SÅ skall ni be! (Matt 6:9)
Den bön som brukar kallas Herrens bön nämns två gånger i Jesu undervisning. Först i Bergspredikan till de stora folkskarorna. Sedan en gång när Jesus är ensam med lärjungarna några månader senare. Vid det senare tillfället hade lärjungarna varit borta från Jesus en kort tid. När de kom tillbaka till honom fann de honom i innerlig gemenskap med Gud. Det verkade som om han inte märkte att de kom. Han fortsatte att be högt. Hans ansikte strålade av himmelsk glädje. Han var nära den Osynlige. Det gav hans ord en levande kraft.
Lärjungarna blev starkt påverkade av det de såg och hörde. De hade redan tidigare lagt märke till hur ofta Jesus kunde tillbringa timmar för sig själv i bön till sin Fader. Om dagarna var han upptagen med att ta hand om människomassorna som trängdes kring honom. Dessutom måste han oupphörligen bemöta och avslöja de religiösa lärarnas sofistikerade bedrägeri. Den oerhörda energi han lade ner gjorde att hans mor och bröder och också lärjungarna många gånger var allvarligt bekymrade att han skulle förstöra sig genom sitt arbete. Men efter bönetimmarna som avslutade dagens möda kunde de lägga märke till hur krafterna på något sätt hade återvänt och frid och harmoni omgav honom. Det var tack vare dessa timmar tillsammans med Gud som han dag efter dag kunde fortsätta att förmedla det himmelska ljuset till människorna. Lärjungarna började förstå sambandet mellan bönetimmarna och kraften i Jesu ord och handlingar. När de nu personligen fick vara med om hur han bad begrep de vad bön verkligen kan vara, och hur fattigt deras eget böneliv var. Så snart Jesus hade slutat att be, bad de honom därför att undervisa dem om bön.
Jesus kommer inte med någon ny revolutionerande böneformel. Han upprepar vad han tidigare försökt lära dem. Det är som om han ville säga: ”Ni behöver gå på djupet med det ni redan fått höra. Det är fyllt av mycket som ni ännu inte har förstått.”
Jesus vill inte låsa fast oss vid en bestämd ordalydelse. Han ger bara sitt eget förslag till vad han, människa liksom vi, funnit vara ett gott exempel på hur man kan be. Orden är så enkla att ett litet barn förstår att använda dem. Men de omfattar ändå så mycket att den skarpaste hjärna aldrig riktigt kan förklara det. Jesus lär oss att tacka Gud, lägga fram våra behov, bekänna våra skulder och ta emot den nåd Gud har lovat.
När ni ber skall ni säga Fader! (Luk 11:2)
Jesus lär oss att också vi skall säga Fader till hans Fader. Han blygs inte för att kalla oss bröder (Heb 2:11). Han är så angelägen att ta emot oss som medlemmar i Guds familj, att han försäkrar oss om vårt släktskap med Gud genom de allra första orden vi skulle använda då vi närmar oss honom, vår fader. Det är därför han vill att vi skall säga Fader, när vi ber till Gud. Det försäkrar oss om vårt nära förhållande till Gud.
Det ger oss tröst och uppmuntran att Gud älskar oss som sina barn, såsom han älskar Jesus. Jesus nämnde också just det i sin sista bön för lärjungarna före sin död.
Han sade till Fadern: ”Du har älskat dem så som du har älskat mig” (Joh 17:23). Varför skall vi tvivla och vara osäkra på att vi har en Gud som bryr sig om oss? Det var för att hjälpa dem som hade överträtt lagen som Jesus blev människa. Han blev som en av oss för att kunna ställa allt tillrätta för oss och ge oss ett framtidshopp. Vi har honom på vår sida däruppe i himlen. Den som accepterar honom som sin Frälsare behöver inte känna sig som ett föräldralöst barn, ensamt med sin syndabörda. Nu är vi Guds barn. – ”Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få del av hans härlighet.” – ”Det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.” (1 Joh 3:2; Rom 8:17.)
