Saligheterna

"HAN började undervisa dem och sade: Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket" (Matt 5 :2, 3)

Alla som samlats kring Jesus undrar vad han har att säga. Redan från början låter det nytt och främmande. Helt annorlunda än allt de någonsin hört från sina präster och lärare. Jesus försöker inte ställa sig in hos dem. Han talar inte till deras nationalistiska patos. Ändå är det något märkligt med honom som ohjälpligt fängslar dem. Hans gudomliga kärleksfulla utstrålning är som en söt förtrollande blomdoft. Hans ord är som regnet som den torra jorden måste suga i sig.

Alla upplever instinktivt att den ende Guden måste vara närvarande. Här står de inför en som kan läsa deras innersta tankar och samtidigt komma dem nära på ett så deltagande sätt. Deras hjärtan öppnar sig för honom och när de lyssnar uppenbarar den helige Ande något av innebörden i den undervisning mänskligheten i alla tider så väl behöver.

Judarnas religiösa ledare på Jesu tid ansåg sig äga rika andliga skatter. "Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor" (Luk 18: 11), citeras som en typisk bön för fariséerna, den viktigaste gruppen bland dessa religiösa ledare. Denna självgoda attityd hade kommit att prägla inte bara fariséerna själva utan i hög grad hela folket. Men det finns sådana i trängseln runt Jesus som på något sätt är medvetna om sin andliga fattigdom. Den gången när Jesus vid den mirakulösa fiskfångsten uppenbarade sin gudomliga makt, hade Petrus kastat sig ner inför honom och flämtat: "Lämna mig, Herre, jag är en syndare" (Luk 5:8). På samma sätt känner sig nu också somliga runt Jesus som usla syndare inför hans gudomliga utstrålning, men de har dragits till honom av längtan efter att få del av den himmelska nåd han förmedlar. Jesu inledningsord ger dem en stråle av hopp, det är tydligt att Gud vill utsträcka sin välsignelse också till dem. Jesus hade redan räckt välsignelsens bägare åt dem som tyckte sig vara rika och inte upplevde att de saknade något. Men dessa hade med förakt stött ifrån sig den frikostiga gåvan.

Den som är nöjd med sig själv och sin lott i livet känner ingen dragning till Jesus och det liv han vill erbjuda. Självtillräcklighet vet inte av några behov. Dörren stängs för Jesus och de oändliga välsignelser han har att ge. Det finns inte plats för honom. De som i sina egna ögon är präktiga och goda människor ber inte om och tar inte emot någon välsignelse från Gud. De tycker att de har vad de behöver och så går de sin väg tomhänta. De däremot uppskattar Jesu hjälp, som inser att de inte i sig själva har några möjligheter till frälsning eftersom deras handlingar aldrig skulle tåla att granskas i det gudomliga ljuset. Det är just sådana som kallas "fattiga i anden" och som Jesus prisar saliga.

Jesu förlåtelse kommer efter att han först genom den helige Ande har påverkat människan till ånger och insikt att hon inte har några meriter inför Gud. Då vet hon att allt hon har gjort har åtminstone något stänk av själviskhet och synd. Hon kommer att vara som tullindrivaren som Jesus jämförde med farisén. Denna tullindrivare "stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: 'Gud, var nådig mot mig syndare'!" (Luk 18: 13). Men just när man har en sådan inställning kan man prisas salig eftersom det finns förlåtelse för de ångerfulla. Jesus är "Guds lamm som tar bort världens synd" (Joh 1 :29). Guds löften är: "Kom, låt oss gå tillrätta med varandra, säger Herren. Om era synder än är blodröda, så kan de bli snövita, och om de är röda som scharlakan, så kan de bli som vit ull." – "Och jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma i ert bröst. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min ande komma i ert bröst och göra så, att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och gör efter dem." (Jes 1:18; Hes 36:26, 27).

Jesus säger att himmelriket tillhör de fattiga i anden. Detta rike är inte en världspolitisk makt, som Jesu åhörare hade hoppats. Nej, Jesus öppnar dörrarna till sitt andliga kärleksrike. Dess medborgare sägs uttryckligen vara de fattiga i anden, de ödmjuka och de som förföljs för rättfärdighetens skull. Dessa bär himmelrikets emblem som är deras likhet med Människosonen, Jesus själv. Dem tillhör himmelriket. Även om de inte är framme än, så är de på väg mot sin himmelska arvslott.

Alla som känner sig plågade av sin egen ofullkomlighet kan få styrka och upprättelse hos Jesus. Han säger: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor" (Matt 11 :28). Han uppmanar dig att byta ut din torftighet mot hans rikedom. Vi är inte värda sådan kärlek från Gud, men Jesus Kristus har ändå ställt upp för oss och han är mer än mäktig att frälsa varenda en som kommer till honom. Ditt förflutna har ingen betydelse, inte heller hur tilltrasslade dina nuvarande förhållanden är. Om du, utan att skylla ifrån dig eller göra några bortförklaringar för att framstå i bättre dager, vänder dig till Jesus kommer du att finna att han redan väntar på dig med öppna armar. Han klär dig i sin rättfärdighets vita dräkt och presenterar dig inför Gud Fadern som en som han har återköpt och lidit syndernas straff för. När Satan i protest slungar ut sina anklagelser om synder vi begått och kräver att vi skall utlämnas i hans våld, så utgör Kristi offerdöd ett ännu kraftigare argument till vår fördel. "Endast hos Herren finns rättfärdighet och makt. . . Ja, genom Herren får hela Israels släkt sin rätt, och av honom skall de berömma sig" (Jes 45:24, 25).

"Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade" (Matt 5:4)

Den sorg man här i första hand tänker på är uppriktig hjärtesorg över synd. Jesus säger: "När jag blir upphöjd från jorden, skall jag dra alla till mig" (Joh 12:32). Den som ser Jesus upphöjd på korset har mänsklighetens synd utmålad framför sig. Synden som gisslade och korsfäste ärans herre. Han inser att hans eget liv varit ett otacksamt förräderi gentemot den djupa kärlek som visats honom. Han har vänt ryggen åt sin bäste vän och kastat bort himlens dyrbaraste gåva. Korsfästelsescenen projiceras in i hans eget liv. Han blir själv delaktig i den. Han upplever hur det liksom är han som har genomborrat Jesu blödande hjärta, och som en hemsk avgrund skiljer synden honom från Gud. Smärtan och sorgen över synden känns fruktansvärt svår men det finns tröst för sådan sorg. Gud låter detta skuldmedvetande komma på oss för att vi skall fly till Jesus och genom honom bli befriade från syndens träldom. När vi i uppriktig ånger kommer till korset kan vi lämna vår syndabörda och våra bojor vid dess fot och med jubel gå därifrån.

Jesu ord är ett tröstens budskap också för dem som råkat ut för olycka eller sörjer nära och kära som gått bort. Sorgen drabbar inte blint. Gud låter oss bli tuktade "för vårt bästa, för att vi skall få del av hans helighet" (Heb 12:10). ”Han plågar inte av villigt hjärta människors barn och vållar dem bedrövelse" (Klag 3:33). Den prövning som känns bitter och tung att bära blir en källa till välsignelse när vi tar emot den i tro. De hårda slag som kan beröva oss vår jordiska glädje förmår ändå ofta vända vår blick mot höjden. Många skulle aldrig ha lärt känna Jesus om inte sorg hade lett dem att söka tröst hos honom.

