Dessa är Davids sista ord. Så säger David, Isais son, så säger den man som blev högt upphöjd, Jakobs Guds smorde, Israels ljuvlige sångare: Herrens Ande har talat genom mig, hans ord är på min tunga. 2 Sam 23:1, 2
Vem kan mäta resultaten av dessa år av möda och vandringar bland de ensliga kullarna? Umgänget med naturen och med Gud, vårdnaden om hjordarna, farorna och upplevelserna av befrielse, sorgerna och glädjeämnena i hans anspråkslösa livsvillkor skulle inte bara komma att gestalta Davids karaktär och inverka på hans framtida liv, men genom de psalmer som Israels ljuvlige sångare skrev skulle kärlek och tro tändas i Guds folks hjärtan i alla kommande tider. Det skulle föra dem närmare hans hjärta, som alltid älskar oss. Det skulle föra oss närmare honom, som alla hans skapade varelser lever genom.
Under sina ungdomsårs skönhet och kraft förberedde sig David för att inneha en hög ställning bland jordens ädlaste män. Han använde sina talanger som värdefulla gåvor från Gud för att lovprisa den gudomlige givarens härlighet. De tillfällen han hade till stillhet och eftertanke gav honom en sådan vishet och fromhet att han blev älskad av Gud och änglarna. När han begrundade Skaparens fullkomlighet blev hans gudsbild allt klarare. Dunkla sidor lystes upp, svårigheter reddes ut, skenbara motsägelser upplöstes och harmonisera des, Varje stråle av nytt ljus framkallade hänryckta utrop och ännu ljuvligare hymner till Guds och Frälsarens lov.
Den kärlek som rörde vid honom, de sorger som fyllde hans inre, de segrar som följde i hans spår; allt detta var teman som upptog hans tankeverksamhet. När han märkte hur kärleksfullt Gud hade vakat över honom under livets alla förhållanden, pulserade hans hjärta av innerlig tillbedjan och tacksamhet. Hans röst klingade mera melodiskt och han hanterade harpan med en innerlig glädje. Herdepojken gick framåt från kraft till kraft från kunskap till kunskap, för Herrens Ande var över honom.
Patriarchs and Prophets, s. 642