Första steget på väg mot Gud är att lära känna och lita på hans kärlek till oss. Som Johannes skriver: ”Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den” (1 Joh 4:16).
Satan lade beslag på världen och kuvade den i grym tyranni. Men genom ett kärlekens stordåd återförde Jesus den till Guds herravälde. Då segern var vunnen hördes jubelsånger till Gud och Lammet från änglarna och de syndfria världarnas oräkneliga skaror. Dessa gladdes över att räddningsaktionen för den olyckliga planeten hade lyckats, och att en utväg ur syndens förbannelse hade skapats för dess stackars invånare. Hur mycket mer borde inte de glädja sig som är föremål för denna fantastiska kärlek! När vi får klart för oss hur högt Gud älskar oss kan vi inte längre vara själviska. När vi kallar Gud vår fader innebär det att vi betraktar alla hans barn som våra syskon. Vi är alla medlemmar i mänsklighetens stora familj. I våra böner skall vi tänka på människor runt omkring oss lika väl som på oss själva. Det är inte riktigt att bara be för egen del.
Jesus framhåller att Gud i sin allmakt har gett dig förmånen att komma till honom som till en fader. Försök förstå allt vad det för med sig! Inga jordiska föräldrar har någonsin resonerat så allvarligt med ett barn på väg att välja en olycklig livsväg som Gud gör med dem som överträder hans lag. Mänsklig kärlek och omsorg kan inte mäta sig med de öppna armar Gud ständigt sträcker ut mot dem som förhärdar sig mot honom. Han känner varje sorg och missräkning som vi drabbas av. Han ser vårt förhållande till föräldrar och syskon, grannar och bekanta. Han bryr sig om våra behov, i sin nåd och kärlek är han alltid verksam för att tillfredsställa dem.
Om du kallar Gud din Fader betyder det också att du räknar dig själv som hans barn. Du vill ledas av hans visdom och vara honom lydig i allt, eftersom du vet att hans faderskärlek aldrig tar slut. Du accepterar hans planer för dig och sätter honom främst i ditt liv. Du känner dig glad och nöjd med att ha Gud till din Fader och hela mänskligheten som syskon och ställer gärna upp för att hedra din fader och hjälpa dina syskon.
Jesus lär oss att vända oss till vår fader, du som är i himlen. Det ger en oerhörd trygghet. Psalmisten säger: ”Vår Gud är ju i himlen. Han kan göra allt vad han vill” (Ps 115:3). Vi kan ta emot det löftet och möta varje fara med ett annat psalmord: ”När fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan till dig” (Ps 56:4).
"Låt ditt namn bli helgat!" (Matt 6:9)
Att helga Guds namn innebär för vår del att vi talar om honom med vördnad. "Heligt och värt att frukta är hans namn" (Ps 111:9). Vi skall akta oss för att på något sätt använda Guds namn på ett ovärdigt sätt. Då vi ber kommer vi nära den Högste, och det måste ske med helig vördnad. Majestätiska änglar döljer sina ansikten i hans närvaro. Hur mycket mer borde inte då vi, små syndiga människor, med vördnad komma inför Herren, vår Skapare!
Men att Guds namn blir helgat omfattar mycket mer. Genom att som judarna på Jesu tid enbart hänge sig åt yttre manifestationer till Guds ära profanerar man ändå Guds namn. Gud uppenbarade för Mose på Sinai berg den vida betydelsen av sitt namn: "Herren! Herren! – en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd" (2 Mos 34:6-8). Bibeln säger om Guds folk att "man skall kalla det så: Herren vår rättfärdighet" (Jer 33:16). Detta namn ges åt var och en som följer Kristus. Det är Guds barns arv. Familjen är uppkallad efter Fadern. I en tid när Israels folk led ett fruktansvärt förtryck bad profeten Jeremia till Gud: "Vi är uppkallade efter ditt namn. Så överge oss då inte" (Jer 14:9).
