Inför Nero
När Paulus kallades till Nero för att förhöras, hade han inte något annat än en säker och snar död att vänta. Det mycket allvarliga brott som han hade anklagats for och den fientlighet som rådde mot de troende, väckte inte några större förhoppningar om ett gynnsamt domslut.
Bland greker och romare var det vanligt att man lät den anklagade välja en egen advokat som skulle försvara honom inför domstolen. Genom kraftiga argument, genom känslofull vältalighet och med hjälp av övertalning, böner och tårar lyckades ofta en sådan advokat åstadkomma ett gynnsamt domslut för fången eller åtminstone få hans straff mildrat. Men när Paulus kallades inför Nero, vågade ingen erbjuda sin tjänst som hans försvarsadvokat. Ingen vän fanns till hands for att skriva en rapport över de anklagelser som lades fram mot honom eller de argument som han framställde till sitt eget försvar. Bland de troende i Rom var det inte någon enda som kom för att bistå honom i hans svåraste stund.
Den enda pålitliga redogörelse som vi har om detta förhör ger Paulus själv i sitt andra brev till Timoteus. "Vid mitt första försvar inför rätta", skrev aposteln, "kom ingen mig till hjälp, utan alla övergåvo mig; må det icke bliva dem tillräknat. Men Herren stod mig bi och gav mig kraft, for att genom mig ordet överallt skulle bliva predikat, så att alla hedningar finge höra det; och så blev jag räddad ur lejonets gap." – 2 Tim. 4:16, 17.
Paulus inför Nero – vilken slående kontrast! Den förmätne härskaren inför vilken gudsmannen skulle försvara sin tro, hade nått höjden av jordisk makt, myndighet och rikedom, men också det största djup av synd och brottslighet. I makt och storhet var han den främste. Det fanns ingen som kunde sätta hans auktoritet ifråga, ingen som kunde motsätta sig hans vilja. Härskare lade ner sina kronor vid hans fötter. Mäktiga härar slöt upp under hans befäl och hans flottors flaggor bar segertecken. En staty av honom hade ställts upp i domsalen. Senatorers påbud och domares beslut var bara eko av hans vilja. Miljontals människor böjde sig i lydnad för honom. Hela världen darrade inför Neros namn. Den som råkade ut för hans missnöje, förlorade sin egendom, sin frihet och sitt liv. Hans vredgade uppsyn var mer fruktad än pesten.
Här stod nu den åldrande fången inför Nero, utan pengar, utan vänner och utan försvarare. I Neros ansikte kunde man tydligt läsa de passioner som härskade inom honom, medan den anklagades ansikte vittnade om ett sinne som var fyllt av ovanjordisk frid. Paulus' liv hade varit präglat av fattigdom, självförsakelse och lidande. Trots att han ständigt varit utsatt för förtal, falska anklagelser, förolämpningar och misshandel från sina fienders sida i deras försök att skrämma honom till eftergifter, hade han ändå alltid modigt försvarat evangelium. Liksom Mästaren hade han varit en hemlös vandrare. Liksom Kristus hade han uppoffrat sitt liv för att bli till välsignelse för sina medmänniskor. Hur kunde Nero, en nyckfull och av sina lägre drifter behärskad, liderlig tyrann förstå att rätt uppskatta denne Guds budbärares karaktär och bevekelsegrunder!
Den stora domsalen var fylld av en ivrig, orolig folkhop som försökte tränga sig fram för att få se och höra vad som skulle hända. Där fanns höga och låga, rika och fattiga, lärda och okunniga, högmodiga och anspråkslösa. Alla saknade de sann kunskap om livets och frälsningens väg.
Judarna riktade nu mot Paulus de gamla beskyllningarna om förräderi och kätteri. Både judar och romare beskyllde honom för att ha orsakat den stora stadsbranden. Under alla dessa anklagelser förhöll sig Paulus lugn och stilla. Folket och domarna såg på honom med förvåning. De hade varit närvarande vid många förhör. De hade sett många brottslingar. Aldrig hade de emellertid sett en man som behärskats av ett så överjordiskt lugn som fången framför dem. Domarnas skarpa blickar, som var vana att läsa fångarnas ansiktsuttryck, granskade förgäves Paulus' ansikte för att finna något tecken på brottslighet. När han tilläts hålla sitt eget försvarstal, lyssnade alla med spänd uppmärksamhet.
