Rena mig med isop, så att jag blir ren, två mig, så att jag blir vitare än snö. Ps 51:9
Ett återupplivande av sann gudsfruktan är vårt största och mest angelägna behov. Det borde vara vår första uppgift att söka uppnå detta. Allvarliga ansträngningar måste göras för att vi skall få Guds välsignelse, inte på grund av att Gud inte är villig att skänka oss sin välsignelse, utan för att vi inte är beredda på att ta emot den. Vår himmelske Fader är mer villig att ge sin helige Ande till dem som ber honom om denna gåva än jordiska föräldrar är att ge sina barn goda gåvor. Det vilar på oss att genom bekännelse, ödmjukhet, ånger och allvarlig bön, motsvara förutsättningarna för att Gud skall kunna ge oss den välsignelse han lovat.
Man kan bara förvänta sig väckelse som svar på bön. Eftersom människorna så helt saknar Guds helige Ande kan de inte sätta värde på Ordets förkunnelse, men när Andens kraft rör vid deras hjärtan, så kommer predikningarna som hålls att ha sin verkan. Genom undervisningen i Guds Ord under den helige Andes ledning i förening med sunt omdöme kommer mötesbesökarna att få en värdefull erfarenhet. När de sedan återvänder hem kommer de att vara beredda att utöva ett hälsosamt inflytande genom det de har fått med sig.
De gamla fanbärarna visste vad det innebar att kämpa med Gud i bön och att uppleva Andens utgjutelse. Men dessa lämnar den scen där de varit verksamma och vilka intar deras platser? Hur är det med de unga i den uppväxende generationen? Är de omvända till Gud? Är vi medvetna om det verk som pågår i den himmelska helgedomen eller väntar vi på någon tvingande kraft, som skall komma över församlingen innan vi vaknar upp. Hoppas vi på att få se hela församlingen väckt? Den tiden kommer aldrig.
Det finns människor i församlingen som inte är omvända. De kommer inte att förenas i innerlig, bevekande bön. Vi måste var och en individuellt börja ta del i arbetet. Vi måste be mer och tala mindre.
Review and Herald, den 22 mars 1887