Satan var en ansedd och upphöjd ängel i himmelen före sitt syndafall, näst i rang efter Guds käre Son. Hans uppsyn var mild och lyste av himmelsk glädje, liksom de andra änglarnas. Hans panna var hög och bred, och skvallrade om mäktig tankekraft. Hans gestalt var fullkomlig; hans yttre väsen ädelt och majestätiskt. Ett särskilt ljus strålade från hans ansikte, och sken klarare och skönare omkring honom, än ljuset omkring de andra änglarna; men Jesus, Guds käre Son, ägde dock företräde framför hela änglahären. Han var ett med Fadern, innan änglarna skapades. Satan var avundsjuk på Kristus, och tillskansade sig gradvis en del av det bestämmande, som endast hörde till Kristus.
Den allsmäktige Skaparen samlade den himmelska hären, för att hedra Sin Son med särskild ära i alla änglars närvaro. Sonen satt på tronen med Sin Fader, och de heliga änglarnas himlaskara var församlad omkring dem. Då kungjorde Fadern, att Han Själv hade beslutat, att Kristus, Hans Son, skulle räknas som Hans like; så att varhelst, som Hans Son var närvarande, var det som om Hans Själv vore närvarande. Sonens ord skulle åtlydas lika villigt som Faderns ord. Han hade gett Sin Son myndighet, att befalla över den himmelska hären. I synnerhet skulle Sonen verka i förening med Honom Själv vid den tidigare bestämda skapelsen av jorden och varje levande varelse, som skulle finnas till på jorden. Sonen skulle utföra Hans vilja och Hans avsikter, men skulle inte göra något på eget bevåg.
Satan var svartsjuk och missunnsam mot Jesus Kristus. Ändå böjde Satan sig för Jesus med alla änglarna, och erkände Hans herravälde, höga myndighet och rätt till att regera, fastän hans hjärta var fullt av missunnsamhet och hat. Kristus hade deltagit i Guds hemliga råd angående Hans planer, medan Satan var omedveten om dem. Han förstod inte Guds avsikter, ej heller fick han lov att sätta sig in i dem. Kristus erkändes som himmelens Regent, med samma makt och auktoritet som Gud Själv. Satan menade sig vara en gunstling ibland änglarna. Han hade upphöjts stort; men detta framkallade inte tacksamhet och pris från honom till hans Skapare. Han traktade efter samma upphöjdhet som Guds. Han var stolt över sin höga ställning. Han visste, att änglarna ärade honom. Han hade en tjänst att utföra. Han hade varit nära den store Skaparen, och de eviga strålarna från härlighetens ljus, som omgav den odödlige Guden, hade särskilt skinit på honom. Satan tänkte på, hur änglarna hade åtlytt hans befallningar med glad livlighet. Var inte hans klädedräkt vacker och ljus? Varför skulle Kristus alltså äras framför honom själv?
Han lämnade Faderns omedelbara närhet, missnöjd och fylld med missunnsamhet mot Jesus Kristus. Han samlade änglarnas här, samtidigt som han dolde sitt verkliga syfte. Han framförde sitt ämne, vilket var han själv. Som en, som blivit förorättad, berättade han om, hur Gud hade favoriserat Jesus, och satt honom åsido. Han sade dem, att hädanefter var det slut med den ljuvliga frihet, som änglarna hade åtnjutit. Hade inte en regent utnämnts över dem, som de därför måste visa underdånig ära?
Han framställde för dem, att han hade kallat dem samman, för att försäkra dem om, att han inte längre tänkte underkasta sig detta ingrepp i hans och deras rättigheter; och att han aldrig skulle böja sig igen för Kristus; nej, han skulle säkra sig den ära, som Gud borde ha gett honom, och skulle vara allas anförare, som ville följa honom och lyda hans röst. Det uppstod oenighet ibland änglarna. Satan och hans anhängare eftersträvade, att förändra Guds regering. De var missnöjda och icke tillfreds, eftersom de inte kunde skåda in i Hans outgrundliga visdom och förstå Hans avsikt med, att upphöja Sin Son Jesus och ge Honom så oinskränkt makt och herravälde. De gjorde uppror mot Sonens auktoritet.
