Rannsakning i Cesarea
Fem dagar efter det att Paulus hade kommit till Cesarea kom hans anklagare från Jerusalem, tillsammans med Tertullus, en vältalare som de hade anlitat som sin advokat. Rannsakningen gavs förtur. Så snart Paulus hade förts fram inför de församlade "begynte Tertullus sitt anklagelsetal". Denne trodde att smicker skulle ha större inflytande på den romerske guvernören än en enkel framställning av sanning och rättvisa. Därför började denne förslagne advokat sitt tal med att lovorda Felix: "Att vi genom dig åtnjuta mycken frid och ro, och att genom din försorg, ädle Felix, goda åtgärder hava blivit vidtagna för detta folk, det erkänna vi på allt sätt och allestädes med många tacksägelser."
Tertullus sänkte sig här till att framföra en uppenbar lögn. Felix var till karaktären fördärvad och föraktlig. Det blev sagt om honom att han "vid utövandet av allt slags utsvävning och grymhet härskade med en konungs makt och med en slavs sinnelag". – Tacitus, History, kap. 5, par. 9. De som lyssnade till Tertullus visste att hans smickrande ord inte var sanna, men deras önskan att få Paulus dömd var starkare än deras kärlek till sanningen.
I sitt tal anklagade Tertullus Paulus för brott som, om de hade kunnat bevisas, skulle ha gjort att han blivit dömd för högförräderi mor regeringen. "Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man", förklarade advokaten, "som uppväcker strid bland alla judar i hela världen, och att han är en huvudman för nasaréernas parti. Han har ock försökt att oskära helgedomen." Tertullus förklarade sedan att Lysias, översten för garnisonen i Jerusalem, med våld hade tagit Paulus från judarna, då de stod i begrepp att döma honom efter sin kyrkolag och därigenom tvingat dem att föra saken inför Felix. De framställde saken på detta sätt, för att förmå landshövdingen att överlämna Paulus åt den judiska domstolen. Alla beskyllningar bekräftades av de närvarande judarna som inte på något sätt försökte dölja sitt hat till fången.
Felix kunde emellertid genomskåda dessa judars sinnelag och karaktär. Han visste varför de smickrade honom. Han såg också att de inte hade lyckats bevisa sina anklagelser mot Paulus. Han vände sig till den anklagade och vinkade fram honom för att han själv skulle få försvara sig. Paulus slösade inga ord på smicker utan sade enkelt att han kunde försvara sig inför Felix med så mycket större frimodighet, eftersom han varit landshövding så länge, att han väl kände till judarnas seder och lagar. Han förklarade att han inte hade orsakat någon uppståndelse i Jerusalem. Inte heller hade han kränkt helgedomen. "Och varken i helgedomen eller synagogorna eller ute i staden", sade han, "har man funnit mig tvista med någon eller ställa till folkskockning."
Samtidigt som han bekände att han "i enlighet med 'den vägen' vilken de kalla en partimening" hade tillbett sina fäders Gud, försäkrade han att han alltid hade trott "allt vad som är skrivet i lagen och i profeterna". I överensstämmelse med skrifternas klara undervisning trodde han på de dödas uppståndelse. Han förklarade vidare att den ledande principen i hans liv var att ha ett "okränkt samvete inför Gud och människor".
På ett uppriktigt och rättframt sätt förklarade han avsikten med sitt besök i Jerusalem och omständigheterna kring hans arrestering och förhör: "Så kom jag nu, efter flera års förlopp, tillbaka för att överlämna några allmosor till mitt folk och för att frambära offer. Därunder påträffades jag i helgedomen, sedan jag hade låtit helga mig, utan att hava vållat någon folkskockning eller något larm, av några judar från provinsen Asien, vilka nu borde vara här tillstädes inför dig och framställa sina klagomål, om de hava något att anklaga mig för. Eller ock må dessa som äro här tillstädes säga, vad orätt de funno mig skyldig till, när jag stod inför Stora rådet, om det icke skulle vara i fråga om detta enda ord, som jag ljudeligen uttalade, där jag stod ibland dem: 'Det är för de dödas uppståndelses skull som jag i dag står inför rätta här bland eder."
Aposteln talade allvarligt och med uppenbar uppriktighet. Hans ord var mycket övertygande. Klaudius Lysias hade i sitt brev till Felix gett ett liknande omdöme ifråga om Paulus' beteende. Felix hade dessutom själv en betydligt bättre kännedom om den judiska religionen än många förmodade. När Paulus gav en så klar framställning av alla fakta i denna sak, kunde Felix ännu bättre förstå de bevekelsegrunder som hade kommit judarna att försöka få aposteln dömd för uppvigling och förräderi. Landshövdingen ville inte tillfredsställa dem genom att orättvist döma en romersk medborgare. Inte heller ville han överlämna honom åt dem för att dödas utan en lagenlig rättegång. Felix hade emellertid inte någon högre bevekelsegrund än sina egna intressen. Han behärskades av en önskan om att bli berömd och upphöjd. Han var emellertid rädd för att förnärma judarna. Därför avhöll han sig från att skänka full rättvisa åt en man som han visste var oskyldig. Han beslöt därför att uppskjuta målet till dess Lysias kunde vara närvarande. Därför sade han: "När översten Lysias kommer hit ned, vill jag undersöka eder sak."
