Liksom vår Frälsare är vi här i världen för att tjäna Gud. Vi är här för att bli lika Gud till vår karaktär och genom ett tjänande liv uppenbara honom för världen. För att kunna vara Guds medarbetare, bli honom lika och uppenbara hans karaktär måste vi lära känna honom. Vi måste lära känna honom sådan som han uppenbarar sig själv.
Kunskap om Gud är grunden till all sann bildning och allt verkligt tjänande. Den är det enda verkliga skyddet som finns mot frestelser och som kan göra oss lika Gud till vår karaktär.
Denna kunskap är nödvändig för alla som arbetar för sina medmänniskor. Karaktärsförvandling, livets renhet, trohet mot rätta principer, allt beror på en rätt kunskap om Gud. Denna kunskap är den nödvändiga beredelsen både för detta liv och det tillkommande.
"Att känna den Helige är förstånd." Ords. 9: 10. Allt det som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss, genom kunskapen om honom som har kallat oss." 2 Petr. 1: 3.
"Detta är evigt liv", sade Jesus, "att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus." Joh. 17:3. Läs även Jer. 9: 23, 24.
Vi behöver betrakta de uppenbarelser av sig själv som Gud har gett oss.
Hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk." Rom. 1: 20.
Naturen ger oss sådan vi nu ser den bara en svag uppfattning om Edenhemmets härlighet. Synden har fördärvat jordens skönhet, i det allt skapat visar spår av det ondas följder. Ändå återstår mycket som är vackert. Naturen vittnar om att en som är oändlig i makt, stor i godhet, nåd och kärlek, skapade jorden och fyllde den med frid och glädje. Även i sitt befläckade tillstånd visar sig skapelsen vara den stora Mästarens och konstnärens verk. Vart vi vänder oss kan vi höra Guds röst och se bevisen för hans godhet.
Från det mäktiga mullrandet av åskan och havets ständiga dån till de glada sånger som fyller skogarna med melodiska toner, ljuder naturens tiotusentals röster till hans lov. på jorden, havet och i skyn med dess underbara färger och nyanser, varierande i lysande kontraster eller sammansmälta i harmoniska färger, ser vi hans härlighet. De eviga höjderna talar till oss om hans makt. Träden, vars gröna kronor vajar i solljuset, och blommorna i sin utsökta skönhet, allt pekar på sin Skapare. Den levande gröna mattan som täcker den bruna jorden, talar om Guds omvårdnad om de ringaste av sina skapelser. Jordens grottor och havens djup uppenbarar hans skatter. Han som lagt pärlorna i havet och ametisten och krysoliten bland klipporna, han älskar det sköna. Allt det ljusa och sköna som kläder jorden och upplyser himlarna talar om Gud.
"Hans majestät övertäcker himmelen." Hab. 3: 3. "Jorden är full av vad du har skapat." Ps. 104: 24. "Himlarna förtälja Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk; den ena dagen talar därom till den andra, och den ena natten kungör det för den andra; det är ej ett tal eller språk vars ljud icke höres. De sträcka sig ut över hela jorden, och deras ord gå till världens ändar." Ps. 19: 2-5.
Allt skapat talar om hans ömma faderliga omvårdnad och om hans vilja att göra sina barn lyckliga.
Den väldiga kraft som verkar i och genom naturen och uppehåller allt är inte, såsom somliga vetenskapsmän menar, bara en allt genomträngande princip, en drivande energi. Gud är en ande, men ändå en personlig varelse, ty så har han uppenbarat sig:
"Men Herren är en sann Gud, han är en levande Gud och en evig konung; . . . De gudar som icke hava gjort himmel och jord, de skola utrotas från jorden och ej få finnas under himmelen. . . . Men sådan är icke han som är Jakobs del; nej, det är han som har skapat allt. . . . Han har gjort jorden genom sin kraft, han har berett jordens krets genom sin vishet, och genom sitt förstånd har han utspänt himmelen." Jer. 10: 10, 11, 16, 12.
Guds skapade verk i naturen är inte Gud själv i naturen. Det skapade är ett uttryck för Guds karaktär och makt, men vi skall inte betrakta naturen som Gud. Människors konstnärliga skicklighet åstadkommer mycket vackra arbeten som är en glädje för ögat, och dessa konstnärliga alster uppenbarar för oss något av konstnärens tankar, men verket är inte den som skapat. Det är inte verket, utan konstnären som är värd att äras. Fastän naturen är ett uttryck för Guds tankar, är det inte naturen, utan naturens Gud som skall upphöjas.
Skapelseverket kan inte förklaras genom vetenskap. Vilken vetenskap kan väl förklara livets mysterium?
"Genom tron förstå vi att världen har blivit fullbordad genom ett ord av Gud, så att det man ser icke har blivit till av något synligt." Hebr. 11: 3.
