Avskedsbrevet
Från kejsarens domstol återvände Paulus till sin fängelsecell, övertygad om att han bara vunnit ett kortare uppskov. Han visste att hans fiender inte skulle ge sig någon ro, förrän de hade röjt honom ur vägen. Men han visste också att evangelium hade vunnit seger för en tid. Han visste att en korsfast och uppstånden Frälsare hade förkunnats for en stor folkskara som hade lyssnat till honom. Detta i sig själv var en seger. Den dagen hade någonting börjats som skulle tillväxa i kraft, ett verk som Nero och alla andra Kristi fiender varken skulle kunna hindra eller omintetgöra.
I sin dystra fängelsecell satt Paulus dag efter dag, fullt medveten om att det bara behövdes ett ord eller en vink från Nero, för att bödlarna skulle komma och göra slut på hans liv. Under dessa förhållanden tänkte han på Timoteus och beslöt att sända efter honom. Han hade anförtrott vården av församlingen i Efesus åt Timoteus. Timoteus hade därför stannat kvar där, när Paulus gjorde sin sista resa till Rom. Paulus och Timoteus var förenade med varandra av en tillgivenhet som var ovanligt djup och stark. Ända sedan sin omvändelse hade Timoteus arbetat tillsammans med Paulus och delat hans lidanden. Vänskapen mellan dessa två hade växt starkare, djupare och blivit allt mer helgad, så att Timoteus slutligen för den åldrande och utslitne aposteln hade blivit allt det som en son kunde bli för en älskad och hedrad fader. Det var därför inte att undra över att Paulus i sin ensamhet och isolering längtade efter att få träffa honom.
Även under de mest gynnsamma förhållanden kunde Timoteus inte hinna till Rom från Mindre Asien på mindre än flera månaders tid. Paulus visste att hans liv var osäkert. Han var rädd för att Timoteus skulle komma för sent för att få träffa honom. Han hade viktiga råd och instruktioner att ge den unge mannen som hade fått en så ansvarsfull uppgift. Därför uppmanade han honom att komma utan dröjsmål. Samtidigt skrev han som om han kanske inte skulle komma att få leva tillräckligt länge för att få tillfälle att tala med honom personligen. Hans sinne var fyllt av en kärleksfull ängslan för sin son i evangelium och för den församling som denne hade vården om. Han försökte därför klargöra för Timoteus hur viktigt det var för honom att troget sköta sin heliga uppgift.
Paulus började sitt brev med hälsningen: "Paulus . . . hälsar Timoteus, sin älskade son. Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre! Jag tackar Gud, som jag i likhet med mina förfäder tjänar, och det med rent samvete, såsom jag ock oavlåtligen har dig i åtanke i mina böner, både natt och dag." – 2 Tim. 1:2, 3.
Kraftens och kärlekens ande
Sedan försöker aposteln göra klart för Timoteus hur nödvändigt det var att han var fast i tron. "Fördenskull påminner jag dig", skrev han, "att du må uppliva den nådegåva från Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig. Ty Gud har icke givit oss en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och tuktighetens ande. Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre, ej heller för mig, hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangelium, genom den kraft som Gud giver." – 2 Tim. 1:6-8. Paulus förmanar Timoteus att komma ihåg att han har blivit kallad med "en helig kallelse" att förkunna hans kraft som "fört liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium, till vars förkunnare och apostel och lärare jag har blivit satt. Fördenskull lider jag också detta, men jag blyges dock icke därför. Ty jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att han är mäktig att för 'den dagen' bevara vad som har blivit mig betrott." – 2 Tim. 1:10-12.
Under sin långa verksamhetstid hade Paulus aldrig vacklat i sin trohet mot Frälsaren. Var han än befann sig, vare sig inför hotfulla fariséer eller de romerska myndigheterna, inför den uppretade pöbeln i Lystra eller de ångerfulla människorna i det macedoniska fängelset eller då han samtalade med de förskräckta sjömännen på det av vågorna hårt ansatta skeppsvraket eller då han stod ensam inför Nero för att försvara sig, hade han aldrig någonsin blygts över den sak som han försvarade. Det enda stora syftet med hans kristna liv hade varit att tjäna Honom som han en gång hade föraktat. Inga motgångar eller förföljelser hade kunnat förmå honom att vända sig bort ifrån denna avsikt. Hans tro som hade stärkts genom påfrestningar och renats genom uppoffringar, uppehöll honom och gav honom förnyade krafter.
