Gud skapade det
Eden-hemmet, som gavs åt våra första föräldrar, hade Gud själv ställt i ordning. Han hade försett det med allt vad människan kunde önska sig och sade: "Låt oss göra människor till vår avbild."
Herren fann särskilt behag i människan, den sist skapade och ädlaste av sina varelser, och beslöt att hon skulle vara en fullkomlig invånare i en fullkomlig värld. Men det var inte hans avsikt att människan skulle leva i ensamhet. Han sade: "Det är icke gott, att mannen är allena. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves."
Gud själv gav Adam en följeslagerska och såg till att han fick "en hjälp", en sådan som honom hövdes, en medhjälpare som var honom lik och som var lämplig att bli hans livskamrat, och som kunde vara ett med honom i kärlek och förståelse.
Eva skapades av ett revben som togs från Adams sida, vilket skulle innebära, att hon inte skulle härska över honom, inte heller behandlas som om hon var honom underlägsen. Hon skulle ni vid hans sida såsom en jämlike, för att älskas och beskyddas av honom. Som en del av mannen, ben av han ben och kött av hans kött, utgjorde hon hans "andra jag", vilket visar den innerliga förening och ömma tillit som borde råda dem emellan.
"Ingen har någonsin hatat sitt eget kött, i stället när och omhuldar man det." "Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött."
Det första äktenskapet
Gud sammanvigde de första människorna, och han, världens Skapare, har alltså instiftat äktenskapet. "Äktenskapet må hållas i ära bland alla." Det var en av Guds första gåvor till människan, och det är en av de två institutioner som Adam, efter syndafallet, förde med sig från paradiset. När de gudomliga principerna för denna förening erkänns och respekteras blir äktenskapet till välsignelse och bevarar människosläktets enhet och lycka. Det utvecklar människans fysiska, intellektuella och andliga natur.
Alla behov tillfredsställda
Adam var omgiven av allt vad hans hjärta kunde önska. Varje behov tillgodosågs. I Edens lustgård fanns ingen synd och inga tecken på förfall, utan Guds änglar kunde fritt umgås med Adam och Eva. Och Gud gav Adam uppgiften att sköta lustgården. Skaparen visste att Adam inte kunde vara lycklig utan sysselsättning. Adam gladdes över lustgårdens skönhet, men det var inte tillräckligt. Han måste arbeta för att hålla kroppen i verksamhet. Hade lyckan bestått i att ingenting göra, skulle människorna i sitt tillstånd av helig oskuld lämnats utan sysselsättning. Men han som skapade människorna visste vad som var deras bästa, och så snart han hade skapat dem, gav han dem en uppgift att utföra.
Löftet om en framtida härlighet, och påbudet att människorna skulle arbeta för sitt dagliga uppehälle, kom från samme Gud.
Så äras Gud
Föräldrar som låter Gud komma i främsta rummet och som undervisar sina barn om att Herrens fruktan är vishetens begynnelse, förhärligar Gud inför änglar och människor, genom att för världen presentera en välordnad familj, som älskar och lyder Gud, istället för att trotsa honom. Kristus är inte en främling i ett sådant hjem. Hans namn är ett familjenamn, som äras och vördas.
Änglarna trivs i ett hem där Gud får leda familjen, och där barnen får lära sig att visa vördnad för den kristna tron, Bibeln och sin Skapare. Sådana familjer kan göra anspråk på löftet: ”Den som ärar mig vill också jag ära."