Livet här på jorden är som ett stenhuggeri där människorna som levande stenar bearbetas för att passa in i det himmelska templet. Livets prövningar är Guds stenarbetare som hackar bort orenheter och filar av ojämnheter i vår karaktär. Det känns svårt att bli utmejslad och finslipad på det sättet, men när resultatet så småningom framstår i sin helhet förstår man att det varit mödan värt många gånger om. Mästaren skulle heller aldrig lägga ned så omsorgsfullt arbete om materialet var värdelöst. De människor som bearbetas för att passa i Guds palats är mycket dyrbara i hans ögon.

Gud utför sitt arbete med alla som förlitar sig på honom. Den som troget håller ut kommer att göra värdefulla erfarenheter och vinna underbara segrar.

Vår himmelske Fader glömmer aldrig bort dem som drabbas av sorg. När David gråtande gick upp för Olivberget med överhöljt huvud och bara fötter (2 Sam 15:30) såg Gud med medlidande på honom. David var klädd i sorgkläder och hans samvete plågade honom. De yttre tecknen på förödmjukelse vittnade om hans ångerfulla botfärdighet. Tårögd och med ett brustet hjärta lade han fram sin situation för Gud, och Gud lämnade inte sin tjänare åt ett oblitt öde. David var aldrig kärare för den oändliga kärlekens Gud än när han i samvetsnöd flydde för sitt liv från fiender som hans egen son Absalom hade eggat till uppror. Herren säger: "Jag tillrättvisar och tuktar alla dem jag älskar" (Upp 3:19). Jesus drar den ångerfullt sörjande till sig. Han luttrar honom och bygger ett tempel i honom.

Men hur många av oss påminner inte om Jakob när vi hamnar i svårigheter. Vi tar för givet att någon har onda avsikter och är emot oss, och i vårt mörker kämpar vi i blindo tills våra krafter är slut utan att komma fram till någon lösning på problemet. För Jakob blev det den gudomliga beröringen i gryningen som avslöjade vem det var han hade kämpat mot – nämligen förbundets ängel. Gråtande och hjälplös föll han i dennes armar, som ju var utsänd på grund av Guds oändliga kärlek. Så fick han ta emot den välsignelse som han eftertraktade. Vi behöver också lära oss att prövningar kan vara oss till nytta. Vi skall inte förakta Herrens tuktan och bli missmodiga när han tillrättavisar oss.

”Ja, säll är den människa som Gud agar. Den Allsmäktiges tuktan må du inte förkasta. Ty om han sargar, så förbinder han också, om han slår, så helar också hans händer. Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvänds olyckan från dig” (Job 5:17-19). Jesus kommer med läkande omsorg till varje sargad människa. Ett liv i lidande och sorg kan lysas upp av tecken på hans ledning och närvaro. Gud vill inte att vi skall tryckas ned i maktlös sorg. Han vill att vi skall vända trons blick uppåt och möta hans kärleksfulla leende. Frälsaren är nära många vilkas ögon är så tårfyllda att de inte upptäcker honom. Han skulle så gärna ta oss i handen och få oss att i okomplicerad tro vara medvetna om att han verkligen är med oss, där vid vår sida. Han skulle vilja ha vårt förtroende, så han fick leda oss framåt. Han är alltid redo att dela våra prövningar, sorger och bekymmer. Han älskar oss med evig kärlek och ger oupphörligen bevis på sin deltagande omsorg. Vi borde varje dag låta vårt sinne vara inriktat på honom och tänka på denna kärlek och omsorg. Han kommer då att dra oss till sig, upp över vardagens problem och bekymmer till fridens rike. Du som plågas och sörjer, tänk på vilken makt tron har och gläd dig i hoppet. ”Detta är den seger som har besegrat världen: vår tro” (1 Joh 5:4).

Saliga är också de som delar Jesu sorg över världens synd och gråter tillsammans med honom i medkänsla över all bedrövelse i världen. Sådan sorg är inte blandad med någon självömkan. Jesus var en smärtornas man. Hans själsångest var så djup att ingen penna förmår beskriva den. Hans ande blev uppriven och söndertrasad i kontakten med människornas synd. Han kämpade för att hjälpa människor i nöd och sorg tills han själv nästan gick under. Samtidigt höll han på att brytas ned av sorg, då han såg hur de stora människoskarorna vägrade att ta emot det liv han hade kommit för att ge dem. De som vill följa Jesus får dela hans vånda över människor som vägrar bli frälsta. Men de som deltar i Jesu lidande kommer också att få delta i den kommande härligheten. De är förenade med honom i hans verk och dricker samma sorgens bägare, men de får också dela hans glädje.

Det var genom sina lidanden som Jesus kunde bli vår tröstare. Allt lidande som drabbar mänskligheten drabbar också honom. Och "eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas" (Heb 2:18). Varje människa som i tro gått igenom svårigheter kan ta del i denna tröstens omsorg. Gud har en särskild nådegåva för dem som sörjer, nämligen att kunna nå och vinna andra. Hans kärlek kan öppna en strömfåra genom en prövad själ och nå ut som läkande balsam till andra som sörjer. "Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden, får vi också en riklig tröst genom Kristus" (2 Kor 1:3-5).

"Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet" (Matt 5:5)

I saligprisningarna kan man se en successiv utveckling av den kristna erfarenheten. De som först har upplevt sin fattigdom i anden, sitt behov av Kristus, och därefter sörjt på grund av synd och skolats i svårigheter tillsammans med Kristus lär sig också ödmjukhet – ett ämne som är föremål för den gudomlige lärarens tredje saligprisning.

Varken bland hedningar eller judar ansågs det särskilt lovvärt att bemöta en oförrätt med tålamod och mildhet. Mose omtalas i Bibeln, inspirerat av den helige Ande, som jordens mest ödmjuka eller saktmodiga människa (4 Mos 12:13).* Detta kunde inte ha uppfattats som något eftersträvansvärt karaktärsdrag av Moses samtida. Det måste snarare ha väckt medlidande eller förakt. Men för Jesus är ödmjukhet bland de mest utmärkande karaktärsdragen i hans rike. Hans eget liv demonstrerade vilken underbar egenskap ödmjukhet är när den är äkta.*Hebreiskans anáw och grekiskans praeís översätts omväxlande med ödmjuk och saktmodig, anáw också med fattig, ringa.

Paulus tar upp Jesu föredöme i ödmjukhet i sitt brev till filipperna: "Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors" (Fil 2:6-8). Han samtyckte till att dela människors enkla omständigheter. Han uppträdde inte som härskare och krävde ingen hyllning. Han accepterade tjänarens lott, han ville bara hjälpa andra. Det var inget av demagog över honom så att han skulle manipulera folkskarorna att sluta upp bakom sig. Han var ingen verklighetsfrämmande krävande moralist. Han var världens Frälsare och hade en inneboende natur av mycket större härlighet än änglarnas, men trots det tog hans himmelska majestät sig uttryck i en ödmjukhet som drog alla till sig. Jesus bjöd fullständigt på sig själv. Det fanns ingenting av själviskhet i något han gjorde. I allt satte han sin Faders vilja främst. När hans uppdrag på jorden närmade sig sitt slut kunde han säga: "Jag har förhärligat dig här på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra" (Joh 17:4). Och han uppmanar oss: "Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta" och "om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv" (Matt 11:29; 16:24).