"Så bliv nu du, min son", fortsatte Paulus, "allt starkare i den nåd som är i Kristus Jesus. Och vad du har hört av mig och fått betygat av många vittnen, det må du betro åt män, som äro förtroende värda, och som kunna bliva skickliga att i sin ordning undervisa andra. Bär också du ditt lidande såsom en god Kristi Jesu stridsman."
En sann Guds förkunnare kommer inte att dra sig undan svårigheter eller ansvar. Från den källa, som aldrig sviker den som uppriktigt söker gudomlig kraft, hämtar han sin styrka genom vilken han kan möta och övervinna frestelser och utföra det uppdrag som Gud gett honom. Den nåd som han får del av, ökar hans förmåga att lära känna Gud och hans Son. Av hela sin själ längtar han efter att kunna utföra en godtagbar tjänst för sin Mästare. Och efterhand som han går framåt på den kristna vägen blir han "starkare i den nåd som är i Kristus Jesus". Denna nåd gör det möjligt för honom att bli ett troget vittne om det som han har hört. Han föraktar inte och försummar inte heller den kunskap som han fått av Gud, utan meddelar den åt trogna människor, som i sin tur undervisar andra.
Det höga idealet
I detta sista brev till Timoteus framhåller Paulus för den yngre medarbetaren ett högt ideal och påpekar de plikter som läggs på honom som en Kristi förkunnare. "Sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud", skrev aposteln, "såsom en som håller provet, en arbetare som icke behöver blygas, utan rätt förvaltar sanningens ord." "Fly ungdomens onda begärelser, och far efter rättfärdighet, tro och kärlek och frid med dem som av rent hjärta åkalla Herren. Men undvik dåraktiga och barnsliga tvistefrågor; du vet ju att de föda av sig strider. Och en Herrens tjänare bör icke strida, utan vara mild mot alla, väl skickad att undervisa, tålig, när han får lida. Han bör med saktmod tillrättavisa de motspänstiga, i hopp att Gud till äventyrs skall förläna dem bättring, så att de komma till kunskap om sanningen."
Aposteln varnade Timoteus för de falska lärare som skulle försöka tränga in i församlingen. Han förklarar: "Men det må du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skola komma. Ty människorna skola då vara själviska, penningkära, stortaliga, övermodiga, smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, . . . de skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft." Dessa skall du undvika.
"Men onda människor och bedragare skola gå allt längre i ondska" , fortsatte han, "de skola förvilla andra och själva bliva förvillade. Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått visshet om. Du vet ju, av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga skrifter, som kunna giva dig vishet, så att du bliver frälst. . . . All skrift som är ingiven av Gud är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till allt gott verk." Gud har försett oss med tillräckliga kraftresurser för att vi skall kunna vinna seger i striden mot det onda här i världen. Bibeln är den rustkammare, där vi kan förse oss med den nödvändiga rustningen. Evangelium skall vara vår rustning. Vårt pansar måste vara rättfärdighet. Vi måste ta trons sköld i vår hand och frälsningens hjälm på vårt huvud. Med Andens svärd, som är Guds ord, skall vi slå oss igenom alla barriärer och hugga oss väg genom syndens alla hinder och bojor.
Paulus visste att stora faror hotade församlingen. Han visste att de som skulle ha uppsikt över församlingen måste utföra ett troget och nitiskt arbete. Han skrev därför till Timoteus: "Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus, inför honom som skall döma levande och döda, jag uppmanar dig vid hans tillkommelse och hans rike: Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken."
Dessa allvarliga förmaningar till en så trogen och nitisk evangelii förkunnare som Timoteus var, är ett kraftigt belägg för den stora betydelsen i det arbete som utförs av evangelii förkunnare och det ansvar som är förenat med det. Paulus kallar Timoteus inför Guds domstol och besvär honom att förkunna Ordet, inte människors uppfattning eller sedvänjor, och att vara redo att vittna för Gud, när helst tillfälle ges – inför stora församlingar och enskilda grupper, ute vid vägkanten och inne i hemmen, till vänner och fiender, under trygghet eller blottställd för svårigheter och faror, vanära och förlust.
Paulus var rädd för att Timoteus' milda och eftergivna sinne möjligen skulle kunna förleda honom till att undvika en väsentlig del av sitt arbete. Därför uppmanade han honom att troget och också med stränghet bestraffa synden hos dem som gjort sig skyldiga till grova brott. Men han skulle göra detta med "allt tålamod och med undervisning i alla stycken". Han skulle uppenbara Kristi kärlek och tålamod, förklara och inskärpa sina bestraffningar med Bibelns undervisning.
