»Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig.» - Luk. 6:36.
Barmhärtighet är en egenskap som vi som människor kan ha gemensamt med Gud och på detta sätt samarbeta med honom. Barmhärtigheten är vänlig, medlidsam. Barmhärtighet och Guds kärlek renar människosinnet och förädlar hjärtat i det att den avlägsnar egenkärleken. ...
Guds kärlek till änglarna är liksom en del av honom själv, omedelbar och positiv i sin gudomlighet. Guds kärlek till människan är av ett säreget slag, en kärlek grundad på barmhärtighet, ty människan har inte alls förtjänat den.
Barmhärtighet antyder att dess objekt är ofullkomligt. Det var på grund av människans ofullkomlighet som barmhärtigheten tillkom. Synd är inte föremål för Guds kärlek utan för hans hat. Men ändå har han medlidande med syndaren därför att den skyldige bär Skaparens bild och har av honom fått de förmågor som gör det möjligt för honom att bli ett Guds barn - inte på grund av sin egen förtjänst, utan genom Jesu Kristi tillräknade förtjänster, genom det stora offer som Jesus gav för hans skull. ...
I den kämpande församlingen kommer alltid människor att vara i behov av att räddas från syndens följder. ... Vi är alla beroende av varandra. Det är nästan ofrånkomligt att en människa som är överlägsen en annan människa i ett avseende, är henne underlägsen i ett annat. Varje människa på jorden utsätts för frestelser. Och alla är i lika behov av mänskligt inflytande och mänsklig medkänsla. Den som samarbetar med Gud genom att visa barmhärtighet, kommer i den situation där Herren visar honom barmhärtighet, därför att han har utövat gudomliga egenskaper.
Syndare är alltid föremål för Guds kärlek och nåd. Skall då människor som själva har syndat mot Gud, vägra att förlåta och ta emot en ångerfull syndare? ... Gud älskade oss medan vi ännu var syndare. Vår kristna plikt uttrycks klart och tydligt i orden: »Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder, så skolen I ock göra mot dem.» (Luk. 6:31.) ... Endast de som vandrar med Kristus kan vara i sanning barmhärtiga.