"Jag. . . danar ljuset och skapar mörkret, . . . Jag, Herren, är den som gör allt detta. . . . jag. . . har gjort jorden och skapat människorna därpå; det är mina händer som hava utspänt himmelen, och hela dess härskara har jag bådat upp. . . Jag kallar på dem, då stå de där båda." Jes. 45: 7, 12; 48: 13.
När Gud skapade jorden, var han inte beroende av materia som redan fanns till. "Han sade, och det vart; han bjöd, och det stod där." Ps. 33: 9. Allting, materiellt eller andligt, framstod inför Herren Jehova på hans befallning och skapades för hans egen skull. Himlarna och all dess här, jorden och allt som är därpå, kom till genom hans muns anda.
Människan skapad till Guds avbild
Vid människans skapelse uppenbarades det att en personlig Gud var den verksamma kraften. När Gud hade skapat människan till sin avbild, var människans gestalt fullkomlig i alla avseenden och alla dess funktioner, men den var ännu utan liv. Sedan inblåste den personliga självexisterande Guden livets ande i denna gestalt, och så blev människan en levande, intelligent varelse. Alla delar av den mänskliga organismen fick liv och kom i verksamhet. Hjärtat, ådrorna, tungan, händerna, fötterna, förnimmelseorganen, alla hennes själsförmögenheter - alltsammans började fungera. Människan blev en levande varelse. Genom Kristus, Ordet, skapades människan aven personlig Gud som gav henne intelligens och kraft.
Hans ögon såg vårt väsen, även om det ännu var ofullkomligt, och i hans bok stod uppskrivna alla våra organ, när ännu intet av dem fanns till.
Mer än alla lägre livsformer ville Gud att människan, kronan på hans skapade verk, skulle vara ett uttryck för hans tanke och uppenbara hans härlighet. Men människan skall inte upphöja sig själv till Gud.
Gud är ständigt i verksamhet med att uppehålla allt. Han verkar genom naturens lagar, och använder dem som sina redskap. De verkar inte av egen kraft. Naturens verksamhet vittnar om en högsta varelses intelligenta närvaro och verksamma kraft, som i allt detta verkar enligt sin vilja.
"Herren kan göra allt vad han vill, i himmelen och på jorden, i haven och i alla djup; . . . Han bjöd, och de blevo skapade. Och han gav dem deras plats för alltid och för evigt; han gav dem en lag, och ingen överträder den." Ps. 135:6; 148:5, 6.
Det är inte genom inneboende kraft som jorden år efter år bär sina rikedomar och fortsätter sin bana kring solen. Den oändliga Gudens hand är ständigt i verksamhet och styr vår planet. Det är Guds ständigt verksamma kraft som bevarar jorden i dess bana, medan den roterar omkring sin axel. Det är Gud som Hr solen att gå upp över jorden. Han öppnar himmelens fönster och ger oss regn.
"Han låter snö falla såsom ull, rimfrost strör han ut så, som aska." Ps. 147: 16.
"När han vill låta höra sin röst, då brusa himmelens vatten, då låter han regnskyar stiga upp fån jordens ända; han låter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum." Jer. 10: 13.
Det är genom hans kraft som växtligheten frodas, som varje blad spricker ut, varje blomma slår ut och all frukt utvecklas.
I honom lever vi och rör oss
Människokroppens funktion kan ingen fatta. Den erbjuder hemligheter som gäckar de skarpaste hjärnor. Det är i Gud vi lever och rör oss och är till. Hjärtats slag, blodets pulsering och varje nerv och muskel i den levande organismen hålls i form och verksamhet av den alltid närvarande Gudens kraft.
Bibeln visar oss Gud på hans höga och upphöjda tron, inte i ett tillstånd av overksamhet, inte i tystnad och ensamhet, utan omgiven av tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen heliga väsen som alla står till hans tjänst och genom dem står han i ständig kontakt med alla delar av sina domäner. Genom sin Ande är han allestädes närvarande. Genom sin Andes kraft och sina änglar verkar han för människorna.
Allt ligger öppet för hans gudomliga blickar, och i sin allsmäktiga tillvaro av evighet styr han allt såsom hans förutseende anser bäst.
"Människans väg beror ej av henne, det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg." Jer. 10: 23.
"Herrens öga är vänt till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd; han vill rädda deras själ från döden och behålla dem vid liv i hungerns tid. . . . Huru dyrbar är icke din nåd, O Gud! Människors barn hava sin tillflykt under dina vingars skugga. . . . Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud, den vilkens hopp står till Herren, hans Gud." Ps. 33: 18, 19; 36: 8; 146: 5. "Jorden är full av din nåd, o Herre. . . . Han älskar rättfärdighet och rätt; jorden är full av Herrens nåd. . . . Med underbara gärningar bön hör du oss i rättfärdighet, du vår frälsnings Gud, du som är en tillflykt för alla jordens ändar och för havet i fjärran; du som gör bergen fasta genom din kraft, ty du är om: gjordad med makt; du som stillar havens brus, deras böljors brus och folkens larm." Ps. 119:64; 33:5; 65:6-8.
