"JAG har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla" (Matt 5: 17)
Det var Kristus som omgiven av stormvind och tordön hade förkunnat lagen på berget Sinai. Herrens härlighet hade visat sig som en förtärande eld på bergets topp. Israelerna hade skräckslagna fallit till marken och lyssnat till lagens heliga bud. Vilken kontrast mot scenen på Saligprisningarnas berg där Bergspredikan gavs! Där under den blå sommarhimlen, där inget annat än fågelsång bröt tystnaden, förklarade Jesus de bud hans rike grundar sig på. Trots att han den här gången talade till människorna i mjuk kärlek, var det ändå samma bud som gavs på Sinai som han förklarade.
Under israelernas långa tid som slavfolk åt egyptierna hade deras moral sjunkit. Därför behövde de den manifestation av gudomlig makt och härlighet som de fick vid Sinai. Men också då visade sig Gud som en kärlekens Gud som har omsorg om människorna. "Herren kommer från Sinai, och från Seir gick hans sken upp för dem. Han kom fram i glans från berget Paran, ut ur skaran av mångtusen heliga. På hans högra sida brann i eld en lag för dem. Ja, han vårdar sig om folken. Folkets heliga är alla under din hand. De ligger vid din fot, de hämtar upp av dina ord" (5 Mos 33:2, 3). Det var på Sinai som Herren Gud uppenbarade sig för Mose på ett så fantastiskt underbart sätt. Beskrivningen av Gud från det tillfället blev till en dyrbar skatt som gick i arv från generation till generation. "Och Herren gick förbi honom, där han stod, och utropade: 'Herren! Herren! – en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bli ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led'." (2 Mos 34:6, 7).
Lagen som gavs på Sinai var en preciserad formulering av hur ett liv styrt av kärlek måste fungera. Himlens lag hade skrivits med jordiska bokstäver. Den förmedlades av honom som också har makt att leda människor i samklang med dess anda. Gud talade om avsikten med lagen när han sade till israelerna: "Ni skall vara mig ett heligt folk" (2 Mos 22:31). Men de hade inte fattat lagens sanna anda. Att följa lagen innebar för dem alltför ofta blott och bart religiös ritual. Att låta vardagslivet helgas av kärleksfull omtanke kom i skymundan. Både genom sitt eget sätt att leva och i sin undervisning visade Jesus att Gud har omsorg om oss som en frikostig fader. Därför är det meningslöst att försöka förtjäna en ställning hos Gud genom formalistisk lydnad.
De judiska ledarna kunde inte förstå och än mindre acceptera Jesu synsätt. De ansåg att han tog alltför lätt på lagens krav. Med sin ytliga och förvanskade syn på lagen anklagade de Jesus för att försöka göra sig av med den, fastän han i själva verket betonade dess mest väsentliga aspekter. Jesus undervisade lugnt och sansat men med en kraft och ett allvar som påverkade människorna. Man hade allmänt trott att man skulle få höra samma sorts berättelser och moralkakor från honom som de religiösa lärarna brukade komma med. Men det blev inte så. Matteus kommenterar Bergspredikan med att skriva att "när Jesus hade avslutat detta tal, var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda" (Matt 7:29).
Folkets religiösa lärare kunde inte heller låta bli att lägga märke till den stora skillnaden mellan deras och Jesu sätt att undervisa. De såg att många var starkt påverkade av de klara och rättframma sanningar han kom med. Jesu sympatiska uppträdande skapade kontakt och förtroende. De skriftlärda kände sig utmanövrerade. All deras undervisning föll ihop som ett korthus. Jesus hotade den privilegierade ställning som de åtnjöt bland folket och som de var så stolta över. Skulle det här få fortsätta, så skulle Jesus snart få folkmassorna över på sin sida. Därför bevakade de honom med stor fientlighet. De försökte hela tiden finna något som de kunde använda för att vända opinionen emot honom och sedan också få Sanhedrin, det judiska Stora rådet, att döma honom till döden. Där på bergssluttningen spionerade de noga på Jesus. Medan han i sin undervisning utvecklade tankarna om vad lagens krav egentligen innebär, gick de omkring och viskade åt alla håll att det inte stämde överens med vad Gud hade förordnat vid Sinai. Men Jesus sade ingenting för att misstänkliggöra den religion som judarna hade fått från Mose. Varje bud och ceremoni härstammade ju ytterst från honom själv. Det var han som hade gett dem till Mose vid Sinai. Många trodde att Jesus ville upphäva lagen och det gör man än idag. Men Jesus uttalar sig om Guds förordningar i ord som inte går att ta miste på: "Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna" (Matt 5:17). Det är människornas Skapare, som också är lagens upphovsman, som förklarar att hans avsikt inte är att åsidosätta lagens bud.
Allt i naturen, från den lilla insekten som blänker till i en solstråle till de ofantliga stjärnevärldarna, styrs av lagar. Naturens invecklade samspel är helt beroende av dessa. På samma sätt finns det grundläggande moraliska principer som reglerar alla intelligenta varelsers liv. Hela universums harmoni och lycka beror på om dessa efterlevs. Guds lag existerade innan jorden skapades. Änglarna är beroende av den. För att inlemmas i den kosmiska gemenskapen måste också människorna följa den. Jesu uppgift på jorden var inte att upphäva lagen utan att genom sin nåd återföra människorna till den.
Johannes, som på ett särskilt sätt upplevde Jesu kärlek till sig och som kallar sig själv för den lärjunge som Jesus älskade, betonar lagens eviga giltighet. Han lyssnade till Bergspredikan som Jesus höll och skrev långt senare under inflytande av den helige Ande att "synd är laglöshet", "den som syndar bryter också mot lagen" (1 Joh 3:4). Han gör det klart för alla vilken lag han menar. "Mina kära, vad jag skriver här är inget nytt bud, utan ett gammalt som ni har haft från början" (1 Joh 2:7). Han syftar på den lag som fanns vid skapelsen och som inskärptes på nytt vid Sinai. Jesus sade om lagen: "Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla" (Matt 5:17). Han använder här ordet uppfylla i samma betydelse som när han sade till Johannes Döparen att det var hans avsikt att "uppfylla allt som hör till rättfärdigheten" (Matt 3:15). Det är frågan om att efterleva lagen i dess fulla innebörd, att helt och fullt följa Guds vilja. "Det är Herrens behag, för hans rättfärdighets skull, att han vill låta sin lag komma till makt och ära" (Jes 42:21). Jesus ville visa lagens sanna anda. Han ville visa hur enkla och klara lagens krav är och hur de berör hela vårt dagliga liv. Han fyllde sitt liv med gudomlig mening. Ja, hela hans sätt att vara och verka var en personifiering av Guds lag och de kärleksfulla livsprinciper som ligger bakom den.
Innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett (Matt 5:18). Genom att själv rätta sig efter lagen vittnade Jesus om dess oföränderliga karaktär. Han visade också att det genom Guds nåd är möjligt för varje människa att helt och hållet inrätta sitt liv i överensstämmelse med Guds lag. På bergssluttningen förklarade Jesus att inte den minsta prick skulle försvinna från lagen innan allt har skett – allt som angår mänskligheten och dess frälsning. Han lär egentligen inte att lagen någon gång skall förändras. Han siktar in sig på yttersta gränsen av människans framtidshorisont. Så försäkrar han att intill dess kommer lagens auktoritet att förbli gällande. Ingen skall tro att det är hans uppgift att förändra lagen. Så länge himmel och jord finns kvar, så länge gäller också Guds heliga lag (Ps 36:6, 7).
Eftersom Herrens lag är fullkomlig och därmed oföränderlig, är det omöjligt för syndiga människor att i sig själva möta dess krav. Det var därför Jesus kom för att hjälpa oss. Hans uppgift var att dela med sig av det gudomliga åt mänskligheten och öppna en väg till harmoni med universum och Guds lag. När vi lämnar våra synder och tar emot Jesus som vår Frälsare får också lagen sin rätta plats. Aposteln Paulus frågar: "Upphäver vi då lagen genom tron? Inte alls! Vi befäster lagen" (Rom 3:31). Nya förbundets löfte är: "Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan och inrista dem i deras sinnen" (Heb 10:16). Ceremonialsystemet, med dess symboliska framställning av Kristus som Guds Lamm som tar bort världens synd, upphörde i och med Jesu död. Däremot är de moraliska principer som kommit till uttryck i Guds tio bud lika eviga som Guds eviga tron. Inte ett enda bud har upphävts, inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen har utgått.
Samma principer som uppenbarades för människan i paradiset som livets stora lag, kommer att existera oförändrade också i det återupprättade paradiset. När Eden på nytt står i blom på jorden kommer Guds kärlekslag att följas av var och en som bor där. "Evinnerligen, Herre, står ditt ord fast i himmelen." "Hans händers verk är trofasthet och rätt, oryggliga är alla hans ordningar. De står fasta för alltid och för evigt, de fullbordas med trofasthet och rättvisa." "Sedan länge vet jag genom dina vittnesbörd att du har stadgat dem för evig tid." (Ps 119: 89; 111:7, 8; 119:152).
Den som upphäver ett enda av buden
Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket (Matt 5:19). Det innebär i själva verket att det inte finns någon plats för honom där. Den som med vett och vilja bryter ett av buden kan inte hålla något av dem i den rätta andan. ”Den som håller hela lagen men överträder ett enda bud har brutit mot dem alla” (Jak 2:10). Graden av olydnad har inget att göra med om denna är synd eller inte. Det är riktningen bort från Guds uttryckliga vilja som är avgörande. En sådan inriktning visar att man fortfarande är dominerad av syndens kraftfält. Man följer inte Gud helhjärtat utan på något sätt förnekar man honom och lever i uppror mot hans lag.
Om nu människan verkligen hade frihet att avvika från Guds krav och fastställa egna moraliska riktlinjer, skulle var och en för sig själv kunna avgöra vad som föll honom eller henne in. Människans vilja skulle sättas främst och Guds vilja, som rätteligen borde vara främst, skulle åsidosättas. Guds kärleksfulla ledning av mänskligheten skulle göras om intet. De som väljer sin egen väg försätter sig i krigstillstånd mot Gud. Genom att motsätta sig Guds vilja hamnar de på Satans sida, mot Gud, trots att Satan också är människans fiende. De kan inte släppas in i himmelriket så länge de revolterar mot dettas grundläggande principer.
Människan skall inte leva av ett av Guds Ord, utan av många, ja av varje ord som Gud har talat. Vi kan inte utan fara sätta oss över någon av Guds föreskrifter även om vi tycker det är en bagatell. Inget av buden är till för något annat än människans bästa, både i detta livet och i det tillkommande. Guds lag är en skyddsmur för människan, som skyddar henne från det onda. Den som på något ställe bryter ner den mur Gud har byggt upp underlättar fientlig invasion och förödelse. Genom att ifrågasätta Guds vilja i en sak öppnade de första människorna portarna på vid gavel för allt elände i världen. Var och en som följer deras exempel kommer att drabbas av liknande följder. Guds kärlek ligger bakom varje detalj i hans lag, den som avviker från Guds lag drar därigenom på sig olyckor och fördärv.
Om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket (Matt 5:20)
De skriftlärda och fariséerna angrep inte bara Jesus. De anklagade också hans lärjungar för att vara syndare. Orsaken var att dessa skulle ha försummat de rabbinska föreskrifterna. Lärjungarna kände sig många gånger besvärade av den hårda kritiken från dem de vant sig vid att se upp till som religiösa auktoriteter. Jesus klargjorde det rätta förhållandet. Han förklarade att den sorts rättfärdighet som fariséerna satte så högt värde på i själva verket var värdelös. Judarna gav sig ut för att vara det enda folk som var troget mot Gud och därför kunde få del av hans välsignelser. Men Jesus visade att deras religionsutövning inte gav dem något att hämta hos Gud. De spelade fromma och följde sina människobud och påhitt skrytsamt noga i livets formaliteter, men det var inget som gjorde dem heliga. Nej, de var inte alls renhjärtade och hade inte tillstymmelse till god karaktär.
Lagreligion leder inte till Gud. fariséernas benhårda renlärighet stod i vägen för människor som behövde Gud. Den var likgiltig för syndanöd och ånger. Den hade ingen sympati och kärlek att ge. Den var som saltet som mist sin kraft, för den hade ingen makt alls att bevara mot korruption och moraliskt förfall.