Låt oss lägga av vår självhävdelse! När vi blir varse hur ödmjukt och fritt från självhävdelse Jesu liv var inser vi snart att vårt eget uppförande t o m när det är som bäst är ganska bristfälligt. Då upptäcker vi att det oberoende och den självständighet som vi gärna berömmer oss av i själva verket är tecken på osjälvständighet och beroende av Satan. Det ligger i människans natur att hävda sin identitet och slåss för sin rätt, men om vi lärt något av Jesus gör vi det inte på ett sätt som inkräktar på andra. Vi behöver inte höja vår röst över andras. Jaget är underkastat den helige Ande. Vi kämpar inte för att få de flesta och bästa fördelarna. Det är inte så viktigt för oss längre att armbåga oss fram till rampljuset. Så småningom har det gått upp för oss att vi nått allra högst när vi slagit oss ner vid Jesu fötter. När vi vänder oss till honom ger han oss allt vi behöver för vårt liv. Paulus hade upplevt detta och vittnade om det: "Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever i världen, lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig" (Gal 2:20). Han kunde uppmana: "När vi åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värt än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus" (Fil 4:7).

Jesus blir ett skydd för oss när vi låter honom bli bofast hos oss. Trots att Jesu jordeliv var något av ett konfliktcentrum var det ändå fyllt av frid. Ständigt jagad av förargade motståndare kunde han säga: "Han som har sänt mig är med mig. Han lämnar mig inte ensam, eftersom jag alltid gör det som behagar honom" (Joh 8:29). Fast Jesus inte fick vara i fred kunde han leva ett liv i frid. Inga vreda stormar varken från människor eller djävul kunde störa det lugn som rådde i hans gemenskap med Gud Fadern. Och han säger till oss: "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er." – ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ." (Joh 14:27; Matt 11:29). Bär det ok tillsammans med mig som innebär att ära Gud och arbeta för mänsklighetens positiva utveckling! Du kommer att finna oket och bördan lätt att bära.

Det som tar bort friden för oss är vår önskan att vara något speciellt, att visa oss duktiga. Så länge vi tänker på det sättet måste vi hela tiden vara på vår jakt för att försvara oss. Men när vi har låtit sådan jagiskhet dö bort och förenat vårt liv med Jesus Kristus behöver vi inte ta åt oss om vi blir förbigångna eller misskrediterade. Om någon retar oss kan våra öron vara döva för det och när någon handlar illa mot oss har vi råd att inte låtsas om det.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig (1 Kor 13:4-8).

Den lycka som hämtas ur jordiska källor skiftar med omständigheterna. Men den frid vi kan få från Jesus är bestående. Den är inte avhängig av att vi har det gott ställt materiellt eller har många vänner. Jesus är det levande vattnets källa, han erbjuder en aldrig sinande lycka.

När Jesu ödmjukhet får behärska hemmet blir alla familjemedlemmar lyckliga. Då blir det inte något bråk. En sådan ödmjukhet lugnar alla irriterade känslor. Den sprider en vänlig atmosfär omkring sig som ingen undgår att lägga märke till. Den gör den jordiska familjen till ett med den stora himmelska.

Det är bättre för oss att stå ut med orättvisa angrepp än att förstöra för oss själva genom att ge tillbaka med samma mynt. Hatkänslor och hämndlystnad har sitt ursprung hos Satan och kan inte annat än skada den som bär på dem. Däremot är den ödmjukhet som är frukten av gemenskap med Jesus rätta nyckeln till välsignelse. "Ty Herren har behag till sitt folk, han smyckar de ödmjuka med frälsning" (Ps 149:4).

De ödmjuka prisas saliga för att de skall ärva landet. Det var självhävdelse som ledde till att synd kom in i världen och förorsakade att våra första föräldrar miste herraväldet över den vackra jord som var deras land. Det var genom att avstå från att hävda sig själv som Jesus återköpte det som gått förlorat. Jesus vill att vi skall följa hans väg till seger och när vi i ödmjukhet inte litar på något vi själva åstadkommit utan bara på hans frälsning kan vi bli hans medarvingar den gången när "de ödmjuka skall besitta landet och tröstas av stor frid" (Ps 37:11).

Det land som utlovas åt de ödmjuka, det förlovade landet, är inte vår jord i dess nuvarande skick, hemsökt av död och förbannelse. "Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor'" (2 Pet 3:13) "och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom" (Upp 22:3). Där finns ingen sjukdom, död och sorg mer. Inga skilsmässor och krossade hjärtan. Det är för alltid slut på besvikelser och tårar. Men Jesus finns där, med frid och evig fred. "De skall varken hungra eller törsta, ökenhettan och solen skall inte skada dem, ty deras förbarmare skall leda dem och skall föra dem till vattenkällor" (Jes 49:10).

"Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade" (Matt 5:6)

Att vara rättfärdig är att vara lik Gud och "Gud är kärlek" (1 Joh 4:16). Att vara rättfärdig är att hålla sig till Guds lag, psalmisten lovar ju Gud och säger: "Alla dina bud är rättfärdiga" (Ps 119:172). Paulus skriver: "Kärleken är alltså lagen i dess fullhet" (Rom 13:10). Rättfärdigheten omfattar alltså kärlek, som är Guds ljus och liv. Rättfärdigheten hör ihop med Gud och har förkroppsligats i Jesus. Genom Jesus kan vi också få del av den. Man kan inte kämpa sig till den ens genom oerhörda ansträngningar. Den går inte att köpa med offer och gåvor. Men den ges gratis åt var och en som hungrar och törstar efter att få den. "Upp, alla ni som är törstiga, kom hit och få vatten. Och ni som inga pengar har, kom hit och hämta säd och ät. Ja, kom hit och hämta säd utan pengar, och för intet både vin och mjölk." – "Och detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdighet." (Jes 55:1; Jer 23:6.)

Själens hunger kan inte mättas och dess törst kan inte släckas genom någon människa. Men Jesus kan. Han säger: "Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig." Jesus svarar: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta" (Upp 3:20; Joh 6:35).

Liksom vi behöver mat för vårt fysiska välbefinnande behöver vi Jesus, brödet från himlen, för att uppehålla vårt andliga liv och ge oss den kraft som är nödvändig för att göra Guds vilja. Kroppen måste ständigt tillföras näring, kontakten med Jesus måste också hela tiden upprätthållas. Som den trötte vandraren i öknen söker efter en källa för att släcka sin törst, så törstar en kristen efter det levande vatten som utgår från Herren Jesus.

När vi lär känna mer och mer av vår Frälsares underbara liv kommer vi också att vilja bli som han. Vi sätter våra livsmål allt högre. När vi sträcker oss upp mot Gud kommer han oss till mötes och hjälper oss. "Endast i Gud må du ha din ro, min själ, ty från honom kommer mitt hopp" (Ps 62:6).

Om du upplever ditt behov, om du hungrar och törstar efter rättfärdigheten, så är det i sig själv ett tecken på att Jesus söker dig. Du kan genast komma till honom, för han vill utgjuta sin Ande i dig så att du skall förmå att göra det som är omöjligt för dig utan hans hjälp. Du behöver inte nöja dig med att släcka din törst i vattenpölar, när den djupa rika källan finns inom nära räckhåll, bara ett steg i tron.

Guds Ord är livets källsprång. När du söker dig till dessa källor med levande vatten kommer du genom den helige Ande i kontakt med Jesus. Du kommer då att märka att gamla välkända trosläror innehåller mycket mer än du anat och kan plötsligt finna en ny fräsch innebörd i många bibeltexter och ser hur allt står i samband med den stora frälsningsplanen. Jesus, den gudomlige läraren, står vid din sida och undervisar dig.