De änglar, som var trogna och lydiga, försökte att förlika den mäktige, upproriske ängeln med hans Skapares vilja. De försvarade Guds handlande i, att hölja Jesus Kristus i ära, och försökte med kraftfulla sakskäl, att överbevisa Satan om att han ägde lika stor ära nu, som innan Fadern förkunnade, att Han hade ärat Sin Son. De betonade, att Jesus var Guds Son, som existerat jämte Honom före änglarnas skapelse; att Han alltid hade stått på Guds högra sida, och att Hans milda, kärleksfulla auktoritet aldrig förut betvivlats; samt att Han inte hade utfärdat några befallningar, som det inte hade varit en glädje för den himmelska hären att utföra. De hävdade, att den särskilda ära, som Kristus fått av Fadern, i änglarnas närvaro, inte alls minskade den ära, som han (Satan) tidigare hade fått. Änglarna grät. De kämpade med ängslan i sinnet, för att förmå Satan till, att ta tillbaka sitt ogudaktiga beslut och visa underdånighet mot deras Skapare; ty allt hade dittills varit frid och samklang, så vad kunde då ha orsakat denna oliktänkande, upproriska hållning?
Satan vägrade att lyssna. Sedan vände han sig bort från de trofasta och lydiga änglarna, i det att han förklarade dem vara slavar. Dessa änglar, som upprätthöll sin lydnad mot Gud, stod där förbluffade, då de såg Satans framgång i sina ansträngningar, att orsaka uppror. Han lovade dem en ny och bättre regering, än den de nu hade, varigenom allt skulle innebära frihet. Ett stort antal uttryckte sin avsikt, att anta Satan som ledare och högste befattningshavare. Då han såg, att han varit lyckosam i sina ansträngningar, smickrade han sig själv med, att han till sist skulle få alla änglarna över på sin sida, att han skulle bli Guds jämlike, och att hans auktoritet och stämma skulle höras i ordergivning över hela den himmelska hären. De lydiga änglarna förmanade åter igen Satan, och varnade honom för, vad följderna skulle bli, om han framhärdade i sitt uppror; att Han, som kunnat skapa änglarna, också var i stånd till, att omstörta all deras auktoritet, och på ett anslående sätt straffa dem för deras djärvhet och förfärliga uppror. Att tänka sig, att en ängel skulle sätta sig upp emot Guds lag, vilken var lika helig som Han Själv! De förmanade de upproriska änglarna, att slå dövörat till för Satans bedrägliga övertalningsförsök, och rådde Satan och alla, som blivit påverkade av honom, att bekänna sina fel i, att nära ens en tanke av tvivel på Guds auktoritet.
Många av Satans anhängare lutade åt, att följa de goda änglarnas råd, ångra sitt missnöje, och åter söka Faderns och Hans käre Sons tillit. Då förklarade den mäktige upprorsledaren, att han kände till Guds lag, och om han än underkastade sig slavisk lydnad, skulle han fråntas sin ära. Han skulle aldrig mera bli betrodd med sin upphöjda tjänst. Han sade till dem, att både han själv och de hade gått för långt, för att vända tillbaka, och han tänkte trotsa följderna; ty han skulle aldrig böja sig för Guds Son i slavisk tillbedjan; att Gud inte skulle komma att förlåta dem, och att nu måste de kräva sin frihet och tillägna sig den ställning och myndighet med makt, som inte frivilligt hade tillerkänts dem.
De goda änglarna hastade genast till Guds Son och underrättade Honom om det, som hade inträffat ibland änglarna. De fann Fadern i samtal med Sin älskade Son, för att avgöra, vilka medel de skulle använda, för att för alltid omintetgöra, till de goda änglarnas fromma, den auktoritet, som Satan hade fordrat. Den allsmäktige Guden kunde på en gång ha slängt ut ärkebedragaren från himmelen; men detta var inte Hans plan. Han ville ge de upproriska änglarna en ärlig möjlighet till, att mäta styrka och kraft med Hans egen Son och de goda änglarna. I denna strid kunde varje ängel välja sida och såldes visa sina sanna färger för omvärlden. Det skulle ha varit farligt, att låta någon av deltagarna i Satans uppror bo kvar i himmelen. De hade lärt sig att göra blint uppror mot Guds oföränderliga lag, och sådant går inte att bota. Om Gud hade använt Sin makt till, att straffa ledaren för upproret, skulle de missnöjda änglarna inte ha röjt sig; därför valde Gud ett annat tillvägagångssätt, ty Han ville entydigt visa Sin rättfärdighet och Sin dom för hela den himmelska hären.