Den enda rätta läran är den som får sitt uttryck i kärlek. Den kan genomsyra hela vårt liv och förändra vårt sätt att vara till det bättre (Gal 5:4-6). Allt detta borde judarna redan ha förstått genom profeternas undervisning. Själens rop om frid med Gud hade århundraden tidigare funnit ord och fått ett svar genom profeten Mika:
”Med vad skall jag träda fram inför Herren, och med vad skall jag böja mig ned inför Gud i höjden? Skall jag träda fram inför honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Har Herren behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Skall jag ge min förstfödde till offer för min överträdelse, min livsfrukt till syndoffer för min själ? Nej, vad gott är har han kungjort för dig, o människa. Ty vad annat begär väl Herren av dig, än att du gör vad rätt är och bemödar dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?” (Mika 6:6-8). Fastän judarna utgav sig för att tjäna Gud förhöll det sig tvärt om. De tjänade sig själva och sina egna själviska syften. Deras rättfärdighet var något de trodde att de själva kunde åstadkomma. Den grundade sig på deras eget sätt att hålla lagen, såsom de tolkade den. Och det var ofta ganska själviskt. Så deras rättfärdighet kunde inte bli bättre än vad de själva var. De försökte sätta en fin etikett på sitt smutsiga liv, som om livet därmed skulle bli fint! Guds lag är ett uttryck för Guds fullkomliga helighet. Den visar människor på Guds rättfärdighet till skillnad från människors. Guds lag kan ingen människa hålla i egen kraft, eftersom hela hennes sätt att vara och fungera är förvrängt, skilt från Guds ideal. Profeten Jesaja beskriver hur vi inför Gud blev allesammans lika orena människor, och all vår rättfärdighet var som en fläckad klädnad (Jes 64:6).
Utan att förneka att lagen är helig, måste man konstatera att judarna inte hade kunnat bli rättfärdiga genom att försöka hålla den. Jesu lärjungar måste alltid få en rättfärdighet av ett annat slag än fariséernas för att komma in i himmelriket. Genom sin Son, Jesus Kristus, erbjöd Gud som fri gåva den fullkomliga rättfärdighet som lagen kräver. Om de bara ville öppna sig helt och hållet för Jesus, så skulle Guds eget liv och hans kärlek fylla dem och förvandla dem till hans likhet. fariséerna förkastade Jesus. Aposteln Paulus skriver om sådana fanatiska ju dar: ”De vet inte vad rättfärdighet från Gud vill säga utan söker hävda sin egen, och därför har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud” (Rom 10:3).
Jesus fortsätter Bergspredikan med att visa sina åhörare hur man beter sig för att följa lagen i en sann anda. Också hans liv visade det. De skulle ta efter hans livsmönster, för just i hans liv uppenbarades Gud mitt ibland dem i deras vardagsliv.
"Den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom” (Matt 5:22)
Genom Mose hade Gud gett följande förordning: "Du skall inte hysa hat till din broder i ditt hjärta, men väl må du tillrättavisa din nästa, så att du inte för hans skull kommer att bära på synd. Du skall inte hämnas och inte hysa agg mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv" (3 Mos 19:17, 18). De levnadsregler Jesus framförde var faktiskt desamma som Mose och profeterna hade förkunnat. De hade bara under tidens gång kommit i skymundan på grund av människornas hårdhet och dragning till synden. Jesus avslöjade för sina åhörare att de, när de fördömde människor som lagöverträdare, var lika syndiga själva, för de bar själva på hat och ondska. På andra sidan Galileiska sjön, mitt emot där alla nu var samlade, låg Basan. Det var ett ödsligt område med skogklädda berg och svåråtkomliga raviner. Det var sedan länge ökänt för alla de förbrytare som höll sig gömda där. Alla hade nyheter därifrån om överfall och mord i färskt minne. Många uttalade sig kraftigt fördömande angående dessa ogärningsmän. Samtidigt var de själva hetsiga och stridslystna. De närde ett bittert hat mot de romerska ockupanterna. De tyckte de hade rättighet att förakta alla andra folk, ja till och med sina egna landsmän om dessa inte anslöt sig till deras åsikter. Men i allt detta bröt de mot budet "Du skall inte dräpa!" (2 Mos 20:13).
Hat och hämndlystnad uppstod hos Satan och ledde honom till slut att ta Guds Sons liv. Den som är elak och ovänlig i sitt sinne är inne på samma dödens spår. Onda tankar föder onda gärningar precis som ogräs växer upp ur ogräsfrön. "Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare bär evigt liv inom sig" (1 Joh 3:15).
"Den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet" (Matt 5:22). Gud har genom att offra sin Son som frälsningsgåva visat hur högt han värderar varenda människa och han har inte gett någon rätt att okväda eller bemöta en annan föraktfullt. Självklart ser vi fel och brister hos våra medmänniskor, men vi kan inte behandla dem som om de tillhörde oss – de tillhör Gud. Och de tillhör Gud i dubbel bemärkelse, han har skapat dem och återköpt dem genom Kristi offer. Alla är skapade till Guds avbild, till att vara honom lika. Också den som tycks oss mest motbjudande måste vi behandla med respekt och sympati. Vi är ansvariga inför Gud om vi på något vis uppför oss nedsättande mot någon som Jesus gett sitt liv för. "Vem ger dig någon särställning? Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva?" "Vad har du för rätt att döma den som är i en annans tjänst? Om han står eller faller angår bara hans egen herre. Men han faller inte, ty Herren är stark nog att hålla honom upprätt." (1 Kor 4:7; Rom 14:4).
"Den som förbannar honom undgår inte helvetets eld" (Matt 5:22). Förbanna avser här att klassa någon som avfälling eller hopplöst i det ondas våld. Jesus säger att den som betraktar sin medmänniska på det viset själv är värd det ondas straff. "Ärkeängeln Mikael tillät sig inte att fördöma djävulen med smädelser när han tvistade med honom om Moses kropp, utan sade: 'Måtte Herren tillrättavisa dig'." (Jud 9). Ärkeängeln tillät sig alltså inte att fördöma ens Djävulen själv. Hade han gjort det hade han använt sig av dennes metoder. Djävulen kallas ju därför Satan, ett hebreiskt ord som betyder anklagare. Uppenbarelseboken talar om Satan som "våra bröders anklagare", "han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt" (Upp 12:10). Ärkeängeln Mikaels handlingssätt är ett gott exempel för oss i att överlämna domen åt Gud. När vi råkar i konflikt med sådana som står Kristus emot måste vi akta oss för att yttra något på ett nedlåtande sätt, vi får inte inta en dömande attityd gentemot dem. Den som talar i Guds sak får inte svänga sig med uttryck som inte ens ärkeängeln ville ta i sin mun när han tvistade med Djävulen. Att döma är Guds sak inte vår.
