"DÖM inte, så blir ni inte dämda" (Matt 7:1)
De som anstränger sig för att på något sätt bli förtjänta av frälsning kan inte undgå att så småningom fastna i ett virrvarr av saker som skall och inte skall göras för att undvika synd. När de inte förmår att hålla Guds lag ställer de upp en mängd regler för sig själva för att försöka tvinga sig till bättre lydnad. Men de vänder bara uppmärksamheten bort från Gud till det egna jaget. Guds kärlekskraft dör bort i dem. Kärleken till medmänniskorna försvinner. Förespråkare av ett sådant moralsystem som människor konstruerat fördömer gärna dem som kommer till korta inför det. En anda av själviskhet och trångsynt anklagande bryter ned fina och generösa känslor. Människorna blir egocentriska domare och ynkliga småspioner.
fariséerna var sådana. I sin religionsutövning nådde de inte fram till en riktig uppfattning av sin egen litenhet i jämförelse med det stora som Gud hade anförtrott dem. I stället var de fyllda av andligt skryt. För dem rörde sig allting kring det egna jaget, vad jag känner, vad jag vet, vad jag anser vara rätt. Och andra dömde de på grundval av sina egna prestationer. De svepte in sig i mantlar av självpåtagen värdighet och klättrade upp på domarsätet för att kritisera och fördöma.
I stort sett hade hela folket blivit genomsyrat av samma anda. Man trampade på varandras samveten och dömde angående sådant som rörde den enskildes personliga för hållande till Gud. Det var bakgrunden till Jesu uttalande: "Döm inte, så blir ni inte dömda." Det betyder att du inte skall göra dig själv till måttstock och referensram. Låt inte dina åsikter, dina pliktkänslor, dina bibeltolkningar bli det som andra måste rätta sig efter. Tänk inga fördömande tankar om dem som inte når upp till dina ideal. Dra inga förhastade slutsatser om andras motiv så att du kritiserar och fördömer dem. ”Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet" (1 Kor 4:5). Vi kan inte läsa människors tankar. Vi har själva fel och brister. Alltså saknar vi kvalifikationer att döma andra. Människor kan på grund av sina begränsningar bara döma efter ytliga grunder. Endast Gud själv känner till hemligheterna bakom allt. Han är förstående och fylld av medlidande. Det är han som skall avgöra varje människas sak. "Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer" (Rom 2:1). De som fördömer eller kritiserar andra dömer alltså därmed sig själva, eftersom de också handlar på samma sätt. Gud låter på så sätt människor fälla sina egna domar.
"Varför ser du flisan i din broders öga?" (Matt 7:3)
Det är ett kraftigt påstående att du som dömer handlar likadant som den du dömer. Men inte ens det är tillräckligt för att beskriva hur allvarligt det är att våga sig på att kritisera och fördöma sin medmänniska. Jesus låter proportionen av sådan synd framtona för oss när han säger: "Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?" Det är en passande beskrivning av den som är snar att upptäcka fel hos andra. Så snart han tycker sig finna fel och brister i någons liv är han väldigt ivrig att påpeka detta. I brist på fördragsamhet och kärlek gör han en höna av vilken fjäder som helst. Men Jesus menar att just detta självgoda karaktärsdrag i förhållande till det fel som påtalats är som en bjälke jämförd med en flisa. Har man inte upplevt nöden i sin egen svaghet och helt överlämnat sig åt Jesus, så kan man inte heller i sitt liv visa det förlåtande sinnelag som Frälsarens kärlek åstadkommer. Man missrepresenterar evangeliets anda av respekt och hänsyn och sårar människor trots att de har ett sådant stort värde att Kristus dött för dem. Det bildspråk vår Frälsare använder visar att den som har för vana att jämt kritisera syndar mer än de som utsätts för hans kritik. Inte nog med att han handlar likadant som dem han dömer, han visar därtill självgodhet och en fördömande anda. Kristus är den enda rätta måttstocken för människans karaktär. Den som låter sig själv framstå som måttstock för andra försöker inta Kristi plats, "Fadern . . . har helt överlåtit domen åt Sonen" (Joh 5:22). Den som försöker döma motiven bakom andras handlingar gör alltså intrång på Guds Sons ansvarsområde. Han ställer sig på Antikrists sida, "motståndaren, han som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt och sätter sig i Guds tempel och utger sig för att vara Gud" (2 Thess 2:4).
Den synd som får de olyckligaste följderna är den kyliga, kritiska, oförlåtande anda som är kännetecknande för fariseism. Religion utan kärlek är också religion utan Jesus. Hans värmande solljus saknas. Energiska aktiviteter och nit kan aldrig uppväga avsaknaden av Jesus. Även om man med utomordentlig skicklighet kan analysera och framlägga andras tillkortakommanden varnar Jesus var och en som ägnar sig åt sådant: "Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders." Den som själv handlar fel är den förste att misstänka att andra också gör det. Han döljer eller ursäktar sin egen onda natur genom att anklaga andra.
Redan vid syndafallet fick människan denna kunskap om det onda. Då Adam och Eva hade syndat började de genast anklaga varandra. Så fungerar människonaturen automatiskt när den inte låter sig påverkas av Kristi nåd. Sådana som är fyllda av denna anklagande anda nöjer sig inte med att bara peka "på det de tycker är fel". Sker ingen omedelbar ändring tar de till påtryckningar och tvång. De går så långt omständigheterna tillåter för att få andra att rätta sig efter de egna normerna. Judarna handlade så på Jesu tid. Det har den kristna kyrkan också gjort alltsedan dess, närhelst den saknat Kristi nåd. Utblottad på kärlekskraft har den stött sig på den civila lagens starka arm för att tvinga på människor sina läror och påbud. Här har vi hemligheten bakom alla religionslagar som stiftats, och bakom all förföljelse från Abels dagar till vår egen tid.