Det var den allvarligaste förbrytelse, att göra uppror mot Guds regering. Hela himmelen tycktes vara i rörelse. Änglarna ordnades i kompanier, där varje avdelning anfördes av en ordergivande ängel. Satan stred mot Guds lag, därför att han var äregirig och önskade att upphöja sig själv, och var ovillig till, att böja knä för Guds Son, himmelens store Regent.
Hela den himmelska hären kallades till ett möte med Fadern, för att vars och ens sak skulle avgöras. Satan uttalade fräckt sitt missnöje med, att Kristus skulle favoriseras före honom. Han ställde sig högmodigt upp och påstod, att han borde vara jämlik med Gud, och borde få delta i Faderns rådslut och upplysas om Hans planer. Gud underrättade Satan om, att Han tänkte uppenbara Sina hemliga syften endast för Sin Son, och att Han krävde, att hela den himmelska familjen, även Satan, skulle visa Honom klart uttalad, obetingad lydighet; men han (Satan) hade visat sig ovärdig en plats i himmelen. Då pekade Satan triumferande på sina anhängare, som omfattade nästan hälften av alla änglar, och utbrast: Dessa är med mig! Tänker Du stöta bort också dem och göra himmelen tom? Därefter tillkännagav han sig vara redo, att stå emot Kristi auktoritet, och att försvara sina plats i himmelen med makt, styrka mot styrka.
De goda änglarna grät, då de hörde Satans ord, och hans triumferande skrävlande. Gud tillkännagav, att de upproriska ej längre skulle få vara kvar i himmelen. De hade välsignats med sitt upphöjda och lyckliga tillstånd på det villkoret, att de skulle visa lydnad mot den lag, som Gud hade stiftat, för att styra över denna höja klass av förnuftsväsen. Men inga åtgärder hade vidtagits, för att frälsa dem, som dristade sig till, att överträda Hans lag. Satan blev allt fräckare i sitt uppror, och uttalade sitt förakt för Skaparens lag. Satan kunde inte tåla den. Han påstod, att änglar inte behövde någon lag; utan borde vara fria, att följa sin egen vilja, som alltid skulle leda dem rätt; att lagen var en inskränkning av deras frihet, och att en grundbult i hans uppror var, att avskaffa lagen. Han menade, att änglarnas villkor behövde förbättras. Men Gud, som hade stiftat lagen och upphöjt den lika högt, som Han Själv stod, tänkte inte på detta vis. Änglahärens lycka bestod i deras fullkomliga lydnad mot lagen. Varoch en hade anvisats en bestämd uppgift; och det hade rått fullkomlig ordning och samklang i himmelen, tills Satan gjorde uppror. Då blev det strid i himmelen. Guds Son, himmelens Furste, och Hans trogna änglar stred mot ärkerebellen och hans anhängare. Guds Son och de goda änglarna vann seger; och Satan och hans anhängare förpassades från himmelen. Hela himmelens här erkände och tillbad rättfärdighetens Gud. Ingen smitta av upproret återstod i himmelen. Allt var åter frid och samklang, som tidigare.
Himmelens änglar sörjde över ödet åt dem, som hade varit deras sällskap i lycka och salighet. Förlusten av dessa kändes verkligen av i himmelen. Fadern rådgjorde med Jesus om deras plan, att strax skapa människan till att bebo jorden. Han ville sätta människan på prov, för att utröna hennes lydnad, innan de skulle vara utom fara för evigt. Om människorna skulle bestå provet, som det behagade Gud, att förelägga dem, skulle de till sist bli lika änglarna. De skulle stå i Guds nåd, och samtala med änglarna, och de med människorna. Men Gud fann inte för gott, att tvinga dem till lydnad.