Jesus sade: "Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv" (Joh 4:14). När den helige Ande leder dig till sanningen får du vara med om underbara upplevelser och du kommer att brinna av längtan att berätta för andra om den uppmuntran du fått genom Bibeln. Du kommer alltid att ha något nytt att dela med dig av i Kristi kärlek både åt sådana som redan själva älskar honom och åt sådana som ännu inte gör det.

”Ge, så skall ni få!” (Luk 6:38). Har man en gång läppjat på Kristi kärlek vill man hela tiden dricka djupare av den. Om du häller upp åt andra får du själv ett rikare flöde. Ju mer man får av Gud desto mer kan man känna och älska. Hjärtats rop till Gud är: Mer av dig! och Anden svarar: Ja, du får mycket mer! Vår Gud älskar att göra långt mer än vi kan begära och tänka (Ef 3:20). Jesus utgav sig själv för att frälsa en förlorad mänsklighet, men fick ta emot Guds Ande utan begränsning. Så får varje efterföljare till Jesus som utger sig själv ta emot Guds Ande. Ja, vi har Bibelns uppmaning: Låt er uppfyllas av ande! (Ef 5:18), och denna uppmaning garanterar också att något sådant är möjligt. Paulus skriver att i Kristus har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning. Och i honom, som är huvudet för alla härskare och makter, har ni nått er fullhet (Kol 2:9, 10).

Gud portionerar inte ut sin kärlek i magra ransoner. Han låter den strömma som ett ymnigt regn över torr mark. "Dryp, ni himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdighet strömma ned. Må jorden öppna sig, och må dess frukt bli frälsning. Rättfärdighet må den också låta växa upp. Jag, Herren, skapar detta." – "De betryckta och fattiga söker förgäves efter vatten, deras tunga försmäktar av törst, men jag, Herren, skall bönhöra dig, jag, Israels Gud, skall inte överge dig. Jag skall låta strömmar rinna upp på höjderna och källor i dalarna. Jag skall göra öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång." (Jes 45:8; 41:17, 18). "Av hans fullhet har vi fått, med nåd och åter nåd" (Joh 1:16).

"Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet" (Matt 5:7)

Människan är av naturen kall och kärlekslös. Barmhärtighet utvecklas inte i henne av sig själv. Den är frukten av den helige Andes påverkan. "Vi älskar därför att han först älskade oss" (1 Joh 4:19). Gud är ursprunget till all barmhärtighet. Han är angelägen om att ge en bild av sig själv som i första hand barmhärtig. Mose berättar om Gudsuppenbarelsen på Sinai berg: "Och Herren gick förbi honom där han stod, och utropade: 'Herren! Herren! – en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet'." (2 Mos 34:6). Gud behandlar oss inte som vi förtjänar. Han frågar inte om vi är värda hans kärlek. Han strör sina rika kärleksgåvor över oss och gör oss värda dem. Han är inte ute efter att straffa, utan för att frälsa. När han låter ett grymt öde drabba är det för att leda vilsegångna människor att söka hans frälsning. Han längtar ofantligt efter att få befria mänskligheten från dess umbäranden och läka dess sår med sin balsam. Det är ett faktum att han inte låter missgärning bli ostraffad men han är beredd att ta bort vår missgärning från oss. Barmhärtighet är ett gudagivet karaktärsdrag. Genom de barmhärtiga förmedlar Gud sin förbarmande kärlek. De som står under inflytande av hans oändliga kärlek förbannar inte sin omvärld utan försöker förbättra den. Att ha Kristus i hjärtat innebär att äga en aldrig sinande kraftkälla. Goda gärningar överflödar där han går.

När olyckliga människor i nöd ber om hjälp, frågar sig inte en kristen om de är värda någon hjälp eller inte. Han ställer sig i stället frågan om hur han själv skall kunna bli till största välsignelse för dem. Också i den eländigaste och djupast sjunkna stackare ser han en människa som Jesus har gett sitt liv för att frälsa.

Barmhärtiga är de som gör något för att visa sitt medlidande med människor i besvärliga omständigheter. Job försökte vara sådan: "Ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade. Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel. I rättfärdighet klädde jag mig, och den var som min klädnad. Rättvisa bar jag som mantel och huvudbindel. Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte. Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut" (Job 29:12-16).

Många lever ett grått och tråkigt liv. De pressas av sina tillkortakommanden och känner sig ofta illa till mods. De tycker inte att de har något att vara tacksamma för, och inget att tro på. Ofta är de ganska ensamma. Om de fick ett par vänliga ord, ett sympatiskt leende, något uttryck för uppskattning skulle det vara som ett glas läskande vatten för en törstig själ. Ett ord av medkänsla eller ett vänskapsbevis av något annat slag kan lätta bördor som tynger trötta skuldror. All oegennyttig vänlighet är ett uttryck för Jesu kärlek till förlorade människor.

De barmhärtiga skall möta barmhärtighet. "Den frikostige blir rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han blir själv vederkvickt" (Ords 11 :25). Den som drivs av omtanke om andra upplever själv en förunderlig inte lycka. Den som glömmer sig själv för andras bästa finner mening med sitt liv. När den helige Ande får tala genom ens liv bryts många hårda murar ner och varma sympatier väcks. Det är en allmängiltig sanning att man får skörda det man sår. "Säll är den som låter sig vårda om den arme, honom skall Herren hjälpa på olyckans dag. Herren skall bevara honom och behålla honom vid liv, han skall prisas säll i landet. Inte skall du överlämna honom åt hans fienders vilja! Herren skall på sjukbädden stå honom bi, vid hans lidande förvandlar du alldeles hans sjukläger" (Ps 41:2-4).

Den som ställer upp på Guds sida för att hjälpa människor har också alla Guds omätliga resurser till sitt förfogande. Gyllene länkar av osvikliga löften binder honom samman med Guds eget liv. Han blir inte lämnad ensam i nödens tid, som Paulus kan försäkra: "Min Gud skall med sin härliga rikedom i Kristus Jesus fylla alla era behov" (Fil 4: 19). När livets sista timme kommer med sin nöd kan den barmhärtige kasta sig i Frälsarens barmhärtiga armar och vara försäkrad om ett underbart mottagande i de eviga boningarna.

"Saliga de renhjärtade, de skall se Gud" (Matt 5 :8)

Judarna var fanatiska i fråga om religiös renhet. Det blev en väldig börda med alla dessa föreskrifter. Deras hjärnor var fyllda av rituella regler och rädsla att bli orena genom att bryta dessa. Samtidigt insåg de inte hur befläckande själviskhet och ondska är.

Jesus nämner inte denna formella renhet som villkor för att komma med i hans rike. I stället pekar han på behovet av att ha ett rent hjärta. Jakob karakteriserar i sitt brev visheten från ovan först och främst som ren (Jak 3:17). Om den himmelska staden, det nya Jerusalem, sägs det i Uppenbarelseboken att "aldrig skall något orent komma in där" (Upp 21:27). De som kommer att vara med där har redan här i tiden varit renhjärtade. Ju mer man lär känna Jesus desto mer tar man avstånd från ovårdat uppförande, grovt språk och smutsiga tankar. Med honom i hjärtat blir det naturligt att uppträda rent och snyggt och disciplinera sina tankar.