Att hata och bestraffa synd, men samtidigt visa ömhet och medkänsla med den felande är inte någon lätt sak. Ju ivrigare vi är i våra egna bemödanden att i sinne och liv utveckla vår helgelse, dess djupare skall vår motvilja mot synden bli och dess mer avgjort skall vi visa att vi inte kan samtycka till någon avvikelse från det som är rätt. Vi måste akta oss för onödig stränghet mot dem som vi tillrättavisar. Men samtidigt måste vi se till att vi inte underskattar syndens onda natur. Vi skall visa kristligt tålamod och kärlek mot den som förirrar sig. Det föreligger emellertid en fara för att vi kan komma att visa så stor fördragsamhet med det onda, att den som felat betraktar sig som oförtjänt av bestraffning och förkastar den som oberättigad och orättvis.
Evangelii förkunnare åstadkommer ibland stor skada genom att låta sin fördragsamhet mot den felande urarta till fördragsamhet mot synd och detta i sådan utsträckning, att de till och med deltar i den. På detta sätt kommer de att ursäkta och överskyla det som Gud fördömer. Så småningom blir de så förblindade, att de försvarar dem som Gud befaller dem att bestraffa. Den som genom syndfull slapphet mot dem som Gud fördömer, fått sin andliga uppfattningsförmåga avtrubbad, skall så småningom begå en större synd genom att uppträda strängt och bryskt mot dem som Gud godkänner.
Det egna jagets slavar
Genom övermod på grund av mänsklig visdom och genom förakt för den helige Andes inflytande och genom avsmak för Bibelns undervisning kommer många som bekänner sig vara troende och betraktar sig som dugliga att undervisa andra, att förledas till att vända sig bort från Guds krav. Paulus förklarade for Timoteus. "Den tid kommer, då de icke längre skola fördraga den sunda läran, utan efter sina egna begärelser skola samla åt sig lärare hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen, en tid då de skola vända sina öron från sanningen, och i stället vända sig till fabler."
Aposteln avser inte här oomvända människor utan dem som bekänner Kristus, som följer sina böjelser och därigenom blir slavar under sitt eget jag. Dessa människor är villiga att lyssna bara till sådant som inte bestraffar deras synder eller fördömer deras nöjeslystnad. De känner sig sårade av Kristi trogna budbärares ord och väljer sig lärare som berömmer och smickrar dem. Bland dem som menar sig vara Kristi förkunnare finns också många som framhåller mänskliga teorier i stället för Bibelns undervisning. Dessa är inte trogna mot sin kallelse och vilseleder sådana som av dem väntar sig andlig ledning.
I föreskrifterna i sin heliga lag har Gud gett oss en fullkomlig livsregel. Han har förklarat att intill tidens slut skall denna lag vara oförändrad och till sin minsta prick eller bokstav vara bindande för människorna. Kristus kom för att göra lagen upphöjd och härlig. Han visade att dess underlag var kärlek till Gud och kärlek till medmänniskan samt att lydnad för dess föreskrifter utgör människans hela plikt. I sitt eget liv har Jesus gett oss ett exempel på lydnad mot Gud. I sin bergspredikan visade han hur dess fordringar går djupare än till de yttre handlingarna och sträcker sig ända in till våra innersta tankar och uppsåt.
Lydnad för lagen skall förmå människorna att försaka "all ogudaktighet och alla världsliga begärelser", och att "leva tuktigt och rättfärdigt och gudfruktigt i den tidsålder som nu är". (Tit. 2:12.) Men fienden till all rättfärdighet har fångat världen i sina snaror och förlett människor att överträda lagen. Det har gått såsom Paulus förutsåg att det skulle gå – stora människoskaror har vänt sig bort från Bibelns tydliga och rannsakande sanningar och valt sig egna lärare, som berättar sådana fabler för dem, som faller i deras smak. Bland både förkunnare och församlingsmedlemmar finns många som trampar Guds bud under sina fötter. Därigenom blir världens Skapare förorättad och Satan ler i segerglädje över den framgång han vinner genom sina intriger.
Med det ökande föraktet för Guds lag får man också mer och mer avsmak för evangelium och samtidigt ökar övermod, nöjeslystnad, olydnad mot föräldrar och tillfredsställelse av det egna jaget. Detta kommer eftertänksamma och medvetna människor överallt att ängsligt fråga: Vad kan göras för att komma tillrätta med denna hotfulla, onda utveckling? Svaret finner vi i Paulus' uppmaning till Timoteus: "Predika ordet." I Bibeln finner vi den enda pålitliga regeln för vårt sätt att leva. Den innehåller en avskrift av Guds vilja, en framställning av den gudomliga visdomen. Den klargör för människan livets stora problem. För alla dem som rättar sig efter dess principer utgör den en säker ledtråd som bevarar dem från att slösa bort sitt liv med felinriktade åtgärder.
