»Veten I då icke, att världens vänskap är Guds ovänskap? Den som vill vara världens vän, han bliver alltså Guds ovän.» - Jak. 4:4.
Bibeln ger överflödande bevis på att det är säkrare att ansluta sig till Herren och gå miste om världens gunst och vänskap, än att vända sig mot världen för att vinna fördelar och hjälp och glömma vårt beroende av Gud ...
Herren har själv rest en skiljemur mellan det som hör världen till och det som han har utvalt ur världen och helgat åt sig själv. Världen vill inte erkänna, denna åtskillnad ... Men Gud har skapat denna skiljelinje och han vill att den skall bestå. Både i det Gamla och Nya testamentet har Herren direkt pålagt sitt folk att skilja sig från världen, både till anda och handlingssätt. De skall vara ett heligt folk, ett utvalt folk, som skall kunna förkunna hans pris, hans som har kallat dem ut ifrån mörkret och in i sitt underbara ljus. Öster är inte längre bort från väster än ljusets barn är från mörkrets barn i sätt, handlingar och anda. Denna skillnad kommer att bli mera märkbar, mera avgjord efterhand som vi närmar oss tidens slut ...
Det finns ett begrepp som kallas kärlek, som gärna vill förmå oss till att berömma och smickra våra kamrater och inte ärligt tala om för dem de faror som hotar och råda dem till deras eget bästa. Denna kärlek kommer inte från himmelen. Våra ord och handlingar borde vara allvarliga och uppriktiga särskilt inför dem som försummar sin själs frälsning.
Om vi gör gemensam sak med dem i lättsinne, skämt och nöjeslystnad eller med vadsomhelst annat som berövar vårt sinne dess allvar kommer vi att ständigt säga till dem genom vårt exempel: »Lugn, lugn, låt dig inte störas! Det finns ingen anledning till oro.» Detta är detsamma som att säga till syndaren: »Allt skall gå bra för dig»
Om vi bekänner oss vara Guds söner och döttrar borde vi handla så mot de ickekristna att vi inte får någon skuld till deras död, när vi möter dem på den sista räkenskapens stora dag.