Kristus driver inte på människor. Han drar dem till sig utan annat tvång än sin kärlek. När kyrkan börjar se sig om efter civila maktmedel är det tydligt att den saknar Kristi kraft – den tilldragande gudomliga kärleken. Problemet ligger hos den enskilde församlingsmedlemmen. Det är där bättringen måste ske. Jesus uppmanar den som anklagar att först ta bort bjälken ur sitt eget öga, att lägga av sin kritiska anda och bekänna och sluta upp med sina egna synder, innan han försöker tillrättavisa andra. "Ett bra träd bär aldrig usel frukt, inte heller bär ett uselt träd bra frukt" (Luk 6:43). En kritisk anda som du låter dig domineras av är usel frukt som visar att trädet är uselt. Det är meningslöst att i självtillräcklighet försöka styrka din egen ställning. Du behöver ett nytt hjärta, en omvändelseerfarenhet, innan du kan tillrättavisa andra. "Munnen säger vad hjärtat är fullt av" (Matt 12:34).
När du försöker ge råd eller uppmuntran åt någon som råkat i svårigheter, kanske in i en krissituation, väger dina ord inte tyngre än det förtroende du skapat genom ditt sätt att leva. Du måste vara en god människa innan du kan göra gott. Du kan inte påverka någon till det bättre innan du själv påverkats av Kristi nåd. När du så befriats från din själviskhet och fyllts av gudomlig sympati kommer det att vara lika naturligt för dig att leva för andras bästa som det är för nyponbusken att bära sina skära rosor eller för vinrankan att bära sina välsmakande druvor.
Om Kristus är ditt härlighetshopp, kommer det inte att vara naturligt för dig att vakta på andra och blotta deras misstag. I stället för att anklaga och fördöma vill du hellre hjälpa. Och då bör du ta väl i akt uppmaningen att "se till att du inte själv blir frestad" (Gal 6:1). Du kan gott komma ihåg de många gånger du själv gjort något galet och hur svårt det kan ha varit att komma på rätt kurs igen. Då driver du inte dina medmänniskor in i djupare mörker utan varnar dem på ett kärleksfullt sätt för faror de svävar i.
Den som ofta tänker på korset på Golgata – och att det var hans synder som förde Frälsaren dit – jämför inte omfattningen av sina egna synder med någon annans. Han sätter sig inte till doms över andra. Den som vandrar i skuggan av Golgatas kors kan inte vara kritisk och självgod.
Inte förrän du känner att du skulle kunna offra ditt rykte, ja till och med ditt liv, för att rädda en människa på avvägar, har du tagit bort bjälken ur ditt eget öga och blivit redo att hjälpa. Då kan du nå henne och påverka henne. Ingen har återförts till den rätta vägen genom klander och förebråelser, men många har på det sättet drivits bort från Kristus och letts att förhärda sina samveten. Ett mjukt sätt och ett smidigt, vinnande uppförande kan rädda vilsegångna och skaffa bort en mängd synder. Kristus återspeglad i din egen karaktär kommer att påverka alla i din omgivning. Låt Kristus få komma till uttryck i ditt liv varje dag. Han kommer då att genom dig uppenbara den skapande kraften i sitt Ord. Det blir ett milt och vältaligt men ändå kraftfullt inflytande som omskapar andra till den skönhet Herren vår Gud erbjuder.
"Ge inte det som är heligt åt hundarna" (Matt 7:6)
Här syftar Jesus på sådana som inte har någon önskan att bli fria från syndens slaveri. De har levt i korruption och omoral tills det har gått så långt att de riktigt klamrar sig fast vid det onda och inte vill skiljas från det. Kristi efterföljare skall inte uppta sin tid med dem som bara antastar och förlöjligar evangeliet. Men inte en enda en, som var villig att ta emot det värdefulla himmelska budskapet, gick Jesus förbi. För tullindrivare och prostituerade blev hans ord början till ett nytt liv. Maria från Magdala som han drivit ut sju demoner ur dröjde sig kvar längst vid Jesu grav och var den första han hälsade på när han hade uppstått. Det var Saul från Tarsos, en av evangeliets mest beslutsamma fiender, som blev Paulus, hängiven missionsarbetare åt Kristus. Bakom en fasad av hat och för akt, ja t o m brottslighet och sexuell förnedring, kan gömmas någon som genom Guds nåd kommer att räddas till en underbar framtid.
"Be, så skall ni få, sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas" (Matt 7:7)
För att inte ge något utrymme för otro eller missförstånd utvecklar Jesus sitt löfte i tre delar. Han är angelägen att få dem som känner en gudslängtan att lita på honom som har makt att göra allt. Därför lägger han till: "Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas" (Matt 7:8). Jesus ställer inte upp några andra villkor än att du hungrar efter hans nåd, eftertraktar hans råd och längtar efter hans kärlek.