"Herren uppehåller alla dem som är på väg att falla, och han upprättar alla nedböjda. Allas ögon vänta efter dig, och du giver dem deras mat i rätt tid. Du upplåter din hand och mättar allt levande med nåd." Ps. 145: 14-16.
Gud är ett personligt väsen
Gud har i sin Son uppenbarat sig som ett personligt väsen. Såsom Faderns "... härlighets återsken och hans väsens avbild" kom Jesus till denna värld såsom en personlig Frälsare. (Hebr. 1: 3.) Såsom en personlig Frälsare uppfor han till himmelen. Såsom en personlig Frälsare manar han gott för oss inför Guds tron. Där, inför Guds tron, framträder oss till godo en "som liknade en människoson." Upp. 1: 13.
Kristus som är världens ljus dolde sin gudoms överväldigande härlighet och kom för att leva såsom en människa bland människor, för att de, utan att bli förtärda, skulle lära känna sin Skapare. Emedan synden skilde människan från hennes Skapare, har inte någon människa sett Gud utom såsom han har uppenbarats genom Kristus. Detta är också allt vad Gud kunnat göra för oss.
"Jag och Fadern äro ett", förklarade Kristus. Joh. 10: 30. "Ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd." Matt. 11: 27.
Kristus kom för att lära människorna vad Gud ville att de skulle veta. I himlarna där ovan, på jorden, i oceanernas vida vatten ser vi Guds händers verk. Allt skapat vittnar om hans kraft, hans visdom och hans kärlek. Likväl kan vi inte av stjärnorna eller oceanen eller vattenfallen lära känna Guds personlighet såsom den är uppenbarad i Kristus.
Gud såg att en tydligare uppenbarelse än den naturen förmedlade, var nödvändig för att ge en bild både av hans personlighet och av hans karaktär. Han sände sin Son till världen för att uppenbara, så långt som mänskliga sinnen kunde förstå och uthärda det, den osynliga Gudens natur och karaktärsdrag.
Låt oss betrakta Kristi ord som han talade i den övre salen natten innan han blev korsfäst. Prövningens timme närmade sig och han sökte nu trösta sina lärjungar som skulle bli svårt frestade och prövade.
"'Edra hjärtan vare icke oroliga", sade han. "Tron på Gud; tron ock på mig. I min Faders hus äro många boningar; om så icke vore, skulle jag nu säga eder att jag går bort för att bereda eder rum.'
. . . Tomas sade till honom: 'Herre, vi veta icke vart du går; huru kunna vi då veta vägen?' Jesus svarade honom: 'Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig. Haden I känt mig, så haden ock känt min Fader; nu kännen I honom och haven sett honom.'
Filippus sade till honom: 'Herre, Ut oss se Fadern, så hava vi nog.' Jesus svarade honom: 'Så Iång tid har jag varit hos eder, och du har icke lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har sett Fadern.' Huru kan du då säga: 'Ut oss se Fadern? Tror du icke, att jag är i Fadern, och att Fadern är i mig? De ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk.'" Joh. 14: 1-10.
Lärjungarna förstod ännu inte Kristi ord om sitt förhållande till Gud. Mycket av hans undervisning var ännu dunkelt för dem. Kristus ville att de skulle äga en klarare och tydligare kunskap om Gud.
"Detta har jag talat till eder i förtäckta ord", sade han, men "den tid kommer, då jag icke mer skall tala till eder i förtäckta ord, utan öppet förkunna för eder om Fadern." Joh. 16: 25.
Vår kunskaps begränsning
När den helige Ande på pingstdagen blev utgjuten över lärjungarna förstod de mera fullständigt de sanningar som Kristus talat med dem om i liknelser. Mycket av den undervisning som varit obegriplig blev nu klar. Men inte ens då fick lärjungarna ta emot den fullständiga uppfyllelsen av Kristi löften. De fick all den Guds kunskap som de kunde ta emot, men den fullständiga uppfyllelsen av löftet att Kristus tydligt skulle visa dem Fadern låg ännu i framtiden. Vår kunskap om Gud är ofullständig och ofullkomlig. När striden är slut och Människosonen Kristus Jesus, inför Fadern ger sitt erkännande h sina trogna medarbetare som i en värld av synd framburit ett sant budskap om honom, då kommer de att klart förstå det som nu är höljt i dunkel.