Gud har uppenbarat sin vilja för oss. Människan kan inte göra något mera oklokt än att ifrågasätta det som han har sagt. Efter det att den oändliga visdomen har talat, finns det inte några tvivelaktiga frågor för människan att besvara, inga tänkbara tvetydigheter för henne att utreda. Allt som krävs av människan är att hon uppriktigt och villigt instämmer i Guds klart uttryckta vilja. Lydnad är såväl förnuftets som samvetets högsta beslut.
Tillämpad undervisning
Paulus sade vidare i sin förmaning: "Men du, var nykter i allting, bär ditt lidande, utför en evangelists verk, fullgör i allo vad som tillhör ditt ämbete." Paulus skulle snart avsluta sitt arbete. Han ville att Timoteus skulle ta hans plats för att skydda församlingarna mot de fabler och villfarelser genom vilka fienden på olika sätt skulle försöka att leda dem bort ifrån evangeliets enkelhet. Han förmanade honom att akta sig för att inveckla sig i världsliga affärer som kunde hindra honom från att helt ägna sig åt Guds uppdrag och att med glädje utstå det motstånd och den vanära och förföljelse som hans trohet skulle komma att utsätta honom för. Han uppmanade honom slutligen att troget fullfölja sitt uppdrag och att använda sig av alla tillgängliga medel, genom vilka han skulle kunna bli till välsignelse för dem för vilka Jesus har dött.
Paulus tillämpade i sitt liv det evangelium som han undervisade om. I detta låg hans styrka. Han var alltid fylld av en djup, bestående känsla av sitt ansvar. Han arbetade i nära gemenskap med honom som är källan till all rättvisa, barmhärtighet och sanning. Han höll fast vid Kristi kors som sin enda försäkran om framgång. Frälsarens kärlek var det odödliga motiv som uppehöll honom i hans kamp mot det egna jaget och i hans sammandrabbningar med det onda, då han i Kristi tjänst förde evangelii verk vidare i kamp mot en kärlekslös värld och sina fienders bittra motstånd.
Vad Kristi församling behöver i dessa farliga tider är en kår av arbetare, som i likhet med Paulus har utbildat sig för att vara till välsignelse för andra – Kristi sändebud som har en djup erfarenhet av det som tillhör Gud och som är uppfyllda av iver och målmedvetenhet. Helgade, självuppoffrande människor behövs, människor som inte drar sig undan från påfrestningar och ansvar, människor som är modiga och trogna, människor som har Kristus "härlighetens hopp" boende i sitt sinne och vilkas läppar har berörts av en helig eld när de "predikar ordet". Arbetet för Gud försvagas av brist på sådana arbetare. Ödesdigra misstag fördärvar moralen likt ett dödande gift och förkväver hoppet hos en stor del av mänskligheten.
Då trogna och utarbetade ljusbärare lägger ner sitt liv för sanningens skull, vilka skall då träda fram och inta de tomma platserna i de glesnande leden? Skall våra ungdomar ta emot den heliga kallelsen från sina fäders händer? Är de beredda att fylla de tomrum som uppstår genom dessa trognas död? Kommer apostelns uppmaning att uppmärksammas och kommer de unga att följa pliktens röst, trots lockelser till självisk tillfredsställelse och ärelystnad som lurar på dem?
Paulus avslutade sitt brev med personliga hälsningar till olika personer och upprepade åter sin varma önskan att Timoteus snart skulle komma till honom, om möjligt före vinterns inbrott. Han talar om den känsla av ensamhet som han känner, på grund av att en del av hans vänner har övergett honom och på grund av att andra varit tvungna att lämna honom för olika uppdrag. Om Timoteus skulle tveka, därför att församlingen i Efesus behövde honom, talar Paulus om att han redan har skickat Tykikus för att överta hans arbete.
Sedan han sagt några ord om rannsakningen inför Nero och om hur hans medarbetare hade övergett honom och om en förbundstrogen Guds uppehållande nåd, avslutade Paulus sitt brev med att överlämna sin älskade Timoteus åt Överherden som, om också underherdarna skulle komma att röjas ur vägen, fortfarande skulle ta vård om sin hjord.