Aposteln fick stanna kvar i fängelse. Felix befallde emellertid kaptenen att låta "behandla honom milt" och att "icke hindra någon av hans närmaste från att vara honom till tjänst".
Inför Felix och Drusilla
Det dröjde emellertid inte så länge, förrän Felix och hans hustru Drusilla skickade efter Paulus. De ville under ett enskilt samtal med honom få höra av honom om "tron på Kristus Jesus". De var villiga, ja, till och med angelägna om att få lyssna till dessa nya sanningar – sanningar som de kanske aldrig åter skulle få tillfälle att lyssna till och som, om de förkastades, skulle bli ett vittnesmål mot dem på Guds dag.
Paulus betraktade detta som ett tillfälle från Gud och utnyttjade det troget. Han visste att han stod inför en som hade makt att döda honom eller ge honom fri, men ändå tilltalade han inte Felix och Drusilla med beröm eller smicker. Han visste att hans ord skulle kunna bli till liv eller till dom för dem. Därför undanträngde han alla själviska intressen och försökte endast väcka dem till att inse den fara i vilken de befann sig.
Aposteln visste att evangelium gällde alla som ville lyssna till honom. Han visste också att dessa myndighetspersoner en dag skulle stå antingen bland de rena och heliga omkring den stora vita tronen eller också bland dem till vilka Kristus skulle säga: "Gån bort ifrån mig, I ogärningsmän." – Matt. 7:23. Han visste att han måste träffa alla sina åhörare inför Guds domstol och där göra räkenskap, inte bara för vad han hade sagt och gjort utan också för bevekelsegrunder och anda i alla sina ord och handlingar.
Felix' framfart hade varit så våldsam och grym, att bara mycket få någonsin hade vågat antyda för honom att hans karaktär och uppträdande inte var felfria. Men Paulus kände inte någon rädsla för människor. Han talade fullt öppet om sin tro på Kristus och skälen till denna tro. Han kom då också att särskilt tala om de dygder som är väsentliga för den kristnes karaktär, men som på ett så slående sätt saknades hos detta stolta par som han stod inför.
Han framhöll för Felix och Drusilla Guds väsens egenskaper – hans rättfärdighet, rättvisa och opartiskhet. Han redogjorde för vad hans lag innehöll. Han visade klart att det är människors plikt att leva ärbart och nyktert, att låta förnuftet kontrollera benägenheter och passioner, att leva i överensstämmelse med Guds lag och att hålla de fysiska och andliga krafterna vid god hälsa och i verksamhet. Han förklarade att det med full säkerhet skulle komma en domens dag, då alla skulle dömas efter sina handlingar. Det skulle då bli tydligt och klart, att förmögenhet, höga ämbetsposter eller titlar inte skulle vara av något värde då det gällde att bli föremål för Guds välvilja eller frikänd från syndens följder. Han visade att det jordiska livet var människans förberedelsetid för det framtida livet. Om det nuvarande livets förmåner och tillfällen ringaktas, kommer man att drabbas av eviga förluster. Ingen ny beredelsetid skulle ges.
Paulus talade särskilt om Guds lags vittomfattande krav. Han visade hur dess principer sträcker sig till de djupaste hemligheterna i människans etiska natur och kastar en flod av ljus över det som varit dolt för människors ögon och kännedom. Allt vad vi gör och säger, det som uppenbaras i det yttre livet avspeglar endast ofullständigt människans karaktär. Lagen genomforskar hennes tankar, bevekelsegrunder och avsikter. De mörka drifter som är dolda för människors ögon: avund, hat, begär, ärelystnad, onda handlingar som övervägs i själens oåtkomliga gömslen och som kanske ännu aldrig kommit till utförande på grund av att tillfälle saknats – allt detta fördöms av Guds lag.
Paulus försökte rikta sina åhörares tankar mot det enda stora syndoffret. Han hänvisade till de offer som var en skugga av det tillkommande goda och framställde sedan Kristus såsom förverkligandet av alla dessa ceremonier – han som var den enda källan till liv och hopp för det fallna människosläktet. Forntidens heliga män blev frälsta genom tron på Kristi offer. Då de såg det döende offrets smärta och ångest, skådade de framåt genom tidsåldrarna till Guds lamm som skulle försona världens synd.