Kristus tog sin förhärligade mänsklighet med sig till himmelen. At dem som tar emot honom ger han makt att bli Guds barn, för att Gud till slut skall kunna ta emot dem som sina egna för att leva med honom under hela evigheten. Om de under detta liv är trogna mot Gud, kommer de till slut att "se hans ansikte; och hans namn skall stå tecknat på deras pannor". Upp. 22: 4. Och vari består väl himmelens lycka, om inte att se Gud? Vilken större glädje skulle kunna komma syndaren till del, när han blivit frälst genom Kristi nåd, än att få se Guds ansikte och få känna honom som sin far?
Skrifterna visar tydligt förhållandet mellan Gud och Kristus, och uppenbarar lika tydligt bådas personlighet och individualitet.
"Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son, . . . Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har han - sedan han hade utfört en rening från synderna satt sig på Majestätets högra sida i höjden. Och han har blivit så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras. Ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: 'Du är min Son, jag har i dag fött dig'? eller: 'Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son'?" Hebr. 1: 1-5.
Faderns och Sonens personlighet såväl som den enhet som existerar dem emellan är framställd i Johannes sjuttonde kapitel i Kristi bön för sina lärjungar: "Icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig; jag beder att de alla må vara ett, och att, såsom du, Fader, är i mig, och jag är i dig, också de må vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig." Joh. 17: 20, 21.
Den enhet som existerar mellan Kristus och hans lärjungar omintetgör ej någonderas personlighet. De är ett i syfte, i sinnelag, i karaktär, men inte som personer. Det är på detta sätt Gud och Kristus är ett.
När Kristus blev människa, kom han för att vara ett med den mänskliga familjen, och att samtidigt uppenbara vår himmelske Fader för syndiga människor. Han som från begynnelsen hade varit i Faderns närhet, han som var den osynliga Gudens väsens uttyckliga avbild, han kunde uppenbara gudomens karaktär för mänskligheten. Han blev i allting lik sina bröder. Han blev en människa som vi. Han blev hungrig, törstig och trött. Han livnärde sig av mat och vederkvicktes av sömn. Han delade människornas lott. Han blev frestad och prövad såsom vi i dag blir frestade och prövade, ändå levde han sitt liv fritt från synd. Omhjärtad, medlidsam, sympatisk och alltid omtänksam om andra, representerade han Guds karaktär inför människorna och var ständigt upptagen med att tjäna Gud och människorna.
"Herren har smort mig", sade han, "till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka, han har sänt mig till att läka dem som hava ett förkrossat hjärta, till att predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna, till att predika ett nådens år från Herren. . . då han skall trösta alla sörjande." Jes. 61: 1; Luk. 4: 18; Jes. 61: 2.
"Älsken edra ovänner", säger han, "och bedjen för dem som förfölja eder, och varen så eder himmelske Faders barn, . . . ty han är mild mot de otacksamma och onda." Matt. 5: 44, 45; Luk. 6: 35. "Han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda, och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga." Matt. 5: 4. . Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig.. Luk. 6: 36.
Kärlekens centrum är korset
Uppenbarelsen av Guds kärlek till människan har sitt centrum i korset. Dess fulla innebörd och betydelse kan ingen tunga uttala, ingen penna beskriva och ingen människas hjärna fatta. När vi betraktar Golgata kors, kan vi dock säga: .Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv." Joh. 3: 16.
Kristus korsfäst för våra synders skull, Kristus uppstånden från de döda, Kristus uppfaren till himmelen: detta är frälsningens vetenskap som vi skall lära oss och lära andra.
Det är i kraft av gåvan Kristus som vi ar alla våra välsignelser. På grund av denna gåva kommer dag efter dag den aldrig sinande strömmen av Guds godhet oss till del. Varje blomma med dess utsökta färger och doft har vi att för att njuta av på grund av denna enda stora gåva. Solen och månen skapades genom honom. Det finns inte en stjärna som förskönar himmelen som inte han har skapat. Varje regndroppe som faller, varje ljusstråle som upplyser vår otacksamma värld vittnar om Guds kärlek i Kristus. Allting är oss givet genom denna enda outsägligt rika gåva, Guds enfödde Son. Han blev fastspikad vid korset, för att alla dessa välsignelser skulle strömma Guds skapade väsen till del.
"Sen vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi få kallas Guds barn." 1 Joh. 3: 1.
"Aldrig någonsin har man ju hört, aldrig har i1ågot öra förnummit, aldrig har något öga sett en annan Gud än dig handla så mot dem som vänta efter honom." Jes. 64: 4.
Kunskapen om Gud är såsom den är uppenbarad i Kristus, den kunskap som alla måste a som skall bli frälsta. Detta är den kunskap som förvandlar karaktären. När vi tar emot den kommer den att omskapa själen till Guds avbild. Den kommer att ge åt hela vår varelse en andlig kraft som är gudomlig. Detta är den kunskap som Gud inbjuder oss att ta emot, och i jämförelse med den är allt annat fåfänglighet och intighet.