När Jesus prisar de renhjärtiga saliga menar han inte dem som ute i världen kanske anses vara rena därför att de inte ägnar sig åt vanliga laster och nöjen. Jesus ser djupare, till själva hjärtegrunden och människans dolda motiv för sina handlingar, om hon är osjälvisk.

Lika söker lika. Om du inte själv vill låta självuppoffrande kärlek bli ledmotivet i ditt liv, så som det är för Gud, kan du aldrig lära dig att uppskatta honom rätt. De som står under Satans inflytande ser Gud som en tyrann och tillskriver honom sina egna själviska karaktärsdrag och skyller till och med den ondska Satan åstadkommit på Gud. En psalm beskriver hur syndarna tror att Gud håller med dem och faktiskt, att han är lik dem själva när han inte genast griper in och straffar dem (Ps 50:18-21). De tolkar hans försyn som uttryck för en godtycklig, hämndlysten natur. På samma sätt behandlas Bibeln, den gudomliga nådens skattkammare. De ser inte skönheten i dess budskap som är så högt som himlen och så omfattande som evigheten. För den stora majoriteten är Jesus fortfarande som ett rotskott ur förtorkad jord, vars utseende inte kan behaga dem, precis som Messias-profetian i Jesaja förutsade (Jes 53:2). När Jesus levde bland människorna och var Gud i mänsklig gestalt mitt ibland dem, ansatte judarna honom: "Har vi inte rätt när vi säger att du är samarier och att du är besatt?" (Joh 8:48). Till och med hans lärjungar var så förblindade av sin djupt rotade själviskhet att det var väldigt svårt för dem att förstå honom som hade kommit för att uppenbara sin Faders kärlek. Det var därför Jesus var så ensam fast han hela tiden hade så mycket människor omkring sig. Det var bara i himlen som man verkligen förstod honom.

När Jesus kommer tillbaka till jorden igen kan de ogudaktiga inte stå ut med att se honom i hans härlighet. Hans oerhörda utstrålning, som ger liv åt dem som älskar honom, betyder döden för dem som stått honom emot. "Ty syndar vi med vett och vilja efter att ha lärt känna sanningen, återstår inte längre något offer för synderna; då väntar en fruktansvärd dom och en glupande eld som skall förtära dem som trotsar Gud" (Heb 10:26, 27). När han kommer, ber de att klipporna skall falla över dem för att de skall slippa se honom som dött för att frälsa dem (Upp 6:16).

Men för dem som renats genom den helige Andes verk är saken helt annorlunda. De kan se Gud. Mose fick skydd i en klippskreva när Herrens härlighet gick fram över honom. När vi har sökt vårt skydd i klippan Kristus kan vi se Guds kärlek.

”Den som älskar hjärtats renhet, den vilkens läppar talar ljuvligt, hans vän är konungen” (Ords 22:11).

I tro kan vi se Gud redan här och nu. I vardagslivets många olika händelser kan vi se hans godhet och omvårdnad, hur han leder och beskyddar oss. Vi vet att det är samma Gud som ledde Jesus och uppenbarade sig i hans jordeliv. Den helige Ande hjälper oss att varsebli och glädjas åt denna gudomliga närvaro. De renhjärtade ser Gud på ett nytt och kärt sätt, de vet att han har del i frälsningsverket liksom Jesus. De ser hans rena majestätiska väsen och önskar återspegla det som hans avbilder. De ser honom som en fader som längtar efter att krama om sina ångerfyllda barn och fylls av outsäglig glädje.

De renhjärtade ser Skaparen bakom naturens under och universums härlighet. Och i hans skrivna Ord ser de en än klarare uppenbarelse av Guds nåd. Detta är sådant som är "dolt för de lärda och kloka och uppenbarat för dem som är som barn" (Matt 11:25). Vacker och dyrbar sanning som världens visa inte lägger märke till öppnas oupphörligt för dem som har en barnslig önskan att lära känna och göra Guds vilja. Vi behöver få del av gudomlig natur för att kunna urskilja sanningen. De renhjärtade vistas liksom i Guds osynliga närvaro under den tid som blivit bestämd för dem här i världen.

Och i evighetens värld kommer de att se honom ansikte mot ansikte som Adam gjorde när han vandrade med Gud i Eden och samtalade med honom. "Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte" (1 Kor 13:12).

"Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner" (Matt 5:9)

Profeten Jesaja profeterar och framställer Kristus som den kommande fridsfursten (Jes 9:6).* Det är hans uppdrag att i himlen och på jorden återställa den fred som brutits genom synden. "Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus" (Rom 5:1). Var och en som tar emot Jesu kärlek och överger synden blir delaktig av denna himmelska frid. Det finns ingen annan väg till frid. Genom Jesu nåd kan motsättningar överbryggas och irritation och misstankar ersättas med kärlek. Den som har frid med Gud och människor är inte olycklig. Han har ingen plats för avundsjuka, misstänksamhet och hat i sitt liv. Den som lever i harmoni med Gud äger himmelsk frid och kan vidarebefordra dess välsignande inflytande till sin omgivning. Denna fridens anda kan vara som svalkande dagg för de många människor som är oroade av och utsatta för konflikterna i världen.*Grundtextens ord är på hebreiska shalom, som betyder både yttre fred och inte frid.

Kristi efterföljare är utsända i världen med ett fredsbudskap. Vem som än genom sitt helgade livs lugna, omedvetna inflytande leder människor bort från syndens oro till Jesu kärlek är en som på ett verksamt sätt håller fred i sin umgängeskrets.

Och "saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner". Den anda av fred och frid som de har är bevis på deras förbindelse med himlen. Kristi ljuva inflytande omger dem. Deras rena liv och älskvärda karaktär avslöjar för världen att de är Guds söner. Människor kan inte undgå att lägga märke till att de har varit med Jesus. "Den som älskar är född av Gud" (1 Joh 4:7). "Den som inte har Kristi ande tillhör inte honom" – "Alla som leds av ande från Gud är Guds söner" (Rom 8:9, 14).

”Då skall Jakobs kvarleva vara bland många folk som dagg från Herren, som en regnskur på gräs, vilken inte dröjer för någon mans skull eller väntar för människobarns skull” (Mika 5:7).

"Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket" (Matt 5:10)

Jesus förespeglar inte sina efterföljare jordisk ära och rikedom. Han utlovar inte ett liv fritt från svårigheter och prövningar. Däremot framhåller han för dem deras privilegium att få vandra tillsammans med sin Mästare på självförsakelsens och impopularitetens väg, för världen känner inte till den vägen.

Fridsfursten som kom för att frälsa en förlorad värld mötte obarmhärtigt motstånd av såväl människor som onda andemakter. Alla hans ord och handlingar andades gudomlig kärlek och medömkan, men de kunde inte tåla att han var så annorlunda – och bättre. Han väckte en väldig opposition genom att inte acceptera att man gav utlopp åt någon enda av människonaturens lägre impulser. Ingen som vill leva ett sant kristet liv kan undgå att göra den erfarenheten. Det råder ett fruktansvärt spänningsförhållande mellan rättfärdighet och synd, mellan kärlek och hat och mellan sanning och falsarium.

Den som framhåller Jesu kärlek och det underbara i att få leva ett heligt liv är på väg att rycka Satans fångar ifrån honom och han drar genast ut i strid för att förhindra det. De som leds av Anden kan inte undvika att möta förakt och förföljelse. Förföljelsen varierar till sin karaktär från en tid till en annan, men den anda som ligger bakom och framkallar den är samma anda som har dräpt Guds utvalda alltifrån Abel.