Försona dig med din broder (Matt 5:24)
Guds kärlek omfattar mer än att bara hålla tillbaka det onda. Den tar initiativ för att föra fram det goda. Den har alltid något positivt att dela med sig. Om denna kärlek finns hos oss nöjer vi oss inte med att låta bli att ha en negativ inställning till våra medmänniskor. Nej, vi kommer alltid att hålla ögonen öppna för varje tillfälle vi får att konkret visa den i praktiska handlingar. Jesus sade: "Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva" (Matt 5:23, 24). Genom att frambära offer uttryckte man sin tro på att genom Messias komma i åtnjutande av Guds nåd och kärlek. Men att på så sätt demonstrera sin tro på Guds förlåtande kärlek och samtidigt själv låta sig präglas av en kärlekslös anda är hyckleri. En bekännande kristen som förorättar sin medmänniska ger en vrångbild av Guds kärlek. Man måste bekänna vad man gjort och erkänna att det är synd innan man kan nå frid och harmoni med Gud igen. Motparten kanske har uppträtt ännu sämre, men ansvaret förminskas inte därigenom.
Om vi när vi ber till Gud kommer att tänka på någon som har något otalt med oss, så måste vi lämna vår "bönegåva", vår tacksägelse och våra löften till Gud. Vi måste ta kontakt med denna person. Vi skall försöka sätta oss in i hur han eller hon upplever oss och vad vi kan ha gjort eller sagt som lämnat ett negativt intryck. Så kan vi erkänna det och på ett vänligt sätt be om ursäkt. Har vi orsakat skada av något slag skall vi givetvis ersätta denna. Har vi spridit falska rykten måste vi dementera dessa på effektivast möjliga sätt. Om människors svårigheter att komma överens inte blev till samtalsämne för alla möjliga utan klarades av genom uppriktiga samtal mellan dem det berör så skulle mycket obehag undvikas. Många orsaker till bitterhet och elände kan röjas undan i ett tidigt skede. Sammanhållningen i de kristna församlingarna kan då bli betydligt djupare och kärleksfullare.
"Den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap" (Matt 5:28)
Judarna var stolta över sin höga moral. De var chockerade över hedningarnas syn på sex. Genom kejsardömets officerare som blivit placerade i Palestina hade lusta och tvivelaktiga nöjen gjort sitt förhatliga intrång i gatubilden. Torg och promenadstråk i Kafarnaum hemsöktes av dessa romerska representanter med sina omoraliska älskarinnor. Skrålet från deras hejdlösa festande bröt ofta tystnaden över sjön när deras nöjesbåtar gled fram över de stilla vattnen. Folket väntade sig att Jesus i skarpa uttalanden skulle fördöma dessa människor. Men till sin förvåning fick de i stället sina egna dåliga sidor avslöjade. När man låter sig upptas av onda tankar, även om det sker i smyg, visar det att synden fortfarande råder över en, förklarade Jesus. Man leds som en slav i syndens kedjor.
Den som finner nöje i att se på brott och omoral kan ledas till att verkligen själv begå sådant. Tankar av åtrå leder så småningom till öppen synd, som inte tar hänsyn till hjärtesorg och samvetsförebråelser. Med dessa konsekvenser står det helt klart att synden redan börjar när man omhuldar det onda i sitt tankeliv. Det är inte i prövningens stund när man faller för frestelsen som det onda uppstår hos en. Då framträder bara det onda som redan finns i en människa och ligger gömt i henne. "Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet" (Ords 4:23).
"Om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig" (Matt 5:30)
För att hindra en sjukdom att sprida sig till resten av kroppen och förstöra den, skulle vilken människa som helst gå med på att mista till och med sin bästa hand. Hur mycket mer borde vi inte vara villiga att avstå från sådant som kan hota vårt andliga liv! Genom evangelium erbjuds Guds härlighet åt den som fastnat i Satans slaveri. Gud vill inte bara befria från det lidande som alltid följer i syndens fotspår. Han vill befria från själva synden och återskapa sin bild i oss. Bara evigheten kan förvisso avslöja det underbara mål Gud har för oss, men för att nå dit måste vi redan nu följa Guds väg och lägga av allt som hindrar oss.
Synden råder över oss genom vår vilja. Att man river ut sitt öga eller hugger av sin hand är ett bildligt uttryck för att man överlämnar sin vilja. Ofta kan vi tycka att vi blir handikappade genom att gå med på att följa Guds vilja. Men Jesus framhåller att det är bättre att få sitt jag stympat om man därigenom får del av livet. Det du upplever som en katastrof för dig kan vara dörren till ett rikare liv. Gud är livets källa. Bara i gemenskap med honom kan vi ha liv. Utan honom kan vi existera för en tid, men man kan inte säga att vi har liv. "Den som bara vill leva gott är död, fast hon lever" (1 Tim 5:6). Bara om vi fogar vår vilja efter Guds plan kan han ge oss liv. Jesus sade att det bara var genom att ge upp våra själviska ambitioner och acceptera hans liv som vi kan komma åt synden djupt där inne i oss. Visst kan du gömma den för andra människor, men hur skall du bestå inför Guds genomträngande blick? Om du hävdar din egen väg framför Guds, så väljer du döden. Gud är som en förtärande eld för synd, var den än förekommer. Därför kommer Guds närvaro att förinta dig tillsammans med synden om du håller fast vid den och vägrar att skiljas från den. Det krävs att du offrar något för att överlämna dig åt Gud. Men du kommer att finna att du byter det som är mindre värt mot det som är mer värt. Det som är förgängligt mot det som är oförgängligt. Gud vill inte alls underkuva vår vilja eller göra oss viljelösa. För det är bara genom att vi använder vår vilja på ett riktigt sätt som vi kan tjäna Gud. Genom frivilligt samarbete med Gud kan vi bli påverkade av honom att vilja det som är rent och gott. Då kan vi bli verktyg för hans kraft och kärlek.
Hur påfrestande det än kan upplevas att lämna sig åt Gud och följa hans vilja, så är det ändå det bästa som kan hända en människa. Bibeln ger många exempel också på kroppsligt lidande man måste finna sig i innan segern är vunnen. Patriarken Jakob fick inte uppleva seger i sitt liv förrän han blivit slagen så hårt att han halt och hjälplös överlämnat sig i förbundsängelns nåd. Sedan kunde han möta sin broder Esau som han legat i fejd med (1 Mos 32). Jesus själv "blev fullkomnad genom lidande" för att kunna föra människorna till frälsning (Heb 2:10). Hebreerbrevet talar om dessa troshjältar som ”var svaga men blev starka, fick kraft i striden och jagade främmande härar på flykten" (Heb 11:34). Jesaja profeterar om den härliga tid som kännetecknas av att "också de lama skall då ta byte" (Jes 33:23). Sakarja ser för sin inte blick att "den skröpligaste bland dem skall på den tiden vara som David och Davids hus skall vara som ett gudaväsen, som Herrens ängel framför dem" (Sak 12:8).
"Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?" (Matt 19:3)
De orsaker en judisk man behövde anföra för att få skilsmässa kunde vara mycket triviala. Kvinnan hade därefter rätt att gifta om sig. Men denna äktenskapspraxis ledde till grymhet och elände. I Bergspredikan förklarade Jesus tydligt att äktenskapet inte alls kan upplösas. Det enda undantaget skulle vara otukt. "Men jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap" (Matt 5:31). När fariséerna senare frågade Jesus om det var tillåtet med skilsmässor, påpekade han att äktenskapet instiftades redan vid skapelsen. Och han fortsatte: "Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så" (Matt 19:8). Jesus hänvisade till Paradisets välsignade dagar när Gud hade skapat allt och funnit det "mycket gott". Ända från den tiden härstammade både äktenskapet och sabbatsfirandet, två gudomliga förordningar till Guds ära och mänsklighetens bästa.
När Skaparen förde samman det ofördärvade brudparet i det första äktenskapet och sade: "Därför skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött" (1 Mos 2:24), så formulerade han en äktenskapslag för alla Adams efterkommande fram till tidens slut. Det som vår evige Fader själv funnit mycket gott är en lag avsedd att säkerställa människans största lycka och främja hennes positiva utveckling. Genom synden har äktenskapet förvanskats liksom allt annat gott Gud har anförtrott människorna. Evangelium bygger upp äktenskapets ideal på nytt. I både Gamla och Nya testamentet används äktenskapet som en bild på den nära relation som upprättats mellan Kristus och de frälsta, dem som Kristus återköpt till priset av att offra sig på Golgata. "Frukta inte", är budskapet, "ty den som har skapat dig är din man, han vilkens namn är Herren Sebaot, och Israels helige är din Förlossare, han som kallas hela jordens Gud" (Jes 54:4, 5).
Höga Visan är en strålande poetisk framställning av förhållandet mellan den gudomlige brudgummen och förbundsfolket, bruden. Bruden utbrister: "Min vän är min, och jag är hans." Och han som för henne är "härlig fram för tiotusen" svarar: "Du är skön alltigenom, min älskade, på dig finns ingen fläck." (Höga Visan 2:16; 5:10; 4:7). Senare skrev aposteln Paulus till de kristna i Efesos att Gud hade satt mannen till kvinnans huvud för att vårda sig om henne och för att hålla samman familjemedlemmarna, så som Kristus är kyrkans huvud och vårdar sig om den och genom sin frälsnings makt håller samman dess medlemmar (Ef 5:21-33).
Guds nåd och bara den kan få äktenskapet att bli vad det är avsett att vara – trygghet och tillfredsställelse för människorna, och mod att sträcka sig framåt, uppåt. Familjen kan här i världen, om den lever i harmoni och kärlek, återspegla den himmelska gemenskapen. Situationen i dagens samhälle, precis som den var på Jesu tid, är en svart skugga av det himmelska idealet. Men också för dem som förgäves sökt lycka och samhörighet finns tröst i evangelium. Den helige Ande ger tålamod och levnadskonst så att förhållandet inte blir alltför svårt. Den människa som tagit emot Jesus kommer att bli så fylld av kärlek, och mättad med den, att hon inte längre plågas av längtan efter att folk skall bry sig om och tycka om henne. Dessutom kan den visdom och takt man får när man överlämnar sig åt Gud uträtta mycket som mänskligt sett verkar omöjligt. Guds kärlek kan börja verka genom att den får komma till synligt uttryck i vardagslivet. Sådana som blivit likgiltiga för varandra och glidit isär från varandra kan förenas med band som är starkare och hållbarare än några jordiska band – kärlekens gyllene länkar, som uthärdar alla prövningar.
"Men jag säger er: ni skall inte svära någon ed alls!" (Matt 5:34)
Jesus förklarar också anledningen till förbudet att använda eder. "Inte vid himlen, ty den är Guds tron; inte vid jorden, ty den är pallen under hans fötter; inte vid Jerusalem, ty det är den store konungens stad. Inte heller skall du svära vid ditt huvud, ty du kan inte göra ett enda hårstrå vitt eller svart" (Matt 5:34-36). Allt kommer från Gud. Vi har ingenting som vi inte har fått. Och än mer, vi har ingenting som inte blivit köpt åt oss med Kristi blod. Allt vi har bär korsets stämpel, köpt åt oss med blodet som är dyrbarare än någon kan förstå, det representerar ju Guds eget liv. Det finns alltså ingenting som vi har rättighet att ställa upp som garanti för våra påståendens riktighet, ingen pant som vi kan lämna som om den var vår egen.
Judarna såg i det tredje budet ett förbud mot att profanera Guds namn genom att ta det i sin mun. Men eder ansåg man sig gott och väl kunna använda om de bara inte innehöll Guds namn. Ja, att gå ed på något var vanligt förekommande. Mose hade förbjudit dem att svära falskt. Men de hade många kryphål genom vilka de kunde slingra sig undan en överenskommelse som bekräftats genom ed. De brukade inte ens dra sig för mened, om de kunde skylla på någon formell detalj i lagen. Så i själ och hjärta var de inte alls rädda för att göra sådant som i själva verket profanerade Guds namn långt mer än att uttala det. Jesus slog ner på deras sätt att använda eder. Han förklarade att om de gjorde så bröt de mot Guds Ord.
Jesus förbjöd inte juridisk edgång, där Gud högtidligen kallas som vittne att det som sägs är hela sanningen och inget annat än sanningen. Jesus vägrade inte själv att vittna under ed när han dömdes inför Sanhedrin, det judiska Stora rådet. "Översteprästen sade: 'Jag besvär dig vid den levande Gudens namn att säga oss om du är Messias, Guds son.' Jesus svarade: 'Du har själv sagt det'." (Matt 26:63, 64). Hade det varit Jesu avsikt i Bergspredikan att fördöma juridisk edgång, så skulle han ha tillrättavisat översteprästen och på så sätt gjort sin undervisning ännu klarare för sina efterföljare.
Det finns många som inte har några skrupler när det gäller att bedra sina medmänniskor, men som ändå samtidigt på grund av sin uppfostran anser det mycket fult att ljuga inför Gud. Eden får dem att känna att de inte bara vittnar för människor utan inför Gud själv. Om de vittnar falskt så gör de det inför honom som kan läsa allas hjärtan och känner all sanning. Rädslan för de obehagliga konsekvenserna av detta håller tillbaka deras lögner.
Den kristne om någon borde alltid kunna vara beredd att vittna under ed. Han är ju alltid medveten om Guds närvaro. Han vet att Gud kan läsa alla hans tankar som en uppslagen bok. Därför har han rätt att i domstolsärenden kalla Gud till vittne att det han säger är hela sanningen och inget annat än sanningen. Jesus fortsätter sin förkunnelse med något som egentligen skulle göra edgång överflödig. Han lär att exakt sanning måste prägla allt vad vi säger. "Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt däröver kommer från det onda" (Matt 5:37). Därmed avvisar Jesus alla meningslösa fraser och utfyllnadsord som är på gränsen till svordomar. Det är inte riktigt att komma med inställsamma komplimanger och smicker. Inte heller att överdriva, och inte att tysta ner sådant som borde sägas. Ingen som ger sig ut för att vara något han inte är eller döljer sina verkliga avsikter för att vilseleda kan betraktas som sanningsenlig. Jesu ord fördömer många av de metoder som tillämpas i samhället och i affärsvärlden idag.
Om vi tog fasta på Jesu ord skulle det bli slut på alla misstänkliggöranden och all elak kritik. För vem kan göra anspråk på att känna till den exakta sanning som krävs ifråga om andras handlingar och motiven bakom dessa? Och hur ofta är det inte som man själv försöker framstå i bättre dagar på andras bekostnad. Eller också är det personliga motsättningar eller dåligt humör som färgar ens uttalande. Menande blickar, vilseledande tonfall – lögnen har många uttrycksmedel! Till och med fakta kan "tillrättaläggas" så att de för människor bakom ljuset. Men "vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda."
Allt vad den kristne säger eller gör måste tåla att granskas. Sanning hör till Gud. Bedrägeri i vilken som helst av dess tusentals former hör Satan till. Den som på något sätt avviker från den rätlinjiga sanningen ger sig i det ondas våld. Det är inte lätt att alltid hålla sig till sanningen. Vi kan inte heller tala sanning om vi inte känner till sanningen. Hur ofta är det inte som förutfattade meningar och bristande omdöme hindrar oss från att förstå saker och ting omkring oss. Vi kan inte tala sanning om vi inte hela tiden leds av honom som är sanningen. Kristus talar genom Paulus till oss: "Lägg alltid era ord väl och ge dem sälta; ni måste veta hur man skall svara var och en." "Öppna inte munnen för ofruktbart prat utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på." (Kol 4:6; Ef 4:29). När vi sammanför de orden med Jesu uttalanden i Bergspredikan så utgör de en klar fördömelse av allt bedrägligt, lättsinnigt och oanständigt tal. Jesus väntar av oss att det vi säger inte bara skall vara sanningsenligt utan också uppbyggande. De som tar vara på Jesu undervisning har inget gemensamt med mörkrets ofruktbara gärningar. Både i tal och handling är de uppriktiga och rättframma. Deras mål är att få vara tillsammans med dem som Uppenbarelseboken har följande beskrivning av: "I deras mun har det aldrig funnits någon lögn, de är fläckfria" (Upp 14:5).
"Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom" (Matt 5:39)
Den dagliga kontakten mellan judarna och de romerska soldaterna framkallade ideliga irritationsmoment. Romerska truppavdelningar var utstationerade runtom i Judeen och Galileen och påminde hela tiden det judiska folket om dess underkuvade ställning. Trumpetstötarna som skallade genom luften ekade bittert i de judiska öronen. De romerska soldaternas uppställning kring de romerska fanorna och deras hedniska tillbedjan vid dessa symboler för den starka ockupationsmakten iakttogs med hätska känslor av dem som bodde i närheten. Sammanstötningar mellan militär och civilbefolkning var ganska vanliga och underblåste ytterligare judarnas hat.
Ofta när romerska officerare gjorde snabba marscher runt omkring i landet, omgivna av sina livvakter, brukade de kommendera judiska lantarbetare, som de stötte på utefter vägen, att hjälpa dem att bära i backarna uppför bergen eller bistå dem på något annat sätt som kunde behövas. Detta var helt och hållet i överensstämmelse med romersk lag. Vägrade man att lyda tvingades man med föraktfullt våld ändå till det. Folksjälens åtrå att skaka av sig det romerska oket blev allt intensivare för varje dag som gick. Särskilt galileerna var nära att göra öppet uppror. De var djärva och hade aldrig långt till vapnen. Kafarnaum låg nära provinsens gräns och hade därför omvandlats till en romersk garnisonsstad. Också medan Jesus höll sin Bergspredikan kunde åhörarnas uppmärksamhet störas av en och annan grupp soldater. Ständigt påminda om det bedrövliga politiska läget hoppades de nu ivrigt att Jesus skulle vara mannen att sätta romarna på plats.
Beklämd blickar Jesus ut över alla ansikten som är vända mot honom. Han lägger märke till hur de är stämplade av hämndlystnad. Det ser inte bra ut. Jesus förstår hur besatta de är av att få makt att krossa sina förtryckare. I besviken ton säger han åt dem: "Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom" (Matt 5:39). Detta var inget annat än en upprepning av vad Gamla testamentet lär. Visserligen står det "öga för öga, tand för tand" i lagen som man fått genom Mose (3 Mos 24:20), men det är fråga om en civilrättslig princip. Ingen hade rätt att ta hämnden i egna händer. Guds Ord säger tydligt och klart: "Säg inte: 'Jag vill vedergälla ont med ont.' Vänta efter Herren, han skall hjälpa dig." – "Säg inte: 'Som han gjorde mot mig vill jag göra mot honom, jag vill vedergälla mannen efter hans gärningar'." – "Gläd dig inte, när din fiende faller, och låt ej ditt hjärta fröjda sig, när han störtar över ända." – "Om din ovän är hungrig, så ge honom att äta, och om han är törstig, så ge honom att dricka." (Ords 20:22; 24:29; 24:17; 25:21).
Jesu liv här på jorden var helt och hållet inriktat efter vad Bibeln här uppmanar till. Det var för att komma med livets bröd till sina fiender som vår Frälsare lämnade sitt himmelska hem. Alla falska anklagelser och beskyllningar som hopades över honom från vaggan till graven bemötte han uteslutande med förlåtande kärlek. Genom profeten Jesaja ger han sitt vittnesbörd: "Jag höll fram min rygg åt dem som slog mig och mina kinder åt dem som ryckte mig i skägget. Jag dolde inte mitt ansikte mot smädelse och spott." – "Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och inte öppnade sin mun, lik ett lamm som förs bort att slaktas, och lik ett får som är tyst inför dem som klipper det – ja, han öppnade inte sin mun" (Jes 50:6; 53:7). Och från korset på Golgata har vi beskrivningen av hans bön för dem som dödade honom och hans budskap av hopp för den döende rövaren. Från himlen följde Gud hela tiden noga allt vad som hände kring Jesus. Han lät ingenting drabba honom som han inte i sin oändliga kärlek såg kunde vara till välsignelse för världen. Jesus förstod det: Det gjorde honom trygg. Vi kan uppleva samma sak när vi har fått del av Guds Ande. Allt motstånd som riktas mot oss hamnar på Jesus Kristus som omgärdar oss med sin skyddande atmosfär. Allt som släpps igenom och når oss kommer via honom. Vi behöver inte värja oss mot det onda. Jesus är vårt försvar. Inget kan åsamkas oss utan hans tillåtelse och "vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda" (Rom 8:28).
”Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom” (Matt 5:40, 41). Jesus bad sina lärjungar att inte sätta sig emot kraven från de makthavande, utan tillmötesgå dem och till och med frivilligt göra ännu mer. De borde så långt deras möjligheter tillät utföra allt de blev ålagda, även om kraven sträckte sig längre än vad landets lagar angav. Den mosaiska lagen krävde en ordentlig fattigomsorg och hänsyn till de mindre bemedlade. Så var till exempel den som krävde en skuldsatt på någon pant tvungen att vänta utanför på gatan att panten skulle föras ut till honom. Han fick inte tränga sig på och godtyckligt lägga beslag på något. Och inte under några omständigheter fick han behålla panten längre än till kvällen (5 Mos 24:10-13). På Jesu tid fäste man inte så stor vikt vid dessa sociala trygghetslagar. Men Jesus lärde nu sina efterföljare att foga sig efter domstolens beslut, även om detta krävde ännu mer än vad som stod i Mose lag. De skulle gå med på att till och med avstå från sina kläder! Och naturligtvis skulle de alltid betala den de var skyldiga något hans rättmätiga del, även om lagen skulle öppna något kryphål för dem att slippa undan. ”Om någon vill processa med dig för att få din skjorta”, sade Jesus, ”så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.”
Och Jesus fortsatte: "Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig." Samma sak hade Mose också försökt lära folket: "Om någon fattig finns hos dig, en av dina bröder inom någon av dina städer, i det land som Herren, din Gud, vill ge dig, så skall du inte förhärda ditt hjärta och tillsluta din hand för denne din fattige broder, utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna honom vad han behöver i sin brist" (5 Mos 15:7, 8). Det här skriftstället belyser för oss att Jesus inte avser att vi utan urskillning skall ge åt alla som tigger om något. "Låna honom vad han behöver i sin brist", sägs det och ge det gärna i frikostighet, som en gåva. Litet mer än lagen kräver. "Gör gott och ge lån utan att hoppas få igen", säger Jesus (Luk 6:35).
"Älska era fiender!" (Matt 5:44)
Det var svårt för dessa judar som så sjöd av hämndbegär att acceptera Jesu påbud att inte värja sig mot det onda. Man hörde hur de reagerade i protest. Men Jesus hade ännu skarpare uttalanden att komma med: "Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga" (Matt 5 :43-45). Det här var lagens sanna anda. Det var så här den skulle förstås, den lag som de skriftlärda hade feltolkat och behandlat som en lång lista av kärlekslösa, stelbenta krav. De var av den uppfattningen att de själva var bättre än andra människor. De trodde att deras judiska härstamning gav dem en särskilt gynnad plats i Guds ögon.
Men Jesus klargjorde att de behövde gripas av en anda av förlåtande kärlek. Annars leddes de uppenbarligen inte av högre motiv än de tullindrivare och syndare som de så djupt föraktade!
Jesus riktar sina åhörares uppmärksamhet på universums härskare som deras himmelske fader. Han använder detta nya namn på Gud för att människorna skall förstå med vilken innerlig kärlek Gud bryr sig om dem. Han påminner om att Gud frågar efter och intresserar sig för var och en särskilt. "Som en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom" (Ps 103:13).
En sådan gudsuppfattning som Bibeln ger här, är det ingen annan religion som ger. Nej, dessa får människan att med fruktan och bävan i stället för kärleksfull förtröstan vända sig till något högre väsen. Detta uppfattas som en ondskefull gudomlig makt som måste blidkas genom något slags offer. Vilken skillnad mot den bild Jesus ger av en fader som i kärlek strör ut gåvor till sina barn! Judarna hade också blivit så blinda för profeternas budskap att de inte såg den ömma gudskärlek som fanns där. Därför upplevde människorna kring Jesus där på bergssluttningen detta tala om Guds faderskärlek som något nytt.
Judarna ansåg att Gud älskar dem som tjänar honom. Och att tjäna honom var förstås att följa de skriftlärdas alla olika föreskrifter. Gjorde man inte det utsatte man sig för Guds ogillande och förbannelse måste drabba en. Men så är det inte alls, förklarade Jesus, utan alla, både onda och goda, möts av hans kärleks solljus. Det skulle ni ju kunna förstå från naturen själv, för Gud "låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga" (Matt 5:45).
Det är ingen slump att jorden år efter år frambringar sin gröda alltefter som den rusar fram i sin bana runt solen. Gud har själv fastställt himlakropparnas rörelse. Det är genom hans allmakt som sommar och vinter, sådd och skörd ständigt växlande följer på varandra. Gud har genom sitt Ord skapat växtligheten med dess blomstertid som sommaren för med sig. All vår tid, solskensstunder såväl som regnskurar, har vi fått oss anförtrodd av honom. All den goda mat som jorden frambringar är gåvor från honom.
Gud har också makt att i sin nåd förnya oss från att vara kantiga och osympatiska till att bli som han är. Vi kan bli vänliga och sympatiska mot alla, inte bara mot våra vänner utan också mot dem som verkligen är otrevliga och obehagliga att ha att göra med. "Vi var ju också själva en gång dåraktiga, olydiga och vilsegångna, slavar under alla möjliga impulser och lustar. Vi levde i ondska och avund, vi var avskyvärda och vi avskydde varandra. Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbarad, räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar, utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. Genom Jesus Kristus, vår Frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, vinna evigt liv. Det är ett ord att lita på. Jag vill att du skall inskärpa detta, så att de som tror på Gud vinnlägger sig om att utföra goda gärningar" (Tit 3:3-8). De som ärver Guds egenskaper är Guds barn. Det är inte de jordiska förhållanden som vi fötts i och inte heller någon religiös status som vi nått som avgör om vi är Guds barn. Det är kärlek, en kärlek som inte utesluter någon människa, som visar om vi verkligen är födda av Gud. Människor som inte är helt stängda för Guds Ande är mottagliga för vänlighet. De kanske ger tillbaka med samma mynt om någon är hård mot dem, men de kommer att visa kärlek mot dem som visar dem kärlek. Det är bara Guds Ande som kan ta emot hat och ge kärlek tillbaka. Att visa vänlighet mot den som är elak och otacksam, att dela med sig utan att förvänta sig att få något tillbaka – det är bevis på att man tillhör den himmelske Faderns familj.
"Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig!" (Matt 5:48)
Dessa ord kommer som en slutsats till vad som hittills sagts i Bergspredikan. Jesus har beskrivit Guds osvikliga kärlek och omsorg och uppmanar nu sina åhörare att ta efter denna fullkomlighet. Eftersom er himmelske Fader är god mot de otacksamma och onda och har böjt sig ner för att hjälpa er, därför, förklarade Jesus, kan ni bli lika honom i ert sätt att vara. Varken människor eller änglar skall behöva anmärka på något hos er. Villkoret för att få del av det eviga livet genom Guds nåd är exakt samma nu som det var från början i Paradiset – fullkomlig harmoni med Gud och hans lag. Både Gamla och Nya testamentet lägger samma vikt vid ett heligt liv. Och detta är inte något som vi inte kan klara av! Nej, varje bud och uppmaning Gud ger är samtidigt ett löfte och en möjlighet. Gud kan hjälpa oss att bli lika honom, om vi bara inte vägrar att följa hans råd och motarbetar hans nåd. Guds kärlek till oss är i sanning otroligt stor. När vi i någon mån börjar begripa det tänds också vår kärlek till honom. Till och med en enveten motståndare till Gud kan påverkas, och bli ett Guds barn, när han får klart för sig hur fantastiskt underbar Jesus egentligen är och vilken kärlek han har till syndiga människor redan innan de tagit emot honom. Gud använder inga tvångsmetoder. Kärlek är det enda han använder för att befria människor från det onda. Genom kärlek övervinner han fiendskap så att den förbyts i tillgivenhet. Genom kärlek väcker han tro hos den otroende. Genom kärlek får han den som tycker sig vara något förmer att också sätta värde på andra.
Judarna hade mödosamt kämpat för att på sitt eget sätt nå religiös fullkomlighet men misslyckats. Jesus hade redan varnat dem att deras rättfärdighet aldrig skulle kunna godtas i himmelriket. Nu pekar han i stället på den slags rättfärdighet som alla som kommer med i himmelriket måste ha. Genom hela Bergspredikan beskriver han rättfärdighetens frukter. Här i en kort mening visar han vad rättfärdigheten består av och vad som är dess källa: "Var fullkomliga, såsom er fader i himlen är fullkomlig!" Guds lagar är inget annat än en beskrivning av hurudan han är som har fastställt dem. På så sätt förstår vi vem Gud är. Gud själv är det fullkomliga väsen som vi kan ana bakom hans lagar.
Gud är kärlek. Som ljusa glada solstrålar flödar hans kärlek ut till alla varelser han skapat. Att ge ut hör ihop med Gud. Hans liv består i ett utflöde av osjälvisk kärlek. Hans lycka ligger i att som en god fader se till sina barns bästa. Jesus uppmanar oss att vara fullkomliga som vår himmelske Far. Vi skall vara ljuskällor som sprider välsignelse i vår närmaste omgivning, på samma sätt som han gör det i hela universum. Vi har ingen egen lyskraft, vi skall bara reflektera Guds kärleks ljus. Med lånad godhet kan vi i vår krets vara fullkomliga så som vår himmelske Fader är fullkomlig i sin.
Jesus sade att vi skulle vara fullkomliga som vår Fader. Blir vi Guds barn, ärver vi också hans egenskaper. Vi kan inte undgå att bli lika honom. Varje barn får sitt liv genom sin far. Blir vi Guds barn, födda av hans egen Ande, så får vi också vårt liv genom Gud. I Kristus "har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning" (Kol 2:9). Hans liv skall också bli synligt i våra dödliga kroppar och få oss att handla på samma sätt som han och utveckla samma karaktär i oss som han har. Då kommer vi att leva i fullständig harmoni med Guds lag som Jesus uppenbarade den, en lag som ger nytt liv eller med psalmistens högtidliga ord "vederkvicker själen" (Ps 19:8).