"Be!" Genom att be visar du att du är medveten om ditt behov. Om du ber i tro kommer du att få. Jesus har gett sitt Ord, och det håller. Upplever du din egen litenhet och ditt beroende av Gud behöver du inte känna det förmätet att be enligt Jesu löften. När du ber om gåvor som kan hjälpa dig att leva mer och mer kristuslikt, så vill Jesus att du skall vara övertygad om att du ber i överensstämmelse med ett löfte som kommer att uppfyllas. Att du vet om och upplever din otillräcklighet är tillräcklig orsak för dig att be om Guds nåd och hjälp. Gud kräver inte att du skall vara fullkomlig innan du kan komma till honom, utan att du skall drivas av en önskan att låta honom rena dig från allt och avhjälpa alla dina brister. Vi har alltid rätt att peka på vår hopplösa situation och det stora hjälpbehov som gör Guds ingripande nödvändigt för oss.
"Sök!" Eftertrakta inte bara Guds gåvor utan också honom själv. Sök, så skall du finna. Gud söker dig. Själva längtan du känner efter honom är inget annat än Guds Andes påverkan. Låt dig dras till Gud. Jesus ställer upp för frestade, vilsekomna och otroende människor. Han önskar lyfta upp dem till en innerlig gudsgemenskap. "Om du söker honom, så låter han sig finnas av dig" (1 Krön 28:9).
"Bulta!" Vi kommer till Gud på hans personliga inbjudan och han väntar på att få välkomna oss och lyssna på oss. De första lärjungarna som följde Jesus nöjde sig inte med ett kort samtal med honom på vägen. De frågade honom var han bodde och följde honom dit och stannade hos honom hela dagen (Joh 1:38, 39). Så kan också vi komma till Gud och uppleva hur han öppnar dörren till nära gemenskap. "Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: 'I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar'." (Ps 91:1, 2). Den som önskar uppleva välsignelsen av att umgås med Gud kan med frimodighet bulta på nådens dörr och upprepa Jesu löfte: "Den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas."
Jesus blickade ut över dem som samlats för att lyssna till hans ord. Han var fylld av en intensiv önskan att dessa stora människomassor skulle förstå att uppskatta Guds nåd och kärleksfulla omsorg. Som en illustration till deras behov och Guds villighet att ge talar han om ett hungrigt barn som ber sin pappa om bröd. "Finns det någon bland er", säger han, "som ger sin son en sten när han ber om bröd?" (Matt 7:9). Han vädjar till den ömma kärlek som föräldrar brukar ha till sina barn. "Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?" (Luk 11:13). I och med den helige Ande, som är Jesu representant och den största gåvan, får vi alla goda gåvor. Det finns inget större eller bättre Skaparen skulle kunna ge. När vi ber Gud bry sig om oss i våra prövningar och låta den helige Ande leda oss, nekar han aldrig att besvara vår bön. Föräldrar skulle möjligtvis kunna avvisa sitt hungriga barn, men Gud avvisar aldrig någon behövande som ropar till honom. Vilket talande sätt att beskriva Guds underbara kärlek och hans omsorg om oss!
För den som känner sig övergiven av Gud har Bibeln ett budskap från Faderns hjärta: "Men Sion säger: 'Herren har övergivit mig, Herren har glömt mig.' Kan då en moder glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig. Se, på mina händer har jag upptecknat dig" (Jes 49:14-16). Varje löfte i Bibeln ger oss något att bedja om. Vi har Guds eget Ord som garanti att stödja oss på. Det är vår förmån att genom Jesus göra anspråk på alla andliga välsignelser vi behöver. Lika enkelt och rättframt som barn gör kan vi berätta för Gud precis vad vi behöver. Och lika väl som vi kan be om livets bröd och Kristi rättfärdighets klädnad kan vi be om mat och kläder i bokstavlig bemärkelse, våra vardagsbehov. Vår himmelske Fader vet att vi behöver allt detta och vi är välkomna att lägga fram också dessa behov i bön till honom.
Det är i Jesu namn vi får ta emot varje gåva. Till Jesu namns ära vill Gud i sin frikostighet fylla dina behov. Att komma till Gud som till sin fader innebär, det skall du också komma ihåg, att acceptera sin barn-relation till honom. Du sätter inte bara din lit till Guds godhet. I förtroende för hans oföränderliga kärlek vill du gärna följa hans vilja. Du erbjuder dig att ta del i hans verk. Det var till dem som Jesus uppmanade att först söka Guds rike och hans rättfärdighet, som han gav löftet: "Be, så skall ni få" (Matt 6:33; 7:7).
Gåvor från honom som har all makt i himlen och på jorden finns i förvar åt Guds barn. Gåvor som är så dyrbara att de köpts åt oss genom offret av Jesu blod. Det är gåvor som kan tillfredsställa människans innersta väsen, gåvor som varar i evighet. Ändå kan var och en som kommer som ett litet barn till Gud ta emot dem och njuta av dem. Ta Guds löften på allvar. Lägg fram dem i bön inför honom som har gett dem och du kommer att få uppleva en fullkomlig och evig glädje.
"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" (Matt 7:12)
När Jesus försäkrar oss hur Gud älskar oss uppfordrar han oss också att älska varandra. Han framställer den gyllene regeln, som är en sammanfattande princip för hur alla mänskliga relationer skall kunna fungera. Judarna var i allmänhet noga på sin vakt för att ta vara på varje fördel de kunde komma åt. En stor del av deras omsorger gick åt till att försöka tillförsäkra sig sin som de tyckte rättmätiga position av makt, värdighet och sociala förmåner. Jesus däremot, lärde att man inte hela tiden skulle fråga efter hur mycket man kan få, utan hellre hur mycket man kan ge. Våra skyldigheter mot andra definieras av vad vi tycker deras skyldigheter mot oss är.