Människor som söker sig fram på Guds väg kommer att finna att korset väcker lika stor anstöt nu som alltid förr. Onda andemakter har mobiliserat all sin styrka mot dem som vill vara trogna himlens auktoritet. Därför skulle förföljelse snarare framkalla glädje än sorg hos Kristi lärjungar, eftersom den är ett av tecknen på att de vandrar i Mästarens fotspår.

Gud har inte lovat sitt folk befrielse ifrån prövningar, men han har lovat det som är mycket bättre. Ett av hans löften är: "Så länge du lever, må din kraft bestå" (5 Mos 33:25). Ett annat är: "Min nåd är allt du behöver. Ja, i svagheten blir kraften störst" (2 Kor 12:9). Om du måste prövas i eld för Jesu skull så kommer han att vara vid din sida på samma sätt som han var med de trogna ungdomarna i Babylon. De som älskar sin Frälsare kommer att glädjas invärtes över varje tillfälle de får att dela förödmjukelse och förakt med honom. Deras kärlek till sin herre gör att de kan uthärda lidande för hans skull med glädje.

Under alla tider har Satan förföljt Guds folk. Han torterar och dödar, men även i själva döden segrar de. I sin ståndaktiga tro visar de vem som är mäktigare än Satan. Satan kan visserligen plåga och ta det jordiska livet men han kan inte röra det eviga livet som genom Kristus bevaras hos Gud. Han kan kasta kroppen i fängelse, men han förmår aldrig sätta anden i bojor. Bortom jordens dystra mörker skådar Herrens trogna den eviga härligheten och de kan utbrista: "Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår." "Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga." (Rom 8:18; 2 Kor 4: 17).

I prövningar och förföljelse uppenbaras Guds härlighet – hans karaktär – i hans utvalda. Hatade och förföljda i världen fostras Guds barn i Kristi skola. De följer Jesus genom svåra strider. De uthärdar självförsakelse och genomgår bittra missräkningar. Men deras smärtsamma erfarenheter ger dem djup insikt i syndens verkliga natur och de avskyr den alltmer. De är delaktiga i Kristi lidanden och förutbestämda att också bli delaktiga i hans härlighet. I en himmelsk syn såg Johannes Guds folks slutliga seger och beskriver den på följande sätt: "Och jag såg liksom ett glas hav blandat med eld, och de som hade kämpat sig fria. . . stod på glashavet med Guds harpor i händerna. Och de sjöng Guds tjänare Moses sång och Lammets sång: Stora och mäktiga är dina gärningar, Herre Gud, allhärskare. Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung." "Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem." (Upp 15:2, 3; 7:14, 15).

"Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull" (Matt 5:11)

Alltsedan Satan gjorde uppror mot Gud ingår det i hans strategi att förföra och vilseleda. Han har gjort allt för att sprida förvrängd information om Gud och han använder sina medarbetare för att också Guds trogna skall framstå i ett falskt ljus. David ropar till Gud och säger: "Dina smädares smädelser har fallit över mig" (Ps 69:10). På liknande sätt får alla kristna uppleva hur den förtalskampanj som har sin udd riktad mot Gud också drabbar dem.

Aldrig har någon människa på jorden blivit så illasinnat baktalad och skymfad som Jesus. Och han blev utsatt för detta på grund av sin omutliga lojalitet mot Guds lag. Han blev hatad utan orsak. Ändå stod han lugnt framför sina motståndare och förklarade att sådant måste den som vill följa Gud räkna med att råka ut för, och han gav sina efterföljare råd om hur de skulle möta ondskans giftpilar och vädjade till dem att inte ge upp under förföljelse.

Förtal kan svärta ner ens rykte, men innerst inne är man ju samma människa ändå. Och det kan man fortsätta att vara även om det känns svårt, tack vare Guds tröst och beskydd. Så länge vi inte samtycker till att synda kan varken människor eller onda andar besudla vår karaktär. Den som verkligen förtröstar på Gud står lika fast i motgångens prövande stunder som under medgång då livet leker och Guds nåd känns nära. Allt vad han gör kan misstydas och bedömas orättvist, men det bekommer honom inte eftersom hans största intresse inte är knutet till honom själv. Han kan härda ut så som Mose under de svåra prövningarna i Egypten "höll ut, därför att han liksom såg den Osynlige" (Heb 11:27). I likhet med Paulus kan den härda ut "som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga" (2 Kor 4:17).

Även om människor duperas och förs bakom ljuset, även om många missförstånd uppstår, så kan man som kristen ge sig till tåls. För Jesus är väl förtrogen med alla omständigheter. Hur mycket elakt skvaller och hur många lögner som än staplas upp emot Guds barn kommer sanningen så småningom att framträda i öppen dager. De som ärar Gud kommer att bli ärade av honom inför både människor och änglar.

Jesus förklarade för sina åhörare att de skulle kunna jubla och vara glada även under hån och förföljelse. Han påminde dem om att profeterna som hade framfört Herrens budskap ofta hade fått utstå förföljelse och att de hade varit ett föredöme i att lida och visa tålamod. Abel, det första av Adams barn som genom offren bekände sin tro på Kristus, fick dö som martyr. Man gycklade med Noa och ansåg att han var en fanatiker som ängslade sig i onödan. "Andra torterades till döds när de vägrade låta sig befrias, eftersom de ville nå en bättre uppståndelse. Andra fick känna på hån och prygel, ja, också bojor och fängelse" (Heb 11:35, 36). Varje generation har skymfat och förföljt dem som tjänat Gud. Men just deras lidande har gjort Gud känd. De kristna kan föra Guds verk vidare och vara trygga i förvissningen att vad fienden än tar sig till kommer det ändå på något sätt att tjäna Guds syften. Gud vill att evangelium skall framhållas tydligt och klart så att det blir föremål för granskning och meningsutbyte även om detta skulle leda till att det smädas. Folk måste komma i kontakt med evangelium. Allt motstånd och varje försök att inskränka samvetsfriheten kan Gud använda som ett medel för att väcka sovande människor till besinning.

Hur ofta har vi inte sett slående exempel på detta! När den ädla och vältaliga Stefanos på Sanhedrins, det judiska Stora rådets, ingivelse stenades till döds, var den yttersta konsekvensen av denna tragedi ändå inte en förlust för evangelium. Det himmelska ljus som lyste upp hans ansikte och det gudomliga medlidande som besjälade hans bön träffade de fanatiska rådsherrarna som ett skarpt svärd och överbevisade dem. Och Saul från Tarsos, farisén som så ivrigt hade förföljt de kristna, blev ett utvalt redskap att föra ut Kristi namn till hedningar och kungar och Israels folk (Apg 9:15). Saul bytte namn till Paulus och långt senare skrev han som en gammal man från sitt fängelse: "De flesta av bröderna har genom min fångenskap stärkts i sin tro på Herren, så att de vågar predika Guds ord ännu mera oförskräckt än förut. Visst finns det en del som förkunnar Kristus för att de är avundsjuka och vill ställa till bråk. En del däremot har goda avsikter, och de förkunnar av kärlek; de vet ju att jag är satt att försvara evangeliet. Men de andra är bråkmakare och talar om Kristus inte av rena motiv utan för att göra det svårare för mig i min fångenskap. Än sen? Falska eller hederliga syften – i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över" (Fil 1:14-18). Genom den fångenskap Paulus uthärdade blev evangelium utbrett i fjärran trakter, till och med i det kejserliga palatset vanns människor för Kristus.