Gud har rätt att fordra kärlek och lydnad av alla sina skapade väsen. I sin lag har han gett dem en fullkomlig regel för vad som är rätt. Många glömmer emellertid sin Skapare och föredrar att följa sina egna vägar i strid mot hans vilja. Den kärlek som är så hög som himmelen och så vid som världsalltet, återgäldar de med fiendskap. Gud kan inte sänka sin lags krav till den nivå på vilken ogudaktiga människor lever. Inte heller kan människan i egen kraft uppfylla lagens krav. Endast genom tron på Kristus kan syndaren bli fri från skuld och få möjlighet att leva i överensstämmelse med sin Skapares lag.
Så framställde fången Paulus den gudomliga lagens krav för både jude och icke-jude samt Jesus, den föraktade nasarén, som Guds Son och världens Återlösare.
Den judiska prinsessan förstod mycket väl den lags heliga natur som hon så skamlöst hade överträtt, men hennes fördomar mot den korsfäste stålsatte henne mot livets Ord. Felix däremot, som aldrig tidigare hade lyssnat till evangelium blev djupt påverkad av Paulus' tal. Guds Ande gjorde med överbevisande kraft intryck på hans sinne. Det väckta samvetets röst ljöd i hans inre. Felix kände att det som Paulus hade sagt var sanning. Hans brottsliga liv i det förflutna framstod för honom i hans minne. Hans tidigare livs hemliga utsvävningar och blodsutgjutelser och hans senare livs brottslighet framträdde i tydliga minnesbilder. Han såg sig själv som en liderlig, grym och rovgirig människa. Aldrig någonsin tidigare hade sanningen gjort ett så starkt intryck på honom. Aldrig tidigare hade han varit så uppfylld av skräck. Tanken att alla hans livs hemliga illgärningar var uppenbara för Gud och att han måste dömas efter sina handlingar, gjorde honom skräckslagen.
När jag får läglig tid. . .
Men i stället för att låta denna överbevisning komma honom att omvända sig, försökte han avvända de ovälkomna tankarna. Paulus' samtal med landshövdingen förkortades. "Gå din väg för denna gång", sade denne, när jag får läglig tid, vill jag kalla dig till mig."
Vilken kontrast mellan Felix' beteende och fängelseföreståndarens i Filippi. Guds sändebud fördes i kedjor till fängelseföreståndaren, liksom Paulus nu fördes till Felix. De bevis de gav för att de uppehölls av gudomlig kraft, deras glädje under lidande och vanära, deras frimodighet under jordbävningen och deras kristliga, förlåtande anda överbevisade fängelseföreståndaren, så att han uppriktigt bekände sina synder och fick förlåtelse. Också Felix greps av fruktan, men han omvände sig inte. Fängelseföreståndaren tog med glädje emot Guds Ande i sitt sinne och i sitt hem. Felix bad Guds budbärare att gå sin väg. Den ene valde att bli en Kristi efterföljare och arvinge till himmelen. Den andre valde att ställa sig bland dem som blev kvar i sin gudsfientlighet.
Under två åt satt Paulus som fånge i Cesarea utan att något ytterligare förhör hölls med honom. Under den här tiden besökte Felix honom flera gånger och lyssnade uppmärksamt till vad han hade att säga. Men den verkliga orsaken till hans förmenta vänskap var lystnad efter pengar. Han antydde att Paulus kunde få sin frihet genom att betala honom en stor summa. Aposteln var emellertid alltför rättrådig för att söka få frihet genom mutor. Han var inte skyldig till något brott. Nu ville han inte förnedra sig till att handla oriktigt för att vinna sin frihet. Dessutom var han alltför fattig för att kunna betala en sådan lösensumma, även om han skulle ha känt sig manad till det. Han ville inte heller vädja till sina trossyskons sympati och frikostighet för något sådant. Han visste också att hans öde låg i Guds händer. Han ville inte lägga något hinder i vägen för Gud att utföra det som Gud betraktade som bäst.
Felix kallades slutligen till Rom på grund av stora oförrätter som hade utövats mot judarna. Innan han lämnade Cesarea ville han "göra judarna sig bevågna" genom att hålla Paulus kvar i fängelse. Men Felix lyckades inte återvinna judarnas förtroende. Han råkade i onåd och avsattes från sitt ämbete. Porcius Festus utsågs att efterträda honom, med huvudkvarter i Cesarea.
En ljusstråle från himmelen tilläts att lysa in i Felix' sinne, då Paulus talade med honom om rättfärdighet, återhållsamhet och den dom som skulle komma. Detta var det tillfälle som himmelen gav honom att kunna inse och överge sina synder. Men han sade till Guds sändebud: "Gå din väg får denna gång; när jag får läglig tid, vill jag kalla dig till mig." Han hade ringaktat sitt sista erbjudande om barmhärtighet. Aldrig någonsin skulle han åter få en kallelse från Gud.