Försök att sätta dig in i andras situation. Lev dig in i deras känslor, deras svårigheter och besvikelser. Ta del av deras glädjeämnen och sorger. Identifiera dig med dem och behandla dem sedan precis som du själv skulle vilja bli behandlad ifall ni bytte plats. Det är en säker regel för ärligt och riktigt handlande. Det är så som budet "du skall älska din nästa som dig själv" (Matt 22:39) fungerar i praktiken. Det är huvudpunkten i profeternas undervisning och karakteriserar också gemenskapen i himlen och dem som kommer dit.
Den gyllene regeln är måttstocken för en äkta livsstil. Allra bäst har den kommit till uttryck i Jesu liv. Hans vardag strålade av omtänksamhet och kärlek. Det var underbart att vara i hans närhet. Så kan det också vara då Jesus bor i sina efterföljares liv. De omges då av denna gudomliga atmosfär, en försmak av Paradisets härlighet. De delar hela tiden med sig av sitt ljus, som de får från Gud, åt människor som famlar i mörker. Ingen som har gripits av denna vision av äkta livsstil behöver misslyckas i att utveckla den vänlighet och omtanke som Jesus hade. Hans nåd kan påverka ditt sätt att vara, rena dina känslor och ge dig ett himmelskt sinne för takt.
Den gyllene regeln har en ännu djupare aspekt. Ingen som fått del av Guds nåd i någon av dess rika former kan låta bli att också dela med sig åt dem som är utan. Han skulle ju inte själv vilja vara utan det han fått. Aposteln Paulus säger: "Greker och barbarer, lärda och olärda – alla har jag skyldigheter mot. Därav min iver att förkunna evangeliet för er i Rom" (Rom 1:14, 15). Allt vad du har lärt känna om Guds kärlek och fått ta emot av hans nåds rikedomar ger dig skyldighet att dela med dig åt dem som fått mindre än du. Det gäller också detta livets goda. Vadhelst du har i större mått än andra ger dig skyldigheter gentemot dessa som inte är lika gynnade. Lever vi i rikedom och bekvämlighet har vi ett ansvar, som vi måste ta mycket allvarligt på, för fattiga och nödlidande – vi skulle ju bli tacksamma för hjälp om våra livsvillkor var de ombytta.
Omvändningen av den gyllene regeln uttrycks också i Bergspredikan: "Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er" (Matt 7:2). Vad vi gör mot andra, antingen det nu är gott eller ont, får vi förr eller senare tillbaka. När vi delar med oss av jordiska förnödenheter får vi ofta motsvarande saker tillbaka. En del kan vi uppleva komma tillbaka med dubbel välsignelse när vi själva verkligen behöver det. Med gåvor och gengåvor förhöjs värdet genom att den himmelska skattkammarens dyrbarhet, Kristi kärlek, läggs till. Men också det dåliga vi sprider kring oss återvänder. Var och en som tagit sig friheten att slå ner och fördöma andra kommer själv att få gå igenom någon liknande erfarenhet. Han kommer själv att få lida vad han orsakat andra genom brist på sympati och god vilja. I sin kärlek låter Gud det gå till på det sättet. Han vill hjälpa oss att avsky vår egen hårdhet så att vi öppnar oss för Jesu mjuka inflytande. Så kan det onda vändas i något gott. Det som vi ville förbanna kan bli till välsignelse.
Den gyllene regeln utgör kristendomens verkliga väsen. En lägre målsättning är ett falsarium. En religion som leder oss att nedvärdera våra medmänniskor, som Jesus satt så högt pris på att han dött för dem, är en falsk religion. En religion som försummar mänskliga behov och rättigheter och inte beaktar mänskligt lidande duger ingenting till. Nej, vi förråder Kristus om vi inte bryr oss om dem som saknar resurser, tröstar dem som lider eller räcker en hjälpande hand åt dem som sjunkit i synd. Att människor kallar sig kristna men inte lever som Kristus, har gjort kristendomen kraftlös i världen. Det har dragit hån och skam över Jesu namn.
Det står skrivet om kyrkan på apostlarnas tid, den tid när den uppståndne Frälsarens härlighet omstrålade den, att "de troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och de delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd" (Apg 2:44-47; 4:32, 34). Du kan leta igenom himmel och jord, men aldrig kommer du att finna någon högre sanning än den som tar sig uttryck i handlingar av medmänsklighet mot dem som står i behov av sympati och hjälp. Detta är den sanning vi finner hos Jesus. När de som kallar sig kristna börjar praktisera den gyllene regeln i sina liv kommer evangelium att gå framåt med samma kraft som på apostlarnas tid.
"Den port är trång och den väg är smal som leder till livet" (Matt 7:14)
På Jesu tid bodde folket i Palestina i städer som var kringspridda i det kulliga och bergiga landskapet. Man byggde gärna städerna högt upp och omgav dem med ordentliga murar. Stadsportarna stängdes vid solnedgången och folk på väg hem vid slutet av dagen måste ofta anstränga sig allt vad de orkade uppför branta, klippiga stigar för att hinna fram till porten före kvällningen. Den som drog benen efter sig lämnades utanför.