Genom Satans ansträngningar att förstöra Guds levande och bestående Ords oförgängliga sådd sprids evangelium ut till allt fler människor. Genom den vanära och förföljelse som Guds barn möter blir Jesu namn förhärligat och människor frälsta.

”Er lön blir stor i himlen” säger Jesus. Han avser alla dem som skulle bli hans vittnen under motstånd och förakt. Medan människor söker jordiska skatter hänvisar Jesus dem till en lön i himlen. Men han förlägger den inte enbart till ett framtida liv. Den börjar delas ut redan i detta livet. Herren uppenbarade sig för Abraham och sade: ”Jag är din sköld. Din lön skall bli mycket stor” (1 Mos 15:1). Herren Gud själv är den lön som alla Kristi efterföljare får ta del av. Och i honom finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda, i honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning (Kol 2:3, 9). Att lära känna och uppskatta honom i hans makt och kärlek, att mer och mer bli lik honom och få del av hans ovärderliga rikedom är den kristnes lön.

Det var glädjen i detta som fyllde Paulus och Silas när de bad och sjöng lovsånger till Gud vid midnattstid i fängelset i Filippi. Fast osynlig var Jesus där bredvid dem och lyste upp deras fängelsecell med himmelskt ljus. Inspirerad av de framgångar som evangelium rönte kunde Paulus skriva från Rom att han fröjdade sig trots sina bojor. Ja, Jesu ord i Bergspredikan ekar i Paulus budskap till församlingen i Filippi mitt under förföljelserna som hade utbrutit där. "Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: Gläd er" (Fil 4:4).

"Ni är jordens salt" (Matt 5:13)

Saltets värde låg i dess egenskap att bevara från förruttnelse. När Jesus kallar människor för jordens salt, menar han att deras uppgift är att rädda andra undan världens fördärv. Guds avsikt med att i hela världen utvälja ett enda särskilt folk hade inte varit att bara göra just detta till sitt eget. Han ville genom detta folk nå ut till och befria hela världen. Gud utvalde Abraham inte bara till att bli sin privilegierade vän utan för att förmedla sin välvilja till de olika folken runt omkring. I sin sista bön tillsammans med lärjungarna före sin korsfästelse bad Jesus: "För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen" (Joh 17:19). Kristna som helgats genom sanningen kan komma att få ett inflytande som skyddar världen mot att helt angripas av ruttenhet.

Saltet måste blandas in ordentligt i det som skall bevaras. Det måste lösas upp och tränga in för att kunna hindra förruttnelse. Så är det också med människor. Evangeliums frälsande kraft kommer till uttryck i de nära personliga kontakterna. Frälsningen är inte kollektiv utan individuell. Vi måste skapa förtroende hos var och en som vi skall kunna hjälpa. Det ligger kraft i det personliga inflytandet.

Saltets bevarande kraft står för den levande kraft som präglar den kristne – Jesu kärlek, rättfärdighetens kraft, som hela den kristnes liv är uppfyllt av. Det går inte att hindra Jesu kärlek från att sprida sig. Finns den inom oss flödar den också ut till andra. Vi skall se till att vi umgås med våra medmänniskor tills vår sympati och kärlek genomsyrat den. Uppriktiga troende utstrålar en andlig livskraft som kan påverka överallt och ge nytt levnadsmod och ny moralisk styrka. Denna omskapande kraft är starkare än mänsklig kraft, den härrör från den helige Ande.

Jesus tillfogar en allvarlig varning: "Om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna" (Matt 5:13).

Medan människorna lyssnar på Jesus kan de här och där se glittrande vitt salt som kastats ut på stigarna. Men det är sådant salt som mist sin kraft och därför kastats ut som värdelöst avfall. Detta salt var en träffande bild på hur det var ställt med fariséerna och inflytandet av deras religionsutövning på samhället. Det saltet påminner om var och en som förlorat Guds nåd och kraft och därför blivit kall och oandlig. Då spelar det ingen roll vad man ger sig ut för att tro, både människor och änglar märker att det är urlakat och vämjeligt. Jesus själv utbrister: "Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun" (Upp 3:15, 16).

Utan en levande tro på Jesus som vår personliga frälsare kan vi aldrig göra vårt inflytande gällande gentemot världens otro. Vi kan aldrig ge andra det vi inte själva har. Vi kan bara vara till välsignelse för världen i den mån vi troget följer Jesus. Utan djupare gudsupplevelse kan vi inte förmedla någon kontakt med himlen. Utan Jesus i våra liv saknas den äkta kärlek hos oss som gör oss villiga att tjäna andra och ger oss kraft och förmåga att hjälpa. Om den helige Ande inte kan använda oss för att meddela världen Jesu inbjudan, är vi som värdelöst kraftlöst salt. Vår avsaknad av Jesu goda karaktärsdrag ger intryck av att vår tro inte har någon förvandlande kraft. Vi sprider ett negativt inflytande som upphäver kraften i Guds Ord.

”Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit” (1 Kor 13:1-3).

När vi fylls av kärlek så strömmar den av sig själv ut till andra. Kärlek fungerar så. Vi ger inte, köpslående, för att få något tillbaka. Kärlek har en förmåga att styra hela livet så att det blir ljust och gott. Den är lika obändig som universum och står i harmoni med änglarnas värld. När den får bo i oss, sprider den genom oss sin välsignelse till alla i vår omgivning. Det är kärlek, och bara kärlek, som gör oss till jordens salt.

”Ni är världens ljus" (Matt 5:14)

När Jesus undervisade folket gjorde han det på ett sätt som intresserade åhörarna och fångade deras uppmärksamhet. Han använde många illustrationer från naturen. Vid det tillfälle då Jesus höll Bergspredikan hade folket börjat samlas redan tidigt på morgonen. Solen steg allt högre upp på himlen och jagade bort skuggorna i bergspassen. Landskapet badade i solsken. Sjöns lugna yta speglade den gyllene solen och några rosafärgade morgonskyar som dröjde sig kvar. Knoppar, blommor och löv glittrade av daggpärlor. Välsignad av åter en dag öppnade naturen leende sin famn. Från dungarna steg fågelsång mot himlen. Jesus blickade ut över människorna framför sig och lyfte sedan ögonen mot solen som var på väg upp över himlavalvet. Så sade han till sina lärjungar: "Ni är världens ljus". På samma sätt som solen skingrar nattens skuggor och väcker en sovande värld till liv, skall Kristi lärjungar sprida himlens ljus bland dem som lever i villfarelsens och syndens mörker.

I det klara morgonljuset över kullarna framstod närliggande städer och byar i skarp kontrast. Jesus pekade på dem och sade: "En stad uppe på ett berg kan inte döljas". Och han tillade: "När man tänder en lampa, sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset" (Matt 5:14, 15). De flesta av dem som lyssnade till Jesu ord var lantbrukare och fiskare. Deras anspråkslösa kojor bestod av ett enda rum. Ett ensamt ljus på bordet utgjorde ofta all belysning. "På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen" (Matt 5:16).