Jesus, medlaren
Åter fick Paulus tillfälle att för en undrande folkhop upphöja korsets innebörd. Då han ser ut över den samlade folkskaran – judar, greker, romare och främlingar från olika länder – känner han i sitt sinne en innerlig längtan efter att få se dem frälsta. Han glömmer varför de har kommit dit och de faror som omger honom. Han glömmer det fruktansvärda öde som ligger alldeles framför honom. Han ser bara Jesus, medlaren, innerligt bedjande inför Gud för syndfulla människor. Med mer än mänsklig vältalighet och kraft förklarar han evangelii sanningar. Han framlägger för sina åhörare det offer som blivit gjort för det fallna människosläktet. Han betygar att ett oändligt pris har betalats för människans återlösning. Vägen har öppnats för människan att få sitta med Jesus på hans tron. Genom Guds änglar sätts jorden i förbindelse med himmelen. Allt vad människan gör, vare sig gott eller ont, framträder öppet för den eviga rättvisans ögon.
Så vädjar sanningens försvarare. Trogen bland de trolösa, principfast bland de principlösa, står han såsom Guds representant. Hans röst ljuder som en röst från himmelen. Ingen fruktan, ingen sorg, ingen nedslagenhet finns i ord eller blick. Aposteln är stark i medvetandet om sin oskuld. Han står rustad med sanningens rustning, gläder sig över förvissningen att han är en av Guds söner. Hans ord ljuder som ett segerrop. Han bedyrar att den sak åt vilken han har ägnat sitt liv är den enda som aldrig kan gå under. Även om han skulle mista sitt liv, skulle dock den evangeliska sanningen aldrig förgås. Gud lever och hans sanning skall segra.
Många som vid detta tillfälle såg honom tyckte att hans ansikte såg ut som en ängels ansikte. (Apg. 6:15.)
Aldrig tidigare hade dessa människor lyssnat till sådana ord som dessa. Det han sade kom veka känslor att väckas även hos de mest förhärdade. De tydliga och överbevisande sanningarna avslöjade villfarelsen. Ljus bröt in i mångas sinnen som sedan kom att följa evangelium. De sanningar som den dagen avslöjades skulle skaka hela folk och leva vidare genom alla tider och utöva sitt inflytande på människor, långt efter det att den som nu talade till dem, för alltid låg tystad i en martyrs grav.
Aldrig tidigare hade Nero hört sanningen framställas såsom den framställdes vid detta tillfälle. Aldrig tidigare hade hans eget livs fruktansvärda brottslighet stått så klart uppenbarat för honom. Himmelens ljus trängde in i hans själ. Han darrade av skräck vid tanken på att han, världens störste härskare, slutligen skulle ställas inför en högre domstol och få en rättvis dom uttalad över sina handlingar. Han greps av fruktan för apostelns Gud. Han vågade inte uttala någon dom över Paulus, eftersom ingen beskyllning mot honom hade kunnat bevisas. En känsla av fruktan dämpade för en tid hans blodtörstiga anda.
För ett ögonblick öppnades himmelens portar för den ogudaktige och förhärdade Nero. Dess frid och renhet tycktes honom åtråvärd. Detta ögonblick nådde nådens inbjudan också honom. Men bara för ett enda ögonblick var tanken på förlåtelse önskvärd. Strax därefter gav han befallning om att Paulus skulle föras tillbaka till sin fängelsecell. Då dörren till fängelsecellen stängdes bakom Guds budbärare, stängdes också omvändelsens dörr för evigt för den romerske kejsaren. Ingen himmelsk ljusstråle skulle någonsin mer genomtränga det mörker som omslöt honom. Han skulle snart drabbas av Guds vedergällande dom.
En kort tid därefter avseglade Nero på sin beryktade expedition till Grekland. Här ådrog han sig och sitt kejsardöme stor vanära genom sin förnedrande nöjeslystnad. I prakt och ståt återvände han till Rom, där han tillsammans med sitt hovfolk ägnade sig åt de mest motbjudande utsvävningar. Mitt under sitt rumlande hörde de ljudet av tumult på gatorna. Man sände ut ett bud för att ta reda på vad som pågick. Budbäraren kom tillbaka med de skrämmande nyheterna att Galba i spetsen för en arméstyrka snabbt var på marsch mot Rom. Uppror hade redan brutit ut i staden. Gatorna var fyllda av en uppretad pöbel som hotade kejsaren och alla hans försvarare med död och som nu snabbt var på väg mot palatset.
I denna farofyllda stund hade Nero inte som den trogne Paulus en mäktig och nådig Gud att förlita sig på. Han ryggade tillbaka för det lidande och den tortyr som han kunde komma att utsättas för från pöbelns sida. Nu tänkte den förtappade tyrannen begå självmord, men hans mod svek honom i det kritiska ögonblicket. Han tappade fullständigt fattningen och gav sig ut på en vanhedrande flykt till ett lantställe några mil därifrån. Flykten lyckades emellertid inte. Hans gömställe upptäcktes snart. När ryttarna som förföljde honom närmade sig, anlitade han en slavs hjälp och orsakade sig själv ett dödligt sår. Så omkom tyrannen Nero vid den tidiga åldern av bara trettiotvå år.