Den smala vägen uppåt, som ledde till hem och vila, gav Jesus en utmärkt illustration av den kristnes livsväg. Den väg jag har gett er att gå är smal, sade han. Och porten är besvärlig att passera genom. Han hade just förklarat den gyllene regeln som stänger ute all prestige och alla själviska ambitioner. Visst finns det en bredare väg, men den slutar med förintelse. Om du vill utvecklas andligt måste du ständigt bestiga högre höjder. Hela tiden sträva uppåt. Det är en uppförsbacke. Du får sällskap med en liten minoritet.
Den stora majoriteten väljer den lätta vägen som leder nedåt. Där utför mänskligheten sin dödsmarsch med all sekularisering, protektionism, självupphöjelse, mygel och moraliskt förfall. Där finns utrymme för vars och ens åsikter och lärosatser. Var och en kan följa sina egna infall och göra vad hennes egoism bjuder. Man behöver inte leta efter vägen till fördärvet. Porten är vid och vägen är bred. Det känns naturligt för människor att gå den.
”Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet.” Vägen är så smal att utrymmet inte tillåter att du bär med dig någon skötesynd. Du måste lämna dina egna vägar – din egen vilja och dina dåliga vanor – om du vill gå Guds väg. Den som tjänar Jesus leds inte av opinionen i samhället och jagar inte dess status. Vägen till himlen är för smal för rikemannens lyxåk. Självupptagenhet och stjärnkult fastnar på den. Försoffad slöhet och bekvämlighet klarar inte av de branta backarna. Jesus själv fick med tålamod utstå fattigdom och hårt arbete, självuppoffring, hån och öppet motstånd. Det blir också vår lott om vi skall nå fram till Guds paradis.
Men låt oss därför inte dra slutsatsen att vägen uppåt är den jobbiga och vägen nedåt den sköna vägen. Vägen som leder mot döden är överallt kantad av straff och lidande, sorg och besvikelse – varningsmärken att inte fortsätta. Gud vill i sin kärlek hindra människor att köra ihjäl sig i dumdristig vansinnesfärd. Den breda vägen verkar så lockande i reklamen, men det är ett stort bedrägeri. Väl ute på den får man bittert ångra sig. I förväg kanske vi tror att det blir trevligt att följa våra själviska önskningar, men det slutar alltid med tråkigheter. Nöjes- och vinningslystnad förgiftar lyckan. Förhoppningar knutna till det egna jaget gör livet tomt och meningslöst. Början på vägen utför kan vara omgiven av praktfulla blomsterängar , men snart nog böjer sig stickiga taggkvistar in över den. Det hoppingivande ljuset vid dess port förbyts i hopplöst mörker och de som fortsätter kommer aldrig ut ur den eviga natten igen.
Varje uttryck av lydnad mot Jesus, varje självuppoffrande handling för hans skull, varje prövning som uthärdas i tålamod och varje seger över frestelse är ett steg i riktning mot den härliga slutsegern. Låter vi Jesus leda oss kan vi vandra trygga på den smala vägen uppåt. Den mest vilsekomna syndare kommer att finna den rätta vägen med Jesu hjälp. Ingen som försöker treva sig fram till den vägen behöver sakna rent och heligt ljus. Trots att vägen bara är som en smal stig, så smal och helig att man måste lägga bort sin synd för att gå på den, har det ordnats så att alla kan komma med. Ingen skall, utmattad i tvivel, kunna säga att Gud inte brytt sig om honom. Vägen kan vara stenig och brant, och bråddjup kan öppna sig både till höger och till vänster. Vi kan få utstå många mödor och mycket besvär under vår resa. Fast vi är uttröttade och vill rasta måste vi kunna sträva vidare. Vi måste kämpa när det verkar som vi skulle falla omkull av utmattning. Vi måste hålla hoppet uppe när besvikelserna möter oss.
Med Jesus som färdledare kommer vi att klara av att nå det efterlängtade målet till slut. Jesus har själv tagit sig fram på den här oländiga vägen före oss och jämnat ut den och ställt den tillrätta för oss. Utefter hela den branta vägen mot det eviga livet finns uppfriskande glädjekällor för trötta pilgrimer. De som vandrar på visdomens vägar kan känna stor glädje till och med i svåra prövningar, eftersom han, som de älskar av hela sin själ, osynlig går vid deras sida. För varje steg uppåt märker de hans beskyddande hand allt tydligare, och vägen upplyses allt klarare av strålar från den himmelska härligheten. Deras lovsånger stiger upp till Guds tron och ökar i styrka för att till slut blandas med änglarnas jubelsång. "De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd" (Ords 4:18).
"Kämpa för att komma in genom den trånga porten" (Luk 13:24)
En resenär i Palestina som var sent ute måste skyndsamt tänja ut stegen för att nå fram till staden före solnedgången. Han hade minsann inte tid för några sevärdheter längs vägen. Han var helt upptagen av att hinna i tid genom porten. Jesus visade att man måste vara lika målmedveten i sitt kristna liv. Jag har visat er det sanna sätt att leva som hör ihop med mitt rike, och är mitt rikes härlighet. Det finns inget löfte om jordisk makt förknippad med det. Ändå är det värt den högsta åtrå och ansträngning. Jag kallar er inte att kämpa för det som världen kämpar för, men dra därför inte slutsatsen att det inte finns något att kämpa för och vinna. Jag ber er att kämpa och verkligen ge ert yttersta för att få vara med i mitt andliga rike.