Inget annat ljus har lyst och inget annat kommer att lysa över den fallna mänskligheten än det som utstrålar från Jesus Kristus. Han, Frälsaren, är det enda ljus som kan skingra mörkret i en värld som är insvept i synd. Det heter att i honom "var liv, och livet var människornas ljus" (Joh 1:4). Det var genom att dela hans liv som lärjungarna kunde bli ljusbärare. När hans kärleksfulla liv strålade ut genom dem var de världens ljus.

Människan har inget eget ljus. Utan Jesus är vi som en släckt lykta, ja, som månens skuggsida. Vi har inte en enda stråle för världens mörker. Men när vi vänder oss mot Rättfärdighetens sol strålar hela vår varelse upp och vi reflekterar det gudomliga härlighetsljuset.

De kristna är mer än enstaka ljus bland människor. De är världens enda ljus. Jesus säger till alla som bekänner hans namn: "Som Fadern har sänt mig sänder jag er" (Joh 20:21). Så som Jesus förmedlade en utstrålning av Fadern skall vi förmedla en utstrålning av Jesus. Även om vår Frälsare själv är ljusets källa, får vi som kristna aldrig glömma att han uppenbarar sig genom människor. Guds välsignelse kommer oss till del genom mänskliga redskap. Kristus uppenbarade sig själv i världen som Människosonen. Det krävs människa för att påverka människa. Kristi kyrka, som omfattar varje enskild lärjunge till Mästaren, är det strålknippe, den himmelska kanal som förmedlar Gud till världen. Ljusets änglar väntar på att få förmedla kraft och ljus genom dig till människor som är på väg att förintas. Skall de mänskliga redskapen svika sin uppgift? I den mån de gör det berövas världen den utlovade kraften från den helige Ande.

Jesus uppmanade inte sina efterföljare att ägna sina krafter åt att göra sig till ljus. De skulle bara låta ljuset lysa. När Jesus fyller ens liv är det omöjligt att dölja ljuset av hans utstrålning. Om de som bekänner sig vara kristna inte är världens ljus, är det därför att den livgivande kraften har lämnat dem, de har ingen förbindelse med Jesus som är ljusets ursprung. Under alla tidsåldrar har Kristi Ande som verkade redan i Gamla testamentets profeter (1 Pet 1:11) gjort dem som varit trogna mot Gud till ljus för sin tid. Josef var en ljusbärare i Egypten. Han var ren i sina principer och godhjärtad. Han visade en trogen sons kärlek till sin far och representerade Guds Son inför ett avgudadyrkande folk. Under israelernas marsch från Egypten till löfteslandet så spred de trogna bland dem ljuset till folken utefter vägen. Genom dem blev Gud uppenbarad för världen. Daniel och hans vänner i Babylon och Mordokai i Persien lät det gudomliga ljuset skina i de kungliga palatsens hedniska mörker.

På samma sätt är det meningen att alla kristna skall lysa upp vägen till himlen. Genom dem kan Faderns nåd och godhet nå in i en värld som omger sig med ett tjockt mörker av fördomar om Gud. När människorna ser deras goda gärningar skall de ledas att prisa Fadern i himlen. Det är uppenbart att det finns en Gud som styr universum på ett sätt som motiverar tillbedjan och efterföljelse.

Gudomlig kärlek, lugn och fattning som kommer till uttryck i de kristnas liv är ljusglimtar från himlen. Människorna i världen behöver dem för att få upp ögonen för hur fin och underbar den himmelska gemenskapen är, och förstå Guds kärlek till oss alla. På detta sätt kan Jesus leda fördärvade människor till förnyelse och innerlig harmoni i sin härlighet.

Jesu ord "ni är världens ljus" pekar på det faktum att han har anförtrott sina efterföljare ett världsomfattande uppdrag. Fanatism och nationalism har rest höga murar som skilde det folk som blivit utvalt att förvalta Guds heliga Ord från alla andra folk. Men Jesus hade kommit för att göra slut på detta missförhållande. De ord människorna får lyssna till från honom skiljer sig från all undervisning de fått från präster och skriftlärda. Han bryter ned alla skiljemurar som byggts upp i världen och talar om en kärlek som omfattar hela mänskligheten. Han lyfter människorna ur de trånga cirklar som deras själviskhet ritat upp åt dem. Han suddar ut politiska och sociala gränslinjer. Granne eller främling, vän eller fiende – är inte det avgörande. Han lär oss att var och en som behöver hjälp är vår nästa som vi bör hjälpa. Hela världen är vårt missionsfält.

Precis som solens strålar når det mest avlägsna hörn av jordklotet, har Gud bestämt att evangeliums ljus skall lysa fram överallt på jorden. Om Jesu kyrka följde sin Herres planer skulle ljus skina över dem som lever i mörker och dväljs i dödsskuggans dal. När de kristna klumpar sig samman i stora församlingar undandrar de sig korsets ansvar. De borde sprida sig överallt i alla länder för att låta det gudomliga ljuset nå ut genom dem. De borde arbeta som Jesus gjorde för människors frälsning. Då skulle budskapet om riket snabbt förkunnas i hela världen. Det är på det sättet som Guds frälsningsplan kan slutföras. Gud har alltid kallat ut sitt folk alltsedan han kallade Abraham från Mesopotamien ända till våra egna dagar. Han säger: "Jag skall välsigna dig. . . och du skall bli en välsignelse" (1 Mos 12:1).

Den evangeliske profeten Jesajas gudainspirerade ord som Jesus låter eka ut i Bergspredikan gäller oss som lever i världens sista tid: "Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och Herrens härlighet går upp över dig" (Jes 60:1). Mästarens uppmaning gäller dig som fått se och uppleva något av Herrens härlighet. Har du stått med Kristus på förklaringsberget? Där nere runt omkring finns människor som är Satans slavar och väntar på att trons och bönens ord skall göra dem fria.

Vi skall inte bara dröja oss kvar i meditation över Kristi härlighet. Vi måste också vittna om honom. Vem kan i tro ta emot Guds underbara frälsning, det är ju den som är den enfödde Sonens härlighet, utan att berätta vidare om den? Vem kan begrunda den ofantliga kärlek som uppenbarades på Golgata-korset där Jesus dog för att vi inte skulle gå under utan ha evigt liv, ja, vem kan begrunda den utan att brista ut i lov och pris till Frälsarens ära? "I hans himmelska boning förkunnar allting hans ära" (Ps 29:9) sägs det i psalmen. Israels sångare spelade på harpa och sjöng till Guds ära: "Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och dina underbara verk. Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt, dina storverk skall jag förkunna" (Ps 145:5,6).

Låt oss upphöja Golgata-korset så att alla kan inse dess väldiga betydelse. Det är det som kan ge gudomlig kraft och äkthet åt kyrkans verksamhet och inspirera medarbetare att gå ut i världen som levande ljusstrålar. Jesus tar med stor glädje emot var och en som vill samarbeta med honom. Han låter sitt gudomliga ljus fylla och aktivera varje människa som ställer sig till förfogande. Undret, kärleken som tagit boning i mänsklig gestalt, kan föras ut i världen. Låt det prägla ditt tal och fylla dina böner! Sjung och förkunna budskapet om hans härlighet! Låt det nå ut till nya områden!

Hos dem som tar emot livets ljus reflekteras detta i
tålamod under prövningar,
förnöjsamhet,
seger över frestelser,
ödmjukhet,
vänlighet,
medmänsklighet och
kärleksfullt uppförande.

Vilken bjärt kontrast mot det själviskhetens mörker som råder i den människa som inte låter sig påverkas av livets ljus!