Guds namn helgas av änglarna i himlen och av alla invånare i de syndfria världarna. När du ber: "Låt ditt namn bli helgat!" så önskar du att det skall kunna bli helgat både ute i världen och hos dig själv. Inför både änglar och människor har Gud tagit sig an dig som sitt barn. Bed därför att du inte "smädar det heliga namn som har uttalats över er" (Jak 2:7). Du bär ju Guds namn som hans representant i världen. Betydelsen av hans namn skall uppenbaras i ditt sätt att leva, i allt vad du gör. Guds sinnelag måste få komma till uttryck i ditt sinnelag. Detta kan inte ske på något annat sätt än genom att du tar emot Jesu nåd och rättfärdighet.
"Låt ditt rike komma!" (Matt 6:10)
Gud är vår Fader, som älskar och bryr sig om oss som sina barn. Han är också den som styr hela universum. Vår välfärd och hans stora rikes välfärd går hand i hand. Vi skall vara med i uppbyggnaden av denna välfärd. Jesu lärjungar trodde att Guds rike mycket snart skulle upprättas i härlighet på jorden. Men genom Herrens bön visade Jesus att de skulle bli tvungna att vänta. Även om riket inte skulle grundas under deras tid, så var det faktum att Jesus uppmanade dem att be om det, en försäkran till dem att när Guds egen tid är inne så skall det komma.
Redan nu vinner Guds nådesrike terräng. Varenda dag överlämnar sig människor som levt i uppror mot Gud till att ledas av hans kärlek. Men det fullständiga upprättandet av Guds rike sker först vid Jesu återkomst till jorden. "Rike och välde och storhet, över alla riken under himlen, skall ges åt den Högstes heliga folk" (Dan 7:27). Jesus säger då till sina efterföljare: "Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse" (Matt 25:34). Då skall Jesus regera i makt och härlighet.
I Uppenbarelseboken ges en glimt av den scenen. De himmelska portarna öppnas på glänt för oss och vi får se Jesus, Guds lamm, omgiven av myriaders myriader, tusen och åter tusen heliga väsen (Upp 5:9-14). "Och Herren skall då vara konung över hela jorden, ja, på den tiden skall Herren vara en, och hans namn ett" (Sak 14:9). "Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: 'Se Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk och Gud själv skall vara hos dem'." (Upp 21:3). Men innan detta kan ske sade Jesus att "budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma" (Matt 24:14). Hans rike kan inte komma förrän hela världen nåtts av glädjebudet att det genom Guds nåd går att få vara med där. I och med att vi överlämnar oss själva i Guds tjänst för att vinna andra för honom påskyndar vi hans rikes upprättande. Egentligen ber bara de på allvar "låt ditt rike komma!", som är villiga att liksom profeten Jesaja säga till Gud: "Se här är jag, sänd mig" (Jes 6:8), de som likt Paulus är villiga att ta emot kallelsen att gå ut till människor och "öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud", så att de skall "vinna syndernas förlåtelse och få en plats bland dem som helgats" (Apg 26:18).
"Låt din vilja ske, på jorden såsom i himlen!" (Matt 6:10)
Guds vilja kommer till uttryck i budorden i hans heliga lag. Grundprinciperna för denna är desamma som råder i himlen. Änglarna vet inget högre än att känna Guds vilja, och att utföra denna är det viktigaste för dem. Men i himlen tjänas inte Gud i lagisk anda. När Satan gjorde uppror mot Guds lag, blev änglarna förvånade över att det fanns något sådant som en lag. De hade aldrig förr konfronterats med den. Änglarna tjänstgör inte som arbetare i ett företag utan är som barn i en familj. Det råder en harmonisk stämning mellan dem och deras Skapare. Att lyda är inte något slavgöra för dem. De älskar Gud och gläds åt att tjäna honom. Hos var och en som i Kristus funnit hoppet och härligheten genljuder psalmens ord: "Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta" (Ps 40:9). När vi ber: "Låt din vilja ske, på jorden såsom i himlen!" så önskar vi att det ondas herravälde här på jorden skall ta slut. Vi ser fram emot den dag då synden för alltid omintetgjorts. Vi längtar efter att Guds rike skall upprättas i makt och rättfärdighet. Då kommer allt, både på jorden och i himlen, att vara präglat av Guds ljuvliga kärlek.
"Ge oss idag vårt bröd för dagen som kommer!" (Matt 6:11)
I den första halvan av Herrens bön har Jesus lärt oss att be angående Guds namn, rike och vilja – att hans namn skall bli helgat, att hans rike skall komma och hans vilja ske. När du sätter Guds verk främst kan du med tillförsikt också be angående dina egna behov. Om du inte längre söker egen vinning utan har lämnat dig åt Jesus hör du ju till Guds familj, och allt i din Faders hus står till ditt förfogande. Alla Guds skattkammare är öppna för dig, både i den värld som nu är och i den kommande. Änglar står redo att hjälpa dig. Den helige Ande är angelägen att ge dig sina gåvor. Du har dina medtjänare i Herren som också är beredda att dela Guds välsignelser med dig och stödja dig. Hela världen, med alla dess tillgångar, är din i den utsträckning den kan leda till ditt bästa och du kan göra dig något verkligt bruk av den. Till och med människors ondska och fientlighet kommer att visa sig vara en välsignelse genom att de fostrar dig för himlen. "Allt tillhör er" om "ni tillhör Kristus" (1 Kor 3:21-23).
Men du är som ett barn som ännu inte har rätt att fritt förfoga över ditt arv. Gud vill inte att Satan med sina försåtliga trick skall lura av dig dina värdefulla tillgångar, som han gjorde med de första människorna i Eden. Därför håller han arvet i säkert förvar, så att fördärvaren inte kan komma åt det. Likt ett barn får du dag efter dag ta emot vad du behöver just då. Varje dag är det din förmån att be: "Ge oss idag vårt bröd för dagen som kommer!" Känn dig inte nedslagen ifall det du har inte räcker längre än så. Lita på Guds löften! "Förtrösta på Herren, och gör vad gott är, förbli i landet och bemöda dig om redbarhet och ha din lust i Herren: då skall han ge dig vad ditt hjärta begär" (Ps 37:3, 4). David säger: "Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har inte sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd" (Ps 37:25). Gud sände korpar med mat åt Elia vid bäcken Kerit. Han överger inte något av sina trogna, självuppoffrande barn. "Den som vandrar i rättfärdighet och talar vad rätt är, den som föraktar vad som vinns genom orätt och våld, och den som avhåller sina händer från att ta mutor, den som tillstoppar sina öron för att inte höra om blodsgärningar och tillsluter sina ögon för att inte se vad ont är, han skall bo på höjderna, klippfästen skall vara hans skydd, sitt bröd skall han få, vatten skall han ha beständigt" (Jes 33:15, 16). "Herren känner de frommas dagar, och deras arvedel skall bestå evinnerligen. De skall inte komma på skam i den onda tiden, och i hungerns dagar skall de bli mättade" (Ps 37:18, 19). "Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?" (Rom 8:32). Jesus gjorde bördorna och bekymren lättare för sin mor, som blivit änka, genom att hjälpa henne med försörjningen av familjen i Nasaret. Han sympatiserar med varje mor i hennes kamp att förse barnen med dagligt bröd.
När Jesus "såg människorna, fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa" (Matt 9:36). Han fylls fortfarande av medlidande inför människor i nöd, och är angelägen att de skall få ta del av hans välsignelser. Herrens bön påminner oss om de fattiga i världen. När vi ber: "Ge oss idag vårt bröd för dagen som kommer!" så ber vi för andra likaväl som för oss själva. Vad vi får av Gud är inte enbart avsett att fylla våra egna behov. Vi får för att kunna dela med oss. På så sätt vill Gud i sin godhet använda oss för att förse de fattiga med vad de behöver. Jesus säger: "När du bjuder på middag eller någon annan måltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar och rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse" (Luk 14:2-14). – ”Kom ihåg: den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd. Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare. Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål. Det står ju skrivet: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning. Ni blir rika på allt och kan visa en gränslös frikostighet" (2 Kor 9:6-11).
Bönen om bröd för dagen som kommer gäller inte bara lekamlig föda utan också andlig. Jesus uppmanar: "Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv" (Joh 6:27). Han fortsätter: "Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet" (Joh 6:51). Vår Frälsare är livets bröd. Genom att lägga märke till hans kärlek och meditera över den och göra den till vår, livnär vi oss på brödet som har kommit ner från himlen. Det är genom Bibeln som vi kan ta emot Jesus. Dag efter dag kan vi be Gud om den helige Andes hjälp att förstå och acceptera Bibelns budskap till oss. Då får vi kraft för dagen som kommer. Det var med tanke på vårt bästa som Jesus ville lära oss att be om våra behov, både de timliga och de andliga, varenda dag. Han ville göra oss medvetna om vårt ständiga beroende av Guds omsorg och öppna vägen för oss till en kontinuerlig gudsgemenskap där vi i bön och bibelläsning blir mättade av livets bröd.
"Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss" (Matt 6:12)
Jesus visar att vi bara kan få förlåtelse från Gud i den mån vi själva förlåter andra. Det är Guds kärlek som drar oss till honom. Har den kärleken verkligen påverkat oss, så har den också i oss skapat kärlek till våra medmänniskor. När Jesus har gått igenom Herrens bön med lärjungarna ger han ytterligare eftertryck åt detta: "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser" (Matt 6:14, 15). Den som inte vill förlåta blockerar sin egen väg till Guds nåd och förlåtelse. Vi får inte tro att vi kan låta bli att förlåta en människa om inte hon först erkänner att hon gjort fel och ber oss om förlåtelse. Visserligen borde hon ju ångra sig och be om ursäkt, men vi måste ändå ha ett förlåtande sinne, vare sig hon har bekänt eller inte. Hur djupt sårade vi än har blivit, skall vi inte fördjupa oss i det och tycka synd om oss själva. Precis som vi hoppas att Gud skall förlåta oss, skulle vi inta en försonande hållning gentemot vem som än kan ha gjort någon orätt emot oss.
Egentligen innebär förlåtelse mer än vad folk i allmänhet föreställer sig. När Gud lovar att "han skall skänka mycken förlåtelse" så tillägger han, som om betydelsen av detta löfte övergår allt vi kan fatta: "Se, mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är också mina vägar högre än era vägar, och mina tankar högre än era tankar" (Jes 55:7-9). Guds förlåtelse är inte bara en juridisk formalitet som befriar oss från fördömelsen. Den är ett utflöde av gudomlig kärlek som påverkar vår attityd till synden och befriar oss från dess dragningskraft. David hade den rätta förståelsen av förlåtelse när han bad: "Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och ge mig på nytt en frimodig. ande" (Ps 51:11, 12). Sedan kan han utbrista: "Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss. Som en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom" (Ps 103:8-13).
I Kristus utgav Gud sig själv för våra synder. Han bar syndabördan i vårt ställe. Fastän han själv är rättfärdig och vi syndare, intog han vår plats. Han led korsets grymma död. Allt för att visa oss sin kärlek och dra oss till sig. Och han uppmanar oss i vår tur: "Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus" (Ef 4:32). Låt Kristus, som är det gudomliga livet, uppfylla dig. Låt honom använda dig för att visa människorna sin himmelska kärlek. Genom din medverkan kan då den som tycker allt är hopplöst få nytt hopp. Och den som plågas av dåligt samvete kan få himmelsk frid. Att vi förbinder oss att förmedla Guds nåd till andra är villkoret för att vi själva skall kunna få ta mot den.
Att vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den (1 Joh 4:16) är det enda absolut nödvändiga för att vi själva skall kunna uppleva och också dela med oss av Guds försonande kärlek. Satan använder alla bedrägliga konster han kan för att avleda oss från den kärleken. En av dessa är att försöka inbilla oss att våra felsteg är så grova att Gud inte kan fästa något avseende vid våra böner och ge oss välsignelse och frälsning. Vi kan själva inte upptäcka något annat än ofullkomlighet i oss, inget som skulle kunna göra oss värda Guds uppmärksamhet. Satan säger oss att allt är hopplöst, vi kan aldrig rå på våra svagheter. Och när vi vill be viskar han i vårt inre: "Det är inte lönt att du ber. Var det inte du som begick den där svåra synden? Har du inte med vett och vilja gjort något dumt mot Gud nu?" Men då kan vi svara vår fiende: "Blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd" (1 Joh 1:7). När vi känner att vi gjort något dumt och inte kan be, då är det verkligen tid att be. Vi kanske skäms och känner det väldigt olustigt, men då måste vi be och tro. "Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste" (1 Tim 1:15). Förlåtelse och försoning med Gud kommer inte som någon sorts belöning för ett eller annat som vi har åstadkommit, utan grundar sig helt och hållet på Kristi fläckfria rättfärdighet.
Låt oss aldrig försöka minska vår skuld genom att ursäkta eller bortförklara vår synd. Vi måste acceptera vad Gud har att säga om synd, och han framhåller den som något mycket allvarligt. Golgata ensamt visar hur enorm synden verkligen är! Skulle vi tvingas bära våra egna skulder, så skulle vi krossas under dem. Men Jesus, som var totalt syndfri, tog vår plats. Utan att på något sätt ha förtjänat det har han lidit konsekvenserna av vår ondska. "Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet" (1 Joh 1 :9). Det är en underbar sanning! Gud vidmakthåller sin lag, men gör ändå var och en som tror på Jesus rättfärdig. "Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess missgärning och förlåter den dess överträdelse, du som inte behåller vrede evinnerligen, ty du har lust till nåd, och du skall åter förbarma dig över oss och trampa våra missgärningar under fötterna" (Mika 7:18, 19).
"Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda!" (Matt 6:13)
Prövning kan betyda antingen svårighet i största allmänhet eller också frestelse. Frestelse är att bli påverkad och lockad till att göra något orätt. Vi frestas inte av Gud, utan av Satan och det onda i vår egen natur. "Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs" (Jak 1:13, 14). Satan försöker alltid att sätta oss i situationer där vi prövas av våra begär. Han önskar att våra dåliga karaktärsdrag skall komma fram. Sedan gör han anspråk på oss som sina. I en av profeten Sakarjas syner skildras hur Satan och Herrens ängel står på var sin sida om översteprästen Josua. Satan anklagar prästen, som är klädd i orena kläder. Han vill hindra Herrens ängel när denne vill skydda prästen. Det visar hur Satan är mot alla som Jesus försöker dra till sig. Han förleder oss till synd och sedan anklagar han oss inför den himmelska världen och påstår att vi inte är värda Guds kärlek. "Men Herren sade till Åklagaren: 'Herren skall straffa dig, du Åklagare, ja, Herren skall straffa dig, han som har utvalt Jerusalem. Är då inte denne en brand, ryckt ur elden'?"* "Och till honom själv (Josua) sade han: "Se, jag har tagit bort ifrån dig din missgärning, och man skall nu klä dig i högtidskläder' ." (Sak 3:2, 4). I sin stora kärlek bereder Gud möjligheter för Andens frukt att utvecklas i oss. Han tillåter oss att stöta på hinder, råka ut för förföljelse och gå igenom olika svårigheter inte som en förbannelse utan som en stor välsignelse för vår livserfarenhet. Varje frestelse som vi övervunnit och varje svårighet som vi med tålamod klarat av medverkar till att bygga upp vår karaktär. Den som i Guds kraft säger nej till frestelserna demonstrerar inför både himmel och jord hur härligt verksam Guds nåd är. Vi skall alltså inte låta oss nedslås av prövningar, även om de kan vara nog så svåra.*”Åklagaren” är namnet ”Satan” översatt från hebreiska till svenska.
Det är viktigt att vi ber om Guds beskydd mot att råka ut för situationer där vi snärjs av våra egna begär. När vi med Herrens bön ber att vi inte skall bli utsatta för prövning utan bli räddade från det onda, så överlämnar vi oss åt Guds beskydd och ledning. Vi kan inte på allvar be så och sedan följa vilka infall och nycker som helst. Vi måste vänta på bevis på hans ledning och lyssna efter hans röst som säger: "Här är vägen, vandra på den" (Jes 30:21). Det är farligt att börja överlägga med oss själva eller med andra om vilka fördelar det skulle kunna ge oss om vi följde Satans förespeglingar. Synd leder till vanära och katastrof för var och en som ger efter för den, men den är villsam och förblindande till sin natur och vi faller lätt för dess lockande inviter. Om vi medvetet går in på Satans område har vi inget löfte om Guds beskydd. Tvärtom skall vi göra allt vi kan för att förebygga att sådana situationer uppstår som kan innebära en frestelse för oss.
Att vi får be: "Utsätt oss inte för prövning" är i sig ett slags löfte till oss. Om vi vill vara Gud trogna så skall vi veta att "Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: När han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den" (1 Kor 10:13).
Det enda skyddet mot det onda är att vi litar på Kristi rättfärdighet och låter honom behålla första platsen i vårt liv. Det är själviskhet som ger prövning och frestelse makt över oss. Om vi har Guds stora kärlek för våra ögon ser vi hur avskyvärd och motbjudande vår själviskhet är. Och vi vill inte kännas vid den. När den helige Ande framställer Kristus för oss hjälper det oss att inte ge efter. Och Kristi nåd förvandlar vår karaktär.
Jesus överger inte den han har dött för. Vi kan lämna honom och falla för frestelser, men han kan inte vara likgiltig för hur det går med någon som han betalat en lösensumma för bestående av sitt eget liv. Om vår andliga klarsyn kunde skärpas litet skulle vi runt omkring oss se tyranniserade och sorgtyngda människor på väg att brytas sönder. Vi skulle också se hur änglar skyndar till snabb undsättning för att bistå dessa prövade människor som står och väger på avgrundens brant, färdiga att ge upp i sin förtvivlan. Himlens änglar driver tillbaka de onda makter som har omringat dem och leder dem till säkerhet. Kampen som pågår mellan dessa arméer i andevärlden är lika verklig som de krig som utkämpas mellan jordiska riken. Människors eviga öde beror på utgången av denna andliga strid.
Jesu ord till Petrus gäller oss också: "Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut" (Luk 22:31, 32). Det är verkligen något vi kan vara tacksamma över, att Gud inte har lämnat oss åt oss själva. Han som älskade världen så "att han gav dem sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv" (Joh 3:16), han viker inte från oss i kampen mot vår gemensamma fiende. "Ja", säger han, "jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er" (Luk 10:19).
Jesus lever. Släpp inte kontakten med honom! Han släpper inte taget om dig, utan leder dig tryggt framåt. Lita på och lev i Guds kärlek så kan du känna dig lugn och säker. Hans kärlek är ett ogenomträngligt försvar mot Satans alla angrepp och förvillelser. "Herrens namn är ett starkt torn, den rättfärdige hastar dit och blir beskyddad" (Ords 18:10).
Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.
Den traditionella avslutningen på Herrens bön återknyter till inledningen och pekar på Faderns absoluta suveränitet. Som framgår av Jesu profetiska uttalanden såg han åren som låg framför lärjungarna, inte så som de drömde om, i glansen av världslig framgång och ära. Nej, deras framtid skulle bli mörk och svår genom människors hat och Satans vrede. Under en tid av nationell frihetskamp och undergång skulle lärjungarna bli utsatta för allehanda faror. Skräck och oro skulle bli deras ständiga följeslagare. De skulle få uppleva Jerusalems förstöring. De skulle få se templet nedbrutet och dess gudstjänster för alltid nedtystade. Judarna skulle strömma som flyktingar till alla länder och hamna som vrakgods på främmande, ödsliga kuster. Jesus sade: "Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt detta är början på födslovärkarna" (Matt 24:6-8). De kristna fick ändå inte tro att det var ute med deras hopp och att Gud hade lämnat världen åt dess öde. Makten och härligheten tillhör Gud i evighet. Alla hans planer går sakta men säkert i fullbordan. I Herrens bön leddes de att i sina dagliga behov se bortom det ondas makt och dominans till Guds allmakt. Hans rike råder över alla gränser. Han är deras Fader och vän för alltid.
Jerusalems undergång var en förebild på världens slutliga undergång. De profetior som delvis uppfylldes i ödeläggelsen av Jerusalem får sin slutgiltiga uppfyllelse i och med världens sista dagar. Vi står nu på tröskeln till dessa stora och avgörande händelser. En kris står för dörren, som är av ett format världen aldrig förut bevittnat. Men lika underbar ljuder för oss än idag den försäkran som gavs de första lärjungarna, att Guds rike skall segra. Gud är vår Skapare. Han har historiens framtid i sina händer. Gud är himlens majestät. Han råder över nationernas framfart. Han tillgodoser sin kyrkas behov. Gud har planerat i förväg. Han säger till var och en som får ta del i utförandet av hans planer, såsom han sade till Kores: "Så säger Herren till sin smorde, till Kores, som jag har fattat vid hans högra hand, då jag nu vill slå ned folken inför honom och lösa svärdet från konungarnas höft, då jag vill öppna dörrarna för honom, så att inga portar mer är stängda: Själv skall jag gå framför dig, backarna skall jag jämna ut, kopparportarna skall jag krossa, och järnbommarna skall jag bryta sönder. Och jag skall ge dig dolda skatter och bortglömda rikedomar, för att du må veta att jag, Herren, är den som har kallat dig vid ditt namn, ja, Israels Gud. För min tjänare Jakobs skull, för Israels, min utkorades, skull kallade jag dig vid ditt namn och gav dig ärenamn, innan du kände mig. Jag är Herren och för övrigt ingen, förutom mig finns ingen Gud. Innan du kände mig, omgjordade jag dig, för att man skulle förstå både i öster och i väster att alls ingen finns förutom mig, att jag är Herren och eljest ingen" (Jes 45:1-6).
Det är Guds kraft som ger framgång åt hans tjänster. De som får vara med i Guds verk skall inte tro att dettas slutförande är avhängigt av dem. Gud har aldrig låtit människor ta över den ansvarsbördan. Han är själv i oupphörlig verksamhet för att se till att hans planer genomförs. Han kan omintetgöra det ondas alla attacker. Gud är härskarornas herre. Med sina änglahärar skyddar han sina barn under krig och upplopp. När till slut alla mänskliga riken störtar samman, när vredens pilar genomborrar Guds fiende, då kommer hans folk att vara tryggt i hans händer. Han som råder över himlen är vår frälsnings Gud. Han sätter en gräns för de frestelser som riktas mot oss. Han kontrollerar den prövningens eld som alla människor måste genomgå. "Lovad vare du, Herre, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet! Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himlen och på jorden är. Ditt, o Herre, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt. Rikedom och ära kommer från dig, du råder över allt, och i din hand är kraft och makt. Det står i din hand att göra vad som helst stort och starkt. Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn" (1 Krön 29:10-13).