Det kristna livet är kamp och fälttåg. Slagfältet ligger i människans inre. Striden som ankommer på oss att utkämpa är mänsklighetens största strid, att överlåta sig åt Guds vilja, åt kärleken. Men segern kommer inte av mänsklig styrka.
Vi kan inte med vår gamla natur som är knuten till detta jordiska ärva Guds rike. Nedärvda böjelser och ovanor måste kuvas. Den som beslutar sig för att vara med i Guds rike finner snart hur hans gamla natur, understödd av onda andemakter, revolterar inom honom. Själviskhet och prestige försöker att bekämpa allt som kan avslöja det förkastliga i en egocentrisk livsstil. Vi kan inte genom egna ansträngningar besegra de onda böjelser och ovanor som gör sig gällande hos oss. Vi kan inte själva rå på den jätte som fångat oss som trälar. Bara Gud kan ge oss seger. Han vill se oss som fria individer, som själva kan råda över sin vilja och bestämma över sina handlingar. Men han kan inget göra för oss utan vårt samtycke och vår medverkan.
Guds Ande verkar genom de sinnesförmågor och själskrafter som människan skapats med. Vi måste öppna dessa för samarbete med Gud. Vi får ingen seger utan allvarlig och oförtröttlig bönekontakt med Gud där vi själva erkänner vår egen oförmåga och vår villighet att ta emot hans hjälp. Gud tvingar inte vår vilja till samarbete. Han har gett oss – och respekterar – vår fria vilja. Om Guds Andes inflytande kunde göras hundra gånger starkare, skulle inte det i sig självt göra någon till kristen och passande för himlen. Satans fästen skulle inte brytas ned. Det krävs att vi låter vår vilja ställa sig på Guds sida, komma i samklang med hans vilja.
Vi kan inte av oss själva, med alla våra önskningar och planer, underordna oss Guds vilja. Men om vi år "villiga att göras villiga", är Gud beredd att utföra detta verk i oss. Paulus beskriver hur Gud ger honom makt att i varje tanke vara lydig Kristus. "Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud, jag gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus" (2 Kor 10:4, 5). Så Paulus kan uppmana alla kristna: "Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning. Ty det är Gud som verkar i er så att ni i både vilja och gärning förverkligar hans syfte" (Fil 2:12, 13).
Men många som fått upp ögonen för det positiva i Jesu kärlek och himmelriket, ryggar ändå tillbaka för de villkor som måste uppfyllas för att de själva skall vara med på den smala vägen. Rätt många på den breda vägen är ganska missnöjda med den väg de vandrar på. De vill bort från syndens tvång. I egen kraft gör de ansträngningar för att befria sig från nedbrytande vanor. De sneglar mot den smala vägen och den trånga porten. Men nöjeslystnad, materialism och prestige står som en mur mellan dem och Frälsaren. Att överlåta sin egen vilja, egna ambitioner och intressen, kräver en uppoffring som de tvekar inför. Så drar de sig för det, och det blir inget av. "Många skall försöka ta sig in men inte lyckas" (Luk 13:24). De har en längtan att ta emot Jesus. De gör vissa ansatser. Men de bestämmer sig aldrig fullt och helt. Att följa Jesus blir inte deras främsta livsmål, som de är villiga att offra allt annat för.
Vår enda möjlighet att lyckas ligger i att vi förenar vår vilja med Guds och samarbetar med honom timme efter timme, dag efter dag. Vi kan inte klamra oss fast vid vår själviskhet och ändå få en plats i Guds rike. Skall vi någonsin nå så långt att vi lever ett heligt liv måste vi sluta tänka på oss själva och i stället ta emot Jesu sinnelag. Stolthet och självtillräcklighet måste korsfästas. Är vi villiga att betala det begärda priset? Är vi villiga att låta vår vilja helt och hållet följa Guds vilja? Innan vi är villiga kan inte Guds förvandlande nåd verka i oss. Den kamp vi måste kämpa är trons goda kamp. Paulus skriver att han strävar och kämpar med den kraft som Kristus så mäktigt låter verka i honom (Kol 1:29).
När patriarken Jakob kom in i en avgörande krissituation i sitt liv drog han sig avsides för att bedja. Men medan han kämpade med Gud i bön kom vad han trodde var en fiende och tog tag i honom, och hela natten fick han brottas för sitt liv. Men hans ivriga önskan avmattades inte ens i denna stund av livsfara. När Jakobs krafter var nästan slut fick han känna på sin motståndares gudomliga makt i ett slag över höften. Jakob förstod då vem han hade brottats med. Det måste vara en ängel som Gud sänt till honom för att rädda honom genom hans svåra kris. Hjälplös och sårad kastade han sig om sin räddares hals och bönföll om dennes välsignelse. Ingenting kunde stoppa honom i hans beslutsamma bönekamp. Jakob ropade; "Jag släpper dig inte, med mindre du välsignar mig" (1 Mos 32:26). Denna anda av beslutsamhet uppmuntrades av ängeln som brottades med patriarken. Till sist gav ängeln både seger och ett nytt namn åt Jakob då han sade: "Du skall inte mer heta Jakob, utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och vunnit seger." Det som Jakob förgäves hade brottats om i egen kraft vann han genom att överlämna sig i sin räddares händer och i tro förlita sig på Gud. "Detta är den seger som har besegrat världen: vår tro" (1 Joh 5:44).
