Falska förespeglingar
Då apostlarna förkunnade evangelii sanningar i Jerusalem bekräftade Guds kraft deras ord, och stora skaror kom till tro. Många av dessa tidiga troende blev omedelbart uteslutna ur sina familjer och förlorade sina vänner på grund av de nitiska judarnas fanatism. Det blev därför nödvändigt att förse dem med mat och husrum.
Berättelsen härom förklarar: "Bland dem fanns ingen som led nöd." Det talas också om hur behoven blev fyllda. De bland de troende som hade pengar och fast egendom offrade glatt dessa för att tillgodose behoven. De sålde sina hus och sin jord och tog med sig pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter "och man delade ut därav så att var och en fick, efter som han behövde".
Denna frikostighet från dem, som tagit emot evangelium, var ett resultat av Andens utgjutande. De, som hade tagit emot evangelium, var "ett hjärta och en själ". Ett gemensamt intresse behärskade dem – framgång för det uppdrag, som anförtrotts dem. Avund hade inte någon plats i deras liv. Deras kärlek till sina medkristna och den sak, som de hade anslutit sig till, var större än deras kärlek till pengar och ägodelar. Deras arbete bekräftade, att de betraktade människor vara av större värde än jordisk rikedom.
Så kommer det alltid att vara, när Guds Ande behärskar livet. De, som är fyllda av kärlek till Kristus, kommer att följa hans exempel, som blev fattig för vår skull, så att vi genom hans fattigdom skulle kunna göras rika. Pengar, tid, inflytande – alltsammans gåvor som de fått av Gud – kommer de att betrakta som värdefulla, bara som medel för att befrämja evangelii utbredning. Så var det i den första församlingen. När man i nutidens församling ser att medlemmar genom Andens kraft vänder sin tillgivenhet från det som tillhör världen och visar sig villiga att göra uppoffringar, för att deras medmänniskor skall få kännedom om evangelium, kommer de sanningar som förkunnas att få ett kraftfullt inflytande över åhörarna.
I skarp kontrast till det exempel på välgörenhet, som visades av de uppriktiga troende, står Ananias' och Safiras beteende. Detta har beskrivits genom inspirationen och har lämnat en mörk fläck i den första församlingens historia. Tillsammans med andra hade dessa, som menade sig vara Kristi efterföljare, delat förmånen av att få lyssna till det evangelium som förkunnades av apostlarna. Då de var närvarande tillsammans med andra troende, "skakades platsen där de voro församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande". (Apg. 4:31.) Djup övertygelse hade vilat över alla de närvarande. Under direkt inflytande av Guds Ande hade Ananias och Safira gett ett löfte att till Herren ge behållningen av försäljningen av viss egendom.
Efteråt hade Ananias och Safira bedrövat den helige Ande, genom att ge efter för girighet. De började ångra sitt löfte och förlorade snart det värdefulla inflytandet av den välsignelse som värmt deras sinnen med en önskan om att göra mycket för Kristi sak. De menade att de hade förhastat sig, att de borde ompröva sitt beslut. De samtalade om saken och beslöt att inte uppfylla sitt löfte. De såg emellertid att de som sålde vad de ägde för att tillgodose sina fattigare trosfränders behov fick högt anseende bland de troende. Eftersom de skämdes för att låta sina trossyskon veta att de i sin själviskhet var missnöjda med det som de högtidligt hade helgat åt Gud, beslöt de frivilligt att sälja sin egendom och förege sig skänka hela summan till den allmänna fonden, medan de i själva verket tog undan en stor del av den för egen del. Därigenom skulle de tillförsäkra sig underhåll från den allmänna fonden och samtidigt vinna sina trossyskons stora uppskattning.
Hyckleriets följder
Men Gud hatar hyckleri och falskhet. Ananias och Safira var bedrägliga i sitt sätt att handla med Gud. De hade ljugit för den helige Ande, och deras synd bestraffades med snabb och fruktansvärd dom. När Ananias kom med sitt offer, sade Petrus: "Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga undan något av betalningen för jordstycket? Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan för Gud."
När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan. Och stor fruktan kom över alla som hörde detta.
Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar , sade Petrus. Ingen hade försökt påverka Ananias att offra sina ägodelar för det allmännas bästa. Han hade handlat av eget val. Men i ett försök att bedra apostlarna, hade han ljugit för den Allsmäktige.
Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta om, vad som hade skett. Petrus sade då till henne: 'Säg mig, var det för den summan I sålden jordstycket?' Hon svarade: 'Ja, för den summan.' Då sade Petrus till henne: 'Huru kunden I vilja komma överens om att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu fotstegen av de män, som hava begravt din man; och de skola bära ut också dig.' Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut henne och begrovo henne bredvid hennes man. Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.
Den oändliga visdomen såg att detta påtagliga uttryck för Guds vrede var nödvändigt för att skydda den unga församlingen från att bli demoraliserad. Dess antal ökade snabbt. Församlingen skulle ha blivit utsatt för stor fara, om den under denna snabba tillväxt hade fått ta emot människor som, trots att de bekände sig tjäna Gud, var giriga och oärliga. Denna dom bekräftar att människor inte kan bedra Gud och att han upptäcker sinnets fördolda synd. Han genomskådar allt. Denna dom var avsedd som en varning för församlingens medlemmar, för att de inte skulle komma med falska förespeglingar och hyckleri. Man får inte röva från Gud.
Detta exempel på att Gud inte godtar girighet, bedrägeri och hyckleri gavs som en varning för de faror som hotade. Detta gällde inte bara den första församlingen utan alla framtida generationer. Det var girighet som Ananias och Safira först hade gripits av. De ville för egen del behålla något av det som de hade lovat Herren. Detta ledde dem sedan in i bedrägeri och hyckleri.
Gud hade gjort förkunnandet av evangelium beroende av sitt folks arbete och gåvor. Frivilliga offergåvor och tionde utgör Kristi församlings inkomster. Av de medel som anförtrotts människorna gör Gud anspråk på en viss del – tionden. Han lämnar alla frihet att säga om de vill eller inte vill ge mer än så. Men när människor påverkas av den helige Andes inflytande och man ger ett löfte att ge en viss summa, har den som ger löftet inte längre någon rätt till den avskilda delen. Löften av detta slag som görs till människor, skulle betraktas som bindande. Skulle då inte de löften som ges till Gud vara ännu mer bindande? Är löften, som prövas i samvetets domstol, mindre bindande än skrivna överenskommelser mellan människor?
När gudomligt ljus lyser in
När gudomligt ljus lyser in i sinnet med ovanlig klarhet och kraft, lossnar den vanemässiga själviskhetens grepp och en önskan väcks att ge till Guds sak. Men ingen behöver tro att de kommer att tillåtas att infria de löften de gjort utan någon protest från Guds och människors fiende. Han tycker inte om att se Frälsarens rike på jorden byggas upp. Han intalar dessa människor att det löfte som gjorts var förhastat, att det skulle komma att begränsa dem i deras möda att trygga sin existens eller tillfredsställa sina familjers önskemål.
Det är Gud som skapar möjlighet för människor att skaffa sig materiellt välstånd. Han gör det för att de skall kunna ge för att befrämja hans sak. Han sänder solsken och regn. Han kommer vegetationen att växa. Han ger hälsa och förmåga att tjäna pengar. Allt vi äger och får kommer från hans frikostiga hand. Han vill att människor i sin tur skall visa sin tacksamhet genom att ge tillbaka till honom en del i tionde och offergåvor – i tackoffer, i frivilliga offer. Om medel skulle inflyta till församlingens fonder i överensstämmelse med denna av Gudomen utformade plan – en tiondel av all inkomst och frikostiga offer – skulle det finnas ett överflöd av medel för att befrämja förkunnelsen av evangelium.
Men människor blir förhärdade genom själviskhet. I likhet med Ananias och Safira frestas de att behålla en del av sina tillgångar, samtidigt som de gör anspråk på att fullfölja Guds avsikter. Många använder pengar slösaktigt för att tillfredsställa sig själva. Människor rådgör med sin nöjeslystnad och tillfredsställer sin smak, medan de nästan ovilligt ger åt Gud ett kringskuret offer. De glömmer att Gud en dag kommer att kräva en korrekt redogörelse för hur hans medel har använts. Han kan lika litet godta de smulor de lämnar till församlingen som han kunde godta Ananias' och Safiras offer.
Skeppsbrott i tron
Med det stränga straff som utmättes för dessa som begick mened, vill Gud få oss att förstå, hur djup hans motvilja och hans förakt är för allt hyckleri och allt bedrägeri. Under föregivande av att de hade gett allt, ljög Ananias och Safira för den helige Ande. Som resultat därav förlorade de sitt jordiska liv och det liv som skall komma. Samme Gud som straffade dem, fördömer idag all falskhet. Lögn är en styggelse för honom. Han förklarar om den heliga staden att "intet orent skall någonsin komma ditin. . . ingen som gör vad styggeligt är och lögn". (Upp. 21:27.) Nödvändigheten att tala sanning får inte behandlas med lös hand eller osäkert grepp. Låt det bli en del av livet. Att behandla sanningen som en lekboll och förställa sig, för att det skall passa ens egna planer, betyder skeppsbrott i tron. "Stån därför omgjordade kring edra länder med sanningen." – Ef. 6:14. Den som tillgriper osanningar säljer sin själ billigt. Hans bedrägerier kan synas användbara i en nödsituation. Han kan därigenom tyckas vinna fördelar i sitt arbete, som han inte skulle kunna vinna genom att vara hederlig, men slutligen försätter han sig i ett läge, där han inte kan lita på någon. Själv förfalskare, kan han inte ha något förtroende för andra människors ord.
I fallet Ananias och Safira blev bedrägeriets synd mot Gud snabbt bestraffat. Samma synd upprepades ofta under kyrkans senare historia, och den begås av många i vår egen tid. Men även om den inte tycks följas av Guds synbara ogillande, är den inte mindre skändlig i hans ögon nu, än den var på apostlarnas tid. Varningen har getts. Gud har klart visat sin avsky för denna synd. Alla som ger efter för hyckleri och girighet kan vara förvissade om att de fördärvar sin egen själ.