk som nation förlorat sin förbindelse med Gud. Men de grenar som hade brutits bort från det ursprungliga trädet, kunde Gud åter inympa i det äkta trädet. Han kunde med det sanna Israel förena de få som förblivit trogna mot sina fäders Gud. "Men jämväl de andra", förklarar aposteln om dessa avbrutna grenar, "skola bliva inympade, om de icke hålla fast vid sin otro; Gud är ju mäktig att inympa dem." "Om du", skriver han till de icke-judiska kristna, "har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra! Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna i fulltalig skara hava kommit in. "

Och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet: 'Från Sion skall förlossaren komma, han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. Och när jag borttager deras synder, då skall detta vara det förbund som jag gör med dem.' Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull; men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas skull. Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra. Såsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas ohörsamhet haven fått barmhärtighet, så hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få barmhärtighet. Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan förbarma sig över dem alla. 35 378 354 Rikedom, vishet och kunskap
O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar! Ty 'vem har lärt känna Herrens sinne, eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom något, som han alltså bör betala igen?' Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet, amen.

Så visade Paulus att Gud har överflödande möjligheter att förvandla människors sinnen, både judars och icke-judars, och att försäkra varje Kristi efterföljare om de välsignelser som utlovats till Israel. Han återger Jesajas förklaring ifråga om Guds folk: "Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst. Ty dom skall Herren hålla på jorden, en slutdom, som avgör saken med hast. Och det är såsom redan Esaias har sagt: 'Om Herren Sebaot icke hade lämnat en avkomma kvar åt oss, då vore vi såsom Sodom, vi vore Gomorra lika.'"

När Jerusalem förstördes och templet lades i ruiner, blev många tusen judar sålda som slavar i icke-judiska länder. De förskingrades bland världens folk som vrakspillror på en öde strand. Under snart två tusen år har judarna vandrat från land till land över hela världen. Inte någonstans har de fått möjlighet att återvinna sin forna ställning som nation.* Deras arv har varit ett lidandets arv. De har varit förtalade, hatade och förföljda från århundrade till århundrade.
* Detta skrevs före den israeliska statens uppkomst och har inte något samband med dess situation idag.

Trots den ohyggliga dom som uttalades över judarna som nation, när de förkastade Jesus av Nasaret har det ändå under alla tider funnits högsinnade och fromma judar som i tysthet uthärdat sina lidanden. Gud har tröstat dem under förföljelse och haft medlidande med dem i deras fruktansvärda situation. Han har hört de brinnande böner som uppstigit från dem som med uppriktighet har sökt en riktig förståelse av hans ord. Några har med öppet sinne kunnat inse, att den ödmjuke nasarén, som deras fäder förkastade och korsfäste, var Israels sanne Messias. När de har förstått den fulla betydelsen av de för dem välkända profetiorna, som så länge varit fördunklade av traditioner och misstolkningar, har de fyllts av tacksamhet till Gud för den outsägliga gåva som han skänkt varje människa som tar emot Kristus som sin personlige Frälsare.

Betrodda med Guds löftesord
Det är till denna grupp av judar som Jesaja vänder sig i sin profetia, då han säger att en minoritet av dem skall bli frälst. Alltsedan Paulus' tid har Gud genom sin Ande kallat såväl judar som icke-judar till omvändelse. "Ty hos Gud finnes intet anseende till personen", förklarar Paulus. Om sin egen inställning säger han: "Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa har jag förpliktelser." Men han medgav alltid att judarna hade en avgörande fördel framför de andra, eftersom de hade" ett stort företräde, på allt sätt; först och främst det, att de hava blivit betrodda med Guds löftesord". "Jag blyges icke för evangelium", förklarade han, "ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, först och främst för juden, så ock för greken. Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till tro; så är ock skrivet: 'Den rättfärdige skall leva av tro'." Det är detta Kristi evangelium, som lika effektivt kan frälsa både judar och icke-judar, som Paulus i sitt brev till församlingen i Rom förklarar att han inte skämdes för.

När detta evangelium i sin fullhet blir förkunnat för judarna kommer många bland dem att ta emot Kristus som Messias. Bland Kristi förkunnare finns det i allmänhet bara några få som inser, att de har något ansvar för att arbeta bland det judiska folket. Men för dem som så ofta har blivit förbigångna, såväl som för alla andra, skall budskapet om nåd och hopp i Kristus bli förkunnat.

I den avslutande förkunnelsen av evangelium, när ett särskilt verk skall utföras för de grupper av människor som hittills har försummats, väntar Gud av sina sändebud att de särskilt skall intressera sig för judarna, som är förskingrade över alla delar av världen. När Gamla Testamentets skrifter ställs i relation till Nya Testamentets för att förklara Guds eviga avsikter, kommer detta att för många judar bli som en ny skapelses gryning, som ett själens återuppvaknande. När de ser den evangeliska tidsålderns Kristus omtalad i Gamla Testamentets skrifter och förstår hur tydligt Nya Testamentet förklarar Gamla Testamentet, kommer deras slumrande sinnesförmögenheter att väckas. De kommer att erkänna Kristus som världens Frälsare. Många kommer att genom tron ta emot Kristus som sin Frälsare. På dem kommer orden att uppfyllas: "Åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn." – Joh. 1:12.

Bland Judarna finns sådana som i likhet med Saulus från Tarsus är väl förtrogna med och insatta i skrifternas innehåll. Dessa kommer att med en sällsam kraft förkunna Guds lags oföränderlighet. Israels Gud kommer att låta detta ske i vår egen tid. Guds arm är inte för kort så att den inte kan frälsa. När hans tjänare i tro arbetar för de länge försummade och föraktade, kommer hans frälsning att uppenbaras.

"Därför säger Herren så till Jakobs hus, han som förlossade Abraham: Nu skall Jakob icke mer behöva blygas, nu skall hans ansikte ej vidare blekna; ty när han – hans barn – få se mina händers verk ibland sig, då skola de hålla mitt namn heligt, de skola hålla Jakobs Helige helig och förskräckas för Israels Gud. De förvillade skola då få förstånd, och de knorrande skola taga emot lärdom. – Jes. 29:22-24.