"Akta er för de falska profeterna!" (Matt 7:15)
Falska lärare kommer att försöka få bort er från den smala vägen och den trånga porten. Akta er för dem! De är förklädda till får men i sitt inte är de rovlystna vargar. Jesus visar hur vi skall skilja dem som bara ger sig ut för att komma med sann undervisning och lära från dem som verkligen kommer med den. Han säger: "På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar?" (Matt 7:16). Han säger inte åt oss att låta deras egna välformulerade framställningar och höga bekännelser avgöra saken. Nej, vad de lär måste prövas i lagens och vittnesbördets ljus, det vill säga med Bibeln. "När man säger till er: 'Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viskar och mumlar', så svara: 'Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de levande? Nej, håll er till lagen, till vittnesbördet'!" (Jes 8:19, 20). Vad är det för slags budskap de kommer med? Leder det dig att ge större ära åt Gud? Leder det dig att visa kärlek till honom genom lojalitet gentemot hans vilja?
Människor som inte accepterar moraliskt ansvar, som får andra att nonchalera Guds bud, kommer inte med himmelsk undervisning. "Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket" (Matt 5:19). Vi kan då vara säkra på att deras anspråk är utan grund. Ja, de fortsätter faktiskt lögnens verk vars ursprung är mörkrets furste, Guds fiende. Inte alla bekännande kristna hör Gud till. Jesus säger själv: "Inte alla som säger 'Herre, Herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: 'Herre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?' Då skall jag säga dem som det är: 'Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare'!" (Matt 7:21-23).
Det finns personer som tycker att de har rätt i vad de gör, fast de har fel. Trots att de hävdar att Jesus är deras Herre och uppenbarligen utför stora underverk i hans namn, är de ondskans hantlangare. "Ty väl formar de med munnen ljuvliga ord, men deras hjärtan strävar bara efter egen vinning" (Hes 33:31). Att bara säga att man är kristen är till ingen nytta. Den tro på Gud som innebär frälsning är inte vad många antar. "Tro, bara tro", sägs det "så behöver du inte befatta dig med lagen." Men en tro som inte fullkomnas i lydnad är förmätenhet. Aposteln Johannes säger: "Den som säger: 'Jag känner honom' men inte håller hans bud är en lögnare, och sanningen finns inte i honom" (1 Joh 2:4).
Ingen skall inbilla sig att äktheten i någons lära och förkunnelse bevisas genom underverk eller sådant som ger intryck av att vara Guds särskilda ledning. Om någon avfärdar Bibelns krav och i stället framhåller sina egna intryck, känslor och handlingar, så kan vi förstå att han inte är en äkta kristen. Det är lydnad som är beviset på sant lärjungaskap. När vi håller buden visar vi att det ligger allvar bakom våra kärleksförklaringar. Då först kan vi veta att vår troslära kommer från Gud, när den verkligen medför att synden utrotas i oss och vi renas från smutsiga begär och vårt liv blir fruktbärande i helighet. När givmildhet, vänlighet och sympati börjar blomma i våra liv och vi inget hellre vill än att göra gott och samtidigt ger Gud all ära och oss själva ingen, då har vi ett omisskännligt tecken på att vår kristendom är av det rätta slaget. "Att vi har lärt känna honom förstår vi av att vi håller hans bud" (1 Joh 2:3).
"Det rasade inte eftersom det var byggt på berggrund (Matt 7:25)
Folkmassorna blev starkt påverkade av Jesu undervisning. De fängslades av den gudomliga utstrålningen i de sanningar som sades. Jesu allvarliga varningar kom till dem som en röst från Gud, som kunde öppna deras innersta väsen. Hans ord slog ner vid roten av deras tankevärld. Att följa hans undervisning skulle kräva radikala förändringar i deras tanke- och handlingsmönster. Det skulle leda till en våldsam brytning med deras religiösa lärare. Allt vad dessa under generationer hade byggt upp störtade ju samman. Därför var det inte många som var redo att följa hans undervisning, trots att alla förstod att den var riktig. Jesus avslutade Bergspredikan med en illustration som med slående kraft visade vikten av att hans lära fick fungera i det praktiska livet. Många i de stora människomassorna som trängdes kring Jesus hade bott vid Galileiska sjön hela sitt liv. När de nu satt på bergssluttningen och lyssnade på Jesus, kunde de se sänkor och raviner där bäckarna löpte ner mot sjön. På somrarna torkade dessa bäckar ut helt och hållet, så att bara den torra, dammiga bäckfåran blev kvar. Men när vinterns oväder svepte fram över bergen förvandlades bäckarna till vilda, skummande kaskader. Dalsänkorna kunde svämmas över och allt ryckas med av oemotståndlig kraft. Då och då hände det att hus byggda på grässluttningarna till synes utom all fara spolades med. Högre upp fanns det hus byggda på själva berget. En del av dem var helt och hållet byggda av sten och hade under kanske tusen år motstått alla oväder. Det hade krävt hårt och mödosamt arbete att uppföra dessa hus. De låg otillgängligt till, inte alls lika bekvämt som de nere på grässluttningen, men de stod stadigt på berggrunden och regn och flod och vindar kastades emot dem utan att göra någon skada.
”Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund”, sade Jesus. Århundraden dessförinnan hade profeten Jesaja skrivit: ”Vår Guds ord förblir evinnerligen” (Jes 40:8). Petrus tänkte tillbaka på Jesu förkunnelse, som kom till uttryck i Bergspredikan, när han i ett av sina brev citerade det här stället från Jesaja och tillfogade: ”Det är detta ord som har förkunnats för er” (1 Pet 1:25). Guds Ord är det enda bestående i världen. Det är den säkra grunden. ”Himmel och jord skall förgås”, sade Jesus, ”men mina ord skall aldrig förgås” (Matt 24:35).
I Bergspredikan har Jesus förklarat grundprinciperna i den lag som är ett uttryck för Guds egen natur. Den som gör dessa till sina egna livsprinciper bygger på den säkra berggrunden, Jesus själv, som är den fasta klippan som består för alla tider. "Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus" (1 Kor 3:11). "Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss" (Apg 4:12). Jesus är Guds Ord som talar om hurudan Gud är, vad hans kärlek ger och vad hans lag kräver, ja överhuvudtaget vad livet med Gud innebär. Därför är Jesus den enda grund som vi kan bygga ett liv av bestående värde på. Och vi bygger på honom då vi lyder honom. Rättfärdighet består inte i att enbart tycka om det som är rätt och riktigt, man måste vara färdig att göra det som är rätt och riktigt. Helighet är inte ett liv i något slags känslorus utan att man lämnar allt i Guds hand och helt handlar efter hans vilja.
När de israeliska flyktingarna slagit läger vid gränsen till Kanaan, det utlovade landet, räckte det inte att känna till dettas geografi och sjunga dess sånger. Bara med det skulle de aldrig komma i besittning av det bördiga landets vingårdar och olivlundar. De måste i tro lita på Guds löften och följa hans instruktioner och marschera in i Kanaan. En kristen följer Kristi instruktioner, inte för att förtjäna Guds nåd, utan därför att han oförtjänt redan fått del av den. Jesus visar att människans frälsning inte bara beror på hennes bekännelse, utan på om hennes tro tar sig uttryck i det praktiska livet. Han förväntar konkreta handlingar och inte bara prat av sina efterföljare. Vår karaktär byggs inte medan vi sitter och tittar på, det krävs aktivitet. "Alla som leds av ande från Gud är Guds söner" (Rom 8:14). Det är inte de som känner sig påverkade av Guds Ande och då och då följer hans maningar som hör Gud till, utan de som leds av Guds Ande.
Vill du följa Jesus, men vet inte hur du skall börja? Känner du dig omgiven av mörker, och vet inte var du skall finna ljus? Besluta dig då just nu för att lyda Gud, så långt du hittills fått ljus genom Bibeln. I den finns Guds kraft, ja, själva hans liv. När du tar Bibelns ord till dig i tro får du kraft att lyda. Allt eftersom du gör bruk av det ljus du får, kommer större ljus att uppenbaras för dig. Du bygger bit för bit upp ditt liv på Guds Ords grund och formar det efter Jesu exempel.
Kristus, den rätta grunden, är en levande sten. Hans liv fortplantas till allt som byggs upp på honom. "När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge." – ”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud." (1 Pet 2:4, 5; Ef 2:20-22.) Stenarna blir ett med grundstenen, eftersom ett och samma liv växer i alla. Ingen naturkatastrof kan störta omkull den byggnaden, eftersom allt som är fyllt med Kristi liv blir bestående lika länge som Kristus själv.
Men varje byggnad som vilar på annan grund än Guds Ord kommer att slås i spillror. Det gäller lika mycket nu som för judarna på Jesu tid. Människobud i stället för Guds bud. Sakrament och ceremonier som ersättning för medmänsklighet. En livsstil som tycks göra Guds nåd överflödig. Den som bygger på en sådan förrädisk sandgrund kommer att få se sin byggnad underminerad och totalförstörd när prövningarnas stormar och störtfloder kommer. "Därför säger Herren, Herren så: . . . Och hagel skall slå ned er lögntillflykt, och vatten skall skölja bort ert beskydd" (Jes 28:16, 17). Men än idag försöker Gud beveka människor med sin nåd. "Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan tvärtom till att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Så vänd då om, ja, vänd om från era onda vägar, ty inte vill ni väl dö" (Hes 33: 11).
Den röst som vädjar till de obotfärdiga idag är rösten av honom som i hjärtesorg över sin älskade stad utbrast: "Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn såsom hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus" (Matt 23:37, 38). Händelserna i Jerusalem blev till en bild av hela världens förkastande och föraktande av Guds nåd. Jesus grät också för din skull, för det motstånd du gör. Jerusalem hade fortfarande möjlighet att vända om och undgå sin dom, när Jesus utgöt sina tårar över staden. Gud väntade ytterligare en liten tid på att man skulle acceptera hans gåva. På samma sätt, kära vän, talar Jesus i kärlek till dig just nu: "Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig." – ”Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag." (Upp 3:20; 2 Kor 6:2).
Du som tror att du skulle klara dig själv, bygger på osäker sandgrund. Men än är det inte för sent att undvika den hotande katastrofen. Sök upp den säkra berggrunden innan stormarna bryter lös! "Därför säger Herren, Herren så: Se, jag har lagt i Sion en grundsten, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, fast grundad. Den som tror på den behöver inte fly." – "Vänd er till mig, så blir ni frälsta, ni jordens alla ändar. Ty jag är Gud och eljest ingen." – "Frukta inte, ty jag är med dig, var ej modfälld, ty jag är din Gud. Jag styrker dig och jag hjälper dig, jag håller dig uppe med min rättfärdighets högra hand." (Jes 28